VALENTINE´S DAY

Regissören Garry Marshall, han som bland annat lyckades göra myspysunderhållning av prostitition med Pretty woman 1990, har nu gjort en film av den mest romantiska dagen av dom alla: Alla hjärtans dag.

Valentine´s day är som ett slags Short cuts, eller Dumpa honom för den delen. Massor med karaktärer som vävs ihop under en dag till en härligt rosaskimrande gegga.

Det är som att ligga i en fleecevadderad tygpåse som sakta fylls på med ärtsoppa, fint mixad i en matberedare och samtidigt lyssna på vågskvalp i sin Ipod.
Det är helt ofarligt, det ger inte upphov till några känslor whatsoever, det svänger inte, gungar knappt, det är bara en lugn beige resa mellan förtext och efterdito.

Alla är snygga, alla är normalt fungerande människor, eller så normalt funtad man då kan vara när man som Ashton Kutchers Reed friar till sin drömtjej på morgonen, får ett ja, blir glad som en speleman och hoppar, sjunger, kramar och berättar den stora nyheten för alla som vill höra på för att sen framåt eftermiddagen bli dumpad men tre sekunder senare skutta vidare mot nya mål, fortfarande lika frejdigt glad. Men filmen är liksom bara tradigt snäll. Varken mer eller mindre.

Jag tror egentligen att min jämförelse här ovan med Short cuts och Dumpa honom är grovt felaktig, jag tror att filmmakarna ville göra en amerikansk Love actually.

Om jag har rätt i det tar jag på mig min Bark-at-the-moon-kostym, väntar in fullmånen, sätter mig i skogen och HÅNSKRATTAR högt med långa gula tänder ända till gryningen.

För om Love actually är kungen, drottningen, kronprinsessan, prinsen, prinsessan, prins Daniel och hela kungariket så är Valentine´s day Jonas Bergström.

BRAM STOKER´S DRACULA

Greve Dracula var fruktansvärt förälskad i sin kvinna Elisabetha och Elisabetha var precis lika kär i honom. Det var helt enkelt äkta kärlek mellan dom, det fanns inga andra, det fanns INGET annat, det skulle vara dom två tills döden skiljde dom åt.

Och så hände det att döden skiljde dom åt på det mest brutala vis.
Dracula blev tvingad ut i krig för att strida för sitt fosterland och Elisabetha blev kvar i saknad lämnad hemma. Så får hon ett brev som berättar att hennes älskade Dracula dött i strid och hon blir så utom sig av sorg att hon kastar sig i floden.

Men brevet är felaktigt och Dracula kommer hem och istället för att mötas av sitt livs kärlek möts han av hennes döda kropp på det kalla stengolvet. Sen vet jag inte riktigt hur han tänker, men han blir förbannad och lovar att han ska få evigt liv. Vilket han får eftersom han blir vampyr, ja, det vet ju alla.

400 år senare köper en viss Greve Dracula (Gary Oldman) från Transylvanien upp en mängd fastigheter i London. Jonathan Harker (Keanu Reeves) är en nykläckt mäklare som blir skickad till Transylvanien för att få greven att skriva på lite papper då hans föregångare Renfield (Tom Waits) kom tillbaka från samma resa helt pocoloco i skallen. Men Harker sätter sig på tåget utan minsta tvivel och kvar i London lämnar han sin söta fästmö Mina (Winona Ryder).

Dracula ser rätt äcklig ut men det verkar inte bekymra Harker som knallar omkring i slottet med sitt oantasteliga babyface och ser på sin höjd en smula förvånad ut när skuggor lever sina egna liv och han i det närmaste blir våldtagen av Draculas blodtörstiga brudar. Man kan väl säga att Keanu Reeves kanske inte är det klockrenaste av castade skådisar i just den rollen.

När Dracula får se ett kort på Mina ser han likheten mellan henne och Elisabetha och självklart är det henne han vill ha. Kärleken är ju evig, precis som Lena Ph sjunger.

