THE INDIAN RUNNER

Om du någon gång varit inomhus ett par dagar, kanske varit sjuk eller bara inte känt för att träffa folk och sen går ut, hur känns det då? Tänk att det är lite svalt ute, inte iskallt bara bra mycket kallare än inomhus. Känn i lungorna hur det känns när du tar första andetaget, när utomhusluft blandar sig med den syrefattiga inomhusditon du matat den med timme ut och timme in. Du vaknar. Du lever. Den kalla luften letar sig in i kroppsliga skrymslen du knappt visste fanns och det blir som en kickstart, kallt ända ner i magen.

När jag satt i soffan och precis hade sett klart The Indian Runner gjorde jag precis just så. Jag gick nedför trappan, öppnade dörren och tog ett steg ut i snön i bara strumplästen. Jag andades och kände efter, kände mig glad ända in i levern fast det var ett jobbigt svart familjedrama jag just sett. Men det Sean Penn lyckats med här är att med både manus och regi skapa ett drama med mänskliga män i fokus och såna filmer dräller det inte av.

Storebrodern Joe Roberts (David Morse) är en god man, en polis med en fru (Valeria Golino) han tycker om och liten son han älskar att vara pappa till. Joe är helt enkelt en snubbe som uppskattar dom små värdena i livet, värdena som för människor som har vett att uppskatta dom faktiskt är dom stora. Han lever för sin familj och ställer upp för sina åldrade föräldrar. Lillebror Frank Roberts  (Viggo Mortensen) är motsatsen. Han är den mörka, missnöjda, aggressiva, instabila, han som alltid hamnar i trubbel.

Länge tyckte jag David Morse hade dom snällaste ögonen i världen och här har han verkligen det. En ömsint inkännande blick. Han är glad, trygg och orolig och han vill alla så väl. Joe och Frank har växt upp under samma tak och uppfostrats av samme man och det är pappa Roberts (Charles Bronson) som är anledningen till min promenad ut i snön. Att få se en gammal man på film som beter sig som fullt funktionell äldre man alltid borde göra, det är stort. Han är inte sur, inte grumpy, inte bitter och elak, inte peddo, inte äcklig, inte curlad, inte obegriplig, han är bara…fin. Det är hjärtskärande att se honom kommunicera med sitt lilla barnbarn, att se en farfars stolthet i ögonen och samtidigt ledsenheten över att den yngsta sonen aldrig tycks få ordning på sitt liv.

Men lillebror Frank försöker. Han träffar Doris (Patricia Arquette) och tillsammans försöker dom skapa sig ett liv. Joe slutar aldrig hoppas på att Frank ska få samma trygga tillvaro som han själv och objektivt sett är han på god väg men jag förstår att det kommer gå åt helvete. Domedagskänslan sitter som en smäck i magen från första bildrutan och jag sitter bara och väntar. Hur illa kan det bli?

Det kan bli illa men illa på ett bra sätt, i alla fall för mig som tittar. Filmen har ett annorlunda tempo, en udda känsla, suggestiv musik och ett köttigt sätt att filma. Den har en Viggo Mortensen med nerverna utanpå kroppen, en David Morse nära att brista, en Patricia Arquette som älskar sin Frank så att hon nästan utplånar sig själv och den har Charles Bronson, farbror Charles som jag så jättegärna skulle vilja krama om och viska i hans öra: ”Jag önskar jag kunde säga att allt blir bra, men jag är ledsen, jag kan inte ljuga”.

INGENIOUS

Det är rockringen, frisbeen, vattenpistolen och den talande ölöppnaren. Prylar av plast som många av oss visst inte kan leva utan. Saker som säljs i många miljoner exemplar varje år. Bakom detta krimskrams finns människor som tjänar storkovan. Uppfinnare, idékläckare, människor som riskerar förhållanden, hus och hem för att satsa sina sista pengar på prototyper från Kina som med lite tur kan ta sig ut på TV-shop.

Sam (Dallas Roberts) har kommit på ett armbandsur med en tänkande hund som motiv, en tacksam produkt att kränga till alla som tycker att hunden är människans bästa vän. Men om pengarna bara räckte till en eller ett par hundraser och det efterfrågas alla, vad gör man då?

Sams polare Matt (Jeremy Renner) är värsta sortens säljare och inte ens han kan sälja dessa plastiga rariteter. Pengarna sinar, Sams flickvän börjar tröttna och när hennes sista pengar spelas bort vid Black Jack-bordet istället för att gå till produktionskostnader så drar hon. Kvar blir Sam, ensam, fattig och panikslagen.

Att nöden är uppfinningarnas moder kan Sam skriva under på. Ingenious är en riktig liten solskenshistoria som saknar all form av tuggmotstånd. Som lunchfilm var den perfekt, 88 minuter lång och kan med fördel delas upp på två dagar men som minne för livet kammar den noll. Däremot kommer jag ha en liten annan syn på krimskrams framöver.

Filmen går att streama gratis på Lovefilm.

 

Fredagsfemman # 50

5. Jag har äntligen lärt mig säga STOPP!

Efter att tre gånger ha försökt sätta mig ner och se Moonrise Kingdom och varje gång kommit 30-40 minuter in i filmen och varje gång ha tänkt ”neeeejmenneeeeej, jag gillar inte det här, jag förstår det inte, det är så sjuuukt tillrättalagt och perfekt och pastelligt och träligt att jag blir galen, jag oooorkar fan inte med det här” så bestämde jag mig. Jag tryckte på STOPP och la ner projektet. Jag kommer aldrig att sluta se B-film/dålig film/hemskt dålig film men när film är som Moonrise Kingdom då känner jag att gränsen är nådd och DET är en härlig känsla.

 

4. En kanonfilm på TV ikväll.

Kl 21 på TV8 visas den supermysiga Presidenten och Miss Wade (The American President) med Michael Douglas och Annette Bening. Ett redigt hemmakvällstips!

 

 

3. Galor!

I måndags satt jag och bölade framför Idrottsgalan, imorgon är det P3 Guld-galan och på måndag ska guldbaggarna delas ut. Är det inte härligt med galor? Vardagslyx på nåt vis.

 

 

2. Allt faller

För första gången sedan September sjöng Mikrofonkåt i ett stenhus i Burgsvik har TV4 lyckats göra det bästa som sänds på TV just nu. Allt faller (torsdagar 21-22) är banne mig det smartaste jag sett på TV sen Snacka om nyheter. Jag har sett dom första avsnitten många gånger redan och för varje tittning växer dom. Jag är imponerad, jag blir glad och jag tänker INTE jämföra detta med Solsidan som jag sett att många gör. Varför då? Det är ju rent…befängt!

 

1. Nu börjar biosäsongen på riktigt!

Idag har både Les Misérables och Django Unchained premiär. Två kalasfilmer, två Oscarsfilmer, två filmer ingen bör missa. När hände det sist? Hände det ens i somras? Jag tycker biorepertoaren varit lite tunn i flera månader men nu vänder det, nu vankas det bra film i massor framöver. I can feeeel it!

DJANGO UNCHAINED

Sätt dig väl tillrätta i biofåtöljen, luta huvudet bakåt, sätt fötterna ungefär trettio centimeter ifrån varandra, håll händerna på armstöden och ta ett djuuuupt andetag för nu blir det åka av. Quentin Tarantino är tillbaka och han bjussar på en åktur jag inte sett maken till, inte sedan Inglorious Basterds i alla fall.

