SERENITY

Tänk att vara hemma hos Paolo Roberto och titta på Rocky IV. Tänk att uppleva Skruva den som Beckham med Pia Sundhage. Tänk att sitta i Christer Fuglesangs soffa och titta på Gravity. Att vara hemma hos Henke och titta på Serentity är nästan samma sak, samma grej, lika stort.

Alla som känner Henke det allra minsta vet att han har EN husgud och EN husgud allena: Joss Whedon. Alla som har pratat film med Henke mer än tio minuter vet att han älskar TV-serien Firefly och filmen som bygger på den serien – Serenity. Och nu skulle alltså jag titta på Serenity i Henkes finemangsiga biorum. En i det närmaste episk upplevelse. Att jag bjöds på lördagsgodis i prasslig påse och fick tillåtelse att både prata och prassla under filmens gång förhöjde upplevelsen ännu ett snäpp. Det kändes liksom… badass, på ett filmnördigt vis.

Hur var då min förhandskännedom om Serenityvärlden? Jag har sett Firefly men det var flera år sedan och jag hade inte superklara minnen av alla karaktärers namn och deras förhållanden till varandra. Det visade sig lösa sig både smidigt och snabbt då Joss Whedon har lyckats göra en film som – tror jag – fungerar alldeles utmärkt att se även om man inte sett Firefly alls. Självklart förstår jag att det finns ett mervärde i att ha varit med i historien från allra första början men jag jämför Serenity med Star Trek Into Darkness och den sistnämnda gick inte att se alls om man, som jag, inte sett ett enda Star Trek-avsnitt. Jag fattade absolut ingenting. Av Serenity fattar jag mycket även om jag märkte på Henke att eftersom han sett filmen många många gånger såg han sånt jag missade helt.

Direkt när filmen börjat, bara nån minut in, ser jag en exteriör från en planet som Elysium verkar ha plagierat rätt av. Sen följer en två timmar lång resa inte bara i Serenityvärlden utan ut-och-in-och-fram-och-tillbaka genom science fiction-referenser som poppar på i hjärnan, det är som att trycka på en knapp. Nu önskar jag att det hade kunnat komma ut ett sammanfattningskvitto genom munnen när filmen var slut för jag minns inte alla tankar men referenserna känns inte det minsta som plagiat, mer som små kärlekspilar som Whedon riktat åt olika håll för att visa att han gillar genren. Att River (Summer Glau) är otroligt lik en mycket ung Sigourney Weaver/Ripley kan inte vara en slump, dom är nämligen inte enbart lika utseendemässigt, River är stenhård och supercool precis som Ripley.

Serenity är en film som utstrålar något som kan liknas vid häpnadsväckande häftigt schizofrent. Dels har den en känsla av ”gammal” B-film och TV-serier som Lilla huset på prärien och den om den unga Indiana Jones, dels har den supercoola och påkostade rymdfarkoster som liknar tunga metalliska krabbor/flygande dinosaurier/en braxen. Interiörerna känns både som kreativa hemmasnickrade kulisser från en rymdopera som satts upp på nån teater i obygden, dels som hämtade ur vilken storfilms-sci-fi som helst, dels som om Pandorum-folket hyrde inredningen till sin inspelning fyra år senare. Det är häftiga krockar som på ett skönt sätt harmonierar och den utomordentliga men otippade bakgrundsmusiken fungerar som en röd tråd genom hela filmen.

Det tog 15-20 minuter för mig att komma in i filmen och att släppa tanken på att om jag blinkar för sakta så missar jag en massa viktiga grejer. Efter dom där minutrarna var jag totalt inne i filmen, så inne att jag knappt tänkte på prasselpåsen med godis jag hade i knät. Jag tror inte Henke fokuserade på sitt godis heller.

Dagen till ära skriver vi båda om filmen. Frågan är….ger Henke filmen ett högre betyg  än 5/5? Klicka här för att få svaret.

JASON X

Det gjordes hela åtta Fredagen den 13:e-filmer på 80-talet och endast en på 90-talet. Det tog nämligen åtta år innan det skulle komma en nummer tio i serien (efter den bortom mediokra nian).

Nu är det 2001 och då vill man inte göra nåt mossigt har-vi-inte-sett-det-förut, nej, nu ska nya dimensioner brytas, nu snackar vi nyskapande in absurdum.

