TYRANNOSAUR

Jag trodde jag hade sett den grinigaste gamla gubben som någonsin existerat på film när jag såg Walt Kowalski (Clint Eastwood) i Gran Torino. Nu har jag lärt mig att det finns många grader i helvetet och att Kowalski bara är och skrapar på dom översta centimetrarna av magmaytan – i alla fall jämfört med Joseph (Peter Mullan) i Tyrannosaur.

Joseph är en åldrad man som har mycket svårt att hålla någon form av känsla inuti kroppen. Han är som en hajpad huligan men inte bara före en viktig match, han är det jämt. Om kaos är granne med gud så är fysiskt våld granne med Joseph. Han är helt enkelt hyperaggro.

Det tar inte många sekunder av filmen innan jag tänker gud vilken läskig man men det tar inte mer än ett par minuter innan jag tänker vad är det han bär på, hur han har blivit såhär? Filmen lyckas nagla fast mig på världsrekordkort tid, jag blir nyfiken på att se mer och att förstå komplexiteten i denne vidrige man och den kvinnliga huvudrollen Hannah (Olivia Colman) startar världskrig i min mage, allt detta beror på en ende man: Paddy Considine.

Considine är skådespelaren som med denna film regidebuterar och han har även skrivit manus. För mig var han – fram tills nu – pappan i Drömmarnas land, en skådespelare som visserligen är bra men som inte är bra att han någonsin kommer slå igenom sådär jättestort. Jag undrar om han inte i och med denna film har förstått vad han egentligen borde livnära sig på.

Peter Mullan är en skådespelare jag sett i ett flertal filmer (War Horse, Boy A, Children of men, Trainspotting) men som inte riktigt registrerat förrän nu. Efter att ha sett Tyrannosaur kommer han för alltid finnas på min näthinna, en man som dödar hundar kan inte göra annat.

Tyrannosaur är inte en misärfilm i ”vanlig” mening, det är inte smuts och avföring, trasiga kläder och vidrig fattigdom, det här är mer av en mental misärfilm, en ifrågasättande mental misärfilm och framförallt är det en film som boxar mig i magen precis i den där sekunden då jag var som minst förberedd. Dom där djupt begravda magmusklerna hade inte en chans att stå emot, jag föll handlöst mot golvet och kravlar mig nu i sakta mak fram till min ringhörna för vatten och ompyssling.

Tyrannosaur är en film som svider. Den är som ett skrapsår som tvättas med tandborste och tandkräm och som förvägras spolas av med ljummet vatten efteråt. Tyrannosaur är en film som gör ont. Jag vill inte tro att det finns folk som har det såhär, som mår såhär, som är så trasiga som Joseph och Hannah men självklart finns dom, dom finns överallt även om dom inte alltid syns. Vissa hamnar på löpsedlar i kvällstidningarna med en hoodie över huvudet, vissa har klippkort på psykakuten, vissa låser in sig och tejpar igen fönstren. Det finns så många varianter. Här är två av dom, två öden som sammanflätas och som tillsammans bildar kärnan av en väldigt bra film.

Det är ingen enkel match att se den men vem har sagt att allt ska vara enkelt?

Rörliga bilder och tryckta ordThe Velvet Café och Movies-Noir har också sett den.

Filmen finns att hyra på Voddler.

STUDIO SEX

Min absoluta favoritbok av Liza Marklund är Studio Sex, den klår till och med Gömda.

Studio Sex läste jag i ett svep under ett dygn, ett dygn under vilket jag egentligen inte hade tid att läsa. Men ibland blir det så, ibland fastnar jag för en bok som liksom skriker på min uppmärksamhet som ett utsvultet barn och då är det bara att ta fram flaskan och mata – eller läsa som i det här fallet. Och jag läste å läste och imponerades svårt av både historien och bihistorien som vävdes samman i ett där och då helt perfekt slutresultat. Jag förstår att det inte är enkelt att göra film av detta. Jag förstår att just bihistorier och speciellt sådana som utspelar sig i en annan tid på en annan plats är i superkniviga att få till så att eventuell twist inte glöms bort, avslöjas för tidigt eller schabblas bort helt.

Att titta på Studio Sex objektivt är omöjligt för mig. Det går inte. Jag kan inte. Frågan är om det ens är möjligt, om jag ens borde försöka. Jag tror inte det. Många av oss som läst Liza Marklunds böcker om journalisten Annika Bengtzon har ju gjort det innan filmerna kommer så jag är definitivt inte ensam om mitt problem och just i det här fallet känns det verkligen som ett sådant. Som ett PROBLEM.

Malin Crépin är helt okej som Annika Bengtzon. Mer eller mindre okända skådespelare används i biroller och det är befriande skönt att se och absolut inget som hamnar på min minuslista . Ändå blir det liksom inte bra och den här filmen är klart sämst av dom tre som släppts trots att grundmanuset – boken – är den mest välskrivna och mångbottnade. Eller så är det just det. Bra manus kan inte behandlas som snabbmat. Studio Sex hade behövt vara 15-20 minuter längre för att alla delar av historien skulle ha fått tillräcklig plats och nu gnäller jag inte bara för att gnälla, jag gnäller för att dom som såg filmen tillsammans med mig – och som inte läst boken – faktiskt inte förstod alla turer i filmen. Jag själv blir mest ledsen på när bra böcker slaktas på det här sättet. Den här förbaskade slit-å-släng-mentaliteten som genomsyrar allt från soffor och musik till nylonstrumpor och filmer nuförtiden.

Studio Sex handlar om unga tjejer som hamnar tokigt i tillvaron, om politiker som utnyttjar sin position i samhället, om narcissistiska män med skev självbild, om att pengar styr, om rädslor, om mod, om vägval och problemlösning på hög personlig nivå. Filmen hade kunnat bli så jävla bra. Nu blev den inte det. Läs boken istället.

MAN ON A LEDGE

Heeeeello Samuel Henry J Worthington – eller får jag kalla dig Sam?

