HAPPY END

En liten man som kompenserar sin bristande självkänsla med knytnävsslag och psykisk misshandel mot sin flickvän. En medelålders änka och bilskolärare som via livets hårda skola blivit en icke känslostyrd ”doer”. En ung man som återigen försökt ta sitt liv. En man som förlorat sin fru och försöker döva sorgen med sprit. En ung tjej som gör sitt yttersta för att hålla sig flytande både ekonomiskt och relationsmässigt men som hamnar i en ohållbar situation.

Vid första anblicken känns storyn som vilken svensk film som helst (*blink*). Vid andra anblicken är den mer än så. Happy End är en film utan egentligt lyckligt slut, jag vete tusan om det är så mycket som en lycklig minut i hela filmen egentligen. Lite hopp kanske men ingen lycka.

Aset Asker som Johan Widerberg spelar är en personlighetstyp jag avskyr ända in i benmärgen. Jag får ont i hela magen av scenerna med honom och killar som han, patetiska små jävla svin, förtjänar varken kärlek, respekt eller uppmärksamhet över huvud taget. Ann Petrén är som vanligt alldeles lysande och hennes bilskollärarkvinna gör mig schizofren. Jag förstår henne samtidigt som jag inte gör det men det är okej, jag behöver inte förstå mig på allt och alla så jag släpper taget.

Happy End är en film som får mig att tänka på bungy-jump. Filmen är som att hoppa bungy-jump från en bro på Nya Zeeland och känna att gummibandet går av vid nedslaget, att jag slår i den steniga botten med huvudet, sådär mitt på ansiktet så näsan frasas sönder med ett flopps och kindbenen spräcks men när jag flyter upp och ser ut som en hudpåse köttstuvning kommer en inföding i kanot och plockar upp mig.

När allt är som svartast dör jag inte, jag överlever med en hel massa otäcka ärr, men jag överlever. Precis detsamma gäller samtliga inblandade i Happy End. Även om livet är beyond svart så fortsätter det, det går vidare och regissören Björn Runge har på ett mycket fint sätt visat det med den här filmen. Tyvärr tar den sig inte in tillräckligt i mitt hjärta för ett högre betyg men en sevärd film är det absolut.

Veckans Sarandon: YOU DON´T KNOW JACK

Vem var han egentligen, ”Doktor Död”, Jack Kevorkian?

Jag kan inte säga att jag var påläst om honom och insatt i hans handlingar men jag har läst tidningarna och sett rubrikerna. Jack Kevorkian var läkaren som stenhårt trodde på och kämpade för rätten till dödshjälp.

Mellan 1999 och 2007 satt han i fängelse för mord då han själv injicerat en patient med dödligt gift men alla dom andra 130 svårt sjuka som han hjälpte att dö var han ”bara” självmordsassistent till. Han byggde maskiner som i varje enskilt fall fungerade som ett hjälpmedel så att patienten själv kunde välja om och när det var dags att dö och det var patienten som själv tryckte på en knapp/ drog i ett snöre/ nickade eller vad som nu krävdes, det var inte Jacks beslut.

I filmen gestaltas Jack Kevorkian av en alldeles lysande Al Pacino. Han har pluggat in manér och ticks så dom sitter i ryggmärgen och med nya tänder och perfekt utvalda glasögon så är han porträttlik den gamle läkaren. Susan Sarandon spelar Janet Good, en kvinna som även hon förespråkar aktiv dödshjälp och som blir en slags ”medbrottsling” till Kevorkian.

Sarandon har fått nåt att bita i här, hon ska förvandlas till en karaktär som är väldigt långt ifrån roller hon vanligtvis spelar och hade Janet Good varit en svensk kvinna hade hon hetat Anita Bengtsson eller Barbro Beige eller så. Stora lockar, fula glasögon, väldigt fula och extremt fotriktiga skor och hon är en bra kvinnlig motvikt till den excentriske Kevorkian.

Filmen ger mig egentligen inga svar på frågan om vem Jack Kevorkian egentligen var, hur han blev som han blev och kanske…varför. Däremot ger filmen mig en hel del andra frågor att ta ställning till.  Är det en mänsklig rättighet att själv få bestämma när livet ska ta slut? Var Kevorkian en brottsling? Hur skulle jag själv tänka om jag var dödligt sjuk och inte ville/orkade mer men inte hade möjlighet att ta mitt eget liv?

Så som tankeväckare är detta en bra film och som film är den också helt okej, jag hade bara önskat att den var lite matigare, att den gick in ännu lite mer på djupet. Men Al Pacino och Susan Sarandon imponerar, det gör dom.

Här finns filmen.

HENNES ENVISA HJÄRTA

Det händer ibland att en skådespelares namn – enkom – får mig att hyra en film.

Filmen Angel (eller Hennes envisa hjärta som den heter på svenska) hade absolut ingenting som lockade mig, ingenting mer än Michael Fassbender på rollistan och nu när jag har sett filmen kan jag med en smula bitterhet i rösten säga att inte ens Mr Fassbender kan rädda en helt genomrutten produktion. Han glimrar, varje scen han ingår i står ut och blir något speciellt men för övrigt är detta en film för okritiska dagisbarn med felslipade glasögon.

Angel Deverell (Romola Garai) är en egensinnig tonåring som hellre sitter uppe på kammaren och skriver på sin bok än gör någonting annat. Utan inspiration utifrån skriver hon en hittipåroman som får förläggaren Théo (Sam Neill) att misstänka att hon är antingen en gammal dam eller en 50-årig flintskallig man och utan att veta vilket vill han publicera boken.

