MANAGEMENT

Bara åsynen av en ny romantisk komedi med Jennifer Aniston i huvurollen gör mig glad i magen. Däremot är det inte alltid jag är lika glad efteråt och trots att jag vet det går jag in i fällan precis varenda gång.

Management handlar om Mike (Steve Zahn) som jobbar som nattmanager på sina föräldrars motell i en sömnig småstad. Det händer inte mycket i hans liv, eller för att vara lite tydligare: hela hans liv är så fucking jävla bååååring.

Så en dag checkar Sue (Jennifer Aniston) in med sina välstrukna kläder och snygga rumpa som Mike blir helt frälst av. Sista kvällen på motellet lyckas få ta på hennes rumpa och blir överrumplad av känslor. Hon åker, men ångrar sig och vänder och dom tillbringar en het stund i tvättstugan med varandra.

Det är då stalker-Mike vaknar till liv. Han följer efter henne, han är helt övertygad om att hon är kvinnan i hans liv.

Det här hade kanske kunnat funka om det inte varit så jävla otroligt. Jennifer Aniston och Steve Zahn kan aldrig bli ett par.
A l d r i g. Det finns inga som helst vibbar, det är lika mycket äktenskapstycke mellan dom som mellan Angelina Jolie och en liter fil.

Jag blir bara förbannad. Fick dom honom gratis eller? Jennifer Aniston är producent för filmen, hon borde ha fattat att det här är en match made in hell för en trovärdig romcom. Om inte annat borde hon ha lärt sig efter att själv spelat huvudrollen i The good girl som inte funkade för fem öre den heller.

Woody Harrelson har gått från att göra stora huvudroller till beiga huvudroller till inga roller alls och nu är han birollernas mästare. Det är ett rent nöje att se honom ge järnet med sina annorlunda små karaktärer, här precis som i katastrofrullen 2012.

Nåja. Management är inte helt och hållet lösbajs. Det är mer bara som en sur fis efter ett helt okej party.

TRUE LIES

Nu när det råder James Cameron-feber i världen kan jag inte undgå att skriva om en av hans RIKTIGA toppenrullar.

Harry Tasker (Arnold Schwarzenegger) är hemlig agent. Han är så hemlig att hans fru fru (Jamie Lee Curtis) tror han jobbar som nån kontorsråtta som säljer dataprylar.

Harry kan det mesta. Han kan skjuta, springa fort, spränga, döda (men utan blod), dyka, byta kläder i ett rasande tempo, ratta flygplan och styrdansa. Han kan också det där med avlyssning vilket visar sig komma väl till pass när han får för sig att frugan är otrogen.

True lies gjordes 1994 och var en föregångare inom actionfilm på många sätt, lite på samma sätt som det snackas om Avatar nu. Många av actionscenerna var så påkostade och balla att inget liknande skådats förut. Det kan vara svårt att fatta nu, men så var det.

Likaså James Camerons sätt att filma med färgad lins var nyskapande. Hela filmen är i princip blåtonad. Det räcker att se ett par sekunder från filmen för att se att det är just True lies och ingenting annat. Hur många filmer klarar det bara genom sina färger? Det ska vara Tony Scott´s Man on fire (med Denzel Washington) då han använder sig lite av samma teknik men aningens mer raffinerat: han har något turkost och/eller något gult i varje scen.

True lies är två timmar och en kvart ren underhållning. Inget tjafs, inget bjäfs, full spätta framåt bara. Arnold är bra. Hans sidekick som också heter Arnold men Tom i förnamn är kalas. Jamie Lee Curtis är toppen och hennes strippscen är fenomenal. Det är skämskudde fram, men ändå helt fenomenalt. Hon och Schwarzenegger är ett coola ihop som gift par, vilket man kanske inte kan tro när man bara tänker tanken. Men dom funkar ihop alldeles utmärkt.

Av dom åtta filmer James Cameron gjort har Schwarzenegger spelat huvudrollen i tre. Förutom denna är det även Terminator och Terminator 2 – Domedagen. Undrar om samarbetet tog slut för all framtid i och med denna?