Jag har aldrig riktig fattat vad som är grejen med dig, vad allt fuzz handlar om. För mig har du alltid bara varit en bitig australiensare som tagit roller i filmer där effekterna spelar huvudrollen (jag menar, hur mycket verkliga scener finns det i Avatar, Terminator Salvation och  Clash of the titans?). I mitt tycke ganska trista filmer dessutom. Sen såg jag dig i Texas Killing Fields och den var helt okej, du var helt okej men jag var ändå inte övertygad om din kapacitet och eventuella storhet. Men nu sitter jag här efter att precis ha sett den på ytan rätt alldagliga thrillern Man on a ledge och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte flinade. För jag flinar. Jag är glad. Sam Worthington, I get it now. I get YOU now!

Egentligen finns det ingenting med den här filmen jag inte sett förut. En oskyldigt dömd man, den här gången polis dessutom har suttit fängslad i tjugofem år för en diamantkupp han inte begått. Alla överklaganden har nekats, det finns ingen utväg, Nick Cassidy (Worthington) kommer ruttna i finkan.

Så dör Nicks gamla pappa och han blir utsläppt några timmar för att gå på begravningen. Det blir hans väg ut. Eller ut å ut, det är helt fel ord i sammanhanget, men Nick har en plan för att bli rentvådd och den planen tänker han följa. Jag berättar inte mer om handlingen nu, för Sam, visst är det dum att avslöja för mycket? För mig räcker det med att säga att filmen är snyggt gjord, den känns påkostad,  den är spännande och till och med  lite smart och du är alldeles jättebra Sam. Stort skådespeleri i liten förpackning istället för precis tvärtom som jag är van att se dig. För mig får du gärna stanna i den här genren för evigt.

Wrath of the titans ligger och väntar på en tittning (gäsp!), rykten går om en uppföljare till Avatar och Simon West´s krigsactionfilm Thunder Run väntar runt hörnet. Jag kan inte säga att det bådar gott, jag kan inte säga att jag är pirrig i magen av förväntningar men nu vet jag, jag VET att du kan om du vill, det gäller bara att få chansen och att ta den. Därför får den här filmen en stark trea i betyg, enbart på grund av dig.

Play it again, Sam. Snälla, gör det.

Veckans serietidningshjälte på film: FANTOMEN

Min relation till Fantomen grundar sig barndomens årliga besök på Parken Zoo i Eskilstuna och den fantomengrotta som fanns där (fram till för nåt år sedan). Något som skulle se ut som sten utgjorde entrén och ”grottan” var målad i fantomenfärger. Tanken var nog att en sommarjobbande man iklädd trikåer skulle befinna sig därinne och kanske fanns han där men jag såg honom aldrig.

Då Lee Falks tecknade skapelse aldrig riktigt intresserat mig och jag aldrig läst en hel Fantomentidning från pärm till pärm så har jag egentligen inga belägg för denna åsikt men i min värld, som jag tänker på Fantomen, så är han blå. Det är han inte i filmen. I filmen är han tok-lila och jag vet att detta var en av orsakerna till att jag avskydde filmen som pesten när jag såg den på bio 1996. Det var som att se Bingolotto som matinéfilm – men utan Leif Loket Olsson. Det kändes som att hela filmen var en enda lång obegriplig reklamfilm för Löfbergs Lila och jag var sjukt irriterad på hela filmupplevelsen, jag skulle kunna drista mig till att säga att jag hatade filmen. Starka ord, jag vet, men Fantomen är en av dom få filmer som gjort mig förbannad utan uppsåt och det är den känslan jag minns, den och Billy Zanes fjantiga uppenbarelse i lila, när jag nu ska se om filmen för detta tema.

Om jag är idiot? Jag vet inte. Troligen. Jag kan inte säga att det är men ett leende jag stoppar filmen i spelaren, nej, här är det drypande ångest och en önskan att kunna sjunka genom jorden och dansa salsa på Himmelska fridens torg istället. Men vad utstår man inte för ett filmtema som detta?

Filmen Fantomen börjar i ett rätt skönt Indiana Jones-tempo. Några män och liten asiatisk pojke ska ta sig in i djungeln i en gammal lastbil via en tveksam hängbro. Den elaka mannen (James Remar som jag minns mest som Richard Wright, Samanthas älskare i Sex and the city, ja, en av dom ) ser ut som en Indy-look-alike fast med ett synligt ärr av fantomenringen på kinden.  Bron vad det ja. Jag fattar att den kommer rämna men när och hur återstår att se.

Först ska den Den Vandrande Vålnaden introduceras och det gör han The-Billy-Zane-Kinda-Way: storvulet, överspelande och skrattframkallande fast det inte är meningen. Billy Zane har ofta den inverkan på mig (även i Titanic faktiskt), han är INTE en skådespelare jag har respekt för. Fullständigt onödig om du frågar mig. Ta bort, gör om, gör rätt vill jag bara utropa och det ser ut som om Billy själv håller med mig. Att känna självrespekt och stolthet för sitt yrkesval kan inte vara det lättaste i den utstyrseln. Jag är ändå en kvinna som normalt sett inte har några svårigheter alls med att titta på män i färgglada trikåer – på film kanske ska tilläggas – men det här är bortom min gräns åt alla håll och kanter. Jag skulle ha så mycket lättare att ta filmens fantom på allvar i något annat än lila. Typ blått. Som han borde ha. Typ. Ju.

