END OF WATCH

Poliskonstaplarna Taylor (Jake Gyllenhaal) och Zavala (Michael Peña) verkar till en början vara som poliser är mest (på film): korkade som Kling och Klang och skämtsamma som Schmidt och Jenko i 21 Jump Street.

Taylor har fått tag på en kamera och filmar sina arbetsdagar, det funkar bra på film, det är skoj att följa med i polisbilen, in i omklädningsrummet, att se vapnen på nära håll och sen höra den hårda polischefens genomgång men killarna har en tröttsam jargong och jag känner njaaaaa, vill jag verkligen se det här, fan jag orkar inte, jävla töntar. Men självklart tittar jag klart på filmen och det är jag glad för såhär efteråt. End of watch är nämligen ingen vanlig polisfilm. Den är ganska mycket mer än så.

Regissören och manusförfattaren David Ayer verkar ha specialiserat sig på South Central Los Angeles och LAPD när jag kollar upp vad han gjort förut. Harsh Times (med Christian Bale), Street Kings (med Keanu Reeves) och Training day (Denzel Washington och Ethan Hawke), tre filmer som befinner sig i en genre jag normalt sett inte går ner i brygga av direkt. Stenhårda poliser som utnyttjar sin makt för att själva överträda lagar och regler, det går tolv såna filmer på ett dussin. Men nu kommer ett men, End of watch är mer än så. End of watch är en polisfilm jag gärna klistrar både en och två guldstjärnor på. Den är smart på ett sätt som det tar en stund att genomskåda och det går flera timmar efter att filmen är slut som polletten trillar ner hos mig.

Kanske är End of watch den första amerikanska polisfilm som verkligen visar – för mig – några polismäns verkliga vardag. Den visar den mentala och yrkesmässiga bergådalbanan dom jobbar i, den visar det mänskliga, det galna, det fina, det hemska och den har packeterat det på ett vis jag inte kan värja mig emot. Musiken är perfekt, det är snyggt filmat, Gyllenhaal och Peña är toppencastade som kollegor och med Anna Kendrick på ett hörn så får filmen en ”normal” känsla som till exempel Training day saknar (där det bara dryyyyyper testosteron).

Kanske är jag bara på toppenhumör eller så är filmen faktiskt så bra som det känns i magen. Jag tror på en kombo.

Filmen har biopremiär idag.

Fredagsfemman # 43

5. Första advent

På söndag är det alltså första advent. Var det inte midsommar nyss? Nåja. Den här tiden på året är supermysig tycker jag. Piffa hemma, äta så många pepparkakor jag vill (och skylla på att jag äter dom för att bli snäll), lyssna på Dean Martin som sjunger julsånger, dricka glögg, titta på romcoms med fejksnö och thrillers med riktig snö och spraya fönstren med artificiell snö som jag måste anlita en fönsterputsare med RUT-avdrag för att få hjälp med att få bort.

 

4. Sinister

Den här filmen ser jag fram emot. Den har premiär idag men jag tänker vänta lite. Försöka få sällskap, kanske ett helt gäng till och med. Jag hoppas att det går, vi får se. Hallååå filmspanarna, är ni pååååååå nästa lördag?

 

 

3. Lasse B in da house

Jag har gillat Lasse Berghagen i många år och många är dom gånger jag har fått försvara detta i olika situationer. Innan han blev programledare för Allsång på Skansen tyckte dom flesta att jag var lite vriden i skallen som gillade en gänglig melankolisk poetisk snubbe med snedbena men sen fick jag mer och mer förståelse ju större han blev. Det är ju bara att inse, en vuxen man som gråter i direktsändning när han läser sina egenskrivna texter, hur kan man inte gilla det? Imorgon ska jag se honom uppträda. Och Danny. Och hon med luggen, hon med zinkpasta i ansiktet – Loreen. Och en massa andra. Imorgon är det julgala i Friends Arena och paaartääääyyy all night long.

 

2. Historieätarna

För någon som är så usel på att titta på TV som jag så är det en ynnest när jag hittar program som Historieätarna (SVT1, torsdagar 21.00). Det är som att få en stor genomtänkt kreativ och smart present en gång i veckan och jag blir barnsligt glad helt enkelt. Lotta Lundgren och Erik Haag förtjänar alla TV-priser som finns, det här är FANTASTISKT BRA TV!

