IRON MAN 3

Jag säger som jag alltid sagt, lite blue dabadi dabidaj dabadi dabidaj har ingen dött av.

Egentligen hade min recension av Iron Man 3 kunnat sluta där. Eiffel 65´s hit från 1999 är nämligen mitt bäst bestående minne av 140 minuter Marvel-action och det är inget bra betyg till en film som jag egentligen borde älska förbehållslöst. Eller ja, jag minns kanske inte bara låten. Lite Robert Downey Jr i blå solglasögon också.

Iron Man-franschisen har SÅ mycket att tacka Robert Downey Jr för. Killen är ett superhjältegeni, nåt annat kan man inte säga. Han är som klippt och skuren för att gestalta den excentriske Tony Stark och jag känner mig positiv till tvångsgifte efter ett par timmar med honom framför 3D-glasögonen. Att Iron Man 3 funkar så pass bra som den ändå gör beror nämligen på denne mans närvaro och att han är med i princip varenda scen. Det går liksom inte att dissa en komisk, skitsnygg, asball Robert Downey Jr, det går bara inte hur urbota jättekonstig filmen än är.

Efter nån timme kliar jag mig i ögonen och tänker ”har jag sovit?”. Jag får liksom inte ihop historien, det glappar betänkligt och trots att jag har vanan inne att titta på denna typ av film så känns den här luddig bortom begriplighetens gräns. Det är nämligen en hel del historier som ska samsas under Iron Man 3:s flagg och nån högt uppsatt inblandad har uppenbara svårigheter med att killa sina darlings.

Det är en prolog där Tony Stark dejtar en smart brunett (Rebecca Hall) och dissar en knepig vetenskapsman med stora tänder och otvättat hår (Guy Pearce). Sen kommer nippertippan Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) in i bilden och en ilsken Mandarin (Ben Kingsley) och James Rhodes/War Machine (Don Cheadle) blir en War Patriot och hamnar i typ Pakistan. Och sen är det en liten kille med en egen fixarverkstad, massiva sprängningar och en träindian som blir av med sin poncho.

Som sagt, det är många hårstrån som ska flätas in och i mina ögon blir flätan rätt sned. Jag får inte ihop det. Jag hittar inte den röda tråden och det stör mig. Visst finns det scener här och där som är rent briljanta: en med Ben Kingsley i en fåtölj, en med fallskärmshoppare och alla med Robert Downey Jr i närbild – sa jag det sista? Jag gjorde det va?  – men jag är ändå inte nöjd med slutprodukten.

Det som fascinerar mig mest med filmen (förutom Blu dabidej) är ändå eftertexterna. Jag fick en klump i halsen, jag fick ståpäls på armarna, jag fick hjärtklappning och jag ville aldrig att dom skulle ta slut. När bokstäver, musik, snygga grafiska bilder och perfekt klippning harmonierar som i dessa eftertexter då kan jag inte göra annat än att kära ner mig – och lägga till ännu en Fiffilura till betyget som jag bestämt mig för.

Mina tankar om Iron Man och Iron Man 2. Väääldigt mycket Robert Downey Jr-fokus märker jag…

Veckans klassiker: THE BLUES BROTHERS

Vissa människor gör vad som helst för pengar, speciellt när det är pengar som ska samlas in för nåt behjärtansvärt projekt. Bröderna Blues är inga undantag.

Jake Blues (John Belushi) har precis blivit utsläppt från fängelset, hans bror Elwood (Dan Aykroyd) hämtar upp honom och dom bestämmer sig för att besöka barnhemmet där dom växte upp. Barnhemmet drivs nu liksom då av nunnor och kyrkan har dragit in bidragen som behövs för att hålla igång hemmet. Det tänker bröderna Blues ändra på. Dom har elva dagar på sig att få in tillräckligt med stålar så att fastighetsskatten kan betalas, först då är problemet löst. Jake och Elwood har inte någon Plan B, dom kör på Plan A, den enda dom kan och känner till. Dom drar ihop sitt gamla band och river av lite sköna blueslåtar.

Jag såg The Blues Brothers för  första gången för länge sedan. Alltså nu snackar vi läääänge sedan. Jag tror att det var i samma veva som jag högaktade Indochine, det franska 80-tals-bandet alltså, inte filmen. C’est a Canary Bay Ouh! Ouh! Des filles qui vivaient en secret C’est a Canary Bay Ouh! Ouh!, det Indochine. Hur som helst så gillade jag inte filmen speciellt mycket då och varje gång jag öppnar munnen och säger det i samma rum som en man så säger mannen (oavsett vem det är): Lägg aaaaav! Det är ju en skitskön film. Brorsorna är ju vääääldens COOLASTE och vilken MUSIK sen! Och tugget fortsätter och jag tröttnar och blir ännu mer anti till både Jack och Elwood än jag var från början och så har det bara fortsatt. År ut och år in. Tills nu.

Nu tänkte jag nämligen se filmen helt allena och jag tänkte försöka göra det utan att tänka på att jag redan sett den. Det var lättare än jag trodde för jag mindes ingenting av filmen, inget mer än solglasögonen, kostymerna och dom för korta byxbenen vilket jag antar är det ALLA som sett filmen minns. För visst är The Blues Brothers en klassiker i det fallet, det är en trendsättarfilm, en snackis men det är banne mig ingen bra film.

Det där charmen så många beskriver med filmen den känner jag inte alls. Den där sköna överdrivna humorn märker jag inte av och den där fantastiska musiken är i mina öron inte speciellt fantastisk. Jag lyssnar fortfarande hellre på L´aventurier än James Brown och Aretha Franklin imponerar inte på mig. Visst kan jag se filmen och nej jag somnar inte men det räcker fint nu, det blir inte ett tredje försök.