Filmen tickar på och jag märker att jag efter en stund har släppt handen från fjärrkontrollen, sparkat undan spyhinken och faktiskt slappnar av en smula. Filmen är inte i närheten av så dålig som jag minns den. Den är inte bra men den går att se. Det går att bortse ifrån att filmens Diana (Kristy Swanson) i vågig pagefrisyr har en stuntdouble med axellångt hår i tofs. Det går att borste ifrån effekter som en femteklassare kan tillverka med modellflygplan och en kemilåda. Det går att bortse ifrån en Catherine Zeta-Jones som så överdrivet spelar elak att jag börjar fnissa. Det går att bortse ifrån überpompös musik vid fel tillfällen och hackiga klipp och en fantomengrotta som får den i Parken Zoo att kännas genuin. Det går att bortse från mycket med den här filmen men inte Billy Zane i lila. Han var då, han är nu och han kommer alltid att vara en av världens sämsta manliga skådespelare men hans version av Fantomen får mig inte att bli förbannad längre. Det går att se Fantomen som en familjefilm, även mindre barn inkluderat och som otroligt lättsmält matinéfilm fungerar den över förväntan även på mig nu.

Hur faaaan gick det till?

När jag såg filmen 1996:

När jag såg filmen 2012:

Här finns filmen.

VINYAN

En man går på stan i trasiga jeans, för små sandaler och långt tovigt hår. Skägget är inte ansat sen Palme styrde Sverige och han pratar högt för sig själv utan att ha en snäcka i örat och en affärsbekant i I-phonen. Hur tänker du när du möter honom?

En docksöt azerbajanska entrar scenen på Eurovision Song Contest. Hon ser ut som att hon precis slutat skolan, hon har en klänning som visar mer ben än tyg, skor som gör henne två decimeter längre än hon är barfota och ögon stora som brunnslock. Hon har fått en ballad specialskriven till sig av en känd svensk musikproducent och hennes röstomfång lirar inte på en fläck med låtens tonlägen. Ser du henne eller hör du henne?

Markus Schenkenberg dansar i Let´s Dance med bar överkropp. Vad fokuserar du på? Att han rör sig som en lyktstolpe eller det faktum att han glömt tröjan?

Detta kan kanske kännas som tre knepiga frågor i början på en filmrecension men för mig är dom alldeles självklara. Filmen Vinyan får mig nämligen att ifrågasätta en hel del av mina fokuspunkter. Titta på affischen här ovan. Vad ser du?

Jag vet vad jag ser.

Emmanuelle Béart är en fransk skådespelare som gjort fina nedslag i mitt filmtittarliv ända sedan mitten av 80-talet då jag såg Jean de Florette – Manons källa för första gången. Vad jag minns har jag alltid gillat henne. Hon är enormt begåvad, jättevacker, hon väljer roller och filmer som känns skönt spretiga och icke-ängsliga, ja, jag har rätt höga tankar om henne helt enkelt. Så fick jag för mig att jag skulle hugga tag i Vinyan, en skräckfilmsdramathriller som legat högt uppe på ska-se-listan ett bra tag nu och med den Emmanuelle Béart i en huvudroll.

Personligen har jag inget problem med att det dyker upp rynkor och annat krafs med stigande ålder men jag har vant mig vid busskrocken jag ser i spegeln varje morgon. Däremot förstår jag att det kan vara jobbigt att åldras om man är übervacker som ung. Om man dessutom är offentlig person, om man förväntas vara felfri på tidningsomslag, i reklamsammanhang, på TV och film så är det klart att pressen på perfektion kan bli så hård att det är svårt att stå emot genvägar i form av kroppsförbättrande åtgärder medelst skalpell, implantat och injektioner. Emmanuelle Béart är beviset för att dessa åtgärder kan ha totalt motsatt effekt och det är inte bara min åsikt, hon tycker likadant själv. Så sent som i mars i år berättade hon i Daily Mail om problemen som kan uppstå med en plastikoperation som går snett men jag tror inte att hennes syn på problemet är detsamma som mitt.

Jag som filmtittare tycker att en skådespelares främsta uppgift är att gestalta känslor. I Emmanuelle Béarts fall är det något som hon förr gjorde med den äran men nu inte längre klarar. Kajsa Anka skulle aldrig kunna vinna en Oscar men hon jobbar heller inte som skådespelare, hon har förstått att hon gör sig bäst som tecknad i tidning. Béart borde också fundera på en mer endimensionell framtid då hennes ansikte inte längre gör sig på film. Skrattar hon? Gråter hon? Är hon förvånad, upprymd, skräckslagen, trött, fundersam, galen? Fråga inte mig för jag har ingen aning. Hon har ETT uttryck i ansiktet och det uttrycket är konstant hela filmen genom.

Detta är alltså en film som handlar om en mamma (Béart) och en pappa (Rufus Sewell) vars son försvunnit i den thailändska tsunamin och dom beger sig till Burmas djungel för att leta efter honom. Burmas djungel är ingen mysig plats. Vinyan gör lika mycket för den burmesiska turistnäringen som Hostel gjorde för den slovakiska och jag känner att soffan är min favoritplats på jorden. Jag känner också att filmen hade varit S Å mycket vidrigare, jobbigare och bättre utan ett näbbdjur i huvudrollen. Jag stör mig nåt så överjävligt på Béarts fejs att jag inte kan tänka bort det. Jag funderar på den där trasiga uteliggaren och hans höga röst som livligt diskuterar med sina egna demoner, jag tänker på den falsksjungande barbiedockan och på Marcus Schenkenbergs sixpack och jag inser att hur mycket jag än VILL tänka bort ytan så kan jag inte det. Det funkar inte. Ytan är en del av helheten hur banalt det än låter och i en film alldeles speciellt. Vinyan är ingen dålig film men den hade varit tusen procent bättre utan detta känslolösa plastansikte i huvudrollen.

Att försörja sig som skådespelare och att göra ingrepp i ansiktet är en kombination som väldigt sällan blir lyckad. Melanie Griffith, Meg Ryan, Mickey Rourke och Nicole Kidman är fyra exempel men det finns fler . Vilken skådis vinner på att inte kunna uttrycka känslor?

Skulle en målare frivilligt steloperera penselhanden? Skulle en skidåkare betala stora pengar för att byta ut något fungerande mot en benprotes? Skulle Emmanuelle Béart vilja ha sin munoperation ogjord. Mitt tips: nej, nej och ja.

Här finns filmen att hyra.

MUPPARNA

Jag minns det som om det vore igår.