 

1. På spåret

När ett gammalt gubbprogram som På spåret lyckas att inte bara överleva mediebruset utan att totalt erövra detta då kan jag inte göra annat än att imponeras. Det bloggas och twittras och pratas om detta program och alla har åsikter även om alla inte tycker som jag. Jag älskar På spåret, det är obeskrivligt kul att sitta i soffan och tävla mot dom allmänbildade kändisarna och ibland till och med vinna. Erik Haag & SVT lycka alltså vara med på ett hörn både på första och andraplatsen på min fredagsfemma. Det är stort och det säger mer om SVT än om min lista.

AMOUR

Att tänka på sig själv som gammal kan ibland vara rätt kul, i alla fall om man ser på sig själv som frisk, rik och att Doc Martens fortfarande tillverkar skor.

Det motsatta, att se på sig själv som gammal och inte bara skröplig utan riktigt sjuk, beroende av andra människor för att fungera, för att hålla sig ren, för att kunna äta, det är liksom inte lika kul. Det är en tanke som för mig är så jobbig att jag gärna slår bort den. Den är för hemsk, för ångestframkallande och framförallt för långt fram i tiden.

När jag och min mamma går in på salong Victoria på Götgatan för att se Michael Hanekes nyaste film Amour så sjunker medelåldern med tjugo år – och det beror inte på mamma. Samtliga biobesökare hade i ålder kunna byta plats med filmens huvudkaraktärer Georges (Jean-Louis Trintignant) och Anne (Emmanuelle Riva), ja, utom jag då.

Georges och Anne har levt ett helt liv tillsammans och har det mysigt ihop även nu på ålderns höst. Dom känns sådär genuint kära i varandra fortfarande. Det är en härlig syn , jag blir varm i magen och sen tänker jag på hur utdöende denna typ av livslång relation är för min generation och dom som komma skall och då blir jag lite ledsen. Fast vad är det att bli ledsen över egentligen? Jag tycker bara att det finns nåt fint och värdigt över par som varit tillsammans från skoltiden till livets slut men samtidigt är det kanske naivt att tycka så? Kanske är det lite tråkigt? Kanske är det rent av bra att inte vara tillsammans med en och samma person hela livet? Jag vet inte, jag har inga direkta svar, jag vet bara att filmen bjuder upp till funderingar som jag sällan behöver ha när jag går på bio och tempot i filmen gör att det finns tid att tänka tankarna klart. Det känns både annorlunda och lyxigt.

Michael Haneke är en spännande regissör tycker jag. Även i hans mindre bra stunder lyckas han göra riktigt intressanta filmer och han vänder inte sällan på perspektiven. När ”vanliga” regissörer visar att något händer så kommer ett klipp som ett brev på posten. Vi som tittar på filmen får se händelsen, vi bjuds på situationer och förklaringar. Haneke gör inte så. När något av värde händer i hans filmer låter han kameran vila. Jag hör vad som händer, jag förstår vad som sker men det jag får se är spegelbilden, någons ansikte, en reaktion, en publik, inte det uppenbara. Jag gillar det. Han kräver något av mig som tittar, jag kan inte bara sitta och glo, jag måste vara med i matchen.

Trots en långt ifrån ens halvfull salong så sitter 90% av alla människor ihoptryckta på fyra rader. Vad det beror på vet jag inte men det är ganska jobbigt. Min mamma är en rätt fysisk biobesökare, hon reagerar på höga ljud, hon låter, sparkar med fötterna, visar alla känslor hon har högt och ljudligt och det är irriterande som det är. På min andra sida satt en annan tant som vad gäller bensparkar var en klon av min mor – plus att hon tuggade kola med öppen mun filmen igenom. Jag tror inte att deras beteende har nånting med mitt betyg av filmen att göra men den har med min syn på vad äldre människor ser i filmen som jag inte gör att göra.

Det gräts mycket i salongen. Jag hörde spridda snyftningar från både män och kvinnor men jag hörde även ett par som pratade sig igenom filmens första halva och sen lämnade salongen med buller och bång. Själv kände jag nästan inga känslor alls. Visst är det både en fin och en hemsk film men jag kunde inte ta den till mig. Jag känner mig fortfarande närmare den väldigt unga jag som jobbade på hemtjänsten och bytte blöjor, stomipåsar och liggsårsplåster än jag gör med den gamla jag som kanske får en stroke och tappar förmågan att fungera. Tyvärr tror jag att filmen berör äldre mycket mer än yngre och jag tror att det är fullt naturligt att det blir så. Det handlar inte om det är en dålig film på något sätt, för det är det inte.

Amour vann Guldpalmen i Cannes i år. Jag kan inte bedöma om det är ett korrekt val eller inte men det kanske säger nåt om filmåret 2012 som helhet. Jag tycker inte det är ett starkt år och jag tycker inte Amour är någon av Hanekes bästa filmer. Den är intressant, viktig, välbehövlig och välspelad men något mästerverk är det inte.