Angel blir en firad författarinna, pengarna rullar in, hon köper ett slott, skaffar sig tjänarinnor och fortsätter vara precis så jobbig, ocharmig och svåromtyckt som hon var innan. Jag har bara så jäkla svårt att förstå om det är meningen att jag SKA tycka illa om henne eller om jag ska tycka att hon är mångbottnad, spännande och skönt egensinnig. Äsch, skitisamma. Hur som helst så springer hon på konstnären Esmé (Fassbender) som hon ber om ett målat porträtt.

Esmé skrapar på ytan, han vill veta vem Angel är sådär på riktigt och jag är tacksam för hans roll och hjälp för han blir som min förlängda arm i detta filmtittande för jag borde vilja veta vem hon är men hon är så jävla jobbig att jag inte orkar bry mig. Esmé är den intressanta, i alla fall ur min synvinkel.

Filmen kryllar av billiga blue-screen-lösningar, slarviga kulisser, överspel och annat bjäfs men det är samtidigt härligt att se att Michael Fassbender (i alla fall utåt sett) inte verkar göra någon skillnad på sin egen arbetsinsats oavsett vilken film han medverkar i. Han räddar betyget. Utan Fassbender hade det knappt blivit en lugg kvar på den ena betygs-Fiffiluran.

Här finns filmen.

Veckans dokumentär: PAPER HEART

What is love? Baby don´t hurt me, don´t hurt me no more. Ja, vad är kärlek egentligen? Haddaway vet det nog ungefär lika lite som jag. Hur vet man att man träffat rätt, att det klickar från båda håll? Är det en självklarhet att ens kunna bli kär?

Komikern och musikern Charlyne Yi tror inte på kärleken. Hon har aldrig varit riktigt kär och tvivlar på att hon någonsin kommer att bli det. För att ta reda på lite mer om vad kärlek är tar hon med sin några filmarkillar och en mikrofon och beger sig på en roadtrip genom USA. Hon träffar allsköns människor, nya och gamla mer eller mindre kända kompisar – och Michael Cera.

Charlyne Yi är toksöt och jättecharmig och superrolig och borde ha ett koppel av coola killar efter sig men det sköna med henne är att hon verkar vara noll procent desperat. Hon trallar på, funderar, spelar gitarr, kör lite stand-up och framförallt är hon som roligast när hon inte förstår det själv.

Jag bara ler. Hela tiden. Fy satan vilken mysig film! Jag tror mig veta redan efter femton sekunder att det kommer vara en bra film och första intrycket visar sig vara rätt, det håller i sig ända till slutet.

Filmen börjar med glad typ-indie-film-musik och det är helt perfekt. Jag kommer i rätt stämning och det går inte att värja sig. En amerikansk dokumentär om kärlek kan sannolikt inte göras bättre än såhär. Vågen, tummarna upp, sprut med sprattelvatten, klappa händerna tills jag får stickningar och se, nu tittar hockeytutan fram! BRÖÖÖÖÖÖL!

WARRIOR

Här har vi familjen Conlon. Pappan Paddy (Nick Nolte), överkuckun, är fårad, arg, före detta boxare, har nyligen nyktrat till och hittat Gud. Tommy (Tom Hardy) är den yngste sonen och Brendan (Joel Edgerton) den äldste och Brendan är gift med Tess (Jennifer Morrison). Båda pojkarna är vältränade och orädda för att slåss. Brendan jobbar som lärare och tillsammans med frugan Tess har dom tre jobb men trots det har dom svårigheter att få ekonomin att gå ihop. Tommy vill mest bara få uppmärksamhet av sin fråvarande pappa.

Båda sönerna har alltså både fysiska förutsättningar, behov av pengar och en längtan efter upprättelse och halkar således in på kampsportbanan.  Fem miljoner dollar lockar som tusan och dörren till MMA-världen står vidöppen.

Vid första anblicken är det superlätt att jämföra Warrior med förra årets praktkalkon (och Oscar-för-Bästa-Film-nominerade) The Fighter men ingenting kunde vara mer fel. The Fighter hade ingenting som lockade mig trots boxningstemat och trots att MMA lockar mig än mindre så är Warrior en mycket mer sevärd film. Det är en känslig stämning filmen igenom. Nick Nolte är stenhård och nervvrak samtidigt (och Oscarnominerad för sin roll), både Tom Hardy och Joel Edgerton gör mer än dom behövt av sina karaktärer och Jennifer Morrison (från House) hoppas jag se mer av i spelfilmer framöver. Hon är duktig.

Visst är det en hel del fightingscener som får mig att gäspa en smula men det är svårt att göra ett drama om MMA utan att snubbarna klappar på varandra. Scenerna den sista kvarten är rejält starka och det är en hel liten armé salta tårar som knackar på insidan av ögonlocken och vill ut och det kom som en överraskning för mig. Jag skyller på att det var ett riktigt fint och bra slut, inte på det faktum att jag kan vara rent larvigt blödig när det kommer till sportfilmer.

Som helhet är det här en bra mycket bättre film än jag trott och när det känns på det sättet blir jag alltid glad. Lika glad som jag blir av ljuden i Linus på linjen.

A BETTER LIFE

Jag försöker att i alla lägen tänka på det jag har istället på det jag inte har. Det är inte alltid lätt men jag försöker.