Django Unchained utspelar sig ett par år innan det amerikanska inbördeskriget bröt ut, när slaveriet fortfarande fanns, var lagligt och blomstrade. Dr King Schultz (Christoph Waltz) åker omkring i sin droska med en stor plast-tand på taket, dragen av hästen Franz och letar upp män att döda. Han är prisjägare och har inga samvetskval över att skjuta stadens sheriff (till exempel) inför ögonen på samtliga invånare. Han har ju rätt, sheriffen är (var) ett as och han får 200 dollar för besväret.

King vet att en man vid namn Django har koll på några män som är hans nästa byte och i utbyte mot vakna igenkännande ögon letar han upp  Django och friger honom sådär härligt Tarantino-brutalt. Django själv skulle mer än gärna vilja leta upp den vita mannen som köpt hans fru Broomhilda (Kerry Washington) och tillsammans beger dom sig mot Candieland och plantageägaren Calvin J Candie (Leonardo DiCaprio).

Leonardo DiCaprio ja. Där har vi en skådespelare jag skulle kunna skriva spaltmeter om. Jag får liksom inte ihop honom. I den här filmen talar hans röst ett språk, ett manligt, aggressivt, mullrande språk och sen kommer en närbild på hans babyface och då spricker min illusion av honom som ett riktigt badass. Jag kommer på mig själv att blunda korta stunder för att se om det gör nån skillnad i ”krocksynpunkt” och det gör det. Han är trovärdig, dock inte när dom små pigga ekorrögonen zoomas in. En man som Calvin Candie borde ha fiskögon, han borde vara mer avstängd med tanke på att han beter sig totalt omänskligt.

Jamie Foxx är stenhård som Django, perfekt castad även om jag nånstans drömt om en återfödelse för Wesley Snipes i den rollen. Men den som glimrar, den som äger varenda scen är Christoph Waltz. Maken till skådespelare ser man sällan, han gör mig fan lycklig! På nåt sätt är Waltz DiCaprios totala motsats. Waltz är personlig och karismatisk där DiCaprio bara lever på sitt utseende. Waltz smyger, han spelar med små medel men får ändå maximal effekt. DiCaprio kan vråla sig blodapelsinröd i ansiktet, det blir liksom bara överspel, ganska patetiskt sådant dessutom.

Men herregud, vem är jag att klaga? Och varför? Ja det kan man fråga sig. Django Unchained är den första amerikanska filmen från 2012 som ger mig gåshud. Jag gapar som en hungrig fågelunge för det är vackert så det förslår. Och det är våldsamt och vidrigt och galet och härligt och visst är det en saga men slaveriet var verklighet och historien som sådan kan inte skrivas om. Det är perfekta vyer med den perfekta musiken i perfekta vinklar och rött blod skvätter på vita blommor och skuggor som påminner om Lucky Luke syns ibland och ingenting handlar om slump, allt om genialitet. Blinkningarna till filmer från förr är många och mitt-i-prick och den korta scenen när dagens Django sitter vid en bardisk och bokstaverar sitt namn för gårdagens Django (Franco Nero) gör mig varm i hela bröstkorgen. För mig visar Tarantino återigen att han befinner sig i en regissörsliga väldigt få har tillträde till. Herregud, han kan få mig att bli flåsig av en spagettiwestern. Borde inte kunna gå.

Räds inte speltiden på strax under tre timmar, speciellt inte om du sett Hobbit och överlevde utan men. Dom här timmarna går undan! Jag känner redan nu att jag vill se om filmen och det är inte omöjligt att betyget ändras vid en omtitt för det är nära nära en fullsmockarfemma. Men hur det än blir med den saken så är Django Unchained solklart en av 2012-års absolut bästa filmer.

GANGSTER SQUAD

 

 

 

 

 

 

 

Månadens filmspanarfilm visade sig vara en hårdkokt historia till en början. Los Angeles skrupelfria maffiaboss Mickey Cohen (Sean Penn) har med hjälp av sina hantlangare spänt fast en antagonist i kedjor mellan två bilar och bilarna kör åt varsitt håll. Schplaffs säger det när mannen klyvs i tu och den övre halvan åker åt vänster och den undre åt höger. Oj jäklar, tänker jag, det här kan bli en skönt mörk och våldsam stund i biomörkret.

Los Angelespolisen John O’Mara (Josh Brolin) är moralens väktare nummer ett. Han tar jobbet på stort allvar, kanske för stort om jag ska tro reaktionen hos hans gravida fru Connie (Mireille Enos – och NU kom jag på var jag sett henne förut, hon är ju Sarah i The Killing!). Connie som karaktär är för övrigt en frisk fläkt i filmen, en tänkande kvinna med normala reaktioner, inte bara ett vackert våp som väntar hemma medans den tuffe mannen är på uppdrag. Skönt att se!

Polischefen (Nick Nolte) sätter O´Mara på det i princip omöjliga uppdraget att tillintetgöra Mickey Cohen. Han ska sätta samman en grupp, en gangster squad, som tillsammans ska se till att det blir möjligt och en grupp blir det, en ganska namnkunnig sådan. Kollegan Jerry Wooters (Ryan Gosling) har en given plats, Jerry som till en början spelas på ett ganska feminint sätt av Gosling, så pass feminint att jag tror att han är gay. Det är han inte. Han är en LAPD-casanova utan minsta tanke på att binda sig men när han ser Cohens rödhåriga älskarinna Grace (Emma Stone) blir han allt betuttad på riktigt.

För att vara en gangsterfilm som utspelar sig i 40-talets Los Angeles så känns filmen välgjord men plastig i en svårdefinierad kombination. Hela filmen spretar tycker jag. Jag vet inte om det ska vara spännande eller inte, jag vet inte om dom komiska inslagen är där för att vara komiska eller om det är jag som skrattar på fel ställe. Jag vet inte om gangstergruppen ska vara supersmarta och hårdkokta för i varannan scen beter dom sig som om det var Hot Shots 2 jag tittar på. Det blir alltså fars av det hela ibland men en ganska tjommig sådan om jag får säga min mening.

Sen är det det där med svensk översättning av engelska ord och titlar. Det är inte alltid lätt och vi är många som tycker den svenska titeln på filmen Silver Linings Playbook är rent bedrövlig. Du gör mig galen! Hemsk titel. Hemsk! Men om jag ska se den här språkprylen ur en positiv synvinkel så lyckades hen med ansvar för den här filmens textning att hitta på ett helt nytt och rätt kul svenskt ord: fittflock.

Ordet fittflock är det jag bär med mig av filmen, det jag minns bäst såhär några dagar efteråt. När jag såg filmen blev jag skönt underhållen men ingenting stannade kvar, filmen rann helt enkelt av mig. Nu undrar jag såklart vad mina filmspanarvänner tyckte om filmen. Här är deras recensioner: Rörliga bilder och tryckta ord, Filmparadiset, Fripps filmrevyerJojjenito, Film+Mode och The Velvet Café.

LES MISÉRABLES

Jean Valjean (Hugh Jackman) snodde en bit bröd till sin svältande systerson, för det fick han fem år i fängelse. När han försökte rymma fick han fjorton år till. Nitton år i stenhårt fängelse för en stulen brödbit är omänskligt kan man tycka men Frankrike vid tiden före revolutionen var omänsklig på många sätt.