FILMSPANARTEMA: SNÖ

Idag är vi en hel drös filmbloggare som skriver om det där oundvikliga som drabbar oss alla denna tid på året. Nej, inte vinterkräksjukan. Nej, inte julstressmage. Nej, inte baksidan av att äta för mycket pepparkaksdeg. Det handlar om snö och det handlar om snö på film.

För mig är snö på film något mysigt. Snö på film ger en extra dimension till filmupplevelsen och gärna om jag ser filmen när det är mörkt, kallt och vintrigt ute.

Jag kunde inte välja en specifik film att skriva om så det fick bli en lista, en lista på snöfilmer med det lilla extra. Som gula snöbollar på´t ungefär.

 

5. Jerry Lundegaard skrapar rutorna i Fargo

Jag förstår frustrationen, fy fan för att skrapa is på bilrutor, det kan vara det värsta som finns. Jag tycker inte det är isen i sig som är det värsta, inte att jag alltid glömt vantarna heller, för mig är det ljudet, fan jag HATAR det. Jag får kalla kårar. För mig är is-ljud värre än att dra långa naglar mot en svart tavla eller att leka med frigolit.


 

 

4. Bruce Willis firar jul

Få filmer ger mig mer julkänsla än Die Hard och Die Hard 2, vilket jag antar beror på att det finns en hel del jul, snö och kyla med i filmerna. Början i första filmen och slutet i andra filmen är klockrena ur snösynpunkt.


3. En liten skidtur med George Lazenby

Jag kan inte åka skidor. Jag har balans som ett fyllo. Jag hatar pjäxkrångel och överdragsbyxor. Jag gillar däremot varm choklad i en snödriva och pulkor. Utan att vara Bondfantast på något sätt så har skidscenen ur Hennes majestäts hemliga tjänst satt sig i skallen på mig. Att titta på sport är inte dumt alls.


 

2. En film som får mig känna mig liten

Det var länge sedan jag kände mig sugen på en riktig jullovsmatiné på samma sätt som jag gör nu. Jag vill att det ska bli 30 minus, jag vill ta på mig stora sköna vintermössan, hemstickade tumvantar, den alldeles för långa halsduken och varma skor. Jag vill köpa varm choklad med vispgrädde, kanske en lussebulle som faktiskt smakar saffran och jag vill krypa ner i biofåtöljen med immiga glasögon och se en film som får mig att bli liten till sinnes igen. Trailern till De fem legenderna och dom tjugofem minutrarna jag redan sett på förhandsvisning ger mig en såndär riktigt myskänsla i kroppen. Dessutom är det fantastisk 3D. Bara en sån sak.


 

 

1. Röd snö med Thomas von Brömssen

Det här var en TV-serie som gick på TV när jag var liten. Satan i gatan så spännande det var! Jag hamnar i barndom bara jag ser introt, regreggerar till ett nagelbitande skolbarn och jag tror faktiskt inte att jag skulle vilja se om den här serien även om jag fick chansen. Jag vill gärna leva på minnena av stickade tröjor, massor med snö, norska elaka män och hjälten Thomas von Brömssen.


 

 

Mina filmspanarkollegor som också skrivit om snö är: Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito, Har du inte sett den, The Velvet Café, Have you forgotten, Except fear, Filmitch, Flmr, Mode+film,

Veckans Berenger: I MAKTENS SKUGGA

Kitt Devereux (Melanie Griffith) är en höjdaradvokat som inte räds jobbiga fall som manglas i massmedia. När en ung kvinna som också är dotter till en rik affärsman sexmördas och den store rapstjärnan Bobby Medina är misstänkt gärningsman åtar sig Kitt fallet. Hon känner på sig att Bobby är oskyldig och har egentligen inte nåt mer än magkänslan att gå på. Hennes ex, åklagaren Jack Campioni (Tom Berenger) blir också inblandad i fallet som mer och mer drar åt konspirationshållet.

Nja. Jag vet inte. Känner mig lite skeptisk här. På ett sätt är I maktens skugga en ganska stereotyp Tom Berenger-thriller. Han är snygg och effektiv i bild och handlingen skyndar sig från A till Ö med ett tempo som visserligen är rätt sävligt men ändå snabbt nog för att lösa trådar ska hinna sopas under mattan.

Jag har absolut inget emot Melanie Griffith men hon är inte hypertrovärdig som klipsk advokat och speciellt inte när man får lära känna henne lite mer i filmen. Men det är klart, hon var fortfarande ett  relativt stort namn 1998 och ansågs säkert kunna matcha Herr Berenger. Jag personligen är mer tveksam.