När turbon i bilen gick sönder så tänkte jag att det var härligt att jag i alla fall kunde lyssna på radion i väntan på bärgaren. När jag har ont i huvudet tänker jag att jag i alla fall inte har HIV. När diskmaskinen går sönder tänker jag vilken ynnest det är att ha rinnande varmatten i kranen, en full flaska YES, en ren diskborste och två fungerande händer. När jag drömmer om ett hus med pool tänker jag att jag har tak över huvudet, en egen bostadsrätt och badkar. Det är inte så pjåkigt det heller faktiskt.

Det finns dom som säger att det är fult att vara nöjd, att nöjd är det värsta ord som finns. Det tycker inte jag. Jag tycker det är fint att vara nöjd, att inte i varje situation sträva efter mer, bättre, dyrare, större. Att vara nöjd är att ha haft ett mål och nått det. Att vara nöjd är att komma hem.

Det är sällan jag hör någon som saknar allt säga att det är fult att vara nöjd. Fråga en hemlös om han/hon skulle vilja känna sig nöjd med livet, vad tror du svaret blir? Fråga en papperslös mexikansk flykting samma sak, en som alltid måste titta sig över axeln, en som är beroende av andra människors välvilja för sin överlevnad, en som är mer orolig för sin son och dennes framtid än sin egen fast bådas framtid beror på pappans förmåga att inte åka fast.

Carlos Galindo (Demián Bichir) dröm är att äga en egen pick-up. Om han hade haft pengar att köpa en hade han kunnat sköta jobbet som trädgårdsmästare/ trädbeskärare alldeles själv eller kanske till och med haft en anställd. Att han inte har körkort spelar mindre roll, han har ju inte uppehållstillstånd heller. Han jobbar åt Blasco, han sliter som ett djur på dagarna och sover i en bäddad tvåsitssoffa på nätterna. Sonen Luis (José Julián) går i skolan, ibland i alla fall. Carlos jobbar så mycket att han inte riktigt har koll.

När Blasco bestämmer sig för att sälja sin pick-up har Carlos – på pappret – två val men i verkligheten inget. Antingen blir han arbetslös eller så köper han trucken själv men hur ska han kunna göra det när han inga pengar har?

A better life handlar om strävan efter ett bättre liv men den handlar inte om den strävan vi medelklassmänniskor i Sverige kämpar med. Den handlar inte om hittipålyckan vi tror vi känner när vi lånat fem miljoner till ett litet hus på rätt adress i huvudstadens utkanter. Den handlar inte om att det måste stå en sprillans ny metallicfärgad bil av rätt märke på uppfarten. Den handlar inte ens om klättringen uppför karriärsstegen och drömmen om Det Högavlönade Arbetet. A better life handlar om det enkla livet, om överlevnad, respekt och kärlek och en möjlighet att själv ta och få ansvar för sitt eget liv.

Demián Bichir är Oscarsnominerad för Bästa manliga huvudroll och han är SÅ väl värd att bli nominerad och filmen är SÅ väl värd att bli uppmärksammad. Den är fin, den är tänkvärd och den är sorglig – men hoppfull – som få.

Livet är inte rättvist, inte på en fläck. Kom ihåg det när du gnäller över I-landsproblem.

MISSION: IMPOSSIBLE – GHOST PROTOCOL

Mission: Impossible – Ghost Protocol fick mig att:

…tänka på marängswiss.

När man gör en redig laddning med massor av maränger, vispad grädde, vaniljglass, bananpengar, nötter och hemmagjord chokladsås och sen häller på lite sås som man tror är en lagom mängd men sen ser sig själv hälla och hälla och hälla och till slut är swissen alldeles brun.

Maränggswiss med för mycket chokladsås är en marängswiss som inte existerar. Det kan inte bli för mycket precis som det inte kan bli för mycket action i en actionfilm.

…fundera på det här med James Bond-filmer.

Mission: Impossible – Ghost Protocol är precis en sån film som jag inbillar mig att Bondfilmer borde vara men väldigt sällan är. Det är fullt ös medvetslös, det händer grejer oavbrutet, det är lösa trådar som jag struntar en hel hög i, det är häftiga blinkande makapärer som utstöter sköna ljud, det är snyggt, flådigt, fränt, ballt, snygga tjejer, kostymklädda pojkar, dyra bilar, krasch och pang-olyckor hela hela tiden och jag bara njuuuuter.

…minnas Staffan Westerberg.

Att Michael Nyqvist är med i en sånhär jätteproduktion är hur häftigt som helst men hans skådespelarinsats hade till och med Storpotäten klarat av.

Det är konstigt det där, Nyqvist spelar en svensk skurk med ett tyskt namn som pratar oklanderlig brittisk accent. Han pratar bättre engelska än engelsmännen i The girl with the dragon tattoo och det jag frågar mig är: VARFÖR? Han hade varit betydligt trovärdigare om han väst sina oneliners på svengelska.

…vilja bryta mot trafikregler på vägen hem.

Att blåsa ur motorn, att se varvräknaren komma in i turbo-mode, att köra över en refug, braka in i en buss, volta nedför en slänt och ner i Magelungen, kapa bilbältet med en nagelsax och simma hem i fyragradigt vatten, öppna dörren hemma, säga ”Mamma är hemma nu” och sen börja förhöra dottern på engelskaglosor utan så mycket som en flåsning, en huttring eller tillstymmelse till ökad puls – DET är sånt jag får lust till efter en sån här filmisk urladdning.

….le.