I början av filmen befinner vi oss på Crystal Lake forskningsanstalt. Ja du såg rätt, forskningsanstalt. Det är år 2008 (wohooo, så futuristiskt tänkt av en film gjord 2001) och Jason Vorhees har blivit tillfångatagen av myndigheterna och instängd där. Två år senare, 2010, är det tänkt att Jason ska bli nedfryst för att minimera risken att han rymmer men självklart går kryobehandlingen åt fanders.

Hopp!

Nu är det år 2455. Vi befinner oss på en rymdfarkost tillsammans med studenterna Tsunaron (Chuck Campbell), Janessa (Melyssa Ade) och Azrael (Dov Tiefenbach), professorn Brandon Lowe (Jonathan Potts) och en robot vid namn  KM-14 (Lisa Ryder). Och Jason. Såklart. Jason is in spaaaaaaace!

Jason X har absolut ingenting med Fredagen den 13:e-filmserien att göra. Nada. Utan att ha sett ett enda avsnitt av Star Trek så tror jag den här filmen har mer gemensamt med den än med någonting annat. Hur bedömer jag då en film som denna? Det är faktiskt ganska enkelt. Som skräckfilm är den usel. Som science fiction är den usel och dum. Som Fredagen den 13:e film är den icke existerande. Så domen är enkel, det här suger kryonedfrusen jasonsnopp!

Originaltitel: Jason X

Produktionsår: 2001

Regissör: James Isaac

Jason: Kane Hodder

Bodycount: 26 döda

Mest minnesvärda scen: Stjärnfallet på slutet och detta snack:

 Janessa: ”Why don’t you just admit it? You want me. ” 

Tsunaron: ”I couldn’t be with a girl whose balls are bigger than mine.”

Fredagsfemman # 95

5. Lolly? 

En av dom härligaste grejerna med den här årstiden är vintersport på TV på helgmornar. Jag kan inte säga att jag tittar superentusiastiskt men det är mysigt med snö (på TV), pålästa sportkommentatorer och André Pops i stickad tröja. André Pops ska förresten bli pappa igen. Han har tre söner. Tänk om det blir en flicka den här gången och tänk om hon skulle få heta Lolly.

.

.

.

4. JCVD

Jag undrar om inte Jean-Claude Van Dammes bästa och mest framgångsrika roll någonsin är i en reklamfilm för lastbilar. Hur knasigt är inte det?

.

.

.

.

3. The act of killing

Grandpa´s head is smashed. Så står det på textraden bilden här bredvid. Anledningen till att morfars huvud var sönderslaget på filmen barnbarnen satt och såg i samma morfars knä var att morfar spelade huvudrollen i filmen som handlade om honom själv. Men i verkligheten var han inte offret med sönderslaget huvud, han var den som slog. The act of killing är en hemsk, vidrig och gripande dokmentär men den är också vacker och otroligt smart. Alltså otroligt smart. Fram till 16 december finns filmen att se på svtplay. Se den. Snälla. (Klicka här)

.

.

.

2. En ny stjärna i På spåret

I kvällens deltävling av På spåret får jag återse en kvinna vars bok jag köpte på DN´s författarkryssning härom veckan. Hon har glidit upp och blivit min nya idol. Boken heter Främlingsleguanen, författaren heter Martina Montelius, hon är knasigt genialisk, var en bjussig sidekick till Jenny Strömstedt på TV i måndags och hade röda Martens på båten.

.

.

.

1. Glöm inte nominera din kandidat till Årets Filmblogg!

En kategori på MovieZine Awards är Årets Filmblogg. Det är en ny grej och en stor grej och en riktigt kul grej för oss som håller igång våra filmbloggar så gott vi kan. Klicka här för att nominera din alldeles egna favoritblogg. Du har fram till 20 december på dig. På juldagen presenteras dom sex bloggar som fått flest nomineringar och som sen går vidare till nästa steg och blir bedömda av en jury. Så precis som i våra vanliga val vart fjärde år så är din röst viktig. Jag skulle såklart bli superglad om jag fick din nominering men det allra viktigaste är ATT du nominerar, att du visar att du är en filmbloggsläsare och att du vill puffa för din favvoblogg vilken den än är. Må bästa blogg vinna!

CARRIE

Jag hade planer på att göra en ”Fiffis filmtajm jämför” med denna film och remaken men ibland går det inte som planerat. Ibland kommer det en surprisefilm på Filmfestivalen emellan och filmerna blir sedda i ”fel” ordning och allt blir hejbaberiba men som det mesta annat så brukar det bli bra ändå även om det inte blir som man tänkt.