BÄST I SVERIGE

Marcellos pappa vill att Marcello ska spela fotboll. Han vill att Marcello ska bli fotbollsproffs.
Marcello själv hatar fotboll. Han vet vad han vill – han vill ha en riktig kompis och han vill kunna flyga.

Att få en kompis kan verka enkelt men för Marcello är det lika mycket en hägring som en CocaCola-automat i öknen. Han blir mobbad i skolan och det enda hans självförtroende säger honom när han ser sig själv i spegeln är att han är sämst i hela världen på precis allt. Och att kunna flyga, hur ska han kunna göra det när han är världens mest höjdrödda pojke?

När den libanesiska flickan Fatima börjar i Marcellos klass faller en av bitarna på plats: han får en kompis. Fatima är dessutom inte vilken tjejkompis som helst, hon är tuff, hon älskar att spela fotboll och hon får Marcello att känna sig annorlunda inombords. Hon får honom att känna sig bäst i Sverige och vad kan stoppa den bästa lille killen i hela Sverige från att uppfylla sin största dröm – att flyga?

Peter Birro har skrivit manus, Ulf Malmros har regisserat, Mikael Nyqvist spelar pappan och jag mest bara ler. Som barnfilm känns den här som en bortglömd liten rulle och det är synd för den är bra. Den funkade även på mina föräldrar när vi såg den på bio på midsommarafton 2002 och jag har sett den många gånger sen dess.

Det är uppfriskande att se mobbarrullar ibland för det sätter igång sovande aggressioner och empati, såna känslor som aldrig får glömmas bort.

FARLIGT BEGÄR

Det är Frankrike. Det är 1780-talet.

Det är Markisinnan de Merteuil (Glenn Close) som slår vad med sin före detta älskare, den store casanovan Valmont (John Malkovich). Hon vill att han ska förföra den blott 16-åriga Cecile de Volanges (Uma Thurman) och hennes ondsinta plan är att hämnas sin fd älskare Gercourt som är den unga Ceciles blivande äkta man som tror sig gifta sig med en oskuld. Men där markisinnan kan sätta käppar i hjul sätter hon käppar i hjul och med ett elakt flin på dom tunna läpparna dessutom.

Valmont själv tycker att vadet är busenkelt, på tok under hans värdighet egentligen, men tackar ändå ja. Han bestämmer sig för att simultant hitta en något svårare nöt att knäcka. Den gifta, hypermoraliska, vackra och svala madame de Tourvel (Michelle Pfeiffer) blir det perfekta offret. Det han dock inte kalkyrerat med var sina egna känslor. Tänk om Valmont himself kunde bli förälskad? Det är något markisinnan de Merteuil inte hade räknat med heller och känslor hon inte är van vid kommer upp till ytan: svartsjuka.

Alltså, det här är så grymt begåvat skrivet. Den franske författaren Choderlos de Laclos skrev boken som är filmens förlaga redan 1782 och det är en historia som aldrig någonsin blir inaktuell. Kärlek, passion, svartsjuka, fula baktankar, bultande hjärtan, manipulation, här finns hela spektrat och det är så ytterst välspelat. Det är in i minsta detalj ren perfektion.

Det är inte ett felsteg, inte en liten vrickning, inte ens en otajmad blinkning. Det är vackra kläder på vackra människor i vackra miljöer och Valmont uttalar en av filmhistoriens allra bästa och mest användbara oneliners:
It´s beyond my control.

MILLION DOLLAR BABY

Det finns en tjej som jobbar på Waynes coffee på Heron City i Skärholmen som är väldigt lik Hilary Swank. Varenda gång jag fikar där och hon jobbar så tänker jag att det är rätt fränt egentligen, där står hon och fixar frappuccino, hon som filmat med Clintan och som boxat på en päronboll med sån frenesi att Åsa Sandell lätt ligger i lä.
Men hon är ju inte Hilary Swank, jag vet, men det är ändå en cool tanke.