Les Misérables, musikalen som baserats på Victor Hugos roman Samhällets olycksbarn, är verkligen en orgie i miserabelt liv. Les Misérables är också en av få ”stora” musikaler jag inte sett live på scen. Jag har aldrig riktigt känt för att pröjsa sexhundra spänn för att se tre timmars helvete och kanske var det synd att jag inte kände till historien i sin helhet innan jag såg filmen, kanske var det bra, jag vet inte.

Jag vet bara att när jag satt där i salongen med en stor latte i ena handen och en förpackning näsdukar prydligt nedstoppade i urringningen så kände jag mig kittad, jag var beredd. Mitt sällskap till höger hade än bättre framförhållning då hon vecklade upp en medhavd gästhandduk av frotté ur väskan. ”Pappersnäsdukar smular så i ögonen när man gnor”, sa hon vant och jag tänkte ”attans, här kan bli problem”.

Att se musikaler på film är inte alltid lätt. Det tar en stund innan jag vänjer mig vid att det sjungs hela tiden och gränsen mellan lysande och skämskudde är snäv. Hugh Jackman sjunger bra, han tar i och känns naturlig, Russel Crowe har desto större problem. Det är inget direkt fel på hans röst men han känns obekväm. Tonerna kommer inte av sig själva, han får trycka ur sig dom och till en början är det lite fnissvarning på honom men jag vänjer mig. Anne Hathaway är desto säkrare, hon sjunger som om det var det enda hon någonsin gjort och ända fram till hennes närbildsfilmade aria har jag känslorna under kontroll. Jag känner mig stark och är ganska säker på att det där med att grina i en bio – hahahaha – skulle jag liksom?

Sen kommer det. ”I dreamed a dream in time gone by, when hope was high and life worth living. I dreamed that love would never die, I dreamed that God would be forgiving”. Anne Hathaways trasiga Fantine gråtsjunger sig igenom världens sorgligaste sång och då brister det helt för mig. Det är som att sticka hål på en ballong som inte pangar utan bara pyser. Tårarna rinner nedför kinderna och Fantines panikslagna blick, vetskapen om att hon sitter SÅ i skiten denna stackars tjej, alltså nej, fy, hemskt är vad det är. Hemskt och…..fint. Hon är fan underbar!

Den scenen satte liksom standarden för resten av filmen. Jag hade nerverna utanpå kroppen ända till eftertexterna rullat klart och även om jag inte grät mig igenom precis alla scener så var hela mitt försvar liksom sönderskjutet.

Jag är glad att Tom Hooper gjorde filmen så genomgående ”ful”, att det inte blev nåt Baz Luhrmanskt färgglatt över den franska staden. Det är liksom Misär 2.0, det tar aldrig slut, eländet fortsätter och historien tuggar sig sakta men säkert in i min kropp. Som ett litet tåg som sakta kör över mig eller en ishacka där det vassa bara är nån centimeter långt. Hack, hack, tugg, tugg. UUäääääääh. Jag går från bion, jag åker hem, jag sover på saken och den släpper inte, känslan i kroppen att jag varit med om något extraordinärt sitter kvar.

För mig är det Hugh Jackman, Anne Hathaway och Eddie Redmayne (som Marius) som gör störst intryck. Redmayne har jag bara sett i My week with Marilyn förut men här gör han betydligt häftigare avtryck. Grabben kan verkligen sjunga! Att skådespelarna dessutom sjunger live (utan pålagd sång) gör det hela ännu bättre. Inga missade läppsynkar här inte. Kolla här så kan du se hur det är gjort.

Alltså, det här är så J Ä V L A bra! Det är helt klart bland det bästa jag sett från 2012 och ändå hade jag svårt att sätta betyg. Är det en fyra? Är det en femma? Jag bestämde mig till slut för att hellre fria än fälla.

Veckans klassiker: SOLARIS

Tag für Tag dein Tageswerk, Tag für Tag nur eingesperrt, Computer haben sich befreit, Nun sind wir alle eingereiht. Kling Klang im Einklang Kling Klang.

När Camouflage gör sitt bästa för att låta som Depeche Mode då vill jag bara lovebomba dom med allt jag har. Metallisk ljudbild, små blyga blipp i bakgrunden, det låter som det är inspelat i en utbrunnen industrilokal – eller i en rymdraket. Såna ljud älskar jag och såna ljud kryllar Andrei Tarkovskys klassiker Solaris av. Det är när såna ljud är klockrena som den rymdklaustrofobiska känslan infinner sig hos mig (hej, Alien!) och SOM den infinner sig – även om det tar ett tag.

När jag hyrde Solaris av Lovefilm så kom den uppdelad på två skivor. Filmen är nästan tre timmar lång och otroligt långsam. Första halvan, första skivan, utspelar sig mestadels på marken och den andra i rymden. Jag gillar båda lika mycket. Filmen är så….tyst. Det pratas lågmält, det känns fint att lyssna på det ryska språket på det här sättet, återhållsamt och eftertänksamt liksom. Det finns en risk att detta saktfärdiga hade retat mig till vansinne en annan dag, en annan tid, men som frukost-och-förmiddagsfilm en ledig vardag var den alldeles perfekt.

Kosmonauten Chris Kelvin (Anatolij Solonitsyn) blir placerad på en rymdstation som cirkulerar runt planeten Solaris.  Besättningen har råkat ut för en del konstigheter och Kelvin ska försöka förstå vad som händer. Dom ser syner, minnen blir fysiska och jag lär mig ett helt nytt ord: antropomorfism. Efter en stunds paus och googlande läser jag mig till vad ordet betyder (enligt Wikipedia): personifikation av mänsklig karaktär på icke-människor – till exempel djur, gud eller föremål. Kommer av grekiskans ανθρωπος (anthrōpos) som betyder människa och μορφη (morphē) som betyder form. Klein märker mer och mer av detta själv. Hjärnan spelar honom spratt och kvinnan han älskade, kvinnan som var hans fru men som dog och som han lyckats så smått förtränga dyker plötsligt upp.

Den polska författaren Stanislav Lem skrev boken Solaris 1961 och elva år senare var Tarkovskijs film klar. 2002 kom en remake signerad Steven Soderbergh med George Clooney i rollen som Chris. Den filmen är amerikaniserad big time, den är till exempel bara 90 minuter lång och det är ingen film jag skulle tycker förtjänar en plats i detta tema.

Jag måste säga att jag blev positiv överraskad av Solaris. Tarkovskij – i mina öron – känns som en tung, pretentiös och rent av svår regissör att förstå sig på men min första bekantskap med honom kändes allt annat än knepig. Visst måste hjärnan hänga med och på grund av språket och textningen så går det inte att bara ”flumtitta” men det är heller inte meningen. Det här är hög kvalitet, en klassiker av rang och en film med toksköna små metalliska ljud.

 

7 skådespelare jag verkligen gillar

Nu är det sju skådespelare kvar som ska väljas ut, sju män, pojkar, gubbs om man så vill. Fripps filmrevyer har valt ut sina, Filmitch har sina favvosar här, Rebecca här och mina kommer som ett pärlband här nedanför.