Nu har jag i alla fall sett om originalfilmen från 1976, en film jag bara sett en gång förut och det var när jag var fjorton-femton år sådär. Längesen alltså. Jag mindes inte mycket mer än ofantliga mängder grisblod och det var nog bra det. Hade jag haft denna film i färskt minne hade nog den nyaste versionen känns sämre, mycket är nämligen otroligt likt. Vissa scener, dom flesta scener, är rena kopior. Ibland är det originalets variant som funkar bättre, ibland remakens.

Sissy Spacek är en bra mycket knepigare Carrie än Chloë Grace Moretz och inte lika ”grundsöt” vilket ger originalfilmen en lite mer verklig touch. Det jag tycker är mycket bättre i nya version än i gamla är killarna. William Katt som snälle Tommy är lite för mycket permanentad änglel för att jag ska köpa det, det blir nästan skrattretande.  Likaså John Travolta som värstingen Billy. Han är ingen bra bad guy.

Det övernaturliga är mycket mer sparsmakat i denna version, vilket är till det bättre tycker jag. Filmen ger mig samma känsla som när jag läste Stephen Kings bok, att det hade kunnat hända var som helst, i vilken skola som helst.

Vilken av filmerna bör man se om man bara vill se en? Jag skulle säga den nya trots att detta är lite av en klassiker.

Originalfilmen från 1976

Remaken från 2013 (klicka här för recension)

VINNAREN I 4-ÅRS TÄVLINGEN

Vilken DRÖS med tävlingsbidrag som damp ner i min inbox! Tack till alla, fantastiskt kul! Eftersom det inte fanns något rätt eller fel svar på själva tävlingsfrågan så har jag helt enkelt valt en vinnare genom lottning och det visade sig att vinnaren dessutom var den som allra snabbast skickade in sitt filmförslag (det tog inte många minuter).

Filmtajmpaketet innehållande Crazy Stupid Love (DVD), 50/50 (Blu-ray), The skin I live in (Blu-ray), Bourne-filmerna (DVD) och lite annat kul kommer skickas till Michael från Blomstermåla!

Självklart ska jag även redovisa vilka av Matt Damons filmer som ni läsare tycker är bäst. Av dom 66 tävlingssvar jag fick in röstade över häften på filmerna på plats 1-3 vilket jag aldrig hade kunnat gissa på förhand.

.

10. Eurotrip

9. Saving Private Ryan

8. The Informant!

7. Elysium

6. The Bourne Ultimatum

5. Oceans Eleven

4. The Departed

3. The Bourne Identity

2. Good Will Hunting

1. The talented Mr Ripley

.

Om ett år kör vi en 5-årstävling. Då ska det firas ännu mer ordentligt. Boom shak-a-lak.

FILMSPANARTEMA: MARDRÖMMAR

Det är konstigt men direkt det blev klart att månadens filmspanartema skulle bli mardrömmar visste jag att det inte fanns någon återvändo. Jag försökte le och säga att det var ju ett toppenbra tema men jag log med ihopbitna käkar, stängd mun och en blick lika död som hos en gös i fiskdisk.

Svordomstouretten tog över min hjärna och jag försökte på ett kreativt sätt leda bort tankarna från filmen jag nu visste att jag skulle se, filmen jag lovat mig själv att aldrig se, den enda film hittills i min filmvärldshistoria som jag aktivt valt bort, skoningslöst nekat, fan, jag har vägrat att ens hålla i fodralet så fruktansvärt rädd har jag varit för den.

Jag har två fobier som jag brottats med genom livet. Ett är kontrollerbart men existerande, ett är bortom all räddning. Det sistnämnda är kanske snarare en mani än vanlig simpel fobi men filmen jag ska se handlar i alla fall om båda dessa fobier och det här inlägget kommer därför att bli lite mer av ett medicinskt experiment än en ren filmrecension.

Jag visste att jag inte skulle klara av att se filmen själv så jag bjöd in min bästa kompis C som har erfarenhet av filmens så-att-säga huvudpersoner OCH har hanterat mig i liknande sammanhang förut. Hon är alltså både min psykiska stöttepelare, nån form av akutläkare och samtidigt har hon till uppgift att dokumentera mitt beteende under filmens gång. Jag vågade inte riskera nån form av härdsmälta eller att jag skulle gå fullständigt bananas, safety first som man säger, med tillägget: allt för konsten.

Jag mår dåligt bara av att googla fram en bild men här är den i alla fall, filmen jag ska se. Fy fan alltså, jag måste vara dum i hela huvudet samtidigt.

.

.