1992 var Bram Stoker´s Dracula en spännande, härligt nytänkande film och Francis Ford Coppola en regissör som förpliktade. Jag kan lugnt säga att filmen inte riktigt håller måttet 18 år senare. Den känns liksom…mossig. Hur Coppola är nuförtiden har jag ingen aning om, men troligtvis är han som vilken 71-årig farbror som helst.

Det enda med filmen som fortfarande funkar alldeles utomordentligt är Gary Oldmans tolkning av Dracula. Han är alldeles strååålande och jag sitter med ett delfinleende i soffan varenda sekund han är i bild. Resten av tiden kämpar jag för att hålla mig vaken. Det är inte så att filmen är värdelös, för det är den INTE, den är bara fan så mycket blekare än jag minns den från förr. Som så mycket annat.

När jag såg den 1992:

När jag såg den 2010:

 

A SERIOUS MAN

En film signerad Ethan och Joel Coen har alltid stora förväntningar på sig. Så även från mig. Men A serious man kan vara undantaget som bekräftar regeln för jag har inte brytt mig ett jota om denna. Undrar varför.

Kanske är jag synsk.
Kanske är jag telepatisk.
Kanske har jag en inbyggd kalkonradar inprogrammerad i hjärnan som fram tills nu varit ur funktion.

Jag borde ha lyssnat bättre på den där höga varningssignalen i lillhjärnan, men som av en händelse satt jag i soffan och A serious man började och jag fann mig själv tittande på nån holländskt högtravande ande-dravel-prolog från förra sekelskiftet. Jag fattade inte ett skit. Sen kom förtexterna och sen började filmen. Tror jag. Jag är fan inte säker för det var ett tempo som hade fått en sengångare att skrika ”ÖÖÖÖÖKA!!”

Jag ids inte ens dissa skiten. Jag vill bara se om No country for old men och minnas bröderna Coen för deras bättre stunder.

TWISTER

Jo (Helen Hunt) var med om en brutalt stor tornado när hon var liten, så stor att trots att dom hann gömma sig i ett nödrum under mark så strök hennes pappa med. Det har satt sina spår kan man säga.

I vuxen ålder jobbar Jo som tornadojägare. Hon har uppfunnit en maskin som skulle kunna förlänga varningstiden inför en virvelstorm med flera minuter och befinner sig i filmens början på jakt efter den perfekta tornadon att skjuta upp den första maskinen i. Som sällskap har hon det i katastroffilmer ganska uppenbara gänget galna supernördar, med Dustin, en riktig prakt-äckel-nörd i spetsen (Philip Seymour Hoffman).

Jo ligger i skilsmässa från Bill (Bill Paxton) som även han är fascinerad av tornados men som i och med skilsmässan slutade jobba på fältet och istället fick jobb som väderpresentatör. Han är i färd med att gifta om sig med psykologen Melissa och dom letar upp Jo för att få dom sista pappren påskrivna och självklart hamnar dom mitt i en tornado. Eller två. Eller tre.

Twister som vanlig film betraktad är egentligen helt okej men ska man se den som katastroffilm så har en del i övrigt att önska. Frågan är bara vad?

Uppenbarligen är Twister ingen superdålig katastroffilm för då hade jag inte sett om den en fem, sex gånger men efter varje gång tänker jag samma sak: vad är det som fattas? Vad är det som gör att jag tycker den är ”bara okej”?

Kanske är det avsaknaden av känslor. Jag bryr mig egentligen inte om någon överlever. Jag får aldrig panik, vare sig mammapanik (som i Deep impact när mamman lämnar sitt barn åt sitt öde) eller partnerpanik (som i Dante´s Peak när jag verkligen känner hur kära Linda Hamilton och Pierce Brosnan börjar bli i varandra och hur synd det vore om någon av dom dog). Att slänga in lite hundar här och där som kommer-dom-klara-sig-jokrar biter inte på mig. Jag skiter lite i om hundar blir räddade eller inte. Ja, sån är jag.

För att vara gjord 1996 så håller effekterna i Twister förvånadsvärt bra. Det känns att allt inte är datorgjorda effekter utan en del stormeffekter och dess förödelse är faktiskt gjorda på plats med en Boeing.