Det här är en film som jag vet att jag såg när den var ny men jag minns inte ett dugg. När jag nu sett om filmen måste jag erkänna att redan till eftertexterna är den borta igen. Det är inget bra betyg trots att den inte är outhärdlig på något sätt medans jag tittar. Den är liksom bara…onödig.

Här finns filmen att hyra.

Veckans klassiker: DE 400 SLAGEN

Nu är den sedd, klassikerfilmtipset från Linda som vann bloggens 3-års-tävling.

François Truffaut är en av Frankrikes mest kända regissörer och det här är hans debutfilm. 27 år gammal skrev och regisserade han filmen om den unga pojken Antoine Doinel (Jean-Pierre Léaud) som ansågs som ett problembarn i skolan och som en stökig unge hemma. Såhär med objektiva ögon tycker jag inte han verkar vara något av det, jag tycker mest han är en vanlig unge som har en magister med osedvanligt hög, gäll och irriterad röst, en undflyende mamma och en styvfar med oidipuskomplex. Hade jag varit man och stramt sexistiskt lagd (och magistern varit en fröken) hade jag ifrågasatt om han menstruerade konstant eller möjligtvis utbrustit i ett ”har du fått för lite kuk på sistone?!” Men nu är jag inget av det och således har det jag nyss skrev inte hänt.

Jag förstår det som att handlingen i mångt och mycket är självbiografisk och kanske är det därför den känns viktig trots att – eller på grund av – att den inte är onödigt överdriven. Pojkarna busar, det blir tokigheter och jag får som åskådare följa med på resan. Det jag inte riktigt får kläm på är vad titeln har med saken att göra men Wikipedia hjälper mig på traven. ”Den svenska titeln är en direktöversättning från den franska originaltiteln, men det är något missvisande eftersom den franska titeln syftar på det idiomatiska uttrycket ”faire les quatre cents coups”, som betyder ungefär ”att leva livet”, eller att man gör många dumma saker.” Nu känner jag mig klokare. Tack Wikipedia.

De 400 slagen är en vacker film. Den är svartvit på ett snällt sätt, inga starka kontraster, inget tokvitt eller kolsvart, det är helt enkelt en fröjd för ögat. Musiken är också av det snällare och mysigare slaget med en tvärflöjtstrudilutt som tittar fram ibland och som får mig att tänka på soundtracket till Sällskapsresan eller Tati. Barnskådespelarna är jättebra och jag kan inte ana ens tillstymmelse till överspel.

Om De 400 slagen är en tidstypisk betraktelse över hur ungdomskriminalitet stävjades och hur skolan fungerade i Frankrike i slutet på 50-talet och  så känner jag hux flux ett sug efter att se Hets med Stig Järrel från 1944, om inte annat för att jämföra. Det är ett sug jag aldrig känt förut.

Tre om en: Tom Tykwer

PRINSESSAN + KRIGAREN (2000)

Ibland snubblar jag över filmer på lite konstiga vis.

Efter att ha varit på en träff med Filmspanarna och hört Jojjenito säga Tom Tykwer med kärlek i rösten en sisådär sjuttiofem gånger loggade jag in på Lovefilm och klickade på första bästa film regisserad av denne tyske man. Det blev Prinsessan + Krigaren. Det hade kunnat bli Spring Lola men det blev det inte. Det blev ett spontanklick och sen låg filmen i brevlådan en dag.

Jag bestämde mig för att inte läsa en enda mening om filmen innan jag stoppade den i spelaren och såhär i efterhand var det kanske dumt. Eller inte. Vem vet inte jag, vem vet inte du, jag vet iiiiingenting nuuuuu.

Prinsessan + Krigaren fungerade på mig på samma sätt som en timme i en floatingtank. Jag blev helt lugn. Avslappnad och ostressad och fick en mysig känsla i kroppen fast jag förstod rätt snart att dessa känslor inte berodde på filmen utan på musiken. Jag kom på mig själv med att ligga och blunda, jag liksom flög iväg både i tid och rum och jag somnade till både en och två gånger, både första och andra kvällen när jag skulle se filmen. Jag ville så gärna se filmen men musiken försatte mig i trans. Givetvis ska Reinhold Heil, Johnny Klimek OCH Tom Tykwer creddas för denna fantastiska filmmusik men ändå….hallå….filmen då? Hur var den?

Den var helt okej. Det blev tredje gången gillt och då lyckades jag se den från början till slut, dock med tändstickor i ögonen. Suggestiv och drömlik, oengagerande och ganska gullig. Jag gillade den men kunde inte ta den till mig, inte ända in i hjärteroten, inte in alls. Men musiken var bra.