I Million dollar baby spelar den riktiga Hilary Swank Maggie, en white-trash-brutta, 30 år fyllda, utan familj och med en ekande tom plånbok. Hon kommer till den sunkiga träningslokalen Hit Pit som den gamle boxningstränaren Frankie Dunn (Clint Eastwood) och hans sidekick Eddie (Morgan Freeman) försöker hålla liv i.

Frankie är som en gammal envis hund: okänslig, vägrar låta någon komma honom in på livet, ger inte ett uns av sig själv i onödan och är allmänt….inte en kul typ helt enkelt.

Maggie vill bli boxare. Hon inte bara vill bli det, hon VILL det, det finns inget annat. Hon vill att Frankie ska börja träna henne men Frankie tycker dels att hon är för gammal, dels vägrar han kategoriskt att träna kvinnfolk.

Bli inte rädd för att detta är en film som handlar om sport och bli inte rädd för att det handlar om en sport som i mångas ögon inte ens är en sport utan misshandel med lön. Million dollar baby fick fyra tunga priser vid Oscarsgalan 2005: Bästa manliga biroll (Morgan Freeman), Bästa kvinnliga huvudroll (Hilary Swank), Bästa film och Bästa regi (Clint Eastwood) och filmen förtjänar dom alla. Det här är gråtvarning a-la-Titanic men det är svårt att torka tårar och snyta en rinnande näsa med boxhandskar på. Därför sitter gråten kvar i halsen lång tid efteråt.

 

ANTICHRIST

Filmen börjar med fem minuter ren och skär filmhistoria.

En man och en kvinna, Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg, älskar passionerat till tonerna av Händel samtidigt som deras son tar sig ut från babysängen, upp på fönsterbrädan, trillar ut och dör. Allting filmat i svartvitt, i slowmotion. Det är vackert så hjärtat nästan stannar.

Sen börjar själva filmen. Dafoes rollfigur är terapeut och när han ser sin kvinna liten, totaltförstörd och helt inne i sin egen svarta värld och bestämmer han sig för att hjälpa henne tillbaka till livet.

Spännande? Suggestiv? Stor konst? Nej.
Pretentiöst dravel? Lars von Trier i sitt esse? Ja.

Hade jag vetat efter dom första fem fenomenala minuterna vad jag vet nu hade jag stängt av filmen där och då. Fy satan vad dåligt.

(Tilläggas bör att jag slapp förseningsavgift på hyrfilmen för att jag enligt videobutikskillen ”hade hyrt förra årets absolut bästa film”. Vilken planet kommer han ifrån?)

IMAGINE THAT

Hade Evan (Eddie Murphy) bott på Östermalm i STockholm hade han kallats stekare. Nu är han bara en vanlig amerikansk snubbe med ett lite för välbetalt jobb för sitt eget bästa. Han är nyskild och har rätt svårt med förhållandet till sin 7-åriga dotter Olivia.

Olivia har rätt svårt att hantera livet i stort och har hängt upp sig på en blå handduk under vilken hon gömmer sig för att hamna i sin egen ”bubbla” och prata med sina låtsaskompisar. Den där handduken gör Evan galen ändå till en dag när han får en idé och vill använda sig av handduken för jobbets räkning.

Thomas Haden Church spelar Evans arbetsantagonist och han gör det bra. Men Eddie Murphy….oooooo….Eddie Murphy. Jag minns i min ungdom när Eddie Murphy VAR kung, när han var Snuten i Hollywood, när han spelade huvudrollen i En prins i New York, The golden child, 48 timmar, Boomerang, Ombytta roller – och RAW! Eddie Murphy var cool, han var kul, han var snabb i käften och sa rätt saker med exakt rätt timing.
Nu är han inte riktigt sån.

Kanske kan skvallret om att Snuten i Hollywood IV är i antågande få ändring på den saken, kanske är det den sista spiken i Murphykistan. Men så länge Shrek fortsätter kläcka efterföljare så har han en plats på jorden och inkomstkälla i alla fall, som den klockrena rösten åt Åsnan.

Om du promt vill se en bra film om frånvarande fäder, se inte den där. Se Liar Liar med Jim Carrey istället.