Jag har valt ut dessa män på samma premisser som dom kvinnliga skådespelarna, det är män vars blotta närvaro gör mig nyfiken nog att se en film alldeles oavsett vilken film det är. Det handlar alltså inte om utseende, inte alls, tro´t eller ej.

[Listan uppdaterades 2015-01-10. George Clooney, Adrien Brody och Colin Firth halkade ur.]

7. Philip Seymour Hoffman

Jag tror att alla som har en någorlunda ”normal” umgängeskrets känner någon som är en Philip Seymour Hoffman. Jag kan i alla fall lugnt säga att jag känner flera.

Det sköna med honom är att han ganska enkelt hade kunnat fastna i en viss sorts roller men är det nånting han inte gjort så är det det. Han kan spela allt från slemmo till äcklo till prutt-å-fiso till vanlig tjomme, fyrkantig författare eller präst. Han är helt enkelt – för att använda ett våldsamt uttjatat ord – fantastisk. Eller var. Han finns som bekant inte längre men han kommer ha en given plats på min lista ändå under en lång tid framöver.

 

.

.

 

6. Michael Fassbender

Om männen här ovanför kan ses som filmiska kameleonter så är det ingenting mot vad denne man kan prestera. Jag har hittills inte sett honom göra ens i närheten av samma roll två gånger. Han är dessutom modig som få, jag skulle vilja se hur många andra stora skådespelare i världen som hade tackat ja till hans roll i Shame.

Jag får känslan av att Michael Fassbender hela tiden vill utmana sig själv. Nu antar jag att han är i en position då han kan välja och vraka bland rollerna nästan som han vill men även när han var tämligen okänd så valde han inte dom självklaraste av roller.

Att följa Michael Fassbenders fortsatta arbete på filmduken känns som en ynnest, som att få ett fint inslaget paket, ett paket jag vet att jag kan öppna gång på gång på gång och hela tiden fylls det på med nytt innehåll.

.

.

 

5. Jake Gyllenhaal

Här är en filur som gått från att vara en okej ungdomsskådis som genom sitt arbetsliv hela tiden fått/valt intressanta roller som hela tiden utmanat honom och gjort honom bättre. Jag vet inte om jag kan komma på någon manlig skådis som haft bättre fingertoppskänsla vad gäller filmer än han, jo möjligtvis Tom Hanks och Tom Cruise men han är banne mig inte långt efter. Hur långt kan han gå? Hur stor kan han bli?

.

.

.

4. Benedict Cumberbatch

Jag kan förstå dom som tycker att han ser lite otäck ut, ja kanske till och med äcklig. Jag kan också förstå dom som tycker att han är det vackraste som finns på vår planet. Personligen tycker jag han har världens vackraste röst och världens vackraste händer och det är en ynnest att han finns och vill göra film.

.

.

 

3. Tom Hardy

Det är tajt om pallplatserna och här har vi en snubbe som LÄTT är guldkandidat i många av sina filmer. Det här är en person som verkar ta sitt yrke på allvar, en man som ger allt han har i varje roll, i varje scen, fantamej i varje andetag. Dessutom går det knappt att känna igen honom från en film till en annan, jag vet många som gått bet. Bra betyg till honom.

.

.

2. Ryan Gosling

När jag googlade bilder att välja till punkt nummer två trodde jag att jag höll på att bli schizofren. Är det möjligt? Är det samma kille på alla dom här bilderna? Det går inte att förstå.

Men vem är han då? Är han kostymnissen, är han loverboyen, är han värstingen, gangstern, den vanliga killen? Ingen aning och det spelar heller ingen roll. Ryan Gosling är nästa generations Filmstjärna med stooooort F, han är en naturbegåvning, en spännande mix av farlig och ofarlig och jag är grymt fascinerad av honom som skådis. En given andraplats för honom!

.

.

 

1. Sylvester Stallone

Jag vet, i det här fallet går det att läsa mig som en öppen bok men jag kan inte ge någon annan förstaplatsen. Det finns ju bara en.

Det intressanta för mig blir när jag försöker mig på en självanalys. Jag har sex riktiga skådisar på listan, män som kan spela i princip vilken roll som helst trovärdigt och det är just det jag högaktar hos dom. Sen kommer Sly, sladdar in på tvären och kniper guldmedaljen, han som spelat samma roll sen 1976.

Sylvester Stallone spelar alltid underdog. Han är antihjälten som blir den verkliga hjälten, han hjälper dom svaga, han kämpar för sina närmaste, han slåss för sitt liv och det han tror på. Så är det. Det blir liksom inte mer än så. Men det han gör gör han bäst av ALLA.

Det finns ett gäng skådespelare som ligger precis under ytan och bubblar, såna som jag tycker hemskt mycket om och gärna ser allt med. Dom jag vill plussa en massa för är: Matthew McCoanughey, Matt Damon, Aaron Eckhart, Wesley Snipes och alla viiii som heter Tom klappar nu *klapp klapp*: Tom Cruise, Tom Hiddleston, Tom Hanks och Tom Berenger.

Blir du sugen på att göra din egen 7-bästa-lista? Vad kul! Gör det! Men se till att du inte har nåt inplanerat på kvällarna en vecka framöver för det här tar tid att göra. Många val är det. Det får ju inte bli fel, det kan vara rent förödande. Eller inte. Kanske är det bara på skoj?

7 skådespelerskor jag verkligen gillar

Nu ska jag försöka mig på nåt som egentligen är en omöjlighet, jag ska försöka lista mina sju favoritskådespelerskor. Det finns så många att välja bland och så många jag verkligen högaktar men när jag gjorde mitt val utgick jag från en enda sak: skådespelerskor som enbart med sitt fejs på filmfodralet/affischen skulle få mig att hyra/se filmen.

Varför just sju? Jo, det bara blev så. Filmitch började med sina sju, Fripps filmrevyer och Rebecca tog efter och nu är det min tur. Sju är en bra siffra. Fem är för lite, tio för mycket, precis som att en chartervecka är för lite och två för mycket. Tio dagar skulle vara lagom.

Men nu är det dags för mina skådisfavvisar, superbegåvade kvinnor som jag gärna, mycket och ofta ser agera på vita duken. Listan är utan inbördes ordning. Nån måtta får det va.

7. Jennifer Aniston

Jo, jag går på det VARJE GÅNG. Jennifer Anistons plattångade frisyr på ett filmfodral och vips är jag där, nyper filmen, tittar och ler.

Ja, jag ler. Ibland skrattar jag, ibland suckar jag, ibland blir jag arg för att filmen i sig är kass men Jennifer är stabil som en gammal åsna. Jag vet liksom att vad som än händer, hur filmen än är så är det mysigt att se henne, att få umgås med Rachel en stund igen. Sen ser hon så satans fräsch ut. Och hon verkar klippa topparna typ varannan dag. Det är inget kluvet där inte. Och hon har en klockren komisk tajming, helt i klass med Kristen Wiig som jag tycker är den bästa av dom alla. Fast hon är inte med på listan. Inte den här gången.

 

6. Charlize Theron

En av världens vackraste människor och en av världens bästa skådisar, det är en kombination som väldigt sällan fungerar men här gör det det. Det blir Bulls-eye helt enkelt!