Om ryktet stämmer att Twister ska restaureras och släppas som 3D-film på bio vet jag inte. Men OM det stämmer så känns det som en film åtminstone jag tänker skippa.

 

LOVE HAPPENS

För att börja med det första först: börjar jag titta på en film som heter Love happens så tror jag att jag kommer att få se en film om kärlek. En romantisk film helt enkelt. Jag känner mig ganska så bombsäker på det.

För det andra: om Jennifer Aniston är med på filmomslaget i samma frisyr som hon alltid har så tror jag mig veta vad jag får: en romantisk komedi, som även om den inte är jättekul i alla fall är underhållande.

För det tredje (och det är nu jag anar en smula oråd): om Aaron Eckhart är den manliga huvudrollsinnehavaren och spelar mot Jennifer Aniston och jag inte läst en endaste rad om romantikrykten och relationsskvaller dom emellan så KAN det vara så att det är en rätt medioker rulle som inte ens tjänar på dålig snaskreklam i kvällstidningarna.

För det fjärde så vill jag inte tro att filmindustrin är så jävla puckad att dom prånglar ut en film som heter Love happens och försöker lura folk att det är ett mysigt romantiskt drama om det sen inte är det.

MEN JO. PRECIS SÅ PUCKADE ÄR DOM!

Love happens handlar inte ett skit om kärlek. Love happens handlar om Burke Ryan (Aaron Eckhart), en författare som på nåt slags hallelujah-moment-vis försöker hjälpa människor i sorg att komma över den genom att ”bjuda in” folk till sessioner (= betala dyra pengar såklart) och själv prata om boken han skrivit, om sorg givetvis, eftersom han själv vet allt om det pga att hans fru dog i en bilolycka och han själv var med i bilen.

Så springer han på Eloise (Jennifer Aniston) som har en blomsterhandel och är sådär charmigt tankspridd som bara Jennifer Aniston kan vara och hon har en liten fläta i håret bara för att visa att hon är lite KRÄÄÄJSY som tjej liksom (samma grej i Along came Polly då denna lilla ynkliga fläta skulle ”bevisa” att hon levde nåt slags hippieliv) och jag vill bara flyga in i TV:n med sekatören och klippa av henne det där långa jävla avocadoinpackade perfekta håret och skrika:
BYT FRISYR! TA PÅ DIG PERUK I NÅN JÄVLA FILM! Var inte så idiotjävla likadan hela tiden, jag är TRÖTT på det, TRÖTT är jag, för jag brukade gilla dig men du är så mainstream och full av botox att jag blir gaaaaalen.

Ja. Man kan väl säga att just DÄR dog filmen för mig.

Sambon däremot satt tyst och still i soffan. När jag frågade mitt i filmen vad han tyckte så sa han: Den är bra. Den funkar på mig.

Men när det var en kvart kvar av filmen ställde han sig upp och ropade: NU DOG DEN! Vad fan är det för jävla HAKFITTA han har? Har han haft det hela filmen? VA? HAR HAN DET??

Euhm…Ja…

Summa summarum: Love happens borde aldrig ha hetat Love happens. Den borde ha hetat Grief happens.

FREAKY FRIDAY

Alla mammor har någon gång varit tonårsdöttrar. Det kan vara svårt att fatta om man är mitt i tonåren själv och tittar på sin mamma eller om man är mamma själv och har förträngt hela den eran av sitt liv.
Men, likväl, det är dagens sanning. Alla har vi varit små och alla blir vi förhoppningsvis stora.

I Freaky friday är Jamie Lee Curtis den livsjonglerande psykologmamman som tre år efter sin mans död nu ska gifta om sig med übersnällisen (läs: mes) Mark Harmon.
Hon är mamma till buspojken Harry och till tonårsdottern Anna (Lindsay Lohan) och man kan väl säga om man vill vara diplomatisk att den mamma-dotter-relationen just nu inte är den allra bästa.