THE THAW

Thaw betyder smälta, tina, tina upp, töa. Det som åsyftas i filmen The thaw är klimat-förändringarna som sett till att glaciärer smält och under isen finns sådant vi inte riktigt kan hantera. Som en mammut. Som tinar upp.

Nej, mammuten vaknar inte och blir till en CGI-mammut i Jurassic Park-storlek och det tackar jag för. Däremot finns insekter inne i mammutens kropp, ägg som kläcks av värmen och blir till larver. Insekter som är ena elaka filurer, som biter sig tag, gnager sig in, lägger ägg och dödar.

The thaw handlar alltså om en forskningsexpedition i Arktis som leds av Dr David Kruipen (Val Kilmer) och tre studenter och doktorns dotter får åka dit för att delta i projektet. När dom kommer fram är hela expeditionen försvunnen. Det är alldeles dött, förutom några små parasiter som springer omkring och låter.

The thaw är inte för Val Kilmer vad The wrestler var för Mickey Rourke. Val Kilmer har passerad bäst-före-datumet för länge sedan och jag tror att det krävs att Quentin Tarantino kliver in och ger karln en roll för att han inte ska självdö helt i Hollywood. Tarantino har ju trots allt räddat karriärerna för både John Travolta och Bruce Willis.

Som skräckfilm betraktat är The thaw helt okej. Helt okej skådespelarinsatser, handlingen klarar balansgången mellan trovärdig och ordinära skräckfilmsfloskler bra. Framförallt är det en film om äckliga små djur. Det ÄR äckligt när larver kryper in och ut ur ögon, när insekter springer överallt, äter upp kroppsdelar inifrån, lägger ägg i magar, i snoppar, i armar. Det äckliga är också att få se allt detta i närbild (ja, inte snoppen dock, vi snackar amerikansk film här) och att höra ljudet av små små insektsfötter mot hårda golv. Det tog ganska exakt 15 minuter, sen började det klia och det kliade och kliade på hela kroppen tills filmen var slut.

Så ja, filmen funkar. För jag antar att det var precis just den där klådan filmmakarna ville åt.

SHERLOCK HOLMES

Sherlock Holmes för en oinvigt (som jag) var en halvgammal engelskman med tweedblazer, hatt och snugga. Hur Dr Watson såg ut har jag noll koll på, jag kan inte ens krysta fram en fantasibild. Men, det jag INTE tror om dom båda är att dom ser ut som Robert Downey Jr och Jude Law. Absolut noll komma noll procent tror jag det.

Däremot finns det alltså hollywoodproducenter med alldeles sjukt för mycket pengar i bakfickan som tycker just det – OCH att dessa två litterära figurer vore spännande att göra en actionfilm om.

Dom måste ha varit bra påtända när den idén kläcktes och stolta nog att inte inse sin begränsning när filmandet väl rullades igång, för jösses Amaaaalia vad det är är dåligt. Eller, nej, det är beyond dåligt. Det är….ingenting.

Det är en blahaj-story, Robert Downey Jr och Jude Law gör säkert det dom kan av manus, men det räcker ingenstans. Det är tråkigt, det är så irriterande trist att jag märker att jag sitter och noppar ögonbrynen med fingrarna för att inte somna och det är det sämsta soundtrack jag någonsin hört på film. Och det vill inte säga lite.

BAKSMÄLLAN

Tre kompisar planerar en svensexa i Las Vegas två dagar före bröllopet. Med facit i hand var det kanske inte så värstans smart, å andra sidan blev det en rolig film av det hela.

Som tre musketörer och brudens bror, en liten grovskäggig hob, som D´Artagnan svär dom på hotellets tak att what happens in Vegas, stays in Vegas.

Dagen efter kvällen före vaknar kompisarna med massiv baksmälla. En saknar en tand, på toaletten befinner sig Mike Tysons livs levande tiger, en bebis skriker från garderoben och den blivande brudgummen Doug är försvunnen.

Vad hände egentligen?