Det var länge sedan jag såg en actionrökare av denna kaliber. I den här genren är filmen nästintill perfekt. Jag är inte riktigt lika svettig som efter Die Hard, inte riktigt lika exalterad som efter T2, inte riktigt lika speedad som efter Speed (häpp!) men det är banne mig inte långt ifrån. Jag är helt enkelt bara skönt överraskad av teamet Tom Cruise, Paula Patton, Simon Pegg och Jeremy Renner och jag hoppas att det kommer en till film med dessa fyra – och det snart.

BEGINNERS

När man är liten tror man att allt som händer inom hemmets dörrar är normalt. Bor man med en mamma och en pappa som är gifta så är det normalt. Bor man med en pappa och en pappa så är det lika normalt. Bor man med en ensamstående mamma eller pappa, en mormor, fosterföräldrar, whatever,  allt är lika normalt. Ett barn som är uppfostrad och vårdad av en bergsget skulle säkerligen tycka att det var normalt och det av en enda anledning: man vet inget annat.

Själv trodde jag att jag växte upp i en familj som alla andras och det var inte förrän jag blev vuxen ordentligt i huvudet som jag insåg att så nog icke var fallet. Nåja. Vad som än hänt i ens barndom så har man två val: 1. acceptera det jag inte kan förändra, lära mig nåt av det och gå vidare eller 2. älta detta in absurdum på psykologdivanen och skylla alla livets misslyckandet på taskig barndom.

Oliver Fields (Ewan McGregor) står även han inför ett vägval när hans pappa (en tandblekt och fräsch Christopher Plummer) kommer ut som gay vid 75 års ålder. Mamman är död och föräldrarna var gifta över fyrtio år. Vad säger man i det läget? Grattis pappa, bättre sent än aldrig. Ner i brygga och kör på dom år du har kvar eller Eeeeeeeeh, vadå, älskade du aldrig mamma?

Självklart ger det upphov till funderingar, speciellt eftersom pappan är svårt sjuk och träffar en ung pojkvän (Goran Visnjic, Armansky i The girl with the dragon tattoo). Själv möter Oliver fina Anna (Mélanie Laurent som var så fantastisk i Inglorius basterds) och deras förhållande är av det mer intressanta slaget.

Filmen som helhet är också intressant men ändå inte lika intressant som jag trott och hoppats. Christopher Plummer gör en minnesvärd insats som pappa Hal, en mer classy bög får man leta efter och Oscarsnomineringen för Bästa manliga biroll satt givetvis som gjuten. Mélanie Laurent är en personlig favorit som jag sett på tok för lite av och hon är toppen här. Filmens svagaste kort som jag ser det är Ewan McGregor. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över hans nakna underkropp i The Pillow Book och har lite svårt med koncentrationen i hans närhet men sen tänker jag på Obi-Wan Kenobi och då går det över.

The Velvet Café hade betydligt fler superlativer över för den här filmen medans Movies-Noir tyckte ungefääääär som jag.

TERMINATOR 2 – DOMEDAGEN

När jag såg Terminator 2 på premiären 1991 satt jag och mitt sällskap i mitten av mitten av salongen. Efter en timme blev han kissnödig. Försöket att ta sig upp och ut till toaletten misslyckades kapitalt då besökarna dels vägrade släppa fram honom och dels skrek högt bara han ställde sig upp. Det fanns ingen annan lösning för honom än att antingen kissa ner sig eller göra sina behov i en tom Fantaflaska. Det såg banne mig ut som en full Fantaflaska efteråt.

I verkligheten har det gått sju år sedan terminatorn Schwarzenegger kom till jorden för första gången (i Terminator från 1984), ser man till filmens tideräkning har det gått tio. Sarah Connor (Linda Hamilton) är inlåst på psyket för vanföreställningar – herregud, kvinnan säger att hon ser robotar –  och sonen John är utplacerad på fosterhem.

En ny robot, en T-1000 (Robert Patrick), är utskickad för att döda John, killen som kommer att bli motståndsrörelsens ledare i framtiden om han får leva och den gamle gode Arnie är också på plats för att göra det motsatta vilket är att skydda John. Resten är, som man säger, historia.

Uppföljaren till Terminator är precis som Gudfadern 2, det vill säga snäppet bättre än sin föregångare. Jag har sett Terminator 2 ett tjugotal gånger genom åren och det är en actionfilm som fortfarande håller mig paralyserad i varenda en av alla sina 137 minuter. Ögonen är liksom helt torra efteråt, det är som om jag glömt att blinka.

Som jag ser det så har Schwarzenegger har aldrig varit coolare än här. Han åker runt på sin motorcykel och droppar oneliners som om det inte fanns en morgondag.  Linda Hamilton är minst lika stenhård, på många sätt. Hon har lagt ner hundratals gymtimmar på att få till den kvinnliga motsvarigheten till Persbrandts Hamilton och hans superkropp men det jag undrar är om hennes tvillingsyster Leslie Hamilton Gearren som spelar Lindas bodydouble i filmen gjort detsamma eller om hon mer naturligt är lika fit? Robert Patrick må vara en ganska medelmåttig skådis men han är världsbäst på att spela känslokall flytande-metall-människa.

Den största skillnaden mellan T2 och en mängd andra filmer i samma genre är musiken. Den suggestiva musiken som ligger som en läskig spikmatta i bakgrunden hela tiden är den som gör att jag aldrig kan slappna av, att jag känner mig lika jagad som John och Sarah, att metallmannen är så jädrans läbbig och att filmen känns så infernaliskt genomarbetad. Jag får ståfräs på armarna, jag känner mig otrygg, jag vill se mer och jag vill ha ett lyckligt slut. Känslorna krockar med varandra som biljardbollar i en sprängning men det gör inget alls, inte när det är så bra som här.

