Årets filmbloggsfilmer 2011

Nyårsafton igen. Wihiiii vad fort tiden går.

Såhär på årets sista dag tänkte jag göra precis som jag gjorde förra året, nämligen försöka summera bloggåret som gått och det är inte ett dugg lättare i år. Bloggen har växt, recensionerna har blivit fler liksom kommentarerna och det är roligare än någonsin både att se film och att skriva om det.

Nu har den här listan ingenting med årets bästa filmer att göra, en sån lista kommer senare. Den här listan handlar bara om höjdpunkter och lågvattenmärken under mitt filmbloggarår, nothing more, nothing less.

 

Årets mest nyskapande subgenre: Norska jägare

Det ska vara en norsk jägare i år alldeles oavsett om det jagas troll som i Trolljägaren eller chefer och dyr konst som i  Huvudjägarna.

Heja Norge säger jag.

 

 

 

 

Årets äckelpäckel: A serbian film

Ja, det är en äcklig film det här, inget snack om saken. Tyvärr handlar många av kommentarerna (och mejlen jag fick och får) både hos mig och på andra ställen om annat än filmen och det säger mer om dom som skriver än om filmen i sig. Kan man få önska sig en svensk version av den norska filmen här ovan nästa år – Nättrolljägaren?


Årets filmbloggssnackis: The Straight Story

Den här lilla filmen från 1999 gick som en kramgo farsot genom hela filmbloggarsfären.

Vi var många som  såg den, som såg om den, som letade upp den, som skrev om den och som hyllade den.

Det här är det lilla beviset jag ibland behöver för att det går att göra skillnad bara genom att beskriva åsikter genom lite tangenttryckningar. Det handlar inte om att förändra den stora världen, det handlar om den lilla och det handlar om det fantastiskt fina i en skäggig gammal man på åkgräsklippare.

 


Årets upptäckt: Dokumentärfilm

Jag är sjukt glad över att jag drog igång temat som heter Veckans dokumentär. Jag har aldrig varit en speciellt engagerad och intresserad dokumentärtittare men nu har en helt ny värld öppnat sig för mig. Jag typ KÄKAR denna genre. Temat kommer fortsätta en bra bit in i 2012 även om det bara är jag på hela jorden som tycker att den har ett existenberättigande.

 

 

Årets absolut konstigaste film: The tree of life

Bajsnödigt, högtravande och väldigt väldigt annorlunda. Terrence Malick, Brad Pitt och dinosaurier. Några fattade grejen, jag fattade inget. Alltså, vi snackar INGET ALLS här.

 

 

 

Årets mest kommenterade inlägg: Detta

49 kommentarer fram tills idag. Häftigt, förvånande och jättekul.

 

 

Årets mest klickade inlägg: Ett litet anskrämligt inlägg om 4D-film

Nä, jag ä intä bitter. Här lägger jag ner min själ och mitt hjärta i vartenda inlägg – utom ett – och så går det inlägget och blir årets mest klickade. Bitter? Jag? Nej, jag sa ju att jag inte ä bitter, bara ganska så mycket konfunderad.

 

Årets mest brutala sågning (måste bli två):  Heat och Dogtooth.

 

 

 


Årets mesta överraskning: Sunshine

Att redan som 38-åring få uppleva känslan som gamla människor försöker beskriva när deras äkta hälfter sedan många årtionden går bort och dom träffar en ny kärlek, det hör inte till vanligheterna.

Jag kan absolut jämföra kärlek med det jag känner för filmen Det stora blå och jag trodde helt ärligt att jag aldrig mer skulle få uppleva filmmagiförälskelse av denna magnitud igen, men det fick jag och SATAN vad glad jag är för det!

Danny Boyles Sunshine är en fantastisk film. Har du inte sett den, se den. Har du sett den, se den igen.

 

Årets plåga: Biolöss. Igen.

Tant på Apoteket: Du vet att man inte ska använda lusmedel i förebyggande syfte.
Jag: Jag vet.
Tant på Apoteket: Vet du verkligen det?
Jag: Ja, jag vet.
Tant på Apotek: Så det är dags igen?
Jag: Japp…

 

Fiffis filmtajms mesta regissör 2011: Richard Hobert

Under en helg i oktober recenserade jag hela Richard Hoberts samlade yrkesliv som långfilmsregissör. Det var både givande och roligt. Jag undrar vad Richard Hobert själv skulle säga om han läste mina recensioner?

 

Fiffis filmtajms mesta skådis 2011: Aaron Eckhart

Med 16 inlägg vann Aaron Eckhart kampen om Fiffis filmtajms filmfavvo 2011 med Ryan Gosling som god tvåa på 13, Philip Seymour Hoffman kom på tredje plats på 12 och Annette Bening som fyra på 11.

 

 

 

 

Årets bajsattack: Bridesmaids

Det kryllar inte av kiss-och-bajshumor med kvinnor i centrum i filmhistorien direkt men Bridesmaids drog sitt strå till stacken under 2011.

Kristen Wiig och gänget visade att kvinnor visst kan, om inte annat så väl att vara roliga och nu vill jag se mer av Kristen. Mycket mer!

 

 

Årets knocked-me-off-my-feet-film: Drive

Redan när musiken och förtexterna drog igång visste jag att det här skulle bli årets filmupplevelse för mig.

Det är klart att Drive har vissa svagheter men jag ser dom inte, jag bara känner och det jag känner är kärlek. Ryan Gosling och Carey Mulligan är det absolut bästa som går att se på film och det gäller inte enbart i Drive. Satan i gatan vad bra dom är!