Hej! C heter jag. Det är jag som skriver all text med kursiva bokstäver från och med nu. Jag sitter hemma hos Fiffi bredvid henne i soffan med hennes laptop i knät. Det är söndag eftermiddag och jag känner att det ska bli supermysigt med film, kaffe och bästa sällskapet. Men tittar jag på henne bredvid mig tror jag inte hon känner detsamma :/

Vi kör igång filmen. Fiffi hyperventilerar. Redan. Hon ser klart nervös ut fast det bara är semesterbilder på TV, Hawaii, surfbrädor med mera. Nu kommer två tonåringar in i vardagsrummet. Den ena säger; ”Jahaaa, ni tittar på Snakes on a plane”, sätter sig bredvid Fiffi och äter frukost, den andra gömmer sig i luvan sätter sig på soffkanten och tittar ut genom fönstret.

Fiffi säger: ”Om jag INTE blir rädd nu, då är filmen dålig… ” Hahaha, jovisst. Vi pratar om att den här filmen är ganska lik Hajen eller Jurassic Park eftersom allt man vill är att se ”monstren”. Uppbyggnaden och historien är inte så viktig. Nu visar sig planet på TV:n och Fiffi ser skeptiskt ut. Fast än då länge pratar hon. ”Flygplanet ser ut som en finlandsbåt!”

Jag som vet lite mer om filmen, jag rekade lite på youtube innan jag kom hit, jag vet ju redan nu att Fiffi inte kommer sitta still i soffan så länge till… undra om hon kommer gömma sig på toaletten eller bara dyka ner under det där täcket hon släpat ut i soffan.

En Chiuaua (ok, så stavas det inte) är precis lika flygrädd som Fiffi och nu kommer första ormen. Fiffi skrattar, hihi. Nervöst? Planet skakar, blinkar, piper, ryker – Fiffi tycker inte det är läskigt – kanske har filmen botat flygrädslan. Hon kliar sig i huvudet, blundar lite, jahapp –  kräkreflexen funkar. Ofidofobi heter det visst, ormrädslan. Bra film, man lär sig nya saker. Jag måste påminna Fiffi att önska sig en elpistol i julklapp.

Nu tyckte JAG det var äckligt! En MICRAD orm! Splaff.

Det är tydligen läskigare med slingrande ormar än huggande och dom där ormarna hugger ju överallt. Fiffi är så DUKTIG. Blundar inte, springer inte, skriker inte. Fast den där elsladden på sidan av soffan var visst lite läskig nu. Haha. Ormarna är läskigare än planet, jo, så verkar det… Jag fattar faktiskt inte hur Fiffi kan se så lugn ut, hur cool som helst… på utsidan i alla fall.

OCH DÄR RYCKTE HELA SOFFAN TILL….! Ett par minuter kvar av filmen nu bara. Hon FIXAR det tame tusan!!

Ja, herregud, I made it! Jag såg den enda film jag någonsin tokvägrat se och jag överlevde. Det var nog tur i oturen att jag inte hade tillgång till en pulsmätare för jag trodde ett tag att hjärtat skulle lämna kroppen, hoppa ut i hallen och sätta sig där och vänta in eftertexterna. Filmen är nämligen absolut överjävlig bitvis. Däremot är bitarna inte så många och så långa som jag befarade innan.

Ormarna ser betydligt mer äkta ut än jag trodde dom skulle göra. Jag trodde det skulle vara en plastig CGI-känsla på ALLA ormarna och det är det INTE, på gott och ont. Grundhistorien är svindum men heller inte viktig för om filmen ska funka eller inte. Ormarna har huvudrollen.

Vad jag än tycker om filmen så måste jag ändå ge den godkänt. Den funkar för det den är till för, skrämma skiten ur folk som jag och ge mig fortsatta mardrömmar.

.

.

.

Hoppa gärna vidare in i  filmbloggosfären och läs mina filmspanarvänners infallsvinklar på samma tema. Maaassor med (o)härliga mardrömmar alltså. Rörliga bilder och tryckta ord, Except Fear, Fripps filmrevyer, Flmr, The Velvet Café, Jojjenito, Filmitch, Filmparadiset och Fredrik on film.

STOKER

Nicole Kidman får passa sig lite nu. Jag älskar henne som skådespelare men skillnaden mellan det perfekta utseendet och en badanka är mindre än vad många tror.