Jag var sex år, kanske sju eller fem och det var lördagskväll i villan där jag bodde. Vardagsrummet med TV och stickig multirutig tygsoffa låg innanför hallen och hallen vette åt tre andra håll: kök, trappa till övervåningen och dörr till källaren i vilken extrafrysen fanns. Extrafrys = glassfrys  och ovanpå vår bodde en långbent spindel = jag vågade aldrig smygsno en 88:a men när jag väl vågade så smakade glassen desto godare.

På lördagskvällar var det The Muppet Show på TV. Mupparna, tygdjur med personlighet så det bara svämmade ut genom TV:n. Kermit, Miss Piggy, Gonzo, Rowlf, den svenske kocken, Fozzie, Animal var alla som små kompisar till mig men det fanns ett aber, en liten gnista av jobbighet som tändes vid vartenda program och denna gnista var anledningen till att jag satt där i soffan, kliade mig på låren och sneglade ut i hallen. Gnistan hette Robin.

Robin var det sötaste jag visste. Hans blick tände nåt hos mig som skulle ha kunde stavas till sentimentalitet men i fem-sex-årsåldern kan man inte hantera sentimentalitet, än mindre fatta vad det betyder. När man i fem-sex-årsåldern känner som jag gjorde finns bara en lösning – jag smög ut i hallen, tog min lilla pall och drog in den ända in till väggen bakom mammas och pappas jackor och där satt jag alldeles gömd och grät. Ingen såg mig och det var jag glad för. Hur skulle det ha sett ut? En liten unge som sitter och grinar åt en söt liten groda som heter Robin, NÅN jäkla hejd på tönterierna måste det väl ändå finnas? Tyckte jag. Och snorade i mammas vadderade armveck och hoppades att hon inte skulle märka nåt.

Jag tror inte att någon någonsin märkte något. Jag tror att jag hade den inverkan inom många områden när jag var liten. Jag bara var. Jag flöt omkring i mitt långa ljusblonda välkammade hår och var snäll, tyst, duktig och lite ledsen mest hela tiden. Sentimental liksom. En liten flicka med en ledsen klump i magen, en klump som det tog många många år att arbeta bort och den där lille Robin gjorde inte saker å ting lättare direkt.

Skådespelaren Jason Segel växte också upp med Mupparna men han är en aningens mer….fanatisk….fan till dessa figurer än jag någonsin varit men efter att ha läst en del intervjuer känns det som att den där gråtprylen är något som vi definitivt har gemensamt. I Huffpost Celebrity läser jag hans reaktion när han för första gången hörde Kermit läsa manus.

It wasn’t like a burst-out kind of crying; it was much more embarrassing than that. It was like the slow cry where you’re trying super hard not to let anyone know you’re about to cry so you’re pursing your lips but they’re quivering, and next thing I knew there were tears streaming down my face and there was nothing I could do to hide it.

Jason Segel 2012 versus Fiffi 1978, känns som tiebreak på nåt vis där. Mupparna lockar fram nåt slags primalgråt och jag undrar vad det beror på, intressant är det hur som helst.

Att se denna nya version av Mupparna är som vispgrädde för själen. Jason Segel har själv skrivit manus och jag tror på riktigt att han lagt ner hela sitt jag i denna produktion. Han har dessutom fått med ett skönt gäng skådespelare på resan: Amy Adams, Rashida Jones, Emily Blunt och Chris Cooper som rappar (!) i ett skönt musikaliskt nummer. Musikaldelarna av filmen fungerar riktigt bra över lag. Texterna är finurliga och musiken trallvänlig utan att bli blajig. Det sjungs, steppas, dansas och har sig och mina fötter klapprar mot golvet för det här gör mig bara så jäkla glad och inte bara mig ska jag tillägga, ungarna gillade filmen fast dom inte har nån direkt relation med någon annan mupp än jag.

Filmen finns på Voddler.

INGLORIOUS BASTARDS

Jag har haft ett enormt sug att se om Tarantinos Ingloriuos Basterds ett bra tag nu men det har liksom inte blivit av. Istället hittade jag den här filmen i en realåda hos min lokala stormarknad och lyckades bli intresserad av den trots bild på en blond beväpnad krigiskvinna endast iklädd trosor på baksidan av fodralet.

Svenskfödde Bo Svensson har huvudrollen i den här filmen och det känns som att en viss Dolph Lundgren synat honom i sömmarna och efterapat minsta manér. Han är en skön snubbe den där Bo. Cool liksom. Tarantino verkar tycka detsamma då han gett Bo roller i både Kill Bill 2 och Inglorius basterds.

Lovefilm kallar denna film krigsraffel och kanske är det en korrekt beskrivning. Jag tycker det här är en ganska charmig film, snyggt filmad, schysst grafik i förtexterna, skådisar som levererar även om jag inte alltid greppar exakt vad.

Ett gäng fångar rymmer från en konvoj och ska försöka hjälpas åt för att överleva nazisterna och gänget är en salig mix av tjuvar och banditer, svarta och vita, egon och mustascher. Att kalla Tarantinos version av filmen för en remake känns superknasig för även om filmerna har beröringspunkter så är dom galaxer ifrån varandra både i handling och känsla.

Jag känner inte att jag behöver slå på stora trumman för att få fram vilken av filmerna jag gillar bäst, däremot tycker jag inte den här filmen är oäven alls. I rätt sinnesstämning är den riktigt skön. Något man kan säga om det mesta.

Fredagsfemman # 23 – Semesterförkovning

5. James Lipton

Såhär i ledighetstider kan det hända att det finns tid att göra sånt som man normalt inte hinner med, titta på youtubeklipp till exempel. Det är inte en fritidssysselsättning som ligger högt i kurs hos mig normalt sett men likväl, det finns mycket skoj att titta på där. Inside Actors Studio till exempel. Den högtravande intervjuaren James Lipton samtalar med alla dom stora filmstjärnorna och regissörerna som vi älskar och det är ofta väldigt intressant. Du kan ju alltid börja här och sen klicka dig fram.