 

 

 

 

 

 

SPRING LOLA (1999)

Som av en händelse dök den upp, den andra filmen av Tom Tykwer, den jag inte klickade på först. Det är jag glad för. Det enda jag inte är glad för med den här filmen är att jag såg den i sängen när jag egentligen borde sova.

Det här är ingen lugn film. Det här är ingen film med soft soundtrack och fejdade bilder, det här är fullt ös från början till slut och jag hade fan hjärtklappning när filmen var slut och var tvungen att dricka varm choklad för att komma ner i varv.

Lola (Franka Potente) springer värre än Forrest Gump i den här filmen. Hon springer och springer och hon blir inte ens svettig jäkla lyllo. Hon bara springer och det ser så enkelt ut, inga onödigt guppande tuttar eller skoskav som blöder eller LP-skivor under armarna. Ingenting sånt alls. Men med knallrött hår och gröna byxor syns hon varthelst hon älgar på och det är tacksamma färger i bild. Jag blir glad på nåt sätt. Glad, upprymd och lite rädd att hon inte ska hinna.

Lola behöver alltså få ihop 100000 tyska mark på tjugo minuter och hur ska hon lyckas med det? Jadu, hur ska det gå. Vill du ha ett tips? Titta på filmen. Jag lovar att du får svaret. Nåt utav dom.

Här finns filmen.

 

 

 

 

PARFYMEN (2006)

När jag ändå hade tyskångan uppe klickade jag på hyr en tredje gång. Parfymen, filmen min kollega pratat sig så varm om, dök ner i brevlådan och med den instoppad i DVD-spelaren fick jag en filmkväll jag sent ska glömma.

Dottern och jag skulle ha filmmyskväll och äta hemgjorda köttbullar och makaroner framför TV:n. Det gick åt helvete direkt. Filmen börjar och Jean-Baptiste Grenouille föds i den smutsiga rännstenen, det säger bara SPLOOOFFFS och där klafsar han ut ur sin arma moder och ner bland fiskrens, kräks, inälvor, blod och smuts och dottern skriker ”VAD FAAN ÄR DET VI TITTAR PÅ? STÄNG AV! STÄNG AV!” och sen går hon iväg med tallriken och jag sitter kvar. Själv. Och tittar på smutskräksblod och tänker ”även ett misslyckat fredagsmys är ett fredagsmys. Väl?”.

Grenouille (Ben Whishaw) växer upp och visar sig ha en enastående välutvecklad näsa. Han är doftsäker som ingen annan och kan blanda ihop parfymer på en höft som mästare inte kan klara på en livstid. Man kan säga att han är besatt av dofter. Han upptäcker att dom mest fantastiska dofter av dom alla utsöndras av unga flickor och han mördar dom, utvinner essensen och tillverkar parfymer. Inte speciellt friskt kan tyckas.

Nej, friskt är inget ord som är synonymt med den här filmen, inte på något sätt. Det här är doft-TV, lukt-TV, stank-TV när det är som mest exklusivt och Tom Tykwer har med fingertoppskänsla styrt upp Patrick Süskinds roman och gjort en vackert äcklig udda film som jag är förvånad över att jag inte sett förrän nu. Däremot har jag en nära relation med Rammstein och deras låt Du riechst so gut som är inspirerad av Süskinds bok.

Jag tror att det här är en film jag kommer återvända till och jag tror jag kommer göra det och känna mig som en upptäcksresande. Det finns mycket att studera med den här filmen, det finns massor jag missat, en hel del att zooma in och känna äckelpäckel inför och jag kommer INTE äta middag i samband med filmen igen. Varken själv eller med barnen.

 

Här finns filmen.

FRILANZAREN

Jag gillar Örnsköldsvik. Jag tycker väldigt mycket om en hel drös människor som bor där. Jag har haft mycket roligt i den där staden, jag har fått kärlek, pepp, parisare och marängswiss och framförallt blir jag alldeles lugn i magen av att befinna mig där.

För några veckor sedan var jag på besök  hos mina favorit-övikare och en av kvällarna kom den här filmen fram ut gömmorna. En film som sparats för att ses tillsammans med mig. Frilanzaren. Herregud. Jag är mållös. Hur recenserar jag en film som denna?

Frilanzaren är en film som handlar om en frilansande filmare som ska göra en dokumentär i Örnsköldsvik. Enligt filmens hemsida är detta ”en spännande och underhållande skildring som även skänker mycket glädje” och jag vet inte riktigt hur dom tänker, på vilket sätt är det spännande? På vilket sätt är det underhållande? Hur är det meningen att jag ska bli glad av det här?