När jag såg filmen för lääääänge sedan:

När jag såg filmen nu:

 

MÖRKA VATTEN

Ett gulligt par på båtsemester. Ett inte-så-gulligt par som tränger sig på. Det gulliga paret går med på att ge det inte-så-gulliga-paret skjuts en bit på vägen och det skulle det gulliga paret med facit i hand inte ha gjort.

1989 kom den i stort sett ultimata filmen i denna subgenre som jag kallar Båtpsykopater: Lugnt vatten. Då var det Sam Neill och Nicole Kidman som brottades med psykot Billy Zane i en liten båt mitt ute i ingenting. Fyra år senare kom den här TV-filmen som lider av oöverstigliga Lugnt vatten-komplex men som ändå börjar rätt bra.

Morgan (Rutger Hauer) och Kit (Karen Allen) är high school sweethearts och har varit gifta i en herrans massa år. Nu ska dom försöka hitta tillbaka till varandra efter Morgans hjärtinfarkt genom att bege sig ut på en lååång båtsemester. Dom träffar Gil (Eric Roberts), en före detta klasskompis, på en skolåterträff och med sig har han snygga frun Ronnie (Connie Nielsen). Gil jobbar som tandläkare och känns mer än skum för alla med någotsånär god syn men snälle Morgan säger ja när Gil ber om båtskjuts till Palermo. Kit surar ur, fullt förståeligt.

Eric Roberts spelar sällan snällis och så även icke här. Rutger Hauer däremot, han är snäll, lite skönt överviktig och….Rutger. Första halvan av filmen är riktigt bra, jag fastnar för karaktärerna och det känns lite spännande även om jag fattar varenda steg som komma skall. Men sen händer nåt, filmen börjar gå på tomgång och slutet är rent av skrattretande. Lite synd tycker jag. Jag får känslan av att manusförfattaren fick sparken halvvägs in i produktionen och att den som fick ta över arbetet var analfabet.

 

DOGVILLE

När jag var kanske fyra år gammal byggde min morfar ett dockhus till mig. Han tyckte det var humbug med dom där skåpen i tunn masonit eller dom svindyra av plast, han ville att jag skulle ha ett riktigt hus, ett hus som såg ut som ett hus, betedde sig som ett hus, luktade som ett hus men var en illusion.

Så han sågade, spikade, tapetserade, la en bit av sin egen orangemönstrade toalett-heltäckningsmatta i dockhusets lilla badrum, tapetserade väggarna med samma textiltapeter som han själv satt upp i sitt och mormors hus när det byggdes, fixade till gardinstänger med ornamenterade knoppar och drog el. Varje rum hade en egen taklampa som han designade efter färgade minimala glödlampor som han säkert hittat i nån gammal teknisk pryl på jobbet och vardagsrummet fick en golvlampa med knypplad skärm. Det var riktigt porslin i badkar, handfat och toalettstol, det var snirklad metall som trappräcke och hela huset luktade…morfar. Det luktade som det gjorde i deras hus och när jag stängde dom perfekt gjorda dörrarna som skyddade huset från damm och andra barns inkräktande fingrar så låste jag in även lukten men ändå satt den fast i min näsa och nu såhär 37 år senare sitter den fortfarande kvar.

Jag märker lukten läskigt tydligt när jag tittar på Dogville. Redan första scenen gör att jag minns både dockskåpet och morfar ohyggligt tydligt trots att det enda jag ser är tejpade vägar och hus utan gavlar. Lars von Trier har skapat Dogville, en hittipåstad som med enkla, få eller inga kulisser gör att jag tvingas till att koppla på fantasin för att kunna ta till mig filmen. Det är som att se riktig teater fast på film, något jag vet retar många. Mig kan det reta ibland, just för att jag inte är beredd, kanske inte orkar få igång ”teatertänket”, kanske önskade mig en verklighetsflykt jag inte fick. Dogville ger mig en redig flykt på många sätt men kanske inte på det sättet jag trodde. Att morfar och Lars von Trier skulle ha nåt gemensamt som smälte samman i min filmhjärna hade jag nämligen aldrig kunnat tro och jag inbillar mig att det är den fascinationen som gör att Dogville verkligen appellerar till mig.

Dogville har en IMPONERANDE rollista och jag kan förstå det. Många skådespelarveteraner borde (?) tycka att det här är ett enormt häftigt experiment att få vara med om och jag kan tänka mig att von Trier inte hade svårt att få sina favoriter att tacka ja. Det här är liksom inte roller som görs med vänsterhanden i väntan på en stor påse pengar, det här är ACTING THE REAL WAY. Inga bluescreens, inga greenscreens, nga pålagda effekter alls eller ens uns av försköning. Det är precis som att sitta på första parkett på nån av världens stora teatrar och beskåda ett SKÅDESPEL.

Jag vet att det fortfarande finns många som ifrågasätter Nicole Kidmans talang (hur man nu kan göra det efter allt hon gjort) men hennes roll som Grace borde kunna bevisa för den mest grumpiga anti-Kidman-proklameraren att hon är tokvass på det hon gör. Alla skådespelarna briljerar visserligen men att Stellan Skarsgård gör det förvånar mig inte eftersom jag sett honom många gånger på ”riktig” teaterscen men att Paul Bettany, pappa till en egen Stellan, lyckas få mig så pass imponerad är imponerande. Sen gör John Hurt ett jättejobb med att som berättarröst rama in hela historien på ett sätt som gör det närmast myspysigt.

Min kompis fick en fribiljett till förhandsvisningen av Dogville och jag hör hennes dom i öronen som om det var igår. ”Jag gick efter halva. Det fanns ju inga grejer, det var ju ingen film, dom spelade mot…ingenting. Vilken skit!” Det här är första gången jag ser Dogville och jag kan inte hålla med henne. Dogville ÄR en film men det är en mycket annorlunda sådan och det är inte sista gången jag besöker den påhittade staden. Jag vill dit igen, jag vill känna lukten, jag vill utmana min fantasi och jag vill minnas morfar.

Läs gärna Rebeccas ingående text om filmen och  Jojjenito har sett den men var kanske inte lika betuttad som jag.