Charlize verkar även besitta en egenskap som är sjukt charmig i sammanhanget och det är att hon inte verkar bry sig om hur hon sitt ut, vilket såklart är nonsens, jag vill inte ens tänka på hur mycket tid och pengar hon lägger ner på att bibehålla sitt arbetsredskap men jag vill gärna tro att hon vaknar på morgonen och ser ut sådär. Fast…det gör hon ju. Men utan smink! Gode gud så snygg hon är!

Så tänker jag på hur hon såg ut i Monster och då blir jag ännu mer imponerad. Hon går in i rollen som vilken skådespelare som helst, gör det som krävs och fixar det bäst av alla.

 

5. Carey Mulligan

”Det” är något som är svårt att förklara. En del människor har ”det”, dom flesta har det inte. Carey Mulligan har ”det” som gör att hon når ut genom bioduken på ett sätt som få andra skådespelare gör, blicken dras till henne, hon syns och märks fast hon egentligen ser ganska vanlig ut och det är en riktigt vinnande kombo om man ska försörja sig som skådis.

Carey Mulligan kommer aldrig ha några som helst problem med det. Hon kommer få roller så länge hon själv vill och längre än så kan jag anta. Hur långt hon når, hur högt bland stjärnorna hon siktar, det vet bara hon. Det jag vet är att hon kan bli precis hur stor som helst. Hon är redan på god väg.

 

4. Juliette Binoche

Här är en skådespelerska jag följt med stort intresse sen jag såg Varats olidliga lätthet 1988. Då förstod jag nog inte hur bra hon var, jag vet inte om jag fortfarande har fattat det. Jag vet bara att varje gång jag ser henne tänker jag ”Satan så bra hon är!” och sen tänker jag inte på att det är hon nåt mer, hon blir karaktären alldeles oavsett om hon rullar egna chokladpraliner i Chocolat, ligger med Jeremy Irons i Begär, strippar för Robert Pattison i Cosmopolis, hjälper Kieslowski till stordåd i hans Trikoloren-filmer eller Michael Haneke för den delen. Hon levererar och hon är ALLTID intressant.

 

3. Sandra Bullock

Jag tror jag har varit kär i Sandra Bullock sen jag såg Speed för tusen år sedan. Jag tycker om henne som om hon vore min vän, lite som en låtsaskompis, som Alfons polare Mållgan. Hon är någon som jag unnar allt gott, all framgång som finns, alla pengar i världen, kärlek, mysipys, en bra fönsterputsare, sköna skor, doftsljus som luktar gott på riktigt inte bara stinker kemikalier. Alltså ALLT gott önskar jag henne. Snacka om att hennes girl-next-door-approach funkar.

Sen har jag förstått att det är lite mesigt att gilla Sandra Bullock, lite töntigt, lite ”fel”. Det struntar jag i, självklart gör jag det. Precis som jag skulle göra med en verklig vän så backar jag upp henne i vått och torrt. Hon är cool som fan tycker jag!

 

2. Emma Stone

Hade jag haft balkongdörren öppen när jag såg Easy A så hade Emma Stone blåst mig över balkongräcket. Nu var det bara vardagsrumsmattan jag lyfte ifrån och varje gång jag ser henne på film så minns jag den känslan. Hon är bara S Å bra!

Just nu finns det många unga tjejer som visar äldre skådespelarkollegor var skåpet ska stå och det gör mig jätteglad! Framtiden känns mer än säkrad. Personligen – och just nu – tycker jag Emma Stone är den bästa av dom alla och hon förtjänar verkligen en plats på den här listan.

 

 

1. Nicole Kidman

Den solklara ettan på min lista är Nicole Kidman. Om jag kunde avguda en annan människa, om jag var funtad på det sättet, då skulle jag avguda Nicole Kidman. Och vore jag kille och skitsnygg så skulle jag jaga henne till världens ände, tills hon föll över kanten och jag kunde rädda henne sådär modigt med min cape och mitt svärd.

Nämen nä, jag ska inte överdriva här men för att fortsätta och utan att göra just det jag inte skulle göra så tycker jag att Nicole Kidman har allt som krävs för att få kallas FILMSTJÄRNA. Hon är spännande, asvacker, känns lite knepig, väljer roller som om hon hade en inbyggd perfekt kompass som alltid pekade i rätt karriärsriktning, är äckligt snygg i såna där korsettklänningar som ger en midjediameter på fjorton centimeter och hon gör sitt jobb med perfektion.

Jag missar aldrig en Nicole Kidman-film. Dom jag ännu inte sett har jag sparat med flit. Jag får panik i magen när jag märker att jag snart måste börja om från början igen, se hennes gamla Lugnt vatten och Days of thunder, vilket i och för sig inte gör nånting men Billy Zane klarar jag mig mycket bra utan.

Det var min lista. Mina sju favvosar. Bubblare finns det såklart en hel drös av och jag kan inte strunta i dom. Ellen Page,  Vera Farmiga, Anna Kendrick,  Michelle Williams, Marion Cotillard, Julianne Moore, Diane Keaton, Kristen Wiig och Ellen Barkin, nästa gång jag gör en sånhär lista kanske det är er tur, eller så har ni blivit omsprungna av några nyfunna förmågor som golvat mig totalt. Vem vet?

7 skådespelerskor jag gärna skippar

Tidigare idag presenterade jag listan över manliga skådespelare jag gärna undviker på film och nu är det tjejernas tur.

Precis som när det gäller snubbarna har jag verkligen försökt lyfta fram åtminstone EN rollprestation som känns acceptabel men i vissa fall är det svårt att hitta nån. Nu när jag gjort klart listan ser jag en röd tråd i alla dom fjorton skådespelare jag gärna skippar, en tråd jag anat men som nu med facit i hand lyser väldigt tydligt för mig. Ser du den?

7. Kiera Knightley

Vissa säger att hon är ”underskön”, det vackraste som finns och vad alla män vill ha. Själv känner jag att om Kiera Knightley är den kvinnan alla män vill ha då vill jag inte ha män.

Det underliga med Kiera Knightley är att när det blir diskussioner om henne så är det enbart utseendet det fokuseras kring, inte det faktum att hon är en usel skådespelerska. Kom igen, vad kan hon? Skjuta fram underkäken, blinka med rådjursögonen och inte stänga munnen. Hmmm. Fokus på utseendet var det ja. Jag är precis likadan. Jag är inte ett dugg bättre än alla andra.

Den film jag sett som jag haft minst problem med henne i är Never let me go och det är tack vare Carey Mulligan.

 

6. Holly Hunter

När jag var femton år och såg Arizona Junior stängde jag av videon efter halva filmen för jag klarade inte av Holly Hunters sätt att prata. Tjugofem år senare känner jag precis samma sak. Det är nåt med käkarna, att hon smackar när hon pratar, det låter otäckt, jag får rysningar och jag vill inte vara med.

Som av en händelse är min största och enda favoritfilm med henne en film där hon inte säger ett pip: Pianot.

 

5. Kristen Stewart

Jahapp, nu dyker den andra Twilightmänniskan upp på en lista idag.

Kristen Stewart är en skådespelare som jag önskar att jag kunde gilla mer. Okej, hon har rätt dålig smak vad gäller killar men det känns orättvist att anklaga henne för en sån trivial sak, dessutom ska man inte kasta spjut i glashus. Men hon känns tuff på nåt vis och det gillar jag men jag vill helst inte se henne om jag kan undvika det.