Visst skrattar jag en del men kanske inte för att det är speciellt roligt. Sasha, gubben som är nån form av huvudperson, är svinjobbig (han hängde även med Papi Raul på sin tid) och direkt otrevlig. Ingen av karaktärerna skänker mig nån form av positiva känslor. Alla är hemska. Alla.

Filmens stora behållning är Ö-vik, det är vyerna, gatorna, naturen. Jag känner igen mig och det är mysigt. Allting annat är fullständigt obegripligt.

THE FIVE-YEAR ENGAGEMENT

Violet (Emily Blunt) och Tom (Jason Segel) är tokkära och förlovar sig. Dom planerar för bröllop men tvingas skjuta upp det. Dom bor i San Fransisco och trivs med det men när Violet får ett drömjobb i Michigan av alla ställen på jorden bestämmer dom sig för att flytta. Det är ju bara ett par år. Tom ger upp sitt arbetsliv, säger upp sig från sitt toppen-kock-jobb och hamnar bland snabbmat och knepiga kollegor. Han vantrivs. Violet trivs. Det krockar. Ordentligt.

Joråsåatteh.

Det är kul att kolla på film nästan jämt. Oftast är det bara kul men ibland, nångång emellanåt blir det mer terapi än hobby och ännu mer sällan är det kanske vettigt att bara låta filmen vara på och hacka i sig jämförelserna med sitt eget liv. Att känna igen sig, att uppleva samhörighet är sällan av ondo även om den här filmen bara är en nötflisa på en två kvadratmeter stor toscakaka (om nu kakan symboliserar dom senaste veckorna i mitt liv).

Nåja. Nu är jag inte Emily Blunt och Jason Segel är definitivt inte mitt ex även om han spelar kock och även om filmen handlar om kärlekstrassel mellan ett förlovat par. Verkligheten är långt mer intressant, tusen gånger mer twistad och har inte alls samma slutkläm. I verkligheten lever kvinnan lycklig i alla sina dagar utan snubben.

REQUIEM

När ordet exorsism finns med i en filmbeskrivning tror jag lätt att det är en skräckfilm jag ska få se. Nu vet jag att det inte alltid är så. Requiem är nämligen tysk diskbänksrealism i kombination med psykisk ohälsa, epilepsianfall, demoner OCH exorsism och nånstans känner jag att det går att ha för många ingredienser i en kaka, det går faktiskt. Nånstans måste nån sätta ner en fot och säga app-app-app, ingen hårdstekt bacon i bananmuffinsen, men här har regissören Hans-Christian Schmid och gänget bara kört på, rätt in i kaklet bara.

Michaela (Sandra Hüller) lyckas spela grå mus nästan lika bra som Ulrich Mühe i De andras liv. Hon känns så totalt ointressant och världsfrånvänd, jag får aldrig nån känsla för henne, vad hon vill och vad hon känner. Hon är liksom bara genomskinlig – och beige. Att hon inte mår bra, att hon har fått en extremt strikt katolsk uppfostran, att hon uppenbart är sjuk hjälper inte, jag bryr mig liksom inte om henne, hon når inte fram.

Näpps. Min dom blir: torrt, tyskt och dötråkigt.

Fredagsfemman # 42

5. Ben Affleck i skägg

Idag har Argo premiär. Jag kommer gå och se filmen trots att huvudrollsinnehavaren och regissören heter Ben Affleck. Han har skägg så jag behöver inte tänka att han är Daredevil. Jag kan bara tänka att han är Ben Affleck i skägg som agerar i en film jag faktiskt tror på. Jag säger som dom gamla indianerna: Positivt tänkande har aldrig dödat nån.

 

4. Michael Haneke har också skägg

Haneke är en bra mycket bättre regissör än Affleck även om Affleck är en bättre regissör än han är skådis. Hur Haneke är som skådis kan jag inte uttala mig om men jag kan ju gissa att han är bättre än Ben Affleck. En påste kattsand är bättre än Ben Affleck. Haneke vann i alla fall Guldpalmen i Cannes med sitt strokedrama Amour som har premiär idag. Det kan bli en dubbelbio på A nån dag.

 

3. Carolina Gynning har inte skägg men får vara med ändå

Jesper Ganslandts film Blondie har premiär idag och med det även Carolina Gynning som skådespelare på stor duk. Mer än så skriver jag inte om detta förrän filmen är sedd, det kan bli så tokigt då åt alla håll och kanter. Det solklara är att vad man än tycker så är det på grund av Gynnings medverkan som det skrivits så pass mycket som det gjort om filmen, jag menar, hon är trea till och med på MIN lista. Weird.