Det bråkas mest. Ja. Det bråkas hela tiden, dygnets alla vakna timmar. Dottern rebellar, psykologmamman analyserar. Pieeeehuuuuw. Jag blir svett bara av att titta på eländet.

På en kinakrog får mamman och dottern varsin fortune cookie som genom magi får den enes själ att bege sig till den andres kropp – och vice versa. Det enda som avbryta spådomen är att dom på riktigt förstår sig på varandra.

Det här har man sett förut (ex Big med Tom Hanks och Vice versa med Judge Reinhold) och det skulle mycket väl kunna bli en riktig kalkon OM det inte vore så att Jamie Lee Curtis och Lindsey Lohan faktiskt är riktigt bra i sina roller. Alltså, RIKTIGT bra. Även han som spelar lille Harry är toppen. Jag skrattade många gånger, både åt dråpligheter och åt igenomkänningen (både som tonårsdotter och mamma) och skruvade mig i soffan ett gäng gånger åt riktiga pinsamheter.

Freaky friday är undantaget som bekräftar regeln: allt med Lindsey Lohans namn på är inte baja-maja-material.

GÖTA KANAL 3 – KANALKUNGENS HEMLIGHET

Jag vet att en recension baserad på svordomar och könsord inte är särskilt lustfylld att läsa.
Jag vet också att en endimensionell brutal sågning egentligen inte säger särskilt mycket om en film, men hur faaaaan ger man konstruktiv kritik till en hög med barnbeck?

Göta kanal 3 – kanalkungens hemlighet fick 9 miljoner i stöd från Svensk filmindustri men hur mycket jag än googlar kan jag inte hitta ansvarige filmkonsulentens namn. Jag känner litegrann för att hänga ut honom/henne på samma sätt som undermåliga fotbollsdomare hängs ut på Sverigescenen, med mobilnummer, personnummer, hela köret.

Om jag hade varit lika aningslös och kvalitetsomedveten i mitt yrke som konsulenten i fråga gällande denna film så hade jag fått sparken i ett huj och jag hade fått leta nytt jobb bland betongblock och gamla skelett i botten av Nybroviken.

Bara för att vara tydlig: Göta kanal 3 har faktiskt INGENTING med den svenska charmiga filmklassikern Göta kanal från 1981 att göra. Ingenting. Och när jag såg Göta kanal 2 så trodde jag att det inte skulle gå att göra något ännu sämre men jodå, det gick. Allting går när det gäller svensk lågintelligent film för den stora breda biomassan. Allting går att sälja. I det här sammanhanget är biografbesökare verkligen höns.

Jag vill spotta. Spotta hårt, långt och snorigt för FY FAN vad det här är lågt. Det här är att undervärdera filmtittare, det här är att som skådespelare och manusförfattare, som regissör och klippare hora för småpengar (även om jag fattar att dom fått rejält med pröjs för att tacka ja, vilket dom i och för sig SKA ha eftersom den här filmen blir en del av deras arv till kommande cineastgenerationer – och jag undrar hur DET känns när det går upp för dom…)
Att sälja stjärt på centralstationen har mer värdighet än att vara inblandad i den här smörjan.

Jag är 37 år gammal. Sedan 1986 har jag sett sjukt mycket film.
Jämfört med dom tusentals filmer jag sett under dessa år är Göta kanal 3 – kanalkungens hemlighet den i särklass sämsta film jag sett.

Så, jag är ledsen, jag kan inte ens betygsätta den. Det är under även min värdighet.

DEATH AT A FUNERAL

En äldre man dör. Han ska begravas. Hans två vuxna söner är där, hans fru, hans bror och hela tjocka släkten åt alla håll och kanter.

Det är så mycket folk, så många relationer, så mycket knas, så mycket farsartade sekvenser, så mycket LCD, så mycket bajs, så mycket dvärg, så mycket död, så mycket av allt att jag blir alldeles….varm i magen.

Death at a funeral må handla om döden och begravning men den handlar också om livet, om kärlek, om pengar, om det tjafs som det blir jämt människor emellan och om hur galet allt faktiskt är – oftast – för alla (fast ingen vågar prata högt om det).