 

Årets förberedelser inför 2012: Fiffi blogs Oscar. Igen.

Jag ska liveblogga mig igenom hela Oscarsgalan även 2012 är det tänkt. Hänger du på? Hjälper du dig själv att hålla dig vaken genom att hjälpa mig vara detsamma? Jag hade vansinnigt roligt med mitt mastodontbloggeri förra året och roliga saker ska med fördel upprepas tycker jag.

Skriv in söndagen den 26 februari i almanackan. Jag är vaken. Är du?

Vi ses snart igen men då är det 2012. Då är det året med OS i London, fotbolls-EM och en jäkla massa ny film att se. Ett nytt år, vem vet vad som kommer att hända? Inte du, inte jag och tänk vad sjukt spännande och kul det är.

Skål på dig och Gott Nytt År!

Danton

Jag förstår att det här är en film som är gjord för att vi ska förstå dom franska medborgarnas helvete i slutet på 1700-talet. Det jag undrar är om männen (ja, det är män) bakom filmen har insett vilken mental härdsmälta dom skapar i oss som ser skiten?

När jag bjuder hem vänner på middag sätter jag inte på Fast as a shark med Accept på högsta volym och repeat och sen tror mig kunna föra roliga och vettiga samtal med mina nära och kära. Danton tänker helt annorlunda. Den här filmen innehåller ett kakafoniskt smörgåsbord av ruttna ljud som gör att det skär i öronen, det fan blöder redan till förtexterna och vetskapen om att det är 130 minuter kvar gör mig panikslagen.

Det går att använda sin simultankapacitet till mycket när en skitdålig film rullar i bakgrunden, tror du mig inte så fråga personalen på porrbiografer. Jag fick väldigt mycket gjort under dessa timmar och väldigt lite handlade om empati för det franska folket. Jag ville mer döda ljudkillen än någonting annat.

Jag skulle hellre göra ett fecesprov än att se om filmen. Jag skulle hellre VARA ett fecesprov än att se om filmen. Vet du inte vad ett fecesprov är? Googla.

Här finns filmen.

Martha Marcy May Marlene

Jag tänker börja bakifrån.

Jag tror att den här filmen kommer att utmynna i två oscarsnomineringar. Jag tror banne mig det kan bli två statyetter till och med och vad gäller den ena säger jag ”Det här är bara början” och vad gäller den andra säger jag ”ÄNTLIGEN!”.

Elizabeth Olsen kommer att få en nominering för sin gestaltning av den unga sökande och trasiga kvinnan Martha för hon drar alldeles ensam in det stora tunga handsnidade ekskåpet och ställer det på plats.

John Hawkes kommer definitivt att få den andra för han är idog som en duracellkanin när det kommer till att spela slemgubbe på film. Sektledaren Patrick är inte bara slemmig, han är en manipulativ sektledare som håller sina hjärntvättade kvinnor på plats genom regelbundna våldtäkter och Hawkes gör det så jävla bra att det måste vara hans tur med lite strålkastarljus nu även om det svider att han ska behöva se ut och bete sig som en undernärd kåt vessla för att få pris.

Martha Marcy May Marlene är en lågmäld historia om en tjej som föddes som Martha men som i sekten och av ledaren kallas Marcy May. När och var hon heter Marlene vet jag faktiskt inte. Hon rymmer från sekten till systern Lucy (Sarah Paulson) och hennes man (Hugh Dancy) och via återblickar får vi reda på lite av det som hänt, inte allt men fragment.

Filmen tickar på i ett tempo som får ta sin tid, det är inte tal om snabba klipp eller ball musik, det vetetusan om det är nåt soundtrack att tala om alls, åtminstone var det ingen musik jag la märke till. Sektledaren sjunger och spelar en trudilutt på gitarren, det är det enda musikaliska jag minns.

Rent filmiskt är det här inget som sveper mig av stolen, jag tycker filmen är riktigt bra men långt ifrån något jag kommer minnas till döddagar. Däremot är det alltid en cool känsla att få vara med och bevittna filmhistoria vilket Elizabeth Olsen bjussar på här. Snart kan hon kan ta sina två äldre kända tvillingsystrar och svabba golvet med dom. Det här är bara början. Äntligen!

Filmbloggarna The Velvet Café, Fripps filmrevyer och Movies Noir har också skrivit om filmen.

THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO

För några år sedan uppträdde jag tillsammans med tre vänner på en kompis 40-års fest. Vi gjorde en version av Habanera ur Carmen, nyskriven för en tung bas, bongotrumma och dubbel thaigroda.

Tidigare idag lyssnade jag på Rammsteins samlingsskiva Made in Germany i bilen. På skiva 2 finns en tokskön och supergalen remix av Rammlied signerad  Devin Townsend och det låter som att han skrivit om den till något för cirkusmanege, pruttkudde och banjo.

Det är det där med att göra covers, kopior och remakes på sånt som i original är i princip felfritt, det är en svår konst och det krävs att ambitionen ligger på en jag-ska-fan-visa-er-era-jävlar-det-här-ska-bli-BÄST-och-blir-det-inte-bäst-ska-det-i-alla-fall-bli-jäääävligt-personligt-nivå och det alldeles oavsett om det ska spelas opera-aria på sjukt konstiga instrument, om tunga tyska sånger ska nytolkas eller om en av världens mest lästa böcker som blev svensk film återigen ska bli film fast denna gång a la Hollywood och David Fincher.