 

 

Fredagsfemman # 64

5. Filmmusikaler som blir on-stage-musikaler (eller tvärtom)

Först var det Rock of ages som gick från filmduken till musikalscenen i Stockholm och i höst har Priscilla Öknens drottning premiär. Jag antar att det här är nåt publiken vill ha eftersom ingen showbizmänniska satsar såhär mycket pengar i uppenbara förlustaffärer. Jag har bara funderat på varför JAG inte är sugen på att se dessa musikaler. Jag gillar ju den genren både på scen och på film, jag har sett en hel dröööööös och jag brukar inte vara sen på att nappa på ”roliga grejer”. Men är det här roligt? Björn Kjellman som Terence Stamps Bernadette i Priscilla? Rock of ages med Johan Rheborg, Kee Marcello (till höger på bilden. Ja, gitarristen i Europe), Gladys del Pilar och Joacim Cans? Jag kanske tänker fel här. Det kanske ÄR bra? Jag kanske borde köpa mig en biljett och jämföra med filmen helt enkelt. Eller inte.

 

4. Vanliga-vettiga-män-på-film-trenden

Efter att ha sett The place beyond the pines och Jakten och diskuterat detta med Jessica på förra helgens filmspanarträff så undrar jag om det inte är just det vi ser, en begynnande trend det här med att visa vanliga män som beter sig på normala sätt på film. Män som visar känslor, som bryr sig, som blir ledsna och arga för att livet är skit, som inte behöver ha anabolastinna underarmar för att lösa problem eller förnedra kvinnor för att känna sig stora själva. Är det en trend så gör den mig lycklig. Är det bara två filmer som råkat ha samma manliga underton, javisst, så kan det slumpa sig och då är det kanske gott nog – så länge.

 

3. Mira Nair is back!

1991 kom en film som heter Mississippi Masala. En het Denzel Washington i uppknäppt skjorta blir kär i en indisk tjej och nåt som skulle kunna vara en helt ordinär kärlekshistoria blev något mer, något spännande och detta tack vare den indiska regissören Mira Nair. Tre år tidigare gjorde hon Salaam Bombay!, en film jag velat se om sen dess. Men nu är hon alltså tillbaka med Den ovillige fundamentalisten, en film som visserligen inte har premiär förrän nästa vecka men jag tror på den. Trailern är bra, Liev Schreiber är bra, Riz Ahmed är bra (till och med i den för övrigt påvra Four Lions) och framförallt – Mira Nair är bra!

 

2. Alex Schulman vill bli älskad

Älska mig heter Alex Schulmans enmansshow, den som handlar om bekräftelsebehov och det ämne som står honom allra närmast: han själv. Jag har tänkt att jag vill gå och se showen ända sen jag hörde talas om den på Alex&Sigges pod men annat kom emellan och jag bokade aldrig biljett och sen tog biljetterna slut och där stod jag, lite paff och lite besviken. Men ibland när man står där och suckar lite surt för att man gått miste om nåt som verkar bra så kommer en räddande ängel och fixar biffen och ger mig en biljett. Bara sådär. En present liksom. TACK så jättemycket! Jag är jätteglad. Kom inte och säg att livet inte kan vara helt fantastiskt ibland!

 

1. Iron Man-Robert

Det finns ingen annan etta den här veckan. Robert Downey Jr är den största av dom alla när han i ännu en film ger Tony Stark ett trovärdigt ansikte. Fan, jag älskar Iron Man och jag vill bli en när jag blir stor. Eller ja, Iron Woman då. Det känns som jag är på god väg. Ska bara få till den där lysande pacemakern först.

WET HOT AMERICAN SUMMER

Jag läste om den här filmen hos film4fucksake och det bildades nån form av gosig fradga i mungipan. Som en zombie som vittrar människa levde mina fingrar sitt eget liv och klickade sig in på Lovefilm. Innan jag visste ordet av hade jag tryckt på HYR, blott ett dygn senare låg filmen på hallmattan och trots att jag har en drös med filmer som ligger före i pipeline så gasar den här überamerikanska lättsamma komedin om dom alla, kör om i hundranitti på insidan och parkerar sig i DVD-spelaren. Själv parkerar jag mig med glädje i soffan. Det här ska bli kul!

Filmen handlar om det sista dygnet på sommarlägret vid Camp Firewood. Det är 1981, det är osedvanligt vanligt med korta shorts på män och pojkar, det osar könshormoner, det går nästan att skrapa upp dessa från golven med färgglad plastspade.

Lägerchefen Beth (Janeane Garofalo) försöker styra lägret med järnhand, vilket inte är ett enkelt jobb. Såhär vid lägrets sista skälvande minutrar passar hon även på att kära ner sig i en egensinnig professor i astrofysik (fenomenala David Hyde Pierce) som firar sin semester i figurnära beiga kläder med att försöka hålla en nedfallande del från NASA:s Skylab borta från lägret.

Det hånglas en del, Paul Rudds tunga syns extremt ofta. Och pruttas. Och pratas med en burk grönsaker. Och det åks flotte, grinas, skrattas och fånas precis som det ska göras i en film som denna. Det här är Bradley Coopers första riktiga film och titeln och min recension till trots så behöver han inte skämmas alls. Han är tillsammans med en namnkunnig samling skådespelare, filmen är ingen höjdare men heller ingen flopp. För mig funkade den alldeles precis lagom.

SIDE EFFECTS

Det är april. Det är dags för Filmspanarna att gå på bio tillsammans igen. Det är Jojjenito som väljer film och jag tror inte någon höjer på ögonbrynen. Det känns som ett givet val denna vecka. Bra skådisar i något som på pappret verkar vara en intressant historia filmad av en regissör som dom flesta som tycker om film har ett öga till, gott eller ont kan skifta. Men om en regissör aldrig är bättre än sin senaste film så ligger Steven Soderbergh rätt kraftigt på minus hos mig efter Magic Mike och Haywire. Det är synd. Han har gjort så mycket bra. Han kan ju, jag vet det och det är med detta fokus jag sätter mig i biofåtöljen. Det KAN bli bra det här.