När jag googlade för att hitta bilder på henne slogs jag av en grej: på dom flesta fotona håller hon igen munnen. Det är obegripligt! Jättekonstigt! Jag fattar ingenting. Det är just den grejen som är så svinjobbig när jag ser henne på film, hon har ETT uttryckssätt och det innefattar en svagt öppen mun.

Jag har aldrig sett henne så bra som i The Runaways (där hon spelar Joan Jett) men jag vet inte om det säger nåt egentligen. Vad har jag att jämföra med? Twilight och Snowhite and the huntsmen? Jo, Adventureland, där funkade hon faktiskt.

 

4.  Katherine Hepburn

Nejmenneeeej. Hädar jag nu igen? Ikonen Katherine Hepburn så högt som på en fjärdeplats. Jo, så är det och hon kunde ha varit ännu högre upp om det inte varit huggsexa om platserna. Jag har hittills inte sett Katherine Hepburn bra i en enda roll och jag har hittills bara sett henne dra ner okej filmer i dyn.

Jag väljer mer än gärna bort filmer med henne i rollistan, dom jag ändå ser får jag stålsätta mig inför och verkligen jobba med  tålamod och soff-tourettes för jag tycker inte hon är en duktig skådespelerska. Om jag nu ändå måste tänka ut en film där hon gör ett sevärt intryck så får det bli Love affair där hon har en mikroskopisk roll som ändå är för stor.

 

3. Rosie Perez

Nu kommer vi in på upploppsrakan och hade det här varit Vasaloppet så hade Rosie Perez skidat som en påtänd iller med snabba snabba stavtag och samtidigt försökt psyka sina medtävlare med sitt ettriga latinoamerikanska uttal.

I min värld har hon en välförtjänt tredjeplats och det är väldigt förvånande att denna kvinna år efter år får roller, att hon har en plats i filmbranschen, att nån orkar se eländet – och framförallt lyssna. Tänk dig tanken att du sitter bredvid henne i tunnelbanan/tåget/bussen, du är trött, hungrig, skorna är blöta, du vill hem till Uppdrag Granskning (av nån anledning jag inte känner till) och du hör henne prata i mobilen.  Oavbrutet pratar hon. Om allt. Högt, gällt och ingående. Jag känner att jag blir tokig nästan bara av att skriva det.

När jag försöker tänka positiva tankar och plussa henne i en film så pratar den där lilla jävulen på axeln med mig. Han väser ”gör det inte, skriv att det inte går” och han har rätt den lille fan.

 

2. Renée Zellweger

Under några veckor i december 2010 pågick ett ganska intensivt mejlande mellan mig och Jojjenito. Vi diskuterade en hel del om denna kvinnas varande och icke i filmvärlden, en diskussion som så småningom mynnade ut i ett blogginlägg.

Jag tror att Renée Zellweger har en del bra egenskaper, sånt som andra gillar. Hon har varit ihop med Jim Carrey, Bradley Cooper och George Clooney så ”nåt” av värde för snygga män har hon i alla fall. Men vad? Ingenting som syns på vita duken i alla fall.

I mina ögon är Renée Zellweger inte en bättre skådis än jag var i första klass när jag spelade Klockan i en pjäs ingen mänska förstod. Hon är så överreklamerad, överskattad och överbetald (kunde jag fler ord med prefixen ”över” så skulle jag dra dom nu) att jag häpnar. Går det inte att ålägga yrkesförbud i filmbranschen? Hantverkare kan ju få det och vad pajjar dom? Rör?

1. Joan Cusack

Nancy och Dick Cusack,  jag är ledsen men era barn fixade vinst varje gång idag. Två förstaplatser, jag vet inte om det nånsin hänt i filmsammanhang förut? Har två syskon vunnit Oscars samma år? Två Razzies? Två filmisar i ett lottstånd på Lake Winnepesaukah Amusement Park?

Joan är lika given etta på den här listan som lillebror John var på den andra tidigare idag. Hon kanske inte är den sämsta skådespelerskan i världen men hon är lätt den kvinnliga skådis som jag helst av allt skippar – om jag kan. Nu har hon en osviklig förmåga att få/bli erbjuden roller i på tok för bra filmer så det är inte alltid jag kan slippa henne, ibland måste jag helt enkelt försöka härda ut.

Den filmroll som retar mig minst är den som Tom Arnolds fru Gail i Nio månader, fast retar mig det gör jag. Hon har samma dimension på tungan som sin bror och den är svårgömd.

Nä, usch, nu har det varit för mycket negativ fokus här. Nu ska det bli kul att göra klart listorna tills imorgon då det blir hundra procent kärlek här på bloggen. Då blir det favoriter, högvis av härliga favoriter.

7 skådespelare jag gärna skippar

Den här helgen kommer bli lite annorlunda här på bloggen. Det ska nämligen listas.

Idag kommer den manliga och den kvinnliga varianten av filmvärldens svar på low-life-suckers, skådisar jag  av olika anledningar  inte gärna ser på film.  I samtliga fall är det inte så pass illa att jag helt undviker filmer med dom i rollistan (eller jo, nääästan) men ibland önskar jag att jag kunde ha aktiv ögonbindel som slog på när dessa personer var i bild och som slog av när det klipptes till nåt annat.

Skådespelare liksom oss vanliga dödliga är ju inte helt igenom ruttna, det finns nåt gott i oss alla, så jag har försökt se lite positivt på det hela och plockat fram undantaget som bekräftar regeln, den där BRA rollprestationen som dom flesta ändå gjort nån gång i sitt yrkesverksamma liv.

Här kommer sju manliga skådespelare som jag gärna skippar. I eftermiddag kommer listan på dom kvinnliga lågvattenmärkena och imorgon vänder jag på steken, då plussas det hej vilt när mina fjorton skådisfavoriter presenteras uppdelade på två listor. Nu kör vi!

7. Ben Affleck

Jag vet, jag sparkar upp dörrar som inte finns med mitt val på plats 7 men Ben Affleck har en given plats på denna lista. Han är en man som inte borde ha blivit skådis men som behövde vara det för att hitta sin rätta plats här i livet: som regissör.

Mången film har jag fått harva mig igenom när jag ömsom har skrattat, ömsom skämts och ömsom varit uppriktigt irriterad över hans undermåliga agerande men det finns undantag. The Town är den första, Argo den andra och jag har medvetet lagt honom på listans sista plats för jag har en liten föraning om att han kommer åka ut så småningom. Kanske kommer han aldrig hamna på min favvolista men jag tror att han är en snubbe som kommer bli en bättre skådis med stigande ålder. Kanske slutar han sina år som en George Clooney-Sean Connery-look-alike?

 

6. Jack Black

Skådespelare, likt vanligt folk, behöver inte vara bildsköna för att jag ska tycka att dom är fina men dom behöver alla ha en sak: snälla ögon.

Titta på mannen här till höger. Har han snälla ögon? Nä, det har han INTE! Att han dessutom är skränig, överdriven och beter sig på film som att han läser från en telepromter gör inte saken bättre.

Vad gäller Jack Black så är det faktiskt så att jag alldeles medvetet struntat i att se flera filmer enbart på grund av hans medverkan. School of rock, Be kind rewind, Gullivers resor och Kung Fu Panda 2, jag tror inte att jag kan gno fram en endaste anledning att se dessa filmer. Jag orkar inte! Jag fixar det inte!