Jag tror inte att jag sett en enda film av regissören David Fincher som jag tyckt varit dålig, om Benjamin Buttons otroliga liv kan ses som undantaget som bekräftar regeln. Han är duktig på tempon, på att få mig som tittar att invaggas i den fart (eller brist på) som han vill dela med sig av och han känns otroligt pedantisk i sitt filmande. Det där med slump verkar inte vara hans pryl, allt är minutiöst planerat och tillrättalagt. Kanske är det därför jag får känslan av att han synat denna films original in i minsta söm. Det är nämligen väldigt mycket som är extremt lika och samtidigt en hel del som är nytt. Främst är det vissa delar av historien som verkar ha analyserats med helt andra glasögon än vad regissören Niels Arden Oplev gjorde med Män som hatar kvinnor och till och med vad Stieg Larsson skrev i boken. Jag ska försöka bena ut vad jag menar.

Den första historien i trilogin handlar om en man som dödar kvinnor. En seriemördare, en knäppgök, en psykopat och Mikael Blomkvist är anlitad av den gamla affärsmannen Henrik Vanger för att luska reda på nya fakta i det 40-år gamla mordet på hans syskonbarn Harriet.

Boken heter Män som hatar kvinnor, den svenska filmen har samma titel, men den amerikanska filmen har bytt fokus och sätter det spetsiga fingret rätt i mellangärdet på den tuffa kvinnan Lisbeth. HON är i fokus och vissa delar av henne är mer i fokus än andra. Titta bara på filmaffischskillnaderna:

 

 

 

 

 

 

 

 

Lisbeth Salander ÄR en ovanlig kvinnlig karaktär både i litteraturen och på film. Hon är kaxig och konstig men samtidigt kvinnlig trots bristen på dom sedvanliga ”måste-kvinnliga formerna” som alltid prånglas ut i media. Visst, vi får se mycket Salanderhud även i den svenska versionen men i den amerikanska är det bröstvårtor i närbild som om Lisbeth var den sista kvinnan i världshistorien som hade några. Att amerikaner är pryda är ingen modern uppfinning och jag förstår varför Rooney Maras nakna överkropp exponeras på reklambilder men sett till filmen tycker jag fokuseringen är både onödig och dum. Jag tror inte Stieg Larssons baktanke var att ge världen ÄNNU en kvinnlig skyltdocka, jag tror hans tanke var precis tvärtom.

Nu är det inte så enkelt att det är nakenheten i sig som retar mig i The Girl with the Dragon Tattoo, för det är det inte, det är TROSORNA. Salander skulle kunna vara spritt språngande naken filmen igenom om det var nudist hon var men nej, Salander är något så komplext som en bisexuell kvinna och hur visar man det enklast på film om man är fördomsfull amerikan? Jo, man gör en trosvärdering.

När Lisbeth blir uppraggad av en lesbisk tjej på krogen och får en het hemmamatch och tjejerna vaknar i sängen på morgonen vad har dom på sig? I verkligheten är jag hundra procent säker på att svaret skulle vara ingenting (vilket jag har för mig är svaret även i den svenska filmen), men i den här filmen har BÅDA tjejerna svarta bomullshipsters. Troligt? Nä, men det är väl klart att flator har rediga underbyxor på sig i alla lägen, är det inte så? När sen Lisbeth ”blir mer hetero” och visar intresse för Mikael då är det vita spetsunderkläder som gäller. Då ska bröstvårtorna tryckas ut genom den gräddvita spets-BH:n (i närbild) och flatstämpeln försvann som i ett nafs tyckte Fincher och Salander blir liksom lite mer tjejig, lite mer kvinnlig, lite mer okej.

Visst, det här kanske är en petitess i sammanhanget men det var nåt jag satt och funderade på där i biomörkret, precis som att jag satt och funderade på allt det där svenska, på det nationalistiskt häftiga i att se sitt land genom en utländsk regissörs ögon. Jag blev så otroligt glad över all perfekt scenografi, över att det var gamla adventsljusstakar i fönstren, billiga IKEA-muggar i gästhuset, löpsedeln utanför lanthandeln som vittnar om en snörik vinter och en svensk röst i mobilen som saknar täckning. Att alla skådespelare utom Daniel Craig och Christopher Plummer pratar engelska med svensk brytning finns det säkerligen en baktanke med men nånstans tycker jag det är onödigt.

Vad gäller skådespelarna så är det givetvis jättesvårt att INTE jämföra mot originalet. Noomi Rapace version av Lisbeth är stenhård, verkligen skittuff och hon har ögon som utstrålar kyla och ärr från ett tufft liv alldeles oavsett om hon sitter och hackar på kammaren eller om hon sitter i en fåtölj hos Fredrik Skavlan. Rooney Maras Lisbeth är mycket mänskligare och mjukare och jag hade gärna sett henne betydligt mer nedsvärtad.

Daniel Craig som Mikael Blomkvist är däremot jättebra. Där Mikael Nyqvist fastnade i ”jag spelar som vanligt, jag spelar Mikael Nyqvist” där är Daniel Craig inte alls Daniel Craig utan – Mikael Blomkvist. Han är precis sådär skönt manligt karg som han är i boken. Stellan Skarsgård fungerar också bra som Martin Vanger och holländaren Yorick van Wageningen som förmyndaren Bjurman är precis så apäcklig som han ska vara, det är så att det osar flensost genom bioduken. Sen gillar jag Nip/Tuck-Julia Joely Richardson som Anita Vanger, hon är en helt klart underskattad skådespelare (och dotter till Vanessa Redgrave för övrigt).