 

4. Läsupplevelser av den högre skolan

Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist har skrivit en kriminaltrilogi som är bland det bästa jag läst på mycket mycket länge. Jag har precis läst ut den sista boken och har panik, jag vill läsa mer men hur hittar jag nåt som är lika bra som detta? Min fällbara mysstol och jag längtar efter fler läsupplevelser.

 

3. Nostalgifrossa

Med lite tur kommer familjen fiska många många timmar under semestern. Min lilla samling av David Cronenberg-filmer på VHS behöver nämligen dammas av, spolas tillbaka och ses på nytt – och jag avskyr att fiska.

 

 

2. Sommarens konsertupplevelse

Dalhalla utanför Rättvik är en av mina favoritplatser i Sverige. Ikväll är jag där, inlindad i filt, förhoppningsvis utan regnkläder, jag slåss med mygg och beskådar Simple Minds. Härligt mysigt ska det bli och jag håller tummen att jag får höra min enda riktiga favoritlåt med bandet: I travel.

 

1. Mitt paradis

Det som inte kan göras på denna strand har inget existensberättigande under mina nuvarande semesterveckor.

PRIME TIME

En känd TV-programledare blir mördad på ett slott i Sörmland. Tio mer eller mindre kända personer är närvarande och en viss journalist vid namn Annika Bengtzon är på plats och lägger näsan i blöt som värsta Miss Marple. Det hade kunnat bli en riktigt skön Agatha Christie-look-alike-film av det hela men nejånejånejåneeeeej det blev det inte. Det blev som man säger – pannkaka.

Pannkaka är gott, jädrigt gott faktiskt. Jag äter mycket och gärna pannkaka men jag äter det helst med nån form av sött tillbehör. Jordgubbssylt, smörstekta kaneläpplen, hjortronsylt, egenplockade trädgårdshallon, glass av något slag, blåbär, bananpengar, lönnsirap, vaniljgrädde – och nu börjar det kurra i magen känner jag – valnötter, hemgjord chokladsås och listan kan göras hur lång som helst. Däremot, om en klåpare steker pannkakor och serverar dessa med ljummet vatten och riven bark då har jag inte svårt att tacka för maten redan innan den ätits upp. En sån pannkaka är Prime time. Urvattnad, smaklös och mycket tråkigare än den borde vara. Det är ju bara att följa receptet, hur svårt kan det vara?

Liza Marklunds bok som ligger till grund för filmen är bra, den är nästan på gränsen till spännande. Jag sträckläste den under en sommardag och tänkte väl inte mer på den efteråt men jag hade en skön lässtund under tiden. Filmen hade kunnat vara detsamma, den hade kunnat underhålla lättsamt och trevligt men utan att bli just sådär smaklös som jag tycker att den är. Den bränner aldrig till. Skådespelarna går på halvfart, det känns som Johnny Bråttom varit både scripta, regissör och klippare och jag retar mig ett tag men inte så mycket. Filmen är liksom inte värd det.

Jag valde, jag såg, jag överlevde helt utan men. Fyra filmer kvar att beta av.

Fyra.

Fyra?

Fyra!

DRIVING MISS DAISY

Det är nåt med Morgan Freeman som får vuxna män att få nåt saltvattenaktigt i ögonvrån. Det är nåt med Morgan Freeman som får vuxna män att le sådär så det känns ända ner i bröstkorgen både på den leende och på den som sitter bredvid och beskådar delfinen. Det är nåt med Morgan Freeman som gör att vilken film som helst med honom i rollistan är tittbar för dom allra flesta snubbar. Exakt vad det är vet jag inte, jag vet bara att det är sant.

Driving Miss Daisy är ett lågmält drama, en snuttig bagatell som kopplat in både hjärtat, hjärnan och Hans Zimmers puttriga klarinett till respiratorn och som vann många människors kärlek och fyra Oscars när det begav sig. Den vann bland annat priset för bästa film i stark konkurrens med Född den fjärde juli, Döda poeters sällskap, Drömmarnas fält och Min vänstra fot och jag kan inte för mitt liv begripa hur det gick till. Inte så att jag tycker filmen är dålig men den klickar inte för mig. Den rullar framåt i samma tempo som Miss Daisys gamla bil och den rätt ocharmiga tanten förblir ocharmig aningens för länge. Orka, liksom! Orka tassa runt henne, orka vara henne till lags, orka låta henne vara universums nav, nej fy fan, jag önskar att både sonen (Dan Aykroyd) och chauffören (Freeman) skulle slå näven i bordet och klämma i med basrösterna i ett unisont VI TAR INGEN SKIT, för gamla mammor med skev självbild och näpsiga slavdrivare borde världen fått nog av för länge sedan.

Jag vet, jag överdriver nu. Filmen är ingen sån film. Filmen är en såndär sköööön hollywoodvariant när allt blir bra till slut och the good guys always wins och alla blir snälla och kloka och det borde gruppkramas och oscarsjuryn tvångsäter dyra snittar i ren eufori (åldringsfokus OCH  rasfrågor i samma film – JUBEL OCH JACKPOTT!) och jag är precis sådär ironisk som hela min generation alltid är men som nya generationer inte riktigt förstår att man kan vara.

Nåja.

Som sagt, dåligt är det inte men heller ingen oscarsvinnare, inte i mina ögon. Jag menar, den här filmen kom samma år som Tango & Cash och var tog den vägen på Oscarsgalan, jag bara frågar?

Här finns filmen.

FILMSPANARTEMA: GUILTY PLEASURE

Idag är vi ett gäng filmbloggare som skriver om samma tema och temat för dagen är GUILTY PLEASURE.

Vad detta är och hur temat tolkas är upp till var och en och det ger upphov till mycket spännande läsning. Klicka på länkarna nedan för att komma till respektive bloggares inlägg.

Allvarligt talat

Deny everything

Except Fear

Fiffis filmtajm

Flickorna

Flmr filmblogg

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den?