Bradley Cooper är den gifta läraren, Ed Helms är tandläkaren med en flickvän från helvetet och Zack Galifianakis spelar den lille sjuke skäggmannen. Alla tre är kalasbra i sina roller. Jag skrattar högt, hårt och länge åt denna supergrabbiga komedi som faktiskt håller hela vägen ut.

 

LAW ABIDING CITIZEN

Hämden är ljuv.
Hämden är inte snygg alls men den är brutal, finurlig, blodig och snuskigt genomtänkt.

Clyde (Gerard Butler) är en gift man och pappa till en liten dotter. En helt vanlig dag förändras hela hans liv då två män knackar på dörren, slår ner honom, våldtar och dödar hustrun och dottern.

Clyde överlever och dom båda mördarna hittas. Nick Rice (Jamie Foxx) är åklagaren som på ett kanske inte helt klockrent sätt ser till att bara den ena fälls för mord. Den andre släpps på fri fot till Clydes stora frustration och vrede.

Nu är inte Clyde den lugna familjefarstypen utan mer som en psykopatisk Bobby Fisher och han beslutar sig inte bara för att själv ta död på mördarna – han vill gå ett steg längre. Eller två.

Det här är inte helt illa faktiskt. En actionthriller vars handling jag inte kan förutspå efter första kvarten känns…nyskapande. Och det är det faktiskt. Nyskapande. Javisst, vi har sett psychon på film sen filmkameran uppfanns, men Gerard Butlers Clyde är annorlunda. Det är svårt att rent objektivt se Clyde som en psykopatisk mördare när han hämnas på dom som dödat hela hans liv, även om det är precis just det – och ingenting annat – han faktiskt är.

PINEAPPLE EXPRESS


Slicka av undersidan på din vintersöliga sko efter att du halkat runt i ångande hundbajs.

Ät en kubikmeter korvskinn.

Skrapa upp det som suttit på väggen bakom spisen i 15 år och stek det tillsammans med mögligt bröd.

Gör det, gör precis vad fan du vill men
ett tips i all välmening:
SE INTE DEN HÄR SKITEN!

Allting annat i hela världen känns som mindre slöseri med tid.

UP IN THE AIR

Att George Clooney har filmvärldens snyggaste händer det har jag tyckt i åratal. Det är kul att regissören till Up in the air verkar hålla med mig. Sällan har jag sett så många närbilder på ådriga manshänder som i denna film och inte sen Cast away har en massiv produktplacering gjort att filmen ibland känns mer som en regelrätt reklamfilm än en speldito. I Cast away var det FedEx, i Up in the air är det American Airlines. Bland annat.

Ryan Bingham (George Clooney) är en riktig gammaldags ensamvarg, fast en extremt välklädd sådan. Han jobbar som nån slags konsult inom ge-folk-kicken-gebitet. Han hyrs in när företagens chefer är för hariga för att själva ge sina anställda sparken. Då kommer Ryan och tittar med sina snälla hundögon samtidigt som han hugger som en anaconda. Han är stenhård. No mercy.

Ryan Bingham älskar sitt liv med 330 resdagar om året. Han har en sunkig etta som bas, som ”hem”, men är i princip aldrig där. Han samlar frequent-flyer-miles och bor på hotell, håller släkten på mer än armlängs avstånd och vägrar binda sig. Det är vad han gör. Åtminstone tills han träffar Alex (Vera Farmiga) som enligt henne själv är ”I´m just like you – with a vagina”.

Vera Farmiga är en fullkomligt strålande skådis. Jag tänkte flera gånger att hon och George Clooney tillsammans är ett av filmvärldens vackraste par och att det är skönt att han inte tufsas ihop med nån ung donna utan någon mer i hans egen ålder. Sen googlade jag på Vera och såg att hon var född 1973! Fan, hon är yngre än jag! Å andra sidan är Clooney född 1961 och det kan man inte heller tro. Jag trodde även han var äldre.

Nåja.