Summa sumarum, jag tycker det här är ett jättebra hantverk, en ganska hattig och småtrist historia och en helt okej film. För mig börjar den verkliga berättelsen i bok (och film) nummer två och jag hoppas verkligen att Fincher får göra sina versioner även av del två och tre även om jag inte tycker han lyckades göra denna remake vare sig BÄST eller jäääävligt personlig. Det saknas liksom en thaigroda eller två.

 

Rango

Rango (Johnny Depp) är en kameleont som beger sig ut i öknen i ett desperat försök att hitta sig själv. Mitt där ute i den sandiga ensamheten träffar han på lite ”folk” (läs: andra roliga djurarter) som han teamar upp med.

Om historien börjar som en parodi/pastisch på Fear and loathing in Las Vegas med en Rango i rödblommig hawaiiskjorta (dock inte lika hög som originalet) så tar den sig snabbt in på westernspåret då alla klassiska element finns med: hjältar, bovar, vackra damer och den obligatoriska duellen. Det enda nyskapande är mariachiorkestern i form av småfåglar, men vilken orkester sen!

Det finns en hel del filmer som verkligen gör sig i bioformat och Rango är en av dom. Flera gånger under filmens gång känner jag mig småförbannad för att jag inte tog mig iväg och såg den här på stor duk. Skitdumt. Verkligen.

Rango i TV-format funkar visserligen det med men det är så mycket minutiöst och pedantiskt animerade ytor att jag gärna hade sett dom förstorade gånger hundra. Mina stora glädjeämnen med filmen är just perfektheten och ljuden. Plicketiplock, tjoffs och blaffs, klick-klick, tjong, svank, bank, klink, härliga små ljud som ligger där som en effektfull ljudmatta och mina öron fnissar av glädje. Här lämnas ingenting åt slumpen, det finns inte så mycket som ett pip för mycket, eller för lite för den delen.

Karaktärerna är välgjorda och humorn vuxen. Jag tycker inte det här är en film för dom allra minsta, inte för att den är överdrivet läskig utan för att dom kanske inte förstår riktigt allt. Eller så går den att se utan att skämten går fram ordentligt, det gör den säkert, det är kanske bara jag som är lite…trög.

Själv tycker jag Rango var en trevlig liten bekantskap men den når inte upp till samma standard som den lille trailern som jag gillade så mycket. Filmen är lite för lång och blir lite för urvattnad för det. Å andra sidan, vad gnäller jag för? Den var ju kul!

 

 

FALSK SOM VATTEN

Bokförläggaren John (Sverre Anker Ousdal) lever tillsammans med Anna (Marie Göranzon) i ett förhållande som verkar kantas av iskyla och skuldkänslefri otrohet.

Poeten Clara (Malin Ek) ger ut sin diktsamling på Johns förlag. Hon är betydligt mer färgstark än Johns fru Anna, hon sminkar sig, har långt lockigt hår och känns spännande för John. Clara bor ihop med Stig (Stellan Skarsgård) som är en sjukligt svartsjuk wannabe-författare som ser ut som en blandning av en väldigt ung moppepojke och Alexander Skarsgård (herregud vad dom är lika, far och son).

John och Clara inleder en relation och mycket av det John gör har han okejat med sig själv eftersom han tror sig veta att frugan också är otrogen. Two wrongs doesn´t make a right, men det är en sanning John skiter fullständigt i när livet ändå är så rackigt.

John äger fastigheter på Söder i Stockholm och i en sådan huserar han Clara. Han ger henne en liten etta längst upp i huset och efter ett tag märker Clara att det händer underliga saker i lägenheten. Saker flyttar på sig, det låter och hon känner sig ständigt iakttagen och med ett förflutet som patient på Beckomberga sjukhus så är det inte någon som tror henne.

Hans Alfredson må ha gjort sig känd som en kul gubbe på scen men hans filmer är allt annat än roliga. Både Den enfaldige mördaren och Falsk som vatten är som filmiska förstoringsglas på människans mest vidriga egenskaper. Falsk som vatten fokuserar på svartsjuka och det är ingenting som går att skildra vackert men det är heller inte Alfredsons baktanke. Jag tror att han vill att jag som tittar ska bli underhållen, rädd och tänka efter samtidigt och det funkar faktiskt.

Skådespelarmässigt så är det Stellan Skarsgård som sitter bäst fast i mitt minne från första gången jag såg filmen men även Marie Göranzon (speciellt i filmens första halva) är precis-på-pricken-perfekt. Malin Ek som Clara är konstig och jag vet inte om hon ska vara sådär konstig för att det står i manus eller om Clara blir så konstig för att Malin Ek kanske inte är en så bra skådis. Men den jag har svårast för i filmen är Sverre Anker Ousdal, jag tycker inte han funkar alls. Jag begriper inte varför han prompt ska vara norsk, jag förstår inte hans dragningskraft på kvinnor och jag tycker inte han gestaltar en tokkär medelålders man bara för att han drar på sig en kockmössa och kletar sås på nästippen.

Falsk som vatten är en svensk film som jag tycker varje svensk bör ha sett. Det tillhör allmänbildningen banne mig.

The Children

Nämen om vi skulle ta och avsluta julhelgen här på Fiffis filmtajm med en underlig liten twistad julskräckis. Kan det va nåt?