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Svart Noir

Syndare i Filmparadiset

The Velvet Café

 

FILMSPANARTEMA: Min guilty pleasure-film

En guilty-pleasure-film, vad är det för nåt?

Jo, det är en film jag gillar och gärna ser om och om igen men ändå känner en viss grad av pinsamhet över.

Till exempel, om jag är på en fest med sittande middag bland människor jag inte känner så väl så skulle jag inte räcka upp handen, ställa mig upp, harkla mig och högt orera: SUNES SOMMAR, DET ÄR EN BRA FILM DET! Ändå tycker jag precis just det.

Sunes sommar är en film jag sett varenda sommar sedan 1994, vissa år flera gånger. Den hade biopremiär på juldagen 1993 och jag minns inte om det var just den dagen jag såg den första gången eller om det var nån annan kall och snögloppig dag men jag minns att när jag åkte hem från biografen så var det isande kallt ute men väldigt varmt inuti mig.

Sunes pappa Rudolf (Peter Haber) är för ekonomiskt lagd för att åka till Grekland på semester med hela familjen och bestämmer sig istället för att dra iväg på husvagnssemester med hela byket. Mamma Karin (Carina Lidbom) är otröstlig men får en sollampa från den lokala loppisen som plåster på såret, dottern Anna (Nina Almlöf) är fjårtis och mest intresserad av raggande killar, Sune (Andreas Hoffer) är i perfekt ålder för denna typ av semester, han gör det bästa av situationen och verkar finna sig i det mesta och lillebror Håkan (Gabriel Odenhammar) käkar potatis.

Vid första anblicken kan man tro att det här är vilken smårackig familjefilm som helst men Sunes sommar är så mycket mer än så. Sunes sommar är igenkänning personifierad. Vi kan alla känna igen oss i någon av karaktärerna och kan du inte det känner du definitivt någon Rudolf. Kanske är det din morbror, kanske din pappa eller – ve och fasa – din äkta man?

Rudolf kan vara den vidrigaste personlighetstypen jag vet. Han är en kombination av dryg, självcentrerad, gubbig, ryggradslös och osäker och hade han varit enbart allt detta hade filmen varit otittbar. Nu är Rudolf en mer komplex man än så, han har ett hjärta och en värme som sipprar fram när man minst anar det och Peter Haber porträtterar honom i alla lägen med knivskarp precision. Att han är ett sådant komiskt geni hade jag ingen aning om, inte före vintern 1993-94 i alla fall.

Guilty pleasure var det ja. Jag skäms inte över mycket men ja, jag skäms faktiskt litegrann över att jag älskar den här filmen. Jag är ingen husvagnsunge, jag har inga personliga kopplingar alls till denna typ av liv, jag har ingen storasyster och ingen busig lillebror som äter potatis (min käkade billigt plastgodis, samlade på svärd och blev tatuerare) och jag känner inte igen mig i mamma Karin (jag hade fått tokspel för länge sedan om jag var gift med Rudolf, troligen hade jag kört ner husvagnsjäveln i halsen på´n , stoppat ner barnen i en rygga och rymt till Korfu), ändå – eller kanske på grund av detta – är filmen så fullkomligt superhärlig för mig. Det här är kärnan av sommarsverige och hur ska jag inte kunna känna igen mig i det?

Det finns inte trettio sekunder onödigheter i den här filmen, den kör på i samma tokroliga tempo filmen igenom och många är dom scener jag refererar till om inte dagligen så (alltför) ofta. Speciellt parkeringsscenen i början, den ser man ofta i vardagen och många gånger har jag hört mig själv säga ”Du parkerer ju som nån jävla Rudolf!”.

Sunes sommar är inte bara Sunes utan även min och guilty pleasure eller ej, det här är en riktigt RIKTIGT rolig film!

Här hittas länkar till alla övriga filmbloggare som är med på detta tema. Jättekul läsning!

Veckans serietidningshjälte på film: V FÖR VENDETTA

Alan Moore skrev och David Lloyd illustrerade V for Vendetta, en tecknad serie som publicerades 1982-1989. Jag har inte läst serien men nånting säger mig att historien fungerar betydligt bättre i pappersform än i filmformat för filmen är i långa stunder  fullkomligt obegriplig.

Nej, våld löser ingenting så slå mig inte nu, jag har inte läst serien säger jag ju. Det finns ingen anledning att ta fram tortyrredskap och glödande kol, jag kommer inte tycka bättre om filmen för det men jag har förstått att många som läst serien verkligen uppskattar filmen och kanske är det så, det ena krävs för att det andra ska funka och det är ju toppen, finfint, allt gott men för en icke invigd så…I´m sorry men nej.

Wachowski-bröderna har skrivit manus till filmen (snubbarna bakom Matrix alltså) och James McTeigue har regisserat (han var assisterande regissör på Matrix-filmerna) och här har gänget återanvänt det sämsta med Matrix: Hugo Weaving.

Hugo Weaving har inte gjort någon enda insats i filmhistorien som fått min puls att öka det minsta och i V för Vendetta bär han dessutom mask genom hela filmen. Just detta faktum stör mig nämnvärt men hans teatrala röst får mig att sitta och vänta på det väsande ”Miiiister AAAAAnnnnnderssson” som såklart aldrig kommer. Och varför betala en massa pengar för att anlita Hugo W om han ändå ska ha mask? Det är ju bara att lägga på hans röst som en voice-over, det låter ju ändå som om detta är gjort och då kunde dom ha gett en centrumalkis några avlönade arbetstimmar bakom den där Buttericksmasken som för övrigt ser ut som Svenne Hedlund som rökt på tok för mycket bris.

Vi hamnar i ett dystopiskt framtida England där Adam Sutler (John Hurt) är nån slags bitter, butter och elak diktator som infört utegångsförbud och sätter homosexuella i fängelse. Evey Hammond (Natalie Portman) glömmer av klockan en kväll och trotsar utegångsförbudet, hamnar i knipa och räddas  av en man med mask som heter V. V är en hård man vars mål är att hämnas på den diktatoriska staten som förstört hans liv och han vill att Evey hjälper honom (fast han visar det på rätt konstiga vis).