Up in the air är inget mästerverk. Det är en helt vanlig medelmåttig film, varken bra eller dålig, varken tråkig eller kul. Den börjar segt och lite konstigt men tuffar igång rätt bra efter halva tiden.
Förhandssnacket om att George Clooney ska bli oscarsnominerad för sin roll kan jag förstå, han är riktigt jävla bra här. Men, det är likt förbannat 109 minuter reklamfilm och gillar man Clooney i den rollen kan man lika gärna titta på det här. Eller det här.

Uppdatering 2017:

Hej. Nu har jag sett Up in the air fem gånger till och jag håller inte alls med mig själv här ovan. Det här är allt annat än en medelmåttig film, det är en film som växer för varje tittning och nu är den så nära en fullpoängare som en film kan bli utan att vara en. Fantastisk på SÅ många sätt. Jag kan inte göra annat än att höja betyget. En superstark fyra ligger den på nu.

SOMMAREN MED GÖRAN

Göran (Peter Magnusson) är en innerstads-event-kille.

Han slår knut på sig själv och friar till sin on-off-kärlek Sofia (Alexandra Rapaport)genom att fixa en picknick på en höjd med utsikt över Stockholm, med rutig filt, med champagne och guldring i glaset. Det går sådär kan man säga.

Göran blir singel igen, han vantrivs med jobbet och chefen på eventfirman (Peter Dalle) är en riktig stekarwannabe, men han når liksom inte fram.

Det är sommar. Han blir bjuden på en såndär ”riktig” midsommarfest på västkusten: segelbåtar, märkeskläder, kulörta lyktor och musik, snubbar som tycker dom är avslappnade och lite pittoreska bara för att dom kavlat upp byxorna en decimeter, kvinnor som är mer och ses mer som galjonsfigurer än som vanligt folk.

Göran lyckas få med sig sin bäste vän (David Hellenius) till festen. Han har transformerats till en riktig prakt-toffel efter att ha blivit sambo med valkyrian Ann.

Jag trodde jag skulle klara av att se ungefär en kvart av Sommaren med Göran innan jag skulle stänga av. Jag trodde det här var en riktig svensk kalkon-de-luxe. Det är det inte. Sommaren med Göran är en rätt välgjord film, småputtrig och fnissig handling, välskriven dialog och framförallt är skådisarna trovärdiga. Speciellt Peter Magnusson är riktigt bra (vilket jag aldrig kunnat tro).

Filmen har egentligen bara två missar.
1. Peters nya flamma säger att hon ”bloggar på nätet”. Var skulle hon annars blogga?
2. Göran. En kille som ÄR som Göran, som beter sig som Göran, som bor där Göran bor heter inte Göran. Inte en chans i världen. En Göran i verkligheten heter Pontus eller Sterre.

TERMINATOR SALVATION

Jag gillade första Termintor, jag älskade tvåan. Trean var ett jahaja, varken bra eller anus och nu kommer fyran och man behöver inte heta Saida för att förutspå att det inte är den sista filmen i serien om John Connor, hans mamma, deffade stålrobotar och Skynet.

Terminator Salvation börjar i ett skönt tempo. Marcus (Sam Worthington) har blivit dömd till döden för mordet på sin bror och två polismän. Under hans sista timmar/dagar kommer en läkare (Helena Bonham Carter) och ber honom donera sin kropp till forskningen. Efter många om, men – och en kyss – skriver han på blanketten.

Sen kör det igång. Motståndsrörelsens frontman John Connor (Christian Bale, en av få människor på jorden med alldeles autentiska vampyrgaddar) kör ett stenhårt arbetspass på 1 tim och 40 min för att ta död på Skynets allehanda terminators, både springande, på två hjul, fyra hjul, under vatten och i luften och samtidigt ska han försöka genomskåda den nye snubben – Marcus.

Terminator Salvation är en mörk film. Den går i samma färgskala som insidan på tunnelbanetunnlar. Bara. Enbart. Det blir lite segt för ögonen. Men, för tusan, jag ska inte klaga. Det är trevlig action som man glömmer ganska direkt efteråt och ibland behöver man inte mer än just det. Hjärndöd underhållning för stunden.