Men även den här icke-solen har sina goda fläckar, eller ja, EN i alla fall. I The Holiday gör han en icke-Jack-Black-roll och kanske är det därför han funkar där för mig.

 

 

5. Robert DeNiro

Att säga sig gilla film och att tjonga upp denne ”gigant” på en lista över dom sämre skådespelarna världen har att erbjuda kan upplevas som ett provocerande försök till harakiri. Det är det inte. Robert DeNiro är inte en dålig skådespelare, han är bara en skådespelare jag utan tvekan kan välja bort.

Jag tycker han är träig, jag tycker att han är väldigt bra på att spela just Robert DeNiro, no more no less. Han går in och gör sin grej, kisar lite, väser lite, smackar lite och bjussar på ett stort namn på filmaffischen men det är mycket sällan han gör något minnesvärt. Ändå har jag sett merparten av filmerna han agerat i. Konstigt.

När jag försöker tänka ut filmer där jag gillat HONOM, inte bara filmen i sig, så blir det ganska lätt för det är inte så många. Gudfadern II, Cape Fear, Maffiabröder, De omutbara och Tjuren från Bronx. Fem av nittiofem filmer.

 

4. Robert Pattison

Det här är en kille som får mig att tänka på svårmod och zinkpasta.

Jag har svårt att tänka mig nåt mer uttryckslöst. Ska va ett glas vatten då. Ljummet vatten. Eller en bit paltbröd uppluckrad i mjölk.

Nu tror jag inte på mobbing som konstform, inte ens i skrift, så jag tänker inte skriva så mycket mer om denne våldsamt överskattade unge man. Däremot måste jag i ärlighetens namn ta fram wow-flaggan och vifta så jag får mjölksyra i överarmarna för 2010 var han med i den film som hamnade på femte plats på min årsbästalista: Remember me. Filmen är fantastisk i sig men Robert Pattison är också bra. Jag tror i och för sig att det finns en handfull skådisar som hade kunnat ta över hans roll och göra den minst lika bra men det förtar inte hans insats. Han var bra i Remember me. Jag stannar där.

 

3. Seth Rogen

Nuså, nu har vi klivit upp på pallplats och med det kommer vi till dom riktigt hårda killarna. Eller hårda, vadå hårda förresten? Nu högre upp desto mer neutrum.

Seth Rogen har en inverkan på mig som få skådespelare har, jag blir förbannad. Han gör mig helt enkelt asirriterad. Ibland dyker han upp i filmer som är bra och då blir jag förgrymmad för att det är så jävla onödigt att ha honom med för filmen hade antagligen varit ÄNNU bättre med nån som faktiskt behärskar skådespelaryrket i hans ställe. När han är med i riktiga PISSdåliga filmer (Pineapple express) händer det att jag svär. Högt. Alltså jag fattar verkligen inte grejen, jag fattar inte honom, jag fattar inte vad han ska på film att göra överhuvudtaget.

I cancerfilmen  50/50 funkar han men det kan bero på två saker:

1. Det är en FANTASTISKT bra film!

2. Han spelar sig själv och är således trovärdig.

 

2. John Turturro

Bröderna Coen har tagit honom till sitt hjärta, han är typ med i alla filmer dom någonsin gjort. Han får huvudroller (Barton Fink), han får välskrivna småroller (The Big Lebowski), han får mittemellanroller (O Brother, Where Art Thou?) och jag sitter bara och skakar på huvudet, det rister i kroppen, jag får konvulsioner. Varför, frågar jag mig, varför? Vad har den här mannen som jag inte ser? Vad är det som gör att jag får rysningar längs ryggraden och spontant vill trycka på stopp var gång han är i bild? Jag vet inte. Kanske för att han ser lite dum ut. Kanske för att det helt enkelt är så att alla inte kan gilla alla. Kanske påminner han mig om nån otrevlig jävel i min barndom, jag veeet inte.

Jag vet bara att nu är vi på topp två och han har hamnat här av en anledning. Jag kan nämligen inte hitta ett undantag. Jag letar i mitt minne, jag googlar, ögnar igenom hans skådespelarkarriär på Imdb men med handen på hjärtat, tro mig, jag vill hitta något bra att säga om den här mannen och hans yrkesliv men jag kammar noll. Jag hoppas han är trevlig privat och att han har ett gott liv. Jag vill honom liksom inget ont, jag vill bara inte se honom på film, det är allt.

 

1. John Cusack

Hade John Cusack varit med i Djungelboken hade han lätt kunnat sjunga med i den här sången: ”Jag kungen e över alla här under trädens gröna höjd. Jag har nått opp till högsta topp, men ännu är jag ej nöjd. Jag vill ju va’ en man en männska och kunna allt du kan. Jag vill ej längre apa mig. Jag vill bara va’ en man.”

Nej, jag tycker inte John Cusack är en apa, det är inte det jag säger men det här är en skådespelare som inte behöver kämpa för att bibehålla denna listas förstaplats år efter år efter år. Han är rent utsagt bedrövlig.

Redan i september 2010 var mina aversioner uppe på tapeten då jag, Filmitch och Addepladde skrev en Tre om en om just John Cusack . Glory Box-Sara läste det och skrev ett eget Cusack-inspirerat inlägg.

Han är helt klart en man som berör, upprör, tycks om och omtycks. Om honom tycker jag inte, inte alls. Han är min solklara etta och jag tror mig kunna lägga till ”tills döden skiljer oss åt”. Vem skulle kunna putta ner honom från tronen? Jag kan inte se någon, inte inom min livstid i alla fall.

Hoppa gärna hit och läs Filmitch lista över skådisar han gärna skippar.

 

HOPE SPRINGS

I mitt dagliga arbete träffar jag ofta par som passar in i mallen ”hur faaaaan är det möjligt att den där ocharmiga potatissäcken har en fru så cool som hon?” Det är ytterst sällan jag ser det motsatta, snygga, humoristiska män som är gifta med Mama T-rex. Tyvärr. Den motsatsen är nämligen ganska befriande som omväxling.

Men, tyvärr igen, även hos par med äktenskapstycke verkar det i 99% av fallen finnas en curlande fru i ena ringhörnan, nästan oavsett ålder. Det gör mig rädd samtidigt som det gör mig glad att folk faktiskt skiljer sig när dom kräks på varann nuförtiden. Det är okej liksom. Tills döden skiljer oss åt behöver inte nödvändigtvis betyda detta bokstavligt talat. Det kan lika gärna betyda tills jag kräks vid blotta åsynen av dig. Men när viljan finns men det inte är nog vad gör man då?

Kay (Meryl Streep) har varit gift med Arnold (Tommy Lee Jones) i 31 år. Arnold  är en såndär man som är som män är mest om jag ska vara spydig men ändå lite sann. Jag har nämligen träffat många Arnolds i mitt liv (ja, träffat, inte nödvändigtvis dejtat).  Beiga, inskränkta, rädda, mentalt små, sura, muttrande, såna som tror att äktenskapet är en garanti för att ha sitt ”på det torra” resten av livet utan att behöva dra sitt strå till stacken. Jag har träffat många Kays också. Kvinnor som vill ha ut mer än dom får av förhållandet och som kämpar sig blå för att nå dit, för att nå fram till den där igloon dom är gifta med.