TÄVLING: VEM VINNER OSCARS 2012?

Uppdaterat 120227: Nu är galan över för denna gång och en jäkla massa glada vinnare springer runt på Hollywoods gator.

En glad vinnare av Oscarstävlingen är Annica Holmgren från Umeå som otroligt snabbt lyckades pricka in alla rätt! GRATTIS!

Här nedan finns en uppdaterad nomineringslista där alla vinnare är markerade med röd text.

Det är månad kvar till galornas gala The Academy Awards. Idag har nomineringarna släppts och vi kan alla börja gissa vilka personligheter och filmer som har chans på vinst.

Oscarsgalan sänds natten till måndagen den 27 februari och jag kommer att liveblogga hela galan igenom och för att göra det lite extra spännande tänkte jag dra igång en Oscarstävling även i år.

Gissa vem som vinner i dessa sju kategorier och du har chans på finfina filmpriser: Bästa manliga biroll, Bästa kvinnliga biroll, Bästa manliga huvudroll, Bästa kvinnliga huvudroll, Bästa film, Bästa utländska film samt Bästa regi.

Mejla dina gissningar till fiffi@fiffisfilmtajm.se senast söndagen den 26/2 kl 23.00. Den som mejlat snabbast med flest antal rätt vinner och jag kommer att medelst trummor och cymbaler meddela vem vinnaren är direkt när sista statyetten är utdelad.

Vad vinsten är? Ett filmpaket bestående av ett gäng filmer som alla varit snackisar och vinnare i Oscarssammanhang: Usual suspects, Papillon, Inglorious basterds, An education och förra årets vinnare av Bästa utländska film: Hämnden. OCH lite annat smått och gott. Lycka till!

Här är årets nomineringar:

Best Motion Picture of the Year
The Artist
The Descendants
Extremely Loud and Incredibly Close
The Help (Niceville)
Hugo
Midnight in Paris
Moneyball
The Tree of Life
War Horse

Best Performance by an Actor in a Leading Role
Demián Bichir – A Better Life
George Clooney – The Descendants
Jean Dujardin – The Artist
Gary Oldman – Tinker Tailor Soldier Spy
Brad Pitt – Moneyball

Best Performance by an Actress in a Leading Role
Glenn Close –  Albert Nobbs
Viola Davis –  The Help
Rooney Mara –  The Girl with the Dragon Tattoo
Meryl Streep – The Iron Lady
Michelle Williams – My Week with Marilyn

Best Performance by an Actor in a Supporting Role
Kenneth Branagh –  My Week with Marilyn
Jonah Hill –  Moneyball
Nick Nolte –  Warrior
Christopher Plummer – Beginners
Max von Sydow –  Extremely Loud and Incredibly Close

Best Performance by an Actress in a Supporting Role
Bérénice Bejo – The Artist
Jessica Chastain –  The Help
Melissa McCarthy –  Bridesmaids
Janet McTeer –  Albert Nobbs
Octavia Spencer – The Help

Best Achievement in Directing
Woody Allen – Midnight in Paris
Michel Hazanavicius –  The Artist
Terrence Malick –  The Tree of Life
Alexander Payne –  The Descendants
Martin Scorsese –  Hugo

Best Writing, Screenplay Written Directly for the Screen
The Artist : Michel Hazanavicius
Bridesmaids: Kristen Wiig, Annie Mumolo
Margin Call: J.C. Chandor
Midnight in Paris: Woody Allen
Jodaeiye Nader az Simin: Asghar Farhadi

Best Writing, Screenplay Based on Material Previously Produced or Published
The Descendants: Alexander Payne, Nat Faxon, Jim Rash
Hugo: John Logan
The Ides of March: George Clooney, Grant Heslov, Beau Willimon
Moneyball: Steven Zaillian, Aaron Sorkin, Stan Chervin
Tinker Tailor Soldier Spy: Bridget O’Connor, Peter Straughan

Best Animated Feature Film of the Year
Une vie de chat
Chico & Rita
Kung Fu Panda 2
Puss in Boots
Rango

Best Foreign Language Film of the Year
Rundskop: Michael R. Roskam(Belgium)
Hearat Shulayim: Joseph Cedar(Israel)
In Darkness: Agnieszka Holland(Poland)
Monsieur Lazhar: Philippe Falardeau(Canada)
Jodaeiye Nader az Simin: Asghar Farhadi(Iran)

Best Achievement in Cinematography
The Artist: Guillaume Schiffman
The Girl with the Dragon Tattoo: Jeff Cronenweth
Hugo: Robert Richardson
The Tree of Life: Emmanuel Lubezki
War Horse: Janusz Kaminski

Best Achievement in Editing
The Artist: Anne-Sophie Bion, Michel Hazanavicius
The Descendants: Kevin Tent
The Girl with the Dragon Tattoo: Angus Wall, Kirk Baxter
Hugo: Thelma Schoonmaker
Moneyball: Christopher Tellefsen

Best Achievement in Art Direction
The Artist: Laurence Bennett, Gregory S. Hooper
Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2: Stuart Craig, Stephenie McMillan
Hugo: Dante Ferretti, Francesca Lo Schiavo
Midnight in Paris: Anne Seibel, Hélène Dubreuil
War Horse: Rick Carter, Lee Sandales

Best Achievement in Costume Design
Anonymous: Lisy Christl
The Artist: Mark Bridges
Hugo: Sandy Powell
Jane Eyre: Michael O’Connor
W.E : Arianne Phillips