Det tar ganska lång tid in i filmen innan jag tänker på någonting annat än Nicole Kidmans överläpp och det faktum att den tatuerade killen i Prison Break, Wenthworth Miller,  skrivit manus. Hade filmen varit överväldigande jätteintressant hade tankarna inte flugit iväg såhär, då hade jag tänkt på India Stoker (Mia Wasikowska) och hennes familjs öde när pappa Stoker (Dermot Mulroney) så tragiskt gått bort och mamma Evelyn Stoker (Nicole Kidman) försöker sörja på sitt iskalla vis. Så kommer pappans snygge bror Charlie (Matthew Goode) som India inte ens visste fanns och ska bo hos dom i det stora pråliga huset. Charlie är konstig och lite het tycker India som smyger omkring i bowlingskor, spelar piano och onanerar i duschen när hon är smutsig och leran som rinner ner i badkaret ser ut som bajs.

Egentligen är det inget större fel på filmen men jag tror att den behöver ett par tittar för att bitarna ska falla på plats och en omtitt intresserar mig inte jättemycket just nu. Men det jag bär med mig är slutsången, Becomes the color med Emily Wells, som är en helt PERFEKT avslutningslåt, att Wentworth Miller skrivit manus samt att Nicole Kidman är på vippen att transformeras till badanka. Jag kom liksom inte längre än så.

Måndagar med Matt: THE INFORMANT!

Jag undrar om inte The Informant slår i taket vad gäller ointressant grundstory: priskarteller i lysinbranschen.

Det går både bra och lätt att hålla sig för skratt trots att jag läst mig till att filmen ska vara en dramakomedi baserad på en verklig händelse. Vari ligger det roliga? Nån som vet? Upplys mig gärna i kommentarsfältet för den där humorn gick mig helt förbi.

Det står helt klart att Matt Damon tillhör en av Steven Soderberghs favoritskådespelare efter samarbetet med denna film, Oceans-filmerna, Contagion, Che – Gerillaledaren och senast Behind the candelabra. Jag förstår Steven. Matt Damon är det där perfekta esset i rockärmen, snubben som det alltid går att trolla fram när det ska bli beige magi på filmduken. För beige är han Mark Whitacre, Damons rollfigur i den här filmen. Han är beige nåt så in i bängen.

Whitacre har ett lukrativt jobb på majsförädlingsföretaget Archer Daniels Midland. Men när han blir varse om företagets priskrig med resten av världen avslöjar han kartellen för FBI och ser sig själv som nån form av hemlig agent. Han ljuger, förvränger, säger delar av sanningen eller inte alls, helt efter eget huvud och filmen kan mycket väl inneha nordamerikanskt rekord i antal sagda ord per minut. Om det är en lugn stund nånstans så plockas Damons röst in berättare av Whitacres vardagliga funderingar, tankar som för det mesta är mer intressanta än filmen i sig.

Jag tycker inte lysinbranschen är så spännande, jag tycker inte historien är stark nog hela vägen, det blir för tjatigt och enahanda. Matt Damon är däremot en fröjd att beskåda med femton extrakilon, mustasch och pilotglasögon. Och visst är filmen snygg, den är oklanderlig men det är ack så långtråkig. Utan en Damon-demon i huvudrollen hade jag nog stängt av.

NYHET PÅ BLOGGEN: PEPP-MÄRKNINGEN

När film är som bäst kan den förändra liv. Tycker du det låter larvigt? Det tycker inte jag. Jag tycker faktiskt det låter så pass lite larvigt att jag fick en idé.

Jag vet hur det känns att vara ledsen, liten, ensam och vilsen och jag vet att när rätt film kommer i ens väg i exakt rätt tidpunkt så kan just den filmen vara skillnaden mellan klump i magen, söndergråtna näsdukar och dåligt självförtroende och en hemmasydd mantel slängd över ryggen, en knuten hand upp i luften och *domm-darra-diiiing* känslan av att ingenting är omöjligt.

Jag tänker därför införa en alldeles egen märkning här på bloggen. När du ser den mintgröna PEPP-handen vid en filmrecension kan den betyda ”Kom igen, du fixar det här!” eller ”Hej där! Du är inte ensam” eller ”Självförtroendeboost coming up” eller ”Se filmen, jämför med ditt eget liv, kanske tycker du inte att ditt liv är så pjåkigt ändå.

PEPP-märkningen har alltså ingenting med filmens betygsmässiga kvalité att göra (och där är enda likheten mellan min märkning och A-märkningen), den har ingenting med könet på vare sig skådespelare eller regissörer att göra och den har ingenting med filmgenres att göra. PEPP-märkningen kan alltså dyka upp precis överallt, det enda som krävs är att jag tycker det är ett filmtips utöver det vanliga till någon som behöver en liten snäll buff i sidan av någon anledning.