Emily (Rooney Mara) är gift med Martin (Channing Tatum) som sitter i fängelse för insiderbrott. I fyra år har hon åkt fram och tillbaka till fängelset på givna besökstider och så är plötsligt den tiden över. Martin släpps fri och dom kan börja leva på riktigt igen. Men Emily mår inte bra. Hon försöker ta sitt liv och hamnar i psykiatern Jonathan Banks (Jude Law) trygga händer.

Den lättaste vägen genom en depression är tyvärr inte att genom samtal försöka ta reda på var problemet sitter och lösa detta, det är nåt som bara kostar pengar för alla inblandade och sånt är inte intressant i en kapitalistisk värld. Det som är intressant i det här läget är medicin. Piller. Svälj lite kemikalier och livet är på topp igen samtidigt som läkemedelsföretag tjänar storkovan och doktorerna får bonus som ger dom guldkant på tillvaron. Nu är det inte jag som är bitter, det bara funkar så. Pengar styr. Det är pengarna som styr även för Jonathan Banks när han ger Emily en ny och obeprövad medicin och det blir skogstokigt alltihop.

Okej. Jag var inte bitter men NU är jag det. Jag tittar på filmen och blir mer och mer frustrerad. Jag biter mig i läppen och blir nästan lite förgrymmad. Vad håller han på med Steven Soderbergh? Side Effects känns som en billig TV-produktion och karaktärerna blir liksom bortglömda. Jag får lära känna dom så lite att jag inte bryr mig ett dugg om nån av dom. Jaha, hen dog, move on. Jaha, hen sitter i skiten, move on.

Catherine Zeta-Jones har i perioder varit en favvis för mig men när jag ser henne här så sliter jag mitt hår. Hon är ju så vacker egentligen men vad hände här? Har sminkösen fått direktiv att Zeta-Jones ska se ut som Jokern eller har Zeta-Jones stramat till sitt fejs så pass att sminkösen inte har nåt val annat än att lägga läppstift där läpparna faktiskt är. Det ser fan inte klokt ut. Sen väser hon filmen igenom. Väser. Varför då?

Rooney Mara däremot går från klarhet till klarhet tycker jag. Jag tycker hon är duktig, hon är trovärdig och hon är väldigt lik Noomi Rapace i sina manéer. Jude Law gör också han det bästa han kan med det manus han fått och ingen skugga ska falla på vare sig honom eller Mara. Men resten, herregud, resten. Vilken formidabelt smaklös soppa.

Det har pratats en del om att Side Effects är blott 50-årige Steven Soderberghs sista film. Nu stämmer det kanske inte riktigt eftersom hans Behind The Candelabra kommer tävla i Cannes (med Michael Douglas som Liberace) men ändå….”inte bättre än sin senaste film”. Nu jäklar Steven har du en del att leva upp till. Nu är du bara en Liberace ifrån att bli ihågkommen som en tokflopp.

Mina filmspanande vänner har också sett filmen: The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito och Movies-Noir. Tycker vi lika? Jag tror inte det men jag vet inte.

SUNE I GREKLAND – ALL INCLUSIVE

Jag brukar dras till svenska familjekomedier som flugor till en sockerbit (eller gödselstack som en del väljer att se på saken). Varför jag inte såg Sune i Grekland när den hade premiär i julas vet jag inte, jag har inget bra svar alls. Den lockade varken mer eller mindre än någon annan film i samma genre och att filmen fick makabert dåliga recensioner på sina håll gjorde mig varken rädd eller förvånad. Klart den får det. Givetvis är det super-o-kreddigt att finna minsta underhållningsvärde i en film som denna och kanske alldeles speciellt när det finns så många (jag själv inkluderad) som älskar Sunes Sommar från 1993 (min hyllning till den filmen hittar du här).

För egen del ser jag ingen anledning till att jämföra filmerna alltför mycket. Det har gått tjugo år, att göra en uppföljare med Peter Haber som pappa Rudolf är en skrattretande tanke då ingen hade köpt en 61-åring i den rollen. Så jag väljer att glömma det förgångna och försöka se Morgan Alling som den nya Rudolf vilket visar sig vara lätt som en plätt. Det mesta med filmen är lätt som en plätt. Det är som att äta mellis, det bara slinker ner. Inget motstånd, inget supermättande, ingen tokig eftersmak bara lagom gott liksom.

När familjen Andersson åker på semester till Grekland så händer det – såklart – en hel drös med dråpligheter. Rudolf har pungat ut med sextiofyra tusen sura slantar för resan, Karin (Anja Lundkvist) har en imponerande mängd tålamod OCH kärlek för sin äkta make, lillebror Håkan (Julius Jimenez Hugoson) har utvecklat sin passion för potatis till att innefatta chips, storasyster Anna (Hanna Elffors Elfström) är aningens mindre killtokig än jag minns henne men Sune (William Ringström) gillar å andra sidan tjejer desto mer. Han flirtar stenhårt, lyckas ibland, går på nitar ibland men släpper aldrig tanken på sin Sophie.

I det stora hela är det här verkligen urtypen av familjeunderhållning som faktiskt fungerar. Det finns en igenkänningshumor som är charmig för dom flesta åldrar (inte minst vuxna) som helt saknas i andra filmer i denna genre, Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult för att ta ett exempel. Jag kan inte säga att jag skrattade så värst mycket eller högt men flabbhumor behövs inte alltid. Sune i Grekland – All inclusive är en harmlös film, en film som inte vill någon nåt illa, en film som kan liva upp en seg söndageftermiddag i vilken familj som helst och som helt saknar mental kardborre-effekt. Det är ingen film som fastnar, ingen film som återkommande gäckar ens tankar. Det är en mysig landet-lagom-film och den ger uttrycket ”helt okej” ett ansikte.