Best Achievement in Makeup
Albert Nobbs
Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2
The Iron Lady

Best Achievement in Music Written for Motion Pictures, Original Score
The Adventures of Tintin: John Williams
The Artist: Ludovic Bource
Hugo: Howard Shore
Tinker Tailor Soldier Spy: Alberto Iglesias
War Horse: John Williams

Best Achievement in Music Written for Motion Pictures, Original Song
The Muppets: Bret McKenzie(”Man or Muppet”)
Rio: Sergio Mendes, Carlinhos Brown, Siedah Garrett(”Real in Rio”)

Best Achievement in Sound Mixing
The Girl with the Dragon Tattoo
Hugo

Moneyball
Transformers: Dark of the Moon
War Horse

Best Achievement in Sound Editing
Drive
The Girl with the Dragon Tattoo
Hugo
Transformers: Dark of the Moon
War Horse

Best Achievement in Visual Effects
Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2
Hugo
Real Steel
Rise of the Planet of the Apes
Transformers: Dark of the Moon

Best Documentary, Features
Hell and Back Again
If a Tree Falls: A Story of the Earth Liberation Front
Paradise Lost 3: Purgatory
Pina
Undefeated

Best Documentary, Short Subjects
The Barber of Birmingham: Foot Soldier of the Civil Rights Movement
God Is the Bigger Elvis
Incident in New Baghdad
Saving Face
The Tsunami and the Cherry Blossom

Best Short Film, Animated
Dimanche: Patrick Doyon
The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore: William Joyce, Brandon Oldenburg
La Luna: Enrico Casarosa
A Morning Stroll: Grant Orchard, Sue Goffe
Wild Life: Amanda Forbis, Wendy Tilby

Best Short Film, Live Action
Pentecost: Peter McDonald
Raju: Max Zähle, Stefan Gieren
The Shore: Terry George
Time Freak: Andrew Bowler, Gigi Causey
Tuba Atlantic: Hallvar Witzø

Veckans Sarandon: BERNARD & DORIS

Doris Duke var enda barnet till tobaksmagnaten James ”Buck” Duke.  Han dog 1925, strax före hennes 13-års dag och efterlämnade hela förmögenheten som Duke Tobacco Inc dragit in vilket var närmare 80 miljoner dollar.

Doris liv handlade mycket om pengar, om placeringar och om att skänka pengar till behjärtansvärda ändamål men det handlade också om män. Hon var gift två gånger, båda äktenskapen var extremt kortvariga och efter det verkar det som att köpta män var hennes melodi.

Bernard & Doris handlar om förhållandet mellan Doris och hennes homosexuelle och alkoholiserade butler Bernard Lafferty. I början av filmen står det att vissa delar är baserade på verkliga händelser och att andra delar inte är det och vad som är vad har jag ingen aning om. Det spelar heller ingen roll.

Till en början känns Doris mest som en snål, dryg och patetiskt ensam översittare med dyr smak och Bernard som en vilsen man utan rötter. Ju längre filmen går och ju mer jag ”lär känna” personerna ju mer känns det som att jag har rätt och ju mer förstår jag vad det är dom ser i varandra. Gränserna mellan Doris som arbetsgivare och Bernard som arbetstagare suddas ut mer och mer och hon förvandlar Bernard till den man hon tycker han ska vara och detta med Bernards tysta medgivande. Säger han någon gång nej så säger hon ja. Då svarar han nej, så säger hon ja. Så säger han nej, hon ja och han blir tyst och låter henne få sin vilja igenom. Irriterande? Ja, i verkligheten, men det här är ju film, det är deras verklighet och jag ids inte irritera mig.

Eftersom jag skrev en hel del hårda ord om Ralph Fiennes i min recension av The constant gardener måste jag ta chansen till en repris – fast precis tvärtom. Ralph Fiennes är nämligen nåt så ovanligt som HELT FANTASTISK här. Jag har inte sett honom så bra sen David Cronenberg´s Spider. Han har såna jättefina ”dockstreck” (det är mina barns namn på rynkorna som går från mungiporna och nedåt, såna som gör att utseendet påminner om buktalardockor), han spelar lågmäld och korrekt men samtidigt excentrisk när han i vissa scener bär stora örhängen, ögonskugga och en helt fantastisk skjorta med stora röda rosor. Jag kan liksom inte inte tycka om honom, det går inte och till hans – och mitt – försvar ska tilläggas att han behåller kläderna på filmen igenom.

Susan Sarandon som Doris Duke är….jag vet inte vad jag ska säga faktiskt. För första gången någonsin finns det scener då jag knappt ens tänker på att det ÄR Susan Sarandon och det är en komplimang som heter duga. Jag kan tänka mig att hon är utseendemässigt väldigt lik den verkliga Doris vid samma ålder och att Doris uppe i sin himmel är mer än nöjd med valet av skådespelare i rollen som henne själv.

Doris Duke dog i sin säng 1993 och testamenterade alla 1,3 miljarder dollar till välgörenhet. I filmen fanns Bernard Lafferty med i testamentet och utsågs som nån slags överförmyndare för förmögenheten men när jag försöker ta reda på hur det var i verkligheten så går jag lite bet. Det kan vara sant, det kan vara tok, jag vet inte.

1996 dog Bernard, 51 år gammal.

Här finns filmen.

Guldbaggegalan 2012

Så var Guldbaggegalan över.