Tänk på PEPP-märkningen som en vitamininjektion när du känner dig småförkyld. Tänk på den som ett par varma raggisar när du fryser om fötterna. Se på den som en liten kompis med stora ögon som drar dig i tröjan, tjoffar till dig i sidan med en luden boxhandske och som med det vill säga ”hej, jag ser dig, jag vill dig bara väl”. Krångligare än så är det inte.

Den finfina PEPP-loggan är designad av HanoiSthlm och i nuläget kan du hitta redan recenserade filmer som fått PEPP-märkningen genom klicka här. Efter varje utvald filmtitel kommer det stå PEPP och det kommer fyllas på med fler filmer där allt eftersom.

Här är fem exempel på pepp-märkta filmer: 1, 2, 3, 4 och 5.

THE INTERNSHIP

Jag läser Fredrik Sahlins ord om denna film på SVT Kultur:

” I skrivande stund har det gått ett dygn sedan jag sänktes ner i den bubblande dyngpöl som är ”The Internship”. Vilket nog är tur; om denna recension skapats direkt efter ridåfall hade du just nu bara tittat på ett gäng invektiv.” 

Sahlin ger filmen 0/5 i betyg och jag känner en fräschör över detta statement.

Sen klickar jag in till Henke på Fripps Filmrevyer och läser hans åsikter om samma film.

Jag älskade som sagt Wedding crashers, och jag älskar The internship. Simpel och gedigen varmhjärtat humor duger för mig. Humor och feel good movies i en salig blandning. Vince Vaughn spelar Billy, den snacksalige, och Owen Wilson spelar Nick, hans kärlekskranke wing man.”

Henke ger filmen 4/5 i betyg och jag känner en förvåning som nästan spräcker den där lilla blodådran på sidan av pannan, den jag får för mig kan spricka när man minst anar det precis som den gjorde på Suzanne Reuter 1994. Det glömmer jag aldrig.

När chocken lagt sig finns där ingen återvändo. Jag måste helt enkelt se filmen. Jag måste bilda mig en egen uppfattning.

Komedier med en speltid på två timmar ska man alltid akta sig för. För att förtydliga mig lite –  man ska ALLTID akta sig för dessa. En riktigt bra komedi håller inte för två timmars speltid, aldrig aldrig någonsin. Wedding crashers (Wilsons och Vaughns förra gemensamma film) var 119 minuter lång. The Internship är 119 minuter. Det finns INGET försonande i att det fattas en ynka minut till tvåtimmarsgränsen, båda filmerna är väldigt mycket för långa, alltså VÄLDIGT mycket för långa. Dom är även för många.

Jag kan tycka att Wedding Crashers hade en del helt okej scener och att slutresultatet om än svagt i alla fall blev godkänt men den här stinkande rullen hade dom kunnat göra Ctrl A med redan på manusstadiet och sedan tryckt på Del. En ”hoppsan” helt enkelt. En ”hoppsan” som filmvärlden borde ha kunnat vara tacksam över.

The Internship är en så fullkomligt menlös film, alltså, jag saknar ord. Förlåt Henke, men den här gången är jag verkligen inte på ditt lag. Jag känner bara att det bultar i tinningen och att den där blodådern längtar efter att brisera. Av chock, grav irritation eller hederlig hjärnblödning, den skiter i vilket.

FREDAGEN DEN 13:E DEL 9

Hahaha. Jag gnällde förra veckan över att Jason åkte hela långa vägen till Manhattan och vad gör han nu då? Åker ÄNNU längre!

Det har inte varit mer än ett eller max två år mellan filmerna fram tills nummer åtta, nu är det fyra år mellan åttan och nian och det bevisar bara för mig hur rutten åttan var. Filmbolaget fick kanske kalla fötter, insåg att franschisen allena inte är en kassako, att det krävs liiiiite begåvning bakom spakarna för att biobesökarna och filmköparna ska vilja bjussa på sina skattade pengar. Så nu blir det nya tag, ännu en uppfräschning, ännu ett annat sätt att se på historien om Jason Vorhees.