Jag:

15-årig dotter:

14-årig son:

Veckans klassiker: MY FAIR LADY

Hon är ju bara det sötaste som finns på denna jord, Audrey Hepburn. Gosh alltså. Vilken helmysig skådespelare hon är och är det någongång hon bevisar just detta så är det när hon har huvudroll i en film som utan henne skulle vara den töntigaste och mest manschauvinistiska musikal som någonsin producerats.

Den irländske författaren George Bernard Shaw skrev pjäsen Pygmalion som uppfördes på scen första gången 1913. Pygmalion blev musikal 1956 när Frederick Loewe skrev musiken och Alan Jay Lerner texten till det som blev My fair lady. Professorn och aristokraten Henry Higgins slår vad om att han kan göra en ärbar och välartikulerad dam av den treckiga blomsterflickan Eliza Doolittle.

I filmen är det Audrey Hepburn som är Eliza och Rex Harrison är excentrikern Higgins och lika mycket som jag tycker om Audrey tycker jag illa om Rex. Jag tycker han är sjukt otrevlig och jag har svårt att köpa historien. Även om det är tankeväckande att se hur en människa blir annorlunda behandlad på grund av hur hon pratar så är det ganska ocharmigt berättat och framförallt ganska mossigt sjunget. För ja, det här är en musikal modell stenkaka. Visst är sångerna riktiga gamla örhängen men det hjälper liksom inte, jag smälter inte, jag sjunger inte med, jag är mest bara…gnällig.

Fan vad trist det är, jag vill ju tycka om det här. Jag tycker ju om Audrey. Det är färgglatt och tjommigt och fina blommor och så men gud, filmen är två timmar och fyrtiosex minuter lång. Smaka på den grejen. TVÅ timmar och FYRTIOSEX minuter.Man kan åka tur och retur Skövde-Göteborg – med lite tur – på samma tid och lyssna på Med en liten gnutta flax hundra gånger eller så. Låter det mysigt? Det tycker inte jag men jämfört med filmen så åker jag mycket hellre tåg.

JAKTEN

När jag sätter mig i salongen är jag nästintill ensam. Det känns jätteskönt, precis vad jag behöver just denna eftermiddag. En latte, en film jag sett fram emot och en i princip tom biosalong. Mumma för själen.

När sista reklamfilmen börjar rulla öppnas dörrarna och in kommer två äldre damer som båda har voluminöst och väldigt blekt hår med så pass spretiga toppar att jag känner en vilja att introducera dom till håroljans magiska värld. Dom säger ingenting men dom luktar och dom luktar starkt. Jag vet inte om det finns hårspray med doft av lagrad och lite gul damparfym med klumpar men OM det finns så är det den flaskan, det märket som dessa två kvinnor har i badrumsskåpet. Det luktar så pass fränt att jag börjar nysa.

Jag tänker att det här kan gå illa, jag tänker att jag kan bli sur. Jag tänker att jag aldrig vill bli så gammal att luktlökarna i näsan lämnat in avskedsansökan och jag tänker att det var väl typiskt, så typiskt att dom valde just denna föreställning och denna biograf. Att dom valde denna FILM förvånar mig däremot inte. Jakten är nämligen en film för gamla damer med stort burrigt illaluktande hår men det är också en film för äldre män med intorkad svett i gubbakepsen, för yngre filmfantaster som vill förkovra sig i god nordisk film, för alla mellan femton år och graven – inklusive medelålders mammor med en ledig eftermiddag på schemat. Jakten är liksom en film som är svinjobbig för alla att se men ack så nyttig.

Lucas (Mads Mikkelsen) fick sparken som lärare när skolan lades ner men har fått ett nytt jobb på en förskola. Omtyckt som tusan av barnen – såklart, han är en lekvillig och arbetsglad man på en arbetsplats som i Danmark – precis som i Sverige – till största delen består av dagisfröknar av kvinnligt kön. Lucas är skild och kämpar för att få träffa sin tonårige som Marcus mer än bara varannan helg.

Det testoteronstinna grabbgänget är Lucas familj, dom umgås mycket och barndomsvännen Theo (Thomas Bo Larsen) står honom närmast av alla. Theos dotter Klara går på Lucas förskola och hon tycker väldigt mycket om Lucas, så mycket att hon berättar en lögn för förskoleföreståndaren en dag när hon känner sig lite ratad av Lucas. Det Klara säger är att Lucas visat sin ”tissemann” för henne (det danska men inte särskilt maskulina ordet för snopp). En liten lögn som startar ett helvete, så mycket kan jag säga utan att berätta alltför mycket om filmen.

Trots att Jakten har en av Skandinaviens största och bästa manliga skådespelare i huvudrollen tänker jag inte en enda gång på att det är en film jag ser. Den flyter på med ett sånt driv att jag knappt hinner tänka alls, jag bara känner. Jag får en sån klump i magen, det var länge sedan sist. Jag undrar om jag känt såhär sen jag såg The Road, eller såg och såg förresten, det var att ta i men jag blev i vilket fall väldigt berörd av Jakten. Jakten är svart som natten men den är inte svart på ett överdrivet målande teatraliskt vis, den är svart på ett subtilt och mänskligt vis. Det är lätt att ta till sig Lucas frustration och vrede, det är lätt att känna igen föreståndaren Grethe och hennes snabba slutsatser, det är så lätt att döma och att vägra vilja se hela bilden. Vi är många som kan lära oss mycket av den här filmen.

Det som gör att filmen inte når yttersta toppbetyg för mig är slutet. Sista kvarten hade inte behövts. Hade filmen slutat vid en jultallrik hade jag jublat och gråtit, nu bara jublar jag. Thomas Vinterberg, jag visste att du var suverän efter att jag såg Festen men att du var SÅHÄR bra hade jag aldrig kunnat drömma om.