Heja Sven-Bertil! säger jag och YEEEEES, han vann!!!! Vad glad jag blir och SATAN vilken bra skådespelare han är! Nu blev med ens hela galan sevärd och det var nästan så det blev ett ”Oscar-moment” av prisutdelningen, i alla fall så bölade JAG en stund.

Apflickorna vann bästa film och jag är vääääldigt nära att tappa all tro på svensk filmindustri nu faktiskt. Herregud. Hur mycket kan man svära inuti huvudet innan det sprängs?

Vinnarna är markerade med röd text.

Bästa film:
Apflickorna (meeeeh va faaaaan ÄR det här??)
Play
Simon och ekarna

Bästa regi:
Lisa Aschan – Apflickorna
Lisa Ohlin – Simon och ekarna
Ruben Östlund – Play

Bästa manliga huvudroll:
Mikael Persbrandt – Stockholm Östra
Sven-Bertil Taube – En enkel till Antibes (JAAAJAAJAAAAAAAAAA!!!!)
Kevin Vaz – Play

Bästa kvinnliga huvudroll:
Ann Petrén – Happy End
Magdalena Poplawalska – Between 2 fires (Hoppas filmen får en boost av den här nomineringen. Det förtjänar den.)
Helen Sjöholm – Simon och ekarna

Bästa manliga biroll:
Peter Andersson – Happy End
Jan Josef Liefers – Simon och ekarna
Johan Widerberg – Happy End

Bästa kvinnliga biroll:                                                                                                                                                                                                  Helena Bergström – Någon annanstans i Sverige
Liv Mjönes – Kyss mig (biroll? Hmmmm, hade hon inte en huvudroll?)
Cecilia Nilsson – Simon och ekarna (Det var kul, genuint glada vinnare är alltid ett plus)

Bästa manus:                                                                                                                                                                                                         Josefine Adolfsson och Lisa Aschan – Apfickorna
Pernilla Oljelund – Stockholm Östra
Ruben Östlund – Play

Bästa foto:
Marius Dybward Brandrud – Play
Per Källberg – Stockholm Östra
Dan Lausten – Simon och ekarna

Bästa klipp:
Jacob Schulsinge – Play
Michal Leszczylowski och Kasper Leick – Simon och ekarna
Hanna Lejonqvist och Göran Hugo Olsson – The Black Power mixtape 1967-1975

Bästa kostym:
Moa Li Lemhagen Schalin – Kronjuvelerna
Pia Aleborg – Play
Katja Watkins – Simon och ekarna

Bästa ljud:
Andreas Franck – Apflickorna (Den enda bagge som filmen verkligen förtjänar. Sicket sjukt bra ljud!)
Per Hallberg och Daniel Saxlid – Försvunnen
Jason Luke – Simon och ekarna

Bästa mask/smink:
Anna-Lena Melin – Gränsen (Väl värd!)
Sara Klänge – Kronjuvelerna
Linda Boije af Gennäs –  Simon och ekarna

Bästa musik:
Fredrik Emilson – Kronjuvelerna
Annette Focks – Simon och ekarna
Ahmir Questlove Thompson och Om’Mas Keith – The Black Power mixtape 1967-1975

Bästa scenografi:
Roger Rosenberg – Kronjuvelerna
Anders Engelbrecht, Lena Selander och Folke Strömbäck – Simon och ekarna
Cian Bornebusch – The Stig-Helmer story

Bästa visuella effekter:
Johan Harnesk – Gränsen
Håkan Blomdahl och Tor-Björn Olsson – Kronjuvelerna
Marcus B Brodersen och Lars-Eric Hansen – Simon och ekarna

Bästa kortfilm:
Las Palmas
No sex just understand
Utan snö

Bästa dokumentärfilm:
At night I fly
Stora scenen
The Black Power mixtape 1967-1975

Bästa utländska film:
Dogtooth (NEEEEEEJ!!!)
Nader och Simin – en separation
Winter’s Bone

Veckans dokumentär: PANGPANGBRÖDER

När man bläddrar igenom ett fotoalbum från någons barndom och uppväxt är det många hål och luckor man fyller i själv. Bilderna blir som små guider som visar ramen av allt som hänt men känslor och sådant som ligger bakom får man inte med på köpet, det är sånt man fnular ut själv.

Dokumentärfilmen Pangpangbröder består av 53 scener från Oskar och Gustafs barndom och för mig känns det som 53 bilder i ett fotoalbum. Vi får följa tvillingbröderna från att dom är riktigt små tills dom är i slutet av tonårstiden och det är berg-å-dalbaneår för oss alla men för detta brödrapar kanske mer än vanligt.

Oskar och Gustaf är så olika som två lika tvillingbröder kan vara och det beror inte enbart på att Oskar är kortvuxen och Gustaf normalväxt. Dom har helt olika ifallsvinklar på livet och filmaren Axel Danielson, killarnas morbror, uppmärksammade det tidigt.

Scenerna från när killarna är små får mitt modershjärta att fanimej dunka ur bröstkorgen. Vilka sjukt söta barn! Jag vill bara klämma tag i dom där gosiga kinderna och utbrista ”you´re freeakin´adoooorable!”. När åren går ser jag tydligare och tydligare deras olika personligheter växa fram och scenen på trappan när Oskar blivit nån form av punkare och ska kladda i vax i det färgade håret och Gustaf fortfarade är en vanlig jeanskille är så tragikomisk att jag märker att jag faktiskt både skrattar, gråter och lägger huvudet på sned samtidigt.