Det stundar julfirande i ett stort hus på den engelska landsbygden. Elaine (Eva Birthistle) och Jonas (Stephen Campbell Moore) ska tillsammans med sina tre barn fira jul med Elaines syster Chloe (Rachel Shelley), hennes man och deras två barn. Det låter ju hur mysigt som helst, nästan som en Disneyjul, eller hur?

Det julpyntas och dukas fram julmat och barnen är glada och stojar som barn gör men nånting händer, barnen blir konstiga, märkliga och beter sig underligare och underligare, som om dom var hypnotiserade eller kanske omänskliga till och med. Det är som att barnen gemensamt bestämt att dom vuxna ska avlägsnas en efter en, som om dom blivit kreativa mördarmaskiner.

The Children är en film som bjussar på en väldigt speciell stämning. Det är antingen tyst, eller så hör man bara ljudet av vind som viner eller så är det ett vansinnigt kakafoni av skrikande och gråtande barn, vrålande föräldrar och hyperpanik. Jag sänker ljudet flera gånger för jag håller på att bli tokig i öronen av allt oljud för det låter liksom inte läskigt, bara mycket.

Jag såg filmen på dagtid med snällt solljus som sa hejhej genom fönstren men ett tips är att se filmen nattetid. Jag tror den är mycket mycket läskigare då (precis som dom allra flesta skräckfilmer). Barnen i filmen spelar utmärkt, dom har helt nollade utseenden, känns totalt känslokalla och påminner i många fall om dom rent ruggiga barnen i Children of the corn. Det jag saknar och som jag tror hade gjort filmen ännu bättre är en varm inledning, att jag hade fått mer myspyskänsla som sen kunde konstrasteras mot blod och mord och elaka barn.

Sådär. Nu var det slut på julfilmer för de här året. Imorgon är allt som vanligt igen, på gott och ont.

 

Veckans dokumentär: Raindeerspotting – Escape from Santaland

Ordet för dagen heter inte Annandag jul eller lutfisk utan Subutex. Subutex är en drog som i den här filmen mest benämns som S.

På vintern 2003-2004 hade Subutex (som är en injicerande drog av heroin-typ) ersatt amfetamin som den vanligaste drogen i norra Finland. Den smugglades in från Frankrike. Drogmissbrukaren Joonas Neuvonen bodde i Rovaniemi, var arbetslös och gick på socialbidrag och en dag fick för sig att han skulle börja dokumentera sin omgivning. Istället för att navelskåda sig själv valde han ut vännen Jani som fick bli nån slags huvudrollsinnehavare i filmen om baksidan av Tomtens hembyggd Rovaniemi.

Jani är en mycket trasig ung pojke. Han är riktigt fast i sitt missbruk, han stjäl för att få råd med en sil om dagen och alla människor runt omkring honom är i samma situation. Efter ett skumt inbrott (eller om han hade tjallat, jag vet inte) blev han av med två fingrar under en yxa och han märker mer och mer att hans vänner kanske inte är hans vänner. Drogen och pengar är det enda viktiga i hans liv.

Jani gör en ”kupp”, han stjäl 500 euro från ett kassaskåp och kastar sig på tåget med siktet inställt på Paris. Franska staten subventionerar Subutex till sina missbrukare som en ”medicin” för att stävja det utbredda heroinmissbruket i landet och det vet Jani om. Frankrike är således Paradiset för en sån som honom.

Det här är enväldigt jobbig film att titta på. Det är sån tragisk misär att jag vill kräkas upp både julskinka och ischoklad, fast vad skulle det göra för skillnad? Den kritvita snön i kontrast mot dom sunkiga toaletterna, silarna, nedgångna lägenheter, aggressivitet, bråk, ledsna unga människor som hamnat så jävla fel.

I slutet av filmen öppnar sig Jani. Han erkänner att han drömmer. Han drömmer om det enkla i livet, om ett hus, en fru och en bit jord att odla och helst av allt i Spanien. Det gör mig glad att något så fint som en framtidsdröm ändå finns kvar i hans kemikalieförstörda undernärda kropp, samtidigt som det gör mig förbannad att han inte kan ta sig bort från drogerna, att han inte kan få hjälp, att han inte ber om hjälp.

Visst lägger en dokumentär som denna sordin på julmys, så är det, men det gör filmen inte mindre viktig. Den får mig att känna glädje över till synes små saker i livet och den får mig att känna både panik och medkänsla för dom föräldrar som har barn som sitter fast i detta helvete  – och den får mig att hoppas att mina barn aldrig hamnar där.

En julberättelse

Om du tycker din familj har problem så skulle du se den här franska familjen.

Junon (Catherine Deneuve) har fött fyra barn varav tre är i livet. Den förstfödde sonen dog redan vid sex års ålder i en ovanlig sjukdom och hade endast kunnat överleva med hjälp av en transplantation. Ingen av släktingarna var kompatibla och ja, sonen dog mycket tragiskt och någonstans är detta ett ärr i familjen som inte vill läka.

Junon är gift med Abel (Jean-Paul Roussillon), en man som är väldigt lik en mänsklig padda och han håller sin hand över familjen lite som en Gudfader, fast en Gudfader i röd lammullströja.

Syskonen är inte alltför tajta, det äldsta barnet Elizabeth (Anne Consigny) har helt brutit med den mellanbrodern Henri (Mathieu Amalric) och den yngste brodern Ivan (Melvil Poupaud) är liksom bara…Ivan.

Som sagt, detta är ingen familj som är vana vid gemensamma söndagsmiddagar men när Junon blir sjuk och behöver en benmärgsoperation har familjen inget val. Dom måste samlas, både barn och barnbarn bör testas och det hela mynnar ut i en julhelg med hela familjen under samma tak.