När jag såg filmen tänkte jag oavbrutet på hur kul det vore om denna film gjordes i tio olika länder och visades på en filmfestival efter varandra.
Hur tacklar man det här manuset i Japan, i Frankrike, i Italien, på Island? Det hade jag mer än gärna sett. Men jag får nöja mig med att se om den här, för det kommer jag göra. Många gånger.

THE ROCKER

Trummisen Robert ”Fish” Fishman (Rainn Wilson) spelar i ett up-coming-hårdrocksband vid namn Vesuvius. Han är hjärnan och hjärtat i bandet.

När managern ger bandet möjlighet till ett fett kontrakt med det lilla förbehållet att trummisen måste dumpas till förmån för en släkting till skivbolagsdirektören så kickas Fish ut med ändan före och gänget han trodde var hans bästa vänner visar sig vara hjärtlösa girigbukar.

Tjugo år senare har Fish fortfarande inte kommit över sveket. Han jobbar och lever ett svenssonliv medan Vesuvius klättrar på listorna och reklam för nya plattan syns överallt.
Till slut får han spunk och drämmer till en arbetskollega som lyssnar på plattan på arbetstid, han får sparken, flickvännen gör slut och han hamnar som inneboende hos sin syster och hennes familj.

Sonen i huset lirar i ett band som ska spela på skolbalen, men dom saknar en trummis och gissa vem som blir den motvillige ängeln med trumstockar? Jo, Fish.

Handlingen låter banal och är det kanske, men för att vara en film som passerade dom flesta rätt obemärkt förbi så är den faktiskt okej. Jag fnissar flera gånger, skrattar ibland och finner den precis lika underhållande som mina barn, vilket man inte kan säga om speciellt många (ungdoms)filmer.

Så regnar det en eftermiddag på semestern och det inte finns någon annan film att se än denna – häng inte läpp. Det kunde vara så mycket värre.

THE GIRL IN THE PARK

Julia (Sigourney Weaver) lever ett gott liv. Hon har en älskvärd man, en fin son, en liten gullig dotter, ett bra jobb, ett fint hus och hon har börjat få fart på jazz-sjungeri-karriären. Vad mer kan en kvinna behöva? Vad mer kan en kvinna längta efter när hon sitter i lekparken och tittar på sin dotter som klättrar, gungar och skrattar?

Klipp.

Det har gått 16 år. Av allt det Julia hade har hon endast jobbet kvar – och en son som väntar barn med sin blivande fru. Den där dagen i lekparken för 16 år sedan förändrade allt. Dottern försvann bland gungorna och klätterställningarna och hittades aldrig. Julia tittade bort några sekunder och det räckte. Livet förändrades i ett nafs och självklart blev det aldrig som förut igen.

När Julia av en slump gång på gång springer på och hjälper Louise (Kate Bosworth), en trasig tjej som bor på gatan, tänds många hopp: hoppet att kanske få se sin dotter igen, hoppet att Louise kanske till och med ÄR den försvunna dottern och hoppet att kanske få må så bra igen att livet blir värt att leva.

Det bästa med The girl in the park är att den handlar om människor som både beter sig som och ser ut som människor. Människor som i olika situationer faktiskt gör fel, beter sig illa, är utseendemässigt fula, säger fel saker. Det är skönt. Hade det inte varit så hade detta drama blivit fullomligt menlöst. Nu tittar jag gärna och gör inte direkt vågen när filmen är slut, men det var sevärt och vettigt och Sigourney är Sigourney och även om hon i dom flesta filmer spelar just Sigourney mer än rollfiguren så räcker det långt.

Och vem är bättre än Kate Bosworth på att spela den ”vanliga tjejen”? Hon är befriande ordinär till utseendet, det är knappt jag känner igen henne mellan filmerna hon gör och det är bra. Det finns alldeles för få unga skådespelartjejer i Kate Bosworths fack och för många Lindsey Lohan-wannabees. Lindsey Lohan herself är en av dom och bara det är en för mycket.