Hur det gick med den extravaganta hårstanken? Bra. Efter filmens första fem minuter hade näsan domnat bort, sen hade jag annat att fokusera på. En bra film till exempel.

THE INVASION

Att hänga med Nicole Kidman nån timme eller två en vanlig vardagskväll kan ibland kännas som ett riktigt skavsårsplåster för en sargad själ. Jag hade Dogville som Plan A men tänkte om och jag tror min omtanke gav frukt. The Invasion visade sig nämligen vara nåt så härligt som en mitt-i-prick-film. Just precis denna dag, denna tid och vid denna sinnesstämning var filmen i det närmaste perfekt.

The Invasion är nåt så härligt som en bitvis extremt nervkittlande sciencefictionfilm som ibland gjorde att mina tankar for mellan A.I, 28 dagar senare, Contagion, Dawn of the dead och svenska uttryckslösa hubbotar. Det kunde vara sämre, mycket sämre.

Carol Bennell (Nicole Kidman) är en psykiater med egen praktik. En dag får hon en kvinna som söker hjälp för att hennes man känns inte som hennes man. Dom har varit gifta ack så länge men hon känner inte igen honom. Detta är något som många washingtonbor kan skriva under på då många invånare i fått sin hela sitt uttrycksmönster utplånat även om dom rent fysiskt ser ut som sig själva.

Carol har sonen Oliver med ex-mannen Tucker (Jeremy Northam) och när Tucker börjar bete sig allmänt underligt lägger Carol ihop ett och ett men utan att hitta fram till summan två. Det är nåt lurt här. Nåt är väldigt väldigt….konstigt. Och konstigt är det och spännande som tusan med.  Jag kan inte släppa blicken från TV:n, inte ens om jag skulle vilja.

Varje gång det här händer känns det som att jag fått en riktigt fin present. Jag blir lite nipprig i kroppen och känner filmisk lycka på det där viset jag (alltför) sällan gör. Kanske är The Invasion inte alls den hit som jag upplever den som, kanske hajpar jag den alldles för mycket eller…kanske inte.

Jag väljer att citera Marie Serneholt i det här läget som i sången Salt And Pepper lyckas förmedla precis vad jag känner just nu. ”Boom-boom-boom my heart goes boom-boom-boom-boom-boom my heart goes boom-boom-boom and I can´t hide

Fredagsfemman # 63

5. Var finns säsong 4 av Ally McBeal?

Jag har en tonåring härhemma som var och varannan dag surfar in på Discshop och CDON för att se om Ally McBeal säsong 4 finns att köpa. Säsong 1-3 är så vältittade att DVD-skivorna påminner om gamla vinylplattor och hon förstår inte grejen med att säsong 5 finns att köpa men inte 4:an. Nån som vet var jag kan hitta den? Ladda ner/streama gills inte. Den ska ha fodral, det ska vara riktiga filmer. Det är viktigt.

 

 

4. Carina Berg

Hon är sjukt bra Carina Berg. Sjukt bra. Bergs bärbara talkshow är kanske inte riktigt lika charmigt som Berg flyttar in men tillräckligt bra för att jag ska ställa klockan och titta.

 

 

 

3. Jag saknar Emma Thompson

Flera gånger den senaste veckan har jag tänkt en tanke som jag aldrig förut tänkt: Jag saknar Emma Thompson i en riktigt bra roll. Jag saknar henne som hon var i filmer som Återstoden av dagen, Love actually, Howards End, Förnuft och känsla, Chopin Mon Amour, Mycket väsen för ingenting och Peter´s friends. Jag liksom bara saknar att få se henne briljera i en roll som är som klippt och skuren för just henne. Agent O i Men in black 3 doesn´t do it for me och jag hoppas att Emma själv inte heller nöjer sig.

 

 

2. Jag tror jag älskar Benny Andersson

Att ha en jäkla massa pengar och vett att göra bra saker med dom är en kombination man inte ser alltför ofta. I måndags morse nåddes jag av nyheten att Benny Andersson startat filmbolag tillsammans med sin son Ludvig och att dom köpt filmrättigheterna till Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs böcker Cirkeln, Eld och Nyckeln och jag blev tossig av glädje i  hela hjärtat. Tänk vad härligt att ha så mycket pengar att man bara kan tjoffa in dom i intressanta projekt, förena både nytta, nöje och kulturgärning och kanske som grädde på moset lära sig nya saker på kuppen. Heja Benny och grattis Sara och Mats. Alla på jorden tror på projektet nu.

 

 

1. Mina vänner Filmspanarna

Imorgon är det träff med världens bästa filmspanargäng och SOM jag längtat. Jag var inte med förra månaden men nu kommer jag vara där och nu är vi tillbaka i våra välkända katakomber i Gamla Stan efter den gemensamma biofilmen. Har du en filmblogg och är nyfiken på vad Filmspanarna är för nåt? Mejla mig. Jag berättar. Och gläfsar lite bara för jag tycker det är så himla roligt.

OSKULDENS TID

Är man dotter till Ridley Scott och beger sig in i filmbranschen är man ganska modig.

Efter ett par kortfilmer fick Jordan Scott chansen att regissera en långfilm med pappa Ridley och farbror Tony som producenter och hon var själv med och skrev manus efter Sheila Kohlers roman Cracks.

På ett flickinternat nånstans i England nångång på 30-talet jobbar lärarinnan Miss G (Eva Green). Hon är mycket speciell, smugglar in spännande litteratur i flickornas sovsal, berättar historier som trollbinder dom unga eleverna. Hon är gåtfull, vacker, annorlunda och i jämförelse med dom äldre stofiltanterna framstår hon som värsta rebellen.

Bland flickorna är det Di (Juno Temple) som är ledaren. Med sin tuffa yta håller hon sina undersåtar i schack ända tills den fina spanska flickan Fiamma (María Valverde) kommer till klassen och vänder upp och ner på allt Di och resten av klassen trodde sig känna till. Även Miss G börjar bete sig underligt. Fiamma sätts på pidestal och det beror inte bara på att hon är grymmast i klassen på simhopp.