På nåt sätt känns En julberättelse som den franska varianten av Fanny och Alexander, fast utan en fisande morbror och en elak präst. Egentligen har filmerna inga klockrena beröringspunkter annat än julen som tradition och kuliss och kanske till viss del längden på filmen (den här är 150 minuter).

En julberättelse börjar i full gas på ettans växel och efter en timme ungefär läggs femmans växel i direkt och jag hängde inte riktigt med i tempoväxlingen. Jag hade velat se mer som filmen var i början, jag gillade berättarrösten och snabba klipp och återblickar och dockteater. Kanske hade det blivit tjatigt i längden men hellre det än att det blev knappt styrfart på berättelsen.

Filmen är rätt skön ändå på nåt vis, den är tänkvärd och behaglig men det kryllar av  jobbiga karaktärer och jag kan inte säga att jag känner sympati för någon av dom. Tyvärr ska jag tillägga för jag tror att det är meningen att jag ska få det, jag vet inte bara för vem.

Ett julfirande är ett julfirande är ett julfirande, så även i Frankrike och så även på film.

 

God Jul & Månadens filmsnällis: Gus och råttorna som har fattat att hjälpsamhet gör skillnad

Årets sista filmsnällis ska presenteras och det är med en genomtänkt baktanke som den kommer just idag och inte i början av månaden som alla dom andra har gjort.

Månadens filmsnällis har nämligen både med julen och med den fina hjälpas-åt-tanken att göra. Hjälps vi åt med det tråkiga kan vi alla få tid över att ha lite roligare och det gäller även årets övriga dagar men kanske speciellt julen.

Många människor har inget eller ingen att dela julen med, många människor har överflöd både av saker och släktingar. Många äter för mycket, en del dricker för mycket. Många sliter som djur med mat, plock, disk och fix medans andra sitter och pöser dagen lång i finfåtöljen.

Kom igen! Hjälps åt! Gör den här julen till något toppenfint! Kan små tecknade möss göra skillnad så kan du och jag.

Från mig till dig – en riktigt G o d J u l !

 

Det här var den sista filmsnällisen här på bloggen. Vill du läsa om dom andra kan du klicka här

, då kommer du till Göran, Vera, Mike, Emil, Prot, Zeb, Freddy, Gabriella, Talia, Charlie och Forrest.



SURVIVING CHRISTMAS

Jag kan tänka mig ungefär en miljard människor som jag hellre tillbringar julen med än Ben Affleck. Trots det sitter jag här med ett DVD-fodral som fullkomligt osar julmys OCH den har Ben Afflecks namn skrivet på sig med stora bokstäver. Vad fan tänker jag med?

För jag är Itma Hoha M’botenbaba självplågare
Och jag har kommit ända ifrån Chitnbotnba
Strax bortom Putnchitnbu i Indien

Jag nynnar på Trazan och Banarnes sång från min barndoms LP-skiva och funderar på varför jag tackade nej till den där gå-på-glödande-kol-kursen samtidigt som jag värmer lite glögg och försöker komma i stämning. Vilken stämning kanske du undrar? Jo, den överseende. Den som kan se bortom Ben Afflecks namn på ett filmfodral och objektivt kunna se denna julfilm utan att redan på förhand såga den jämns med liktornarna.

Jag sätter mig väl tillrätta. Glöggen är varm, mandlarna skållade, pepparkakorna hembakta, surroundsystemet kalibrerat och spelaren är laddad. Jag tar ett djupt andetag och trycker på play.

En timme och tjugosju minuter senare.

Jahaja. Och här sitter jag och ler. Jag vet inte vad det är med julen som får folk att gå fullkomligt bananas men det funkar uppenbarligen även på mig.

En på ytan ordinär familjekomedi som pimpats med fallande snö, stråkar och triangeltingeling, blinkande ljusslingor som kan ge en oinvigt epilepsi för mindre och hux flux känns det som att jag tappat all form av sans, vett och förmågan till kritiskt tänkande. Känner jag den speciella julmyskänslan så gör jag. Punkt.

Drew (Ben Affleck) är den ultimata säljartypen, som han säger själv, han skulle kunna sälja valkött till Greenpeace. Han får en resa till Fiji från jobbet och bjuder med sin vackra flickvän Missy dit över jul. Flickvännen (Jennifer Morrison från House) reagerar dock lite annorlunda mot vad han hoppats och trott, hon lämnar honom eftersom julen i hennes värld är en helg då man träffar släkten och om han inte vill göra det så är han en ”sjuk människa”. Drew själv har ingen som helst längtan efter familjesammankomster.

Okej. Då står han där, ensam och övergiven dagarna före jul. Var ska han ta vägen? Efter lite om och men beger han sig till huset där han växte upp och minnena sköljer över honom. I huset bor numera en annan familj, en dysfunktionell och olycklig sådan med en mamma (Catherine O´Hara), en pappa (James Gandolfini) och en porrsurfande tonårsson. Drew får en strålande idé, han erbjuder familjen 250000 dollar mot att dom låtsas vara hans familj över julen. Money talks och Drew flyttar in.

Det är en ganska frejdig samling skådespelare som alla gör sitt bästa för att få fason på den här filmen. James Gandolfini är alldeles överjävligt bra som den buttra och livströtte pappan och Catherine O´Hara spelar som vanligt på gränsen mellan fullkomligt normal och psyktant. Christina Appelgate gör entre på julafton som familjens dotter Alicia och hon missar sällan en chans att vara komiskt klockren och Udo Kier gör en minimal men minnesvärd roll som fotografen Heinrich.