VANILLA SKY

1996 korsades regissören Cameron Crowe och skådespelaren Tom Cruise´s vägar när dom tillsammans gjorde braksuccé med filmen Jerry Maguire.

Fem år senare vill Crowe göra Vanilla sky, nån slags mystisk science fiction-thriller-romantiskt-drama och jag tror inte ett dugg på att Tom Cruise varit påtänkt som huvudroll i denna om det inte varit för att dom redan filmat tillsammans. Det blev nämligen rätt tyst om Cruise efter Jerry Maguire-framgångarna.

Det blev faktiskt det dittills största glappet i hans filmkarriär. Tre år tog det innan han gjorde sin lilla (men fantastiska) roll i Magnolia och sedan sexdramat Eyes wide shut med dåvarande äkta frun Nicole Kidman.

Att han blev tillfrågad om Vanilla sky var således rätt otippat – och lite modigt – av Crowe, även om Cruise strax innan denna även hann med att göra den inte jättebraiga Mission Impossible II.

Hur som helst, Vanilla sky som film kräver en hel del av sina skådespelare. Det är inte ens en film med en självklar handling men Tom Cruise klarar biffen galant. Han, liksom Brad Pitt, är män som är alldeles för snygga för sitt eget bästa egentligen, i alla fall om man vill bli en ärad skådespelare och bedömd för det man presterar, inte hur man ser ut. Dom båda är enligt mig betydligt bättre skådisar än dom får cred för, men så tycker jag inte någon av dom är nån tiopoängare urseendemässigt heller.

Så att Vanilla sky är en film som inte håller från början till slut har ingenting med Tom Cruise att göra, inte heller med Penelope Cruz eller Cameron Diaz. Jag vet inte exakt VAD det beror på, men ATT den inte håller är ett faktum.

Cruise och Cruz blev ihop på riktigt under inspelningen. Det kan vara det mest intressanta som rör den här filmen och inte ens det är särskilt intressant.

DET STORA BLÅ

Det var 1989. Det var kvällen innan min resa till Israel och jag hade varit i videoaffären och hyrt en konstig fransk-amerikansk rulle som jag egentligen inte ville se. Jag kände för Indiana Jones eller nåt med Stallone eller Tom Berenger, men jag hade sett allt med dom som gick att hyra.

Jag satte mig i soffan, färdigpackad och började titta och där satt jag storögd, alldeles blixtstilla och tårarna rann. Historien om amerikanska Johana (Rosanna Arquette) som förälskar sig i den snygge fridykaren Jacques Mayol (Jean-Marc Barr) vars vägar korsas av barndomskamraten och den extrema tävlingsmänniskan Enzo (Jean Reno) som är villig att göra ALLT för att få Mayol att ställa upp i en dyktävling bara för att visa honom en gång för alla vem som är bäst i världen, den historien är…..magisk.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det stora blå är en magisk film. Luc Besson har skapat ett mästerverk som är svårslagen i min värld.

Jag såg Det stora blå exakt rätt dag, rätt tid, vid rätt ålder. Jag tror alla filmintresserade människor, ja, andra med förresten, har en liknande film som liksom blir en ögonöppnare för världen, en katalysator för allehanda känslor och upplevelser, en speciell film som blir som ens bästa vän genom livet. Det stora blå är den filmvännen för mig.

Jag har sett Det stora blå 27 gånger.
Den vanliga 132-minuters-versionen 15 gånger och den extralånga (168 min) director´s cut-versionen 12. Varje gång får jag samma känsla, varje gång hamnar jag i nån slags nostalgisk gråtmild härlig blå-koma redan vid förtexten och det känns som att det borde vara en omöjlighet efter alla dessa tittningar.

Men för mig är det här filmhistoria. För mig är det här oslagbart.
För mig är det här den enda filmen jag sett som förtjänar ett högre betyg än vad som är möjligt.

Så, håll till godo. Sex ufon av fem möjliga till en film som är hundraprocent perfekt. Det går inte att göra film bättre än såhär.