Som studie i kvinnlig gruppdynamik är den här filmen intressant men å andra sidan visar det inte upp något direkt nytt. Däremot bränner den till när den kommer fram till sista fjärdedelen och då vaknar jag liksom till liv, precis som flickorna på filmen. Låt mig säga att astmamedicin har en framträdande roll i filmen, liksom Juno Temple som jag tycker är alldeles glimrande och Imogen Poots som visar framfötterna fast hon vara har en liten biroll att jobba med.

Eva Green tillhör inte någon av mina skådespelarfavoriter och jag kan inte låta bli att känna att med en annan – bättre- skådespelerska i rollen som Miss G så hade filmen blivit både intressantare och fått mer genomslagskraft. Eva Green spelar på precis samma sätt som i Dark Shadows och det får mig att tro att det är exakt vad hon klarar av, inget mer än så och det räcker inte riktigt för att charma mig. Dom yngre tjejerna gör det däremot OCH Jordan Scott. Tyvärr har hon inte filmat mer efter detta, det är fyra år sen nu. Fick hon nog?

FILMTITTAREXPERIMENTET: Att göra det omöjliga, att försöka förstå Holy Motors

Jag kan vara ganska envis ibland. Jag kan säkert även uppfattas som tjatig när jag vill få fram till mina vänner och bekanta hur TOKBRAAAA vissa filmer är och hur dom MÅSTE se dessa filmer.

När det gäller Holy Motors gäller det att vara smartare än så om jag ska lyckas få någon att se filmen för trots att min recension vittnar om att jag tycker det är en betygsmässigt bra film och att den fick en plats på listan av 2012-års bästa filmerär det väldans enkelt att läsa mellan raderna. Jag tycker det är en helt WACKO film. Jag fattar INGENTING av den. Trots detta  – eller på grund av – släpper den inte. Jag tänker mycket på den och jag har velat se om den sen jag såg den på bio.

Jag kom på idén med att försöka göra ett filmtittarexperiment och bjöd in några vänner med olika filmtittarvanor för vin, snacks och för att gemensamt se filmen och försöka klura ut vad som rörde sig i regissören och manusförfattaren Leos Carax huvud. Hur det gick? Häng med får du se men innan du läser vidare varnar jag å det brutalaste för ***spoilers***.

Hade det här gått på TV hade jag slagit om för länge sedan”.

3:05 har gått av filmen och C ser helt förskräckt ut. Hen har alltså redan ledsnat. Jag får lätt panik. ”Vadå hund? Var det inte en bebis nyss? Vad ääär det här?” Vi har som sagt inte kommit längre än till filmens intro, till scenen på biografen. Jag minns hur totalt obegriplig början kändes när jag såg filmen på bio och det är inte ett dugg bättre nu. Jag försöker trösta både L och C med att det tog låååång tid för mig innan jag kom in i filmen alls men dom ser skeptiska ut båda två. Jag häller upp vin.

5:05 in i filmen går Monsieur Oscar till jobbet och jag hör kvällens första gäsp ungefär samtidigt som Oscar svidar om i bilen och transformeras till tiggargumma. ”Det känns inte som en spelfilm”, säger L, ”det är inte så tillrättalagt. Jag får mer en känsla av att det är en dokumentär”. C håller med och jag skriver.

När Oscar byter om och blir en motion-capture-man kommer kvällens första skratt. När han sedan ska identifiera sig medelst näshår blir skratten hjärtligare. ”Undrar hur många näsor den där varit i?”, säger L.

C å andra sidan är inte alls lika lättflirtad. ”Vad är det här för meningslösa uppdrag? Är det inte Let´s Dance nu? Det börjar liksom locka.” Oscar fortsätter hoppa och skutta och motion-cature-ligga med den kvinnliga motspelerskan.  När vi får se hur deras dans blir i verklig animerad film vaknar C och utbrister i ett ”Det där var lite överraskande!” och blinkar knappt.

När Oscar byter om och blir den där rödhåriga varelsen som äter blommor tinar både C och L upp en smula. Han känns igen från bilder dom sett och dom känns båda lite varma i kläderna och är så redo dom kan bli för att stifta bekantskap med Leos Carax kanske mest flippade karaktär. När han knallar omkring på kyrkogården och det står Visitez mon site och Visit my website på gravstenarna säger C: ”Är det nån som varit inne på dom där websajterna?” Då såg jag det som jag inte uppfattade när jag såg filmen på bio, jag såg webadresserna. Riktiga adresser. Det där var spännande och måste kollas upp men först ska vi se klart filmen.

Den grönklädda figuren ger upphov till många funderingar. Att han klär på den vackra modellen (Eva Mendes) istället för att förgripa sig på henne, vilken är den solklara känsla vi alla har när han ber ner henne till sin grotta. Klart att nån som ser så läskig ut som han också måste vara ond. Logiskt tänkande liksom. Men så är han inte det, inte alls. Han biter av en fotoassistent fingrarna för att hon sätter kaninöron (”) runt ordet human. Varför skulle han inte kunna var mänsklig bara för att han glömt att klippa naglarna och har kraftig starr i höger öga? Vad är inhumant med honom? Att han ser knäpp ut? Är det tillräckligt? Vad vill Carax säga – egentligen?

Oscar är färdig som rödhårigt troll och byter karaktär till att bli en pappa som hämtar sin unga dotter från en fest. Det här visar sig bli en jobbig stund. Både L och C tar illa vid sig av hur pappan beter sig och båda får känslan av att det här är ”den riktige” Oscar och dottern då hans riktiga barn. Mellanakten med det dragspelande gänget känns precis lika befriande som det gjorde på bio. Ett par minuter av ren luft mitt i detta gytter av knepigheter. Skönt. Vi blev alla glada och det var näääästan så jag kunde ana viljan till handklapp ett tag där.