Jag tycker om den här filmen. Den är till en början ganska svart och har en humor som inte är helt självklar. Ju längre tiden går desto mer sedvanlig fars blir det av det hela men filmen funkar ändå hela vägen till slutet. Till och med Ben Affleck ser ut att trivas och jag tycker ovanligt mycket om honom i den lilla scenen med den knarrande trappan. Då går det att se något genuint och äkta i hans ögon och det hör inte till vanligheterna.

Det slår mig att är det inte just det här julen verkligen handlar om? Att kunna se förbi människors uppenbara skavanker, att vara storsint, att inte bråka om skitsaker, inte svära i onödan, att kunna umgås med nära även om dom kanske inte alltid är så kära och försöka blunda för varandras dåliga sidor om så bara över en skinkmacka?

Jag har just ätit en skinkmacka med Ben Affleck.

THE NIGHTMARE BEFORE CHRISTMAS

Det var söndagen den 4 december 1994. Jag skulle träffa en kompis vid Svampen, mitt på Stureplan i Stockholm, för en gemensam och kort promenad bort till biografen Sture. Vi skulle se The Nightmare Before Christmas, Tim Burtons knepigt animerade-eller-vad-det-nu-var-för-typ-av-dockfilm som haft premiär veckan innan.

Jag går av vid Hötorget och promenerar Kungsgatan ner mot Birger Jarlsgatan och ju närmare jag kommer ju tydligare ser jag avspärrningarna. Vad är det som har hänt här? Varför är hela Stureplan tejpat med polisband, varför får jag känslan av att det är en brottsplats jag besöker?

Att ta sig fram till Svampen är en omöjlighet och det börjar hopas med folk runt torget. Jag försöker hålla utkik efter kompisen samtidigt som jag försöker ta reda på vad som hänt. Jag hör orden ”skottlossning” och ”döda” men får inte ihop allt i skallen. Det här är Stockholm, det är inte Beirut och tanken på Jack Skellington är långt långt borta.

Jag ser kompisen komma gående och möter upp honom. Han har inte heller hört något och det är inte förrän vi sett klart filmen och jag kommer hem till dom extrainsatta nyheterna på TV som jag fattar vidden av mecket på Stureplan. Tre döda på nattklubben Sturecompagniet. Tommy Zethraeus och Guillermo Marques Jara har skjutit skarpt och verkligheten känns med ens betydligt otäckare än filmen jag nyss sett, även om The Nightmare Before Christmas långt ifrån var en glad och lättsam barnfilm.

Jack Skellington är rätt less. Han vill hitta på nåt annorlunda. Han hittar landet där julen firas samma dag varje år och där folk är snälla och givmilda. Vilket skit tänker Jack, här ska det smidas planer. Tomten ska väck och ersättas med honom själv för nu ska det bli ordning på mes-julen en gång för alla.

Vad Zethraeus ville med sitt skjutande står skrivet i sten, kanske ville han liksom Jack förändra världen på nåt sjukt jävla sätt. Verkligheten är inte alltid kul och inte filmer heller.

The Nightmare Before Christmas är en rätt jobbig film tycker jag. Välgjord men inte särskilt underhållande och det varken då eller nu och även om jag bortser från alla omständigheter i världen.

Once upon a time in the west

Apropå det där jag skrev för ett tag sen, att jag skulle vilja vara en fluga på väggen i vissa sammanhang, här är ännu en sån situation.

Tänk när regissörerna Sergio Leone, Bernardo Bertolucci och Dario Argento träffades över en kopp thé (eller en öl eller en liter tequila) och bestämde sig för att skriva ett filmmanus tillsammans, tänk att ha suttit där på fönsterbrädan och surrat och ha fått se C’era una volta il West växa fram. Det hade varit nåt att berätta för barnbarnen. Nu är det enda jag kan berätta att jag sett filmen, att jag suttit framför TV:n i två timmar och trettionio minuter och sett fåriga män skjuta skarpt, en vacker prostituerad lösa problem och Charles Bronson spela munspel och det må vara en bedrift i sig men inte i klass med att vara en fullinformerad spyfluga.

Charles Bronson utan mustasch ser väldigt mycket ut som en thaifarbror. Jag tycker inte riktigt han passar in i vilda västern, det krockar för mig. Henry Fonda däremot, han är en riktig hårding. Hårda män i denna typ av film rör sig i gemen väldigt sakta och männen i denna film är ingen undantag. Här går nämligen allting sakta. Tempot är på gränsen till outhärdligt långsamt, i alla fall första timmen innan jag kommit in i lunken (eller brutit ner min normala dito för att inte bli galen) men sen är det som att sitta i en gammal knarrig gungstol med en virkad filt över knäna och bara hänga med.

Claudia Cardinale spelar den prostituerade änkan och hon är både otroligt vacker och jättecool och hon har ett badkar jag blir svårt avis på. I en film om män och definitivt FÖR män är hon ett välkommet men väldigt ensamt kvinnligt tillskott.

Bortsett från filmens sista tjugo minuter kan jag  inte på något sätt säga att jag fann filmen engagerande men däremot är den vansinnigt intressant ur en ren filmteknisk synvinkel. Fotot är perfekt in i minsta detalj precis som musiken av Ennio Morricone och hur gärna jag än skulle vilja såga såsigheten så har den ett syfte, det melankoliska tempot spelar en roll, nästan en huvudroll faktiskt.