 

2. Skräckfilmslängtan

Jag har sett så mycket drama på sistone att det känns som att jag innehar nåt slags svenskt rekord, i alla fall svenskt personligt rekord. Jag känner också att jag är lite mätt. Jag behöver annan mat, jag behöver klegg, jag behöver blod och skrik och kroppsdelar och framförallt behöver jag bli lite rädd igen. Jag har några skräckfilmsdagar inplanerade framöver när jag kommer grotta ner mig i detta och har du tips på någon obskyr rulle jag inte får missa så är det bara att tjoa.

 

1. Bane

Jag kan inte släppa den här mannen. Jag är fortfarande grymt fascinerad av honom, filmen kommer nästa vecka och jag kommer garanterat köpa en Bane-docka till mig själv i julklapp om jag hittar en snygg. Och nej, inte i naturlig storlek, DÄR går gränsen. Jag är INTE Fiffi and the real boy.

DETACHMENT

Sitter och slötittar på TV4. Väntar in reklamen för att se om dom sänkt ljudet eller inte och fastnar med blicken på en liten film om rakhylvar med Adrien Brodys ansikte i närbild. Sablarns, han är stilig den mannen!

Just det där sista jag skrev är en tanke jag tänker ganska ofta, speciellt när jag ser denne snubbe på film. Han är rent sjukt snygg egentligen MEN han är också världsbäst på att spela vanlig tjomme. Det är en ganska ovanlig kombination. Skådisar som George Clooney (för att ta ett exempel) klarar sällan det.

I Detachment spelar Adrien Brody lärarvikarien Henry Barthes, en man som tror sig kunna göra skillnad här i livet. Han är mycket duktig på sitt jobb men har ett jobbigt privatliv och jag tycker det är ett under att han får ihop alla tuffa bitar, inklusive en klass med idiotungar, utan att gå fullkomligt bananas.

Detachment är en film som jag tycker borde visas i skolorna. Miljön i mängder av klassrum skulle vara något för Arbetsmiljöverket att bita i både vad gäller ljudvolym och beteende och både vad gäller lärare och elever.

Filmen utspelar sig under tre veckor och även om Brodys Henry är  i centrum så får vi även lära känna en lite grupp människor som kretsar kring honom. Några elever, kollegor, rektorn, en prostituerad ung flicka och hans gamle far. Jag tycker filmen var klart sevärd och som vanligt äger Brody varenda scen han är med i. Han är fin den mannen, med och utan skäggväxt.

Filmen går att streama på Lovefilm.

TAKE THIS WALTZ

Jag vet inte. Jag känner mig som Stefan Sauks karaktär i Lorry, jag är helt enkelt skeptisk.

Otrohet, triangeldramor, relationsfrågor, kärlekstrassel, vardagslunk och drömmar om gräsmattan en bit bort som alltid är grönare och mer välklippt – eller mer bågstyrigt vildvuxet om det är det man letar efter. Det känns som att det går tolv såna filmer på ett dussin och kanske gör det det för att dessa frågor är så allmängiltiga. Vi kan alla sätta oss in i situationen. Vi har antagligen alla varit där, varit den som inte kan välja, den som blir bortvald eller vald, den om inte kan sluta hoppas, den som har all makt i sina händer och använder den till max, den som älskar, den som tröttnat, den som inte vet vad den vill med sitt liv, den som litat på och blir ensam kvar. Det går liksom att känna igen sig. Det är själva prylen. Relationer är ingen lek, det är om inte blodigt allvar så i alla fall rätt klurigt att få ihop och det är inte lättare för karaktärer på film än det är för dig och mig i verkligheten.

Att se den här typen av film med till exempel skådespelare som Julia Roberts och Hugh Grant i huvudrollen kan vara härligt för det är så himla lätt att säga ”det är bara film, sånt händer aldrig i verkligheten”. När när Michelle Williams och Seth Rogen rattar skutan med illa klippta frisyrer, nakna normala kroppar, kissa utan att spola då blir det liksom…..på riktigt. Historien kommer närmare, den känns äkta på ett ganska jobbigt sätt, på ett icke filmiskt vis. 99,99% av den känslan beror på Michelle Williams som är alldeles fantastisk (som vanligt). Seth Rogen skulle lätt kunna bytas ut mot en piassavakvast, jag hade inte märkt någon större skillnad (också precis som vanligt).