Natalie Portman är precis som vanligt jättebra. Hon kan göra storverk av ingenting och jag tycker väldans mycket om henne. Det är ingen lätt roll hon har här, den pendlar mellan svår och apdum men hon fixar biffen, gör så gott hon kan och det räcker långt. Men resten, oooaaaaaa, resten. Jag orkar inte mer. Jag begriper inte filmen och den där masken är ful. När det gäller seriehjältar-på-film-genren så gör jag tummen upp för färgglatt och barnsligt och tummen ned för svårmod och gråskala. V för Vendetta får mig att göra väldigt mycket tummen ner, men bara ena tummen.

 

Filmkrönika: Är lösningen en värld full av hens?

Vi får ofta höra förklaringar till varför det inte kan vara jämställt. Därför har vi valt att utifrån några sådana argument formulera konstruktiva åtgärder, som vi redan är i full gång med att genomföra. På så sätt skruvar vi åt kraven på jämställdhet både på oss själva och på branschen i stort, samtidigt som vi kastar tillbaka bollen till de som ifrågasätter jämställdhetsarbetet.

Svenska Filminstitutet med Anna Serner i spetsen gör vad dom kan för att underlätta för kvinnliga filmare. Vi som är i andra änden, vi biobesökare, bloggare, recensenter, feminister, vanliga surkart, vad gör vi? Fortsätter gnälla på orättvisor? Fortsätter att torrt konstatera att filmindustrin is a mans world och sen lallar vi vidare i våra liv? Fortsätter jag benämna en kvinnlig regissör en kvinnlig regissör i mina texter eller försöker jag få till en förändring genom att kalla Ella Lemhagen och Mimi Leder enbart för regissörer.  En man är ju i dagligt tal ”bara” en regissör, inte en manlig dito, precis som en manlig fotbollsspelare spelar fotboll medans en kvinnlig spelar damfotboll.

Är det för att kvinnliga regissörer är så satans underrepresenterade som jag benämner dom med genusprefix? Är det för att dom är speciella? Är det för att filmerna blir annorlunda med en kvinna bakom klappan, är det därför jag måste sätta fingret på könsdelarna och trycka till?

Jessica på The Velvet Café skrev en riktig mitt-i-prick-text om detta och jag känner igen mig i allt. Jag, precis som Jessica, är mycket kluven till hela frågeställningen. Jag vet nämligen inte om jag egentligen tycker att det spelar någon roll.

I nuvarande filmavtal finns en skrivelse om att fördelningen kvinnor och män på nyckelpositioner, det vill säga yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent, bör vara 40/60. Varför då? Varför inte 80/20 eller 60/40 eller 50/50? Varför inte ”nu skiter vi i procenten och koncentrerar oss på att göra hundraprocentigt GRYM film i det här landet istället”?

För mig som älskar film nästan osunt mycket är det inte det minsta viktigt om den som regisserat filmen sitter eller står när den kissar. Jag bryr mig lika lite om detta som om regissören på sin fritid ligger med någon av samma kön, någon av motsatt kön, med något uppblåsbart eller med ett staket. Jag vet att det finns kvinnor som är fantastiska filmskapare, jag vet att det finns män som är precis lika bra och det räcker för mig. Det behöver inte vara jämställt, frågan är om det ens är genomförbart?

Idrottare blir uttagna till OS-truppen för att dom springer fortast, hoppar högst, kastar längst. Det är enkel matematik, klockan och måttbandet ljuger inte. Det finns en sanning som går att förlita sig på och som egentligen inte kan ifrågasättas. Springer du fortast vinner du, då är du bäst. Ramlar du och trillar i vallgraven kommer du sist och får skämmas. När det gäller film är det svårare. Film är konst, film är subjektivt, film är ingen tävling. För att bra, gångbar och nyskapande film ska kunna skapas behövs en grogrund för idéer. Det behövs tid för eftertanke, det behövs ett tak högt nog för att tillåta att det blir fel ibland, det behövs en öppenhet, en mänsklighet som gör att män inte per automatik får göra film för att dom är män och att kvinnor inte behöver kämpa sig blå för att få igenom ett manus bara för att dom är kvinnor och sen ändå få ett nej.

Jag vet inte mycket om spelet bakom filmskapande, jag ser slutprodukten och bedömer den, det är min lilla ståplats i den svenska filmvärlden. Stor som två fötter i storlek 41, inte mer än så. Jag förstår att problemet är större för dom insatta än dom än för mig. Jag inser att det inte är en promenad i parken att vara en svensk kvinnlig regissör och sitta på bra idéer som alltid blir ratade. Men är då problemet att jämställdheten inte fungerar eller är problemet att dom som bestämmer vilka filmer som ska bli av faktiskt inte vet vad dom pysslar med?

Är det inte viktigare att skilja agnarna från vetet, att lära sig urskilja en pärla från en harplutt, att ge filmstöd till idéer som är spännande och angelägna än att koncentrera sig på könet på den som presenterar förslaget? Vad skulle hända om man gjorde som i Melodifestivalen? Om manus skickades in utan avsändare och den presumtiva regissören skrev sitt namn på ett papper och la det i ett svart kuvert och först efter att filmen fått ett ja eller nej så avslöjas namnen. På så sätt blir FILMEN det väsentliga, inte om regissören har förhud och rätt efternamn. Naivt kanske, men ibland är det enkla det svåra.

Tanken på att femtio procent av alla regissörer, manusförfattare och producenter ska vara kvinnor gynnar inte svensk filmindustri. Kanske gynnar den någon enstaka kvinna men jag vete tusan om det gör ens det. En inkvoterad kvinna är inte rätt kvinna på rätt plats, det är inget mer än en inkvoterad kvinna. Jag tror att väldigt få män skulle så ut med tanken på det motsatta, att få ett jobb, en position på grund av sitt kön, inte för den han var, kunde och presterade.