Nu ska militärer ta död på Jason och dom lyckas. Dom spränger honom i småbitar men hjärtat, detta livskraftiga organ, liksom hoppar ut ur kroppen och landar en bit bort i skogen, något som Creighton Duke (Steven Williams) ser och han plockar med sig hjärtat till bårhuset.  Jason blir obducerad av denne Creighton, han hittar hundratals kulor i den förkolnade kroppen och när han ser hjärtat händer något. Det börjar bulta och Creighton får för sig att alldeles oförhappandes ÄTA UPP DET! Sen drar det igång, det övernaturliga. Jason kommer till helvetet, ooh ja, det gör han, på sitt sätt.

Nu är det förtexter till musik med både trummor, cymbaler och nån slags fribejsande pianojazz. Mycket märkligt. Det märkliga är även att det är Harry Manfredini som komponerat musiken, samme Harry Manfredini som gjort musiken till alla Fredagen den 13:e-filmerna UTOM åttan. Det är helt klart nåt skumt med åttan.

Originaltitel: Jason Goes to Hell: The Final Friday

Produktionsår: 1993

Regissör: Adam Marcus

Jason: Kane Hodder

Bodycount: 20 döda

Mest minnesvärda scen: Tältscenen, rakningsscenen och den svarta tungan.

.

Fredagsfemman # 94

5. Glöm inte att tävla!

Du har väl inte missat min bloggen-fyller-4-år-tävling? Än finns det tid att vara med. Klart du vill ha chans att vinna ett TOPPENCOOLT filmpaket, va? Ja, eller hur! Klicka in här vettja. Vinsten innehåller bland annat Ryan Gosling, Joseph Gordon-Levitt, Antonio Banderas och 3 X Matt Damon. Hur ofta får du dom på posten liksom?

.

.

4. Hunger games 2-tjatet

Jag är ungefär lika sugen på att se Hunger games 2 som jag skulle vara på att doppa ansiktet i saltpetersyra. Dock är det nånting som säger mig att jag inte har något val, det kommer bli ett biobesök framöver. Jag kan stå emot ungarnas tjat om precis ALLT men när det kommer till kulturell underhållning av nån sort och en vilja att ha med mig som sällskap på underhållning-som-kräver-biljett då säger jag sällan nej. STRYK SÄLLAN, skriker den ena nu så okejdå, jag stryker sällan. Jag säger aldrig nej till en bio.

.

.

.

3. Peppen inför söndag

På söndag kommer det presenteras en liten nyhet på bloggen. Jag är så glad och pepp på den. Jag tror det kan bli bra. Det känns bra i alla fall och jag hoppas att nån mer än jag själv kommer fatta grejen. Hihi.

.

.

.

2. Nu räcker det inte med bara ”based on a true story”

När jag såg filmen Återkomsten var det en trailer för 12 years a slave sen en trailer för Phenomena. I 12 years a slave-trailern stod det att den var ”Based on an extraordinary true story” och i Philomena-trailern fick vi veta att den var ”Inspired by the incredible true story”. Ska det bli VM i superlativ nu för att sälja in en film, räcker det inte med att den är baserad på en sann händelse. Sicket larv.

.

.

.

1. Doktor Gregory House

Jag kan liksom inte tjoffa upp nån annan på plats ett, det går inte. Jag umgås med denne man en stund varje kväll och han är så jävla enerverande och så sjukt smart och så galet missanpassad och ändå så charmig att jag  liksom bara….smälter. Jag är framme vid säsong sju nu och det finns bara åtta. Sen ska jag hoppa på The Killing igen. Detta TV-serie-knarkande. Jag sitter som i en rävsax. En rätt mysig rävsax. Så skönt att det inte är sommar!

PRISONERS

Ibland händer det att jag får frågan vilken som är min favoritfilmgenre. Jättesnabbt svarar jag alltid superhjältefilmer, det sitter liksom i ryggmärgen. Det är dessutom sant. Skräckfilm brukar hamna på andra plats, konspirationsteorithrillers på tredje. Men efter att jag sett Prisoners så undrar jag om inte smart kriminaldrama egentligen borde befinna sig däruppe på topp tre. Jag älskar ju denna typ av film och speciellt när det så välgjort och mörkt som här. Jag jublar inombords.

Jake Gyllenhaal har verkligen växt upp och blivit en mogen skådis. Här är han grävande och orädd polis med spännande tatueringar. Hugh Jackman är pappa. Arg, ledsen och frustrerad. Maria Bello är mamman, så bra, hon är alltid så bra.

Jag tänker inte skriva ett jota om handlingen,  den är viktig men det är inte viktigt att veta den innan du ser filmen. Kryp ner i biofåtöljen (eller soffan) och tillåt dig av njuta av filmkonst på en sån hög nivå att du inte för en sekund tänker att det är en film du ser. Alltså, det här är helt enkelt galet bra och väldigt väldigt nära en fullpoängare. Jag kommer definitivt se om filmen och jag misstänker starkt att betyget kommer höjas då.