Precis lika glad som jag är när filmen är slut, precis lika glad är jag över att äntligen ha sett den. På min köksvägg sitter nämligen en fototapet föreställande dom 250 högst betygsatta filmerna på Imdb och C’era una volta il West har varit mitt i mitt blickfång varenda middag sen jag tapetserade upp den. Nu kan jag byta fokus. Nu blir det Citizen Kane eller nåt annat skoj, det är inte alltför många filmer kvar att beta av från väggen.

Venus

När jag googlade efter en bild till den här recensionen och den här postern dök upp trodde jag att jag svalt ett halvkilo pompa utan att tugga först. Jag fick andnöd, bokstavligt talat.

Nåt så urbota jävla själsdödande som en sminkad och glosögd Peter O´Toole i tweedkavaj och mansscarf har jag aldrig sett på bild förut men efter att ha sett filmen slog det mig att den är än värre.

Jag tycker inte det räcker med att Peter O´Tooles gamla stöt Maurice hyr en limo för att impa på den unga tonårsmodellwannaben Jessie (Jodie Whittaker) och hon är sådär naivt svårt imponerad av biljäveln och utbrister ”Ohhhhiiiiii, kan jag öppna takluckan?” och chauffören öppnar luckan och hon ställer sig upp med sin lilla skoluniformskjol och bara ben och halva kroppen är utanför bilen och hon ler och volymen höjs på Corinne Bailey Rae´s låt Put your records on och jag förstår att här, här ska jag få hurven och tycka att wååååoooow vilken härligt frigjord engelsk myspysrulle det här är men min enda känsla är att jag hellre skulle vilja äta en kall korv bruna bönor fast det är den otäckaste maten jag vet.

Maurice kärar nämligen ner sig i Jessie och han är typ hundra år och hon knappt byxmyndig. Jag ser mig själv som rätt openminded vad gäller åldersskillnader och relationer men även jag har en gräns, tydligen har  jag det. Maurice är nämligen äcklig. Jessie kan tacka hans prostataproblem för att hon slipper gubbens riktiga hardcorenärmanden, nu blir det bara lite pussar på av henne noga utvalda ställen men det räcker för mig. Jag längtar efter hallonsylt till bruna bönorna för ingenting kan ändå bli äckligare än detta.

Hade jag inte svårt för Peter O´Toole innan så har jag det nu. Det vänder sig i magen. Filmen Sleeping Beauty är ingenting jämfört med detta. Regissören Roger Michell har tidigare gjort Notting Hill och det var ju kul för honom men man lever inte på gamla meriter huuuur länge som helst. Min behållning av filmen stavas Vanessa Redgrave, hon är toppen, superfin och begåvad och jag slutar där. Det räcker nu. Jag mår liksom illa.

Här finns filmen.

CONTAGION

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För ett år sedan ganska så precis pratades det inte om något annat än svininfluensa. För eller emot sprutor, löpsedlar med folk som dött i sjukdomen, larmrapporter från resten av världen, det var slagsmål om handspritflaskorna i butikerna, ja, det var helt enkelt en rätt otäck stämning överallt i vårat land. Hade Contagion gått upp på bio förra vintern vete tusan om en enda människa hade gått och sett filmen. Verkligheten överträffar ju ändå alltid filmen, gör den inte?

Beth (Gwyneth Paltrow) sitter på en flygplats och hostar. Så börjar filmen, med en vanlig simpel host och smittans Dag 2. Hon åker hem till sin familj, till maken Mitch (Matt Damon) och den lille sonen men förkylningen ger inte med sig och familjetragedin är ett faktum när både Beth och sonen dör.

Dagarna tickar på, viruset sprider sig över världen och fler och fler karaktärer presenteras. Regissören Steven Soderbergh gör sitt allra bästa för att genom många infallsvinklar förklara det komplexa skeendet under en epidemi, allt från att först bedöma att viruset verkligen existerar till att försöka hitta ett botemedel till att visa den vanliga människans paranoja inför det okända och läbbiga och han får ihop det lite på samma sätt som han fick i Traffic, fast då gällde frågeställningen droghandel.

Många vinklar blir det och det är tur att det är kända skådespelare i dom flesta roller för det är svårt nog att hänga med i svängarna som det är. Tempot är högt, musiken härligt blippig med skön BPM men det är en svår balansgång att hålla denna puls filmen igenom utan att det känns hispigt och stressigt. Jag får känslan att det är bråttom till nånting, att jag är på väg att komma försent till ett möte som jag dessutom missat att förbereda mig till och jag sitter liksom och mentalt hoppar upp och ner. På så sätt är filmen inte det minsta mysig men å andra sidan, vem har sagt att en epidemirulle ska vara det?

Skådespelarmässigt tycker jag att Matt Damon är den starkt lysande stjärnan i ensemblen. Hans Mitch är en småflobbig vanlig snubbe och jag tycker Damon lyckas göra honom trovärdig på alla sätt och vis.

Vad är det då som gör att filmen trots allt som är bra ändå bara kommer upp till en medeltrea? Kanske för att jag inte får panik. Jag känner mig inte rädd, jag lyckas inte ens återvända till svininfluensatankarna från förra året, jag sitter mest och tittar på ett filmiskt hantverk utan egentliga svagheter men som inte lyfter, inte förrän sista scenen när det som hände Dag 1 visas – och det är inget jag vill se såhär dagarna före jul.