Jag tycker jämställdhetsproblematiken är svår och jag tycker den är svår för jag vet inte ens om det är ett problem. Män och kvinnor är olika, människor är olika, vi är alla olika. Livet är inte rättvist, inte mer än att det är jämställt. Visst går det alltid att få till förbättringar, visst ska män och kvinnor ha lika lön för lika arbete, visst är det bra att vi strävar efter en jämställd föräldraledighet, visst underlättar det om alla boende under samma tak  hjälper till med trista vardagssysslor men en värld full av hens kan aldrig vara en lösning.

Så kom igen nu alla filmande tjejer! Spotta i nävarna och visa vad ni går för, fokusera inte på att ni är kvinnor utan på att ni är bra och vill fram. Fortsätt tro på era idéer, ge inte upp, låt inte någon sätta sig på er. Tänk på att det finns en filmkonsulent som trott på männen bakom Sean Banan-filmen och gett dom stålar. Istället för att bli förbannad över det, istället för att älta att det beror på att dom är män, se det som ett ess i rockärmen och använd det. Ni behöver inte ha ett oscarsmanus i bakfickan för att bräcka den filmen, det räcker med en liiiten uppgradering av Totte badar så är ni hemma.

”Vi tar fram åtgärdspaket för en jämställd filmproduktion – vad gör ni?” Så stod det i pressmeddelandet från Svenska Filminstitutet. Det är en berättigad fråga och den fick mig att tänka ett par varv mer än vanligt på denna fråga. Jag kom inte fram till så mycket mer än att there is no spoon. Jag är kluven. Jag har åsikter men inga svar.

Jag tror på ödet och jag tror på räckmackor men jag tror att jag skapar dom själv genom att ha ett mål och ge mig fan på saker. Begåvade filmmakare behöver få räkor ibland men först måste mackan bres och äggen kokas. Det kan alla göra utan att dra ner byxorna, utan att blotta ett genusprefix.

Hobert-helg: HARRYS DÖTTRAR

Det är inte med glädje i tangentfingrarna som jag skriver att detta är den sista Hobertrecensionen denna blogg kommer se på en lång tid framöver men likväl är det sant. Filmerna är slut, jag har sett alla. Tutti.

Att följa Richard Hoberts filmskapande har varit en ren fröjd även i tider då motorsågen freebejsat på vardagsrumsgolvet. Jag tycker han är en regissör som får oförtjänt lite uppmärksamhet och cred för sina alster. Okej att Sven-Bertil Taube och Sven Lindberg fått Guldbaggenomineringar – och vunnit – men många av filmerna är verkligen så mycket bättre än snacket om dom säger. Harrys döttrar är definitivt en av dom.

Systrarna Marie (Lena Endre) och Ninni (Amanda Ooms) är båda gravida. För Marie är det lite av sista chansen att få ett barn och Ninni har länge drömt om att bli mamma. Lyckan är fullständig, det känns nästan lite för bra för att vara sant. Maries man Erik (Jørgen Langhelle) är en hygglo norrman i stickad tröja och Ninnis Jonas (Peter Gardiner) en snäll kostymnisse. Pappa Harry (Iwar Wiklander) har all rätt att vara stolt över sina döttrar och att med stor förväntan se fram emot att bli dubbelmorfar.

Ibland kommer Livet med en stoppskylt i högsta hugg och ser till att ingenting blir som man trott och hoppas. Livet kan vara jävligt på det viset. Ingen av oss går säker, det han hända vem som helst när som helst. Den tunna tråd som vi spänt mellan vaggan och graven och som vi så inbillat kontrollerat försöker balansera på för att hela, rena, friska, framgångsrika och lyckliga ta oss till andra sidan, den tråden kan knipsas av i ett ögonblick och sen är Livet inte Livet längre, Livet byter skepnad och blir något annat. Ibland leder knipset så småningom till något bättre, ibland leder det ingen vart alls och  ibland kommer man inte igenom det svarta men hur det än blir så känns knipset aldrig någonsin rättvist. Varför jag? Varför händer det här mig? Ja, prova att vända på det. Varför inte? Varför skulle det inte hända mig?

Harrys döttrar är ett svart drama om något av det mest jobbiga som kan hända i livet (vet du inte exakt vad filmen handlar om, hyr den men läs inte fodralets baksida) och jag vet inte om det finns två kvinnliga skådespelare i detta land som kan gestalta detta bättre än Amanda Ooms och Lena Endre. Ooms fick en Guldbaggenominering för sin rollprestation men vann inte (det gjorde Maria Lundqvist för Den bästa av mödrar) och om jag visste att det skulle hjälpa att postumt hungerstrejka på Sergels torg ett par timmar för att ge henne en bagge så skulle jag göra det. Hon är….otäckt bra. Lena Endre lyckas med små små medel visa vad hon känner men utan att prata, vilket för mig är den stora skillnaden mellan teater och film och mellan en medioker skådespelare och en stjärna. Lena Endre är en stjärna, i alla fall i min alldeles egna vintergata.

Harrys döttrar är en film som fram till en speciell scen då ett brev har huvudrollen är uppe och sniffar på en fullpoängare. Den griper tag i mig från första sekund och ja, ända fram till brevet och sen hittar den inte riktigt tillbaka till mig. Ändå är eftersmaken mer än god. Det här är en stor liten film och med tanke på vilka känslor skådespelarna lyckas få fram när kameran är på så visar den mer än väl Richard Hoberts fingertoppskänsla för personregi. Det här är inget som görs i en handvändning. Det här är psykologi, det här är yrkesstolthet, det här är kärlek och nu är det slut. Jag måste vänta X antal månader och år på en ny Hobertfilm men jag väntar gärna, det gör jag, för jag vet att jag väntar på nåt gott. Tre solar var inte lågvattenmärket, det var Där regnbågen slutar men strunt i det, resten var gott och mer än så.

Här finns filmen att hyra.