Pangpangbröder är en fin film. Jag tycker om den. Scenerna – bilderna – är genomtänkta och välgjorda. Det jag saknar litegrann eftersom det ändå är en film och inget fotoalbum är lite mer av en röd tråd, kanske en berättarröst, nånting som gör att filmen blir mer som en film. Eller så är det bara jag som är ovan vid denna typ av presentation.

[På filmens hemsida kan du läsa mer.]

VARATS OLIDLIGA LÄTTHET

Det är någonting efterblivet över Daniel Day-Lewis.

Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det beror på men för mig spelar det ingen roll om han spelar indian som i Den siste mohikanen, irländsk fängelsekund som i I faderns namn, CP-skadad som i Min vänstra fot eller hypersexualiserad tjeckisk hjärnkirurg som i den här filmen – han känns alltid aningens…bakom.

När jag såg Varats olidliga lätthet på bio 1988 var det ett himlans ståhej kring filmen. Vågade kärlekscener, vår egen svenska Lena Olin i en ENGELSKSPRÅKIG film (Hallelujah!) och halvnaken i hatt dessutom, en egensinnig regissör (Philip Kaufman), en Daniel Day-Lewis som var i ropet (efter att ha gjort Min sköna tvättomat och Ett rum med utsikt), en jättesöt Juliette Binoche, ett manus baserat på en bok av Milan Kundera (som DÅ var poppis som tusan åtminstone i min gymnasieklass) och sen som grädde på moset Stellan Skarsgård och Erland Josefsson i rollistan. Det var en film som måste ses och en film som på nåt vrickat sätt även måste gillas, i alla fall om man såg sig själv som nån slags kulturell varelse (som jag gjorde på den tiden).

Jag har inte sett filmen sedan 1988 och det enda jag minns är Lena Olins hatt. När jag sätter mig tillrätta i soffan för att se om detta högkulturella alster – som dessutom är begåvad med filmhistoriens kanske vackraste engelska titel – är jag fullt förberedd på totalkrasch rätt in i bergväggen. Jag tror inte alls jag kommer gilla filmen, inte alls som jag gjorde förra gången. Ingen del av mig är densamma då som nu och jag var bra mycket mer kulturtant 1988 än jag är 2012.

Filmen utspelar sig i Prag 1968. Tomas (Day-Lewis) är som sagt hjärnkirurg på dagarna och en kvinnornas man på nätterna – OCH på dagarna OCH på arbetstid. Han har inga svårigheter att få av sina narkossköterskor kläderna eller att flirta upp okända kvinnor på stan eller att underhålla sin sexuella relation med den vackra Sabina (Olin).  I en simhall får han syn på Tereza (Juliette Binoche) som han blir våldsamt förtjust i. Tereza känns väldigt annorlunda mot resten av kvinnorna han ligger med, hon är mer söt än vacker, hon är yngre än dom andra, hon har platta skor och hoppar hoppsasteg när hon springer, hon är väldigt glad och yvig och hon petar näsan på ett sätt som får mig att utbrista ett ”Åååååå” i falsett.

Tereza har det inte lätt med Tomas kvinnohistorier. Hon drömmer mardrömmar om hans otrohet och hon känner på sig – hon vet – att hon inte är den enda för honom mellan lakanen och hon fejsar honom med sanningen, hon blundar inte trots att det är jobbigt.

Tereza och Sabina hittar varandra i nån slags naken ménage-a-trois-vännine-relation med kameran som tredje part, inte Tomas.

Varats olidliga lätthet är högkulturellt på ett sätt som är ganska enkelt att ta till sig – om man inte tänker efter för mycket. Varför ligger det två klementiner på en tallrik bara sådär? Varför tittar Tomas på en kaktus som ser ut som två små taggiga penisar? Ibland är det lätt att glida iväg på analyserandets mörka stigar fast det kanske egentligen inte behövs. Bilderna kanske inte har någon baktanke, dom kanske bara finns. Jag vet inte hur det ligger till, jag bara konstaterar att jag tror att man kan se den här filmen på tre sätt.

1. Dissa den direkt som kulturtantskrafs utan att se filmen.

2. Se filmen för vad den är och lämna hjärnan tillsammans med plånboken i El Segundo

3. Analysera den in absurdum och kanske komma på svar på frågor ingen ställt.

Jag går på linje 2 och försöker se filmen för vad den är. 1988 valde jag linje 3 men blev inte klokare. Om tjugo år kanske jag väljer ettan, vem vet?

[Tips på små konstigheter jag sprang på när jag googlade om filmen: 1. Den här kvinnan översatte Milan Kunderas bok till svenska. Hennes efternamn gäckar mig. 2. Jag undrar om inte Daniel Day-Lewis har Imdb´s mest underliga porträttbild.]

REAL STEEL

Med tanke på hur mycket jag älskar den första Transformersfilmen borde Real Steel vara en film i min smak. Lägger man sen till min faiblesse för en viss sluddrande boxare så borde min lycka vara fullkomligt total i sällskap med Hugh Jackman och hans jätterobotar som ska upp i boxningsringen och kämpa om heder och pengar samtidigt som Jackman jobbar med moralkakor, ekonomisk överlevnad och klyschor om föräldraskap.

Filmen är snygg, filmen är behaglig och filmen är rar på det sättet att det inte går att kasta den på sophögen. Det går inte ens att ta fram lilla figursågen, det går bara att titta och torrt konstatera att jaha, nähä, det här var ju inte så kul men heller inte så dåligt.

I recensionssammanhang är detta värsta sortens film: okej att titta på men skitråkig att skriva och läsa om.