Vi tar oss igenom Theo som mördar Alex (eller tvärtom), Oscar med rånarluvan som ser ut som en del av Spider-mans utstyrsel och den gamle mannen som är på väg mot sista vilan i sin säng. Filmen går ner i tempo och blir tung. ”Det jobbigaste hittills är egentligen den lilla flickan”, sa L. ”Han var ju hennes pappa och han var ju bara elak”. Den gamle mannen lägger sig i sängen bredvid en stor svart hund. ”Det där såg ju ganska skönt ut efter en lång dag. Men vem ÄR han?”. C tittar liksom vädjande på mig, som om jag ensam förväntas lösa gåtan. ”Jag har ingen aning”, sa jag. ”Det är ju därför ni är här. ”

När Oscar närmar sig hotellet för träffen med Kylie Minogue ser C i det närmaste lycklig ut. ”Dom har jobbat på en teater tillsammans och nu ska teatern…..NÄHÄ. Fan, det sprack direkt!  Vadå? Ska hon sjunga nu också?”. Och ja, så är verkligen hela filmen. Man tror att man har koll, att man ser nån form av framförhållning och/eller baktanke men precis när tanken lagt sig och känns vettig så – nä. Ingenting är som man trodde. Allt är upp och ner. L ser fundersam ut, hen är tillbaka vid scenen med pappan och dottern. ”Jag tänker att han inte var den han var i början heller. Kan han vara pappa till den lilla flickan kan han ju ha spelat pappa till barnen i början också.

Oscar ska göra sitt sista uppdrag och chauffören Céline släpper av honom utanför ett fyrkantigt kedjehusområde. Han går in till sin fru och dotter och när kameran zoomar in dessa sätter C pepparsalamin i halsen. ”Vad jag än hade väntat mig så inte faaan var det det där….”

Filmen tar sig i sakta mak fram till slutet och när eftertexterna rullar betraktar jag mina vänner. Chauffören Céline har precis släppt ut håret och satt på sig sin mintgröna plastpryl för ansiktet och hon ser ut som Helena Seger med svindyr ansiktsmask av avocado. C och L ser ut som fågelholkar och jag har svårt att tyda om dom är upprörda, sura eller bara frågetecken. ”Det är mycket varför hela tiden. Heliga bilar? Varför är dom heliga? Jag fattar fan INGENTING.

Vi tar en liten paus och bestämmer oss för att spola tillbaka filmen till kyrkogårdsscenen och undersöka webadresserna närmare. På första gravstenen står det www.vogan.fr vilken gav oss en liten ledtråd (klicka på länken). På den andra stod det www.tobeornottobe.com, men där kammade vi noll. På den tredje stod det www.destouches.fr – nycklar på franska – men inte heller den adressen är i bruk. Den fjärde och sista stenen med text är www.lapeausurleos.com – La peau sur Leos, Leos hud – och här är det kanske regissören Leos Carax som tänkt till – igen. Fan. Vi känner alla tre att vi blir smått knäppa av att inte kunna lägga ihop alla dessa nycklar och lösa mysteriet vad Holy Motors egentligen handlar om. Det känns som att filmen kanske är superenkel att förstå, att det är vi som gör den svårare än vad den är, att vi lägger in en massa analyser som inte finns.

Dom människor Oscar träffar på är mestadels såna som hade samma uppgift som han själv. Alla spelar en massa roller och har en massa olika sidor inuti. Oscar var alla människor överallt. Han var beskådad, övervakad, det pratades om att kamerorna inte var lika stora som förr, att vi är kontrollerade, söker bekräftelse, vill synas – hela tiden. Kanske är filmen en Big Brother The Carax Way? Kanske vill den berätta hur verkligheten blir när vi ständigt bär våra masker, att vi sällan släpper sargen och ”bara” är oss själva utan att fläka ut vårt liv på sociala medier och utan att låta andra komma oss för nära?

Jag vet inte. L och C vet inte heller. Experimentet var intressant och även om vi inte lyckades lösa pusslet så hade vi en mysig kväll med en VÄLDIGT sevärd film.

L´s betyg:

C´s betyg (efter att ha sett klart filmen):

C´s betyg (efter att vi diskuterat filmen klart):

Jag (efter att ha sett den andra gången, ännu lite närmare en femma än förra gången):

MONSIEUR IBRAHIM OCH KORANENS BLOMMOR

Det är mycket snubbar på film nu av nån anledning. Väldigt mycket. Jag har en hel drös med filmer som första prio på Lovefilm och dom som kommer är filmer om män, om pojkar och om pappor som är frånvarande och/eller döda. Det är som John Malkovich skulle ha sagt i Farligt Begär: It´s beyond my control.

Monsieur Ibrahim (Omar Sharif) är ”araben på hörnet” som inte ens är arab men han har en liten butik där det går att hitta det mesta mellan himmel och jord. Moses, även kallad Momo (Pierre Bouanger), är en judisk pojke som är stolt som en tupp över att vara 16 år och lagligt få köpa sex av kvarterets prostituerade. Momo bor med sin pappa, han sköter det mesta i hushållet, köper mat, lagar mat och pappan fattar inte bättre än att tro på Momo när han serverar ”ny paté”. Det är klart det är paté, vad annat skulle det vara? Kattmat?

När pappan överger Momo tyr han sig till Herr Ibrahim i affären och Ibrahim tyr sig till Momo. Dom blir vänner, dom blir tajta och dom är söta tillsammans.

Kanske att jag i en annan värld, en annan tid skulle kunna se den här filmen som nåt med feel-good-prefix men den når inte riktigt fram till mig som läget är nu. Jag är urbota trött på manliga förebilder som bara försvinner (oavsett anledning) samtidigt som jag är glad över att Momo har Ibrahim, en fin och trygg farbror att ha vid sin sida. Men filmen är sevärd, visst är den det.