Nu finns det såklart även beiga kvinnor och levande män som försöker få liv i halvdöda fiskfruar, jag veeeet det. Måste bara tillägga det så det inte missförstås. Jag vet, jag fattar, jag är inte SÅ inskränkt. Vill bara få det klarlagt här och nu.

Even great marriages have terrible years. Så säger Dr Feld (Steve Carell) till Kay och Arnold när dom (=hon) sökt hjälp för att dom ska hitta tillbaka till varandra och till någon form av fungerande intimitet. Även dom bästa äktenskap har skitår. Gäller motsatsen? Även dom sunkigaste äktenskap har bra år? Jag blir inte klok på relationer och jag vet inte om det finns nån som blir det – egentligen. Det handlar nog mer om att bestämma sig för vad man tycker är okej eller inte och hur mycket ens okej och inte okej är värda. Kay funderar, Arnold inte så mycket. Annie Lennox sjunger, David Frankel (Djävulen bär Prada) regisserar och jag sitter med vimpeln i soffan och ropar RUN KAY, RUUUUUUN alternativt BEHAVE ARNOLD, SKÄRP DIG OCH VISA LITE STAKE!

Fredagsfemman # 49

5. Camila McConaughey

Bakom varje framgångsrik man står en schysst kvinna och garvar arslet av sig. Nej, så är det inte riktigt alltid men för Matthew McConaughey är det så just nu. När Except Fear gav nämnda Matthew Årets Jessica Chastain-award kunde jag inte låta bli fokusera min kommentar på en människa som jag tror har en stor del i hans grymma uppsving i filmbranschen: frugan. Maken till makalös människa har jag sällan skådat! Hon är den naturligt vackraste kvinnan på jorden, hon har spottat ur sig tre barn på fyra år, hon är gift med värsta bästa hollywoodhunken och hon verkar knappt bry sig. Hon är så perfekt att det inte ens går att bli liiiite förbannad. Hon är bara….GRYM! Tror du mig inte? Kolla här.

 

4. Mer pengar till dokumentärfilmer

Det senaste årets uppsving för svenska dokumentärfilmer (Palme, Searching for Sugar Man, För dig naken) har gjort att Filminstitutet satsar mer pengar på denna genre framöver. Guuuuud så bra säger jag! Jättekul och jättesmart och vettigt och spännande och ALLT på en och samma gång. Det är på tiden att dokumentärer och dokumentärfilmare får den uppmärksamhet dom förtjänar.

 

3. VHS-lycka

Jag kan inte nog puffa för VHS:er. Kanske är det mossigt, kanske är det larvigt men nej, jag tycker inte det. VHS:er för mig är som vinyler för riktiga skivsamlare. Det spelar ingen roll att knastrar och svajar och är krångligt med textning och tillbakaspolning, jag älskar´t! Det är liksom att se film på riktigt fast ändå inte på nåt sätt. Givetvis medelst tjock-TV.

 

2. Ryan Gosling

Det är ett tag sedan han syntes på bioduken efter ett ihärdigt 2011 men nu är det dags igen. Nu är det dyra kostymer, plommonstopbilar  och pangpang i Gangster Squad. Inte en typ av film som normalt lockar ner mig i brygga men jag är mutbar med Gosling på duken. OCH Emma Stone ska tilläggas.

 

1. Filmspanarna fyller 1 år!

Det har redan gått ett år sedan svenska filmbloggares gemensamma bebis Filmspanarna föddes. Ett år går fort när man har roligt och vi HAR roligt! Imorgon är det årets första träff och födelsedagen borde firas, tycker ni inte det? Blir det popcorn och skumpa kanske?

Vinnarna på Oscarsgalan 2013

Bästa film:

Amour

Argo

Beasts of the southern wild

Berättelsen om Pi

Django unchained

Silver Linings Playbook (Du gör mig galen )

Les Miserables

Lincoln

Zero dark thirty

.

Regi:

Michael Haneke (Amour)

Ang Lee (Berättelsen om Pi)

David O Russell (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Steven Spielberg (Lincoln)

Benh Zeitlin (Beasts of the southern wild)

.

Kvinnlig huvudroll:

Jessica Chastain (Zero dark thirty)

Jennifer Lawrence (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Emmanuelle Riva (Amour)

Quvenzhané Wallis (Beasts of the southern wild)

Naomi Watts (The impossible)

.

Manlig huvudroll:

Bradley Cooper (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Daniel Day-Lewis (Lincoln)

Hugh Jackman (Les Miserables)

Joaquin Phoenix (The Master)

Denzel Washington (Flight)

.

Kvinnlig biroll:

Amy Adams (The master)

Sally Field (Lincoln)

Anne Hathaway (Les miserables)

Helen Hunt (Mitt längtande hjärta)

Jacki Weaver (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

.

Manlig biroll:

Alan Arkin (Argo)

Robert De Niro (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Philip Seymour Hoffman (The Master)

Tommy Lee Jones (Lincoln)

Christoph Waltz (Django unchained)

.

Icke-engelskspråkig:

Amour (Österrike)

A royal affair (Danmark)

Kon-tiki (Norge)

No (Chile)

War witch (Kanada)

.

Dokumentär:

Searching for Sugarman

5 broken cameras

The gatekeepers

How to survive a plague

The invisible war

.

Animerad:

Frankenweenie

Piraterna

ParaNorman

Modig (Brave)

Röjar-Ralf

.

Bästa manus:

Amour

Django unchained

Flight

Moonrise kingdom

Zero dark thirty

.

Manus efter förlaga:

Argo

Beasts of the southern wild

Berättelsen om Pi

Silver Linings Playbook (Du gör mig galen)

Lincoln

FRANKENWEENIE

Man kan tro att Tim Burton opererat bort både blindtarmen och hälsporren för WÄHÄÄÄÄÄJ, här kommer en ny film från honom utan vare sig Johnny Depp eller Helena Bonham Carter. Bara den grejen gör att jag liksom kan andas lite lättare, det känns fräscht och det känns fräscht på riktigt, inte som att spraya såndär antibajsluktsspray när man varit på muggen utan ordentligt rentvättat.

Jag känner mig glad och när jag googlar efter lämplig posterbild blir jag dessutom kär. Vilka härligt grafiskt snygga bilder! Han är så jäkla duktig, Tim Burton, han verkligen sin grej och han är så konsekvent vad gäller sin ”värld”.

Frankenweenie handlar alltså om en hund, Sparky, som blir överkörd och dör. Hans ägare, killen Victor, bestämmer sig för att använda sig av kunskaper han lärt sig på fysiken och tänker försöka återuppliva sin gamle vän.

Jag märker att jag tittar så mycket på filmen att jag nästan försvinner in i den. Det negativa med detta är att själva handlingen blir sekundär. Jag skiter helt enkelt i den, ytan är tillräckligt snygg för att hålla mitt intresse vid liv. Även om jag njuter under själva visningen så blir det en stor skillnad efteråt, jag glömmer nämligen filmen i ett huj. Jag tror inte den satt fast i mitt medvetande längre än det tog för mig att säga: ”JagtroddedetvarZooeyDechanelsomvarröstenmendetvardetinte, detvarWinonaRyder!”.