Take this waltz är en liten film, anspråkslös om man så vill. Den är som en godispåse vald utan vulgotendenser, det är åtta, kanske tio bitar på botten av påsen, varsamt utvalda som äts sakta under tystnad. Jag tycker den är fin, filmen. Jag tycker det. Video killed the radio star-scenen på nöjesfältet är kanske det jobbigaste och mest känslosamma jag sett på film på bra länge. Jag spolade tillbaka och tittade på den flera gånger när filmen var slut, försökte analysera var det var som tog mig så hårt, var klumpen i magen kom ifrån men jag kom inte fram till något bra svar, inget mer än att musiken i kombination med karusellen fick mig bli nostalgisk och kanske att jag nånstans förstår henne, känner med honom och avskyr känslan att den tredje sitter hemma och tror att livet är kalas.

Jag är skeptisk, jag är det. Jag är skeptisk och jag vet inte riktigt varför. Kanske är jag det för att jag inte vet när en film som denna gör mest nytta att ses. När man ÄR i ett förhållande? När man är i ett BRA förhållande? När man är i ett dåligt förhållande och vill ut? När man inte är i ett förhållande och heller inte ser nån anledning att ändra på det? När man är singel och tror att alla som inte är det har såna harmoniska och lyckliga liv?

The Velvet Cafe och Addepladde har också sett filmen

Vinnaren i 3-års-tävlingen

Eftersom det inte fanns något rätt tävlingssvar har jag genom lottens hjälp dragit en vinnare. Alla som mejlat mig förslag på filmklassiker jag borde skriva om och som valt en film jag inte redan recenserat på bloggen har fått en lott.

Vinnaren är Linda i Luleå som tipsade om François Truffauts De 400 slagen. Vinsten är postad och består av tre filmer jag tycker väldigt mycket om: Prinsessa på vift, Förrådd och Planet Terror. Grattis! Hoppas du får mycket glädje av filmerna.

Tack för alla förslag på Veckans klassiker. Jättekul med tips på filmer jag både glömt bort och knappt visste fanns. Flera av förslagen kommer dyka upp på måndagarna framöver. Nu är det full gas mot bloggens fjärde år.

Veckans Berenger: VÄRSTA GÄNGET

Det finns många filmer jag minns med stor värme från min tonårstid men det finns rätt få som jag minns fick mig att skratta. Dagens film, Värsta gänget, är en av dom få.

Jag minns Värsta gänget som varm, mysig och rolig och med en handfull bra manliga skådespelare som gör sitt absolut bästa för att få fason på en på pappret rätt vanlig baseballfamiljefilm. Nu är det många år sedan jag såg filmen och jag inser att mitt minne antagligen spelar mig ett spratt. En omtitt av Värsta gänget kan vara förödande men det kan också bli fullständigt uuunderbart. Jag spelar högt, jag tar en chansning och jag avsätter ett par timmar en söndagseftermiddag till att återse Tom Berenger, Charlie Sheen, Corbin Bernsen och Wesley Snipes i rumptajta vita baseballkläder.

Baseballaget Cleveland Indians har fått en ny ägare, ett riktigt osympatiskt as till bling-slampa. Hennes vision är att det ska gå så dåligt för dom som möjligt, det är hennes enda chans att flytta laget. Helst ska dom komma sist i ligan. För att nå detta mål anlitas ett gäng sportutövare som av olika anledningar passerat bäst-före-datumet med råge men det hon missat med sport som företeelse är att inte allt handlar om hur vältränad man är,  inställning och vinnarskalle kan ibland betyda mer för slutresultatet.

Om jag säger såhär: jag skrattade inte en enda gång men jag satt uppkrupen under filten och hade en väldigt mysigt stund framför TV:n. Värsta gänget är bästa sortens sportfilm. Inget krångel, bra flow, engagerande matchscener, ett tydligt slut. Att Tom Berenger klär i sin rött och att Wesley Snipes springer ofantligt snyggt i slowmo gör inte filmen på nåt sätt sämre.

Corbin Bernsen är en skådis som är snygg på det där 80-tals-viset – lite som Bros-bröderna – och det är något som ligger honom i fatet,  i alla fall nuförtiden. Ingen kan beskylla honom för att vara en karaktärsskådespelare men han gör det han ska och sätter känslan i filmen med sin blonda 80-tals-frilla. Charlie Sheen är också bra, han var bra vilket är lätt att glömma när jag ibland zappar förbi nåt gammalt avsnitt av Två och en halv män.

Som omtittsupplevelse var det ingen katastrof och det är jag glad för. Jag tycker – fortfarande – att det här är en liten sportfilmspärla och jag kommer se om den igen vad det lider. Även om jag inte vrålskrattade.