ÅTERTRÄFFEN

Namnet Anna Odell kanske mest känns igen som konstfackseleven som irrade runt på Liljeholmsbron en januarikväll 2009, iscensatte ett självmordsförsök, blev hjälpt av polis, omhändertagen av psykvården och som dokumenterade det hela för att visa hur det går till i vården – inifrån. Det slutade med examensarbetet ”Okänd kvinna 2009-349701” och kilometervis massmedialt utrymme.

Nu har det gått fyra år och Anna Odell har återigen satt sig själv i fokus men denna gång i en film. Återträffen som idé kom till när hon inte blev bjuden på sin egen klassåterträff. I denna film precis som i examensarbetet är hon själv i strålkastarljuset, hon spelar sig själv, men det hon belyser är allmängiltigt, det kan hända – och händer – många andra. Psykisk ohälsa, mobbing och kanske även vuxenmobbing, det är inga lättsamma ämnen hon sätter tänderna i.

Jag sitter i biosalongen och känner mig som en tonåring. Utan att överdriva så drar jag ner medelåldern med en sisådär tjugo år och jag frågar mig hur det kommer sig. Varför är det så många äldre i salongen? Är det för denna målgrupp filmen är gjord? Är det tanter och farbröder som läser tidningar och ser alla superhöga betyg som filmen fått (kolla här) som vallfärdar till biografen eller är det för att filmen fått SF´s smultronställetmärkning och då per automatik är en bra film? Jag vet inte varför alla pensionärerna är där men jag vet varför jag är där. Jag är nyfiken på filmen för den kommer bli – och är – en snackis.

I filmen blir Anna Odell bjuden på klassåterträffen. Det var tjugo år sedan dom slutade nionde klass i Enskede skola och nu var det dags för paaaartääääääääyy och alla var där. Anna bestämmer sig för att en gång för alla göra upp med sina barndoms mobbare och ställer sig upp och håller ett tal som svider rätt rejält på många håll. Det är ett modigt tal och om man kan ta ut det ur sitt sammanhang så borde det ha räckt med det. Men, Anna vill såklart testa gränser och filmen går ut på vad hon tror att hennes fd klasskamrater tror skulle ha hänt om hon blivit bjuden.

Återträffen bör inte jämföras med andra filmer, inte ens med Thomas Vinterbergs Festen som jag hört att vissa gjort. Jag tycker inte Återträffen bör ses som en film i vanlig mening alls. Återträffen är ett projekt och filmen är ett sätt för Anna Odell att dokumentera detta. Ett smart sätt tycker jag, det är betydligt lättare att nå ut till många med en film än med en uppsats och projektet i sig är intressant, frågan jag ställer mig är bara: varför?

Det där varför gäckar mig precis som en del andra saker med filmen. Scenerna inifrån skolan till exempel, jag skulle kunna svära på att det var Sofia skola, inte Enskede. Jag har färgsatt delar av Enskede skola och kände inte igen mig alls. En sån dum liten fråga kan jag fastna i, så onödigt men det blir så ibland. Fick Anna inte filma inuti rätt skola? Varför i såna fall? Ville hon filma i en skola som såg ut som hon mindes skolan , inte i en med nymålade korridorer? En skitgrej i det stora hela men fastnar man så fastnar man.

Sen undrar jag hur Anna tänker för sin egen del. Mår hon bättre i själen nu när filmen är gjord och belackarnas namn är framdragna ur mörkret? Är det alltid viktigt att kräva ett avslut, att få svar på frågor? Det finns en preskriptionstid på brott men kränkningar, preskriberas dessa först när offret säger att allt är okej? Är det vettigt att göra sig till ett offer år ut och år in, att fastna i sånt som hände i sin barndom? När får man liksom bara sopa av sig smutsen från snickarbyxorna, acceptera det som varit, gå vidare och bli herre över sitt eget liv?

I en scen i filmen säger Anna till en av sina värsta mobbare: ”Vad skulle du göra om din dotter blev mobbad?”. Han skrattar rått och säger: ”Det skulle hon aldrig kunna bli. Hon är alldeles för stark för det.” ”Men vad skulle hon göra då?”, frågar Anna och mobbaren tittar på henne och säger: ”Slå tillbaka. Ge igen.”

Är det det Anna gjort nu? Har hon gett igen?