DJUNGELBOKEN

.

.

Igår skrev Henke, Christian och Jojje om Djungelboken på sina bloggar och det handlar såklart om projektet Decennier. Grabbarna är framme vid 60-talet och som sista gemensamma film valdes denna lilla Disneypärla. Självklart ville jag också vara med på ett litet hörn och se filmen – eller snarare se OM den – för herreguuuuuuuuwd hur många gånger har jag inte sett Djungelboken i mitt liv? Vet inte. Många är det. För många? Ja, kanske. Eller inte.

Var nöjd med aaaallt som livet ger och all-ting som du kriiing dig ser-scenen med Mowglii och Baloo har jag sett lika många gånger som jag firat jul och filmen som helhet har jag sett från början till slut i vaket tillstånd kanske 10 gånger, i halvsovande säkerligen lika många och i framstupa sidoläge med dreggel i mungipan och en morgonpigg bebis vid min sida hundratals gånger – lätt!

Det var dottern som ville se ”Moggi” när hon var liten, samma dotter som med uppspärrade ögon nu ber mig titta på Djungelboken nattetid när hon sover för att hon är ”livrädd för musiken”. Jag har länge trott att hon skojat om sin ”elefantfobi” men när jag började sjunga ”Här marscherar våran tropp medan solen stiger opp, vi marscherar rätt över berg och slätt, ett, två, tre, fyr, på ett militäriskt sätt” så sprang hon som Snurre Sprätt in i sitt rum och stängde dörren. Om ett år blir hon myndig, hur fan ska det gå?

Nåja. Jag stängde in mig i sovrummet, stoppade in filmen i spelaren, satte på TV:n, kröp ner i sängen och 75 minuter senare var jag fortfarande klarvaken och… jätteglad! Vilken störtskön film det här är! Stämningen, musiken, Beppe Wolgers röst (ja, jag såg den på svenska, jag har bara sett den med svenskt tal, det är det enda sätt jag kan se den på tror jag), aporna, Mowgliis rentvättade hår (som hade passat in i Sofias hårresande tema), en kittlig Kung Louie, Baloo i bastkjol, trevliga låtar man kan sjunga med i och DÄR, DÄR var han, den lille apan som blev min idol redan första gången jag såg filmen.

Den apa jag menar är en av Kung Louis hantlangare, han med den vita frillan, den coolaste av alla apor som finns. Han har värsta groovet och kan spela trumpet på läpparna och luftgitarr med ett stort grönt blad och han kör sitt race solo fast i grupp (klicka här för att se sköningen in action).

Djungelboken är en film som jag tvivlar på kan göra någon besviken. Så oklanderligt tecknad, så gullig film utan att bli det minsta töntig, så charmig, så kul och samtidigt tänkvärd. Det här med att lika barn leka bäst, med att inte passa in men att på nåt sätt passa in ändå, med att ha och få en familj även utan blodsband, funderingarna kring vad som är viktigast när det gäller det som formar en människa – arv, miljö eller att ha en stor björn som bästis.

För mig är det kantboll på full pott här. En otroligt fin film! Vad tyckte då decennierkillarna? Klicka på deras namn för att komma till recensionerna: Henke, Christian och Jojje.

GODZILLA VS MOTHRA

Jag skulle inte ha skrivit som jag gjorde förra veckan. Jag var så glad när jag såg trailern till Godzilla VS Mothra the Jättefjäril och tänkte att den slipper jag åtminstone men sen plockar jag upp nästa film i Godzilla-boxen och ser….jättefjärilen. Fanfanfanfanfaaaan.

Okej. Jag tar det från början. Godzilla kommer upp från havet och är arg. Sen kommer det ett jätteägg (tänk Jurassic Park-äggen fast gånger stjärnstopp och målat lite mer som ett påskägg i pistagegrönt och gult) och ur det ägget föds en larv som glänser likt en sprillans ny Happy meal-leksak i hårdplast i solen.

Den larviga larven växer upp och blir till en gigantisk fjäril, en fjäril som ser ut som nånting animerat ur den charmiga serien Powerpuffpinglorna och självklart ska den mucka med Godzilla.

Den här filmen är nåt så urbota dum, den är så svinkorkad, ocharmig och den saknar ryggrad. Jag var inte underhållen en enda minut, hade inte roligt en enda sekund och var inte imponerad alls. Det är som om utvecklingen gått BAKÅT. Den är från 1992 för tusan, inte 1929!

Originaltitel: Gojira tai Mosura

Svensk titel: Godzilla VS Mothra

Produktionsår: 1992

Regissör: Takao Okawara

Speltid: 102 min

Onödigt men kul vetande: Akira Kurosawa var ett stort fan av Ishiro Honda, mannen som hittade på Godzilla. Kurosawa ville regissera en egen Godzilla-film men filmboaget Toho sa nej eftersom Kurosawa var känd för att aldrig hålla budget och bolaget misstänkte att dom inte skulle få ihop pengar nog till Kurosawas krav på både lön OCH specialeffekter. Sett såhär i backspegeln, var det inte lite synd ändå? Jag hade gärna sett en Kurosawisk Godzillafilm.

 

 

.

Fredagsfemman # 121: OMTAG

5. Antichrist

Filmens prolog, filmens första fem minuter och fyrtiofyra sekunder, skulle kunna vinna VM i kortfilm vilket år som helst. Jag tycker så nu och jag tyckte det när jag såg filmen vintern 2010. Antichrist fick betyget 1 av mig då, det får den inte nu och jag tror att den stora skillnaden mellan då och nu heter Nymphomaniac. Jag tror jag behövde höra Charlotte Gainsbourg prata i fyra timmar för att jag skulle klicka med henne och Antichrist känns som ett förspel till swingersorgien Nymphomaniac. 1/5 blev efter ett omtag 3/5.

.

.

.

4. Prisoners

Precis lika bra andra gången, precis lika spännande att se den hemma på TV:n som på bio. 4/5 är fortfarande en 4/5 och hade jag använt mig av plustecken i mina betyg hade den fått ett sådant både nu och då. Men jag FATTAR INTE att det inte snackas mer om Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman och deras fenomenala skådespelarprestationer i filmen. Dom golvar mig, båda två.

.

.

.

3. Django Unchained

Filmens första halva är vrålstark, sen går det sakta men säkert utför tycker jag. När jag såg filmen första gången kändes den mer stabil än nu, jag tyckte till exempel inte att Leonardo DiCaprios Calvin Candie var skrattretande vid första tittningen – det tycker jag nu. Men som helhet är Django Unchained klart godkänd fortfarande. 4/5 vid första tittningen blir 3/5 nu.

.

.

.

2. Avengers

Jag vill så gärna tycka bättre om Avengers än den 3/5-film jag tyckte den var på bio (inkl rätt kass 3D-visning). Nu är det andra gången jag ser om den hemma och andra gången jag känner likadant: den blir inte bättre än en trea och inte ens en stark sådan. Jag borde tokälska den här filmen men jag tror att det blir för mycket av ”instruktionsvideo” av det hela. Presentationen av mina MARVEL-kompisar blir för lång. Nånting säger mig att Avengers 2 kommer passa mig bättre. Dessutom är effekterna i flera scener rent bedrövliga när man ser filmen på vanlig DVD.

.

.

.

1. The life aquatic with Steve Zissou

Jag såg The Grand Budapest Hotel och kände att Wes Anderson kom, sågs och segrade. Efteråt kände jag en otrippad lust att se om några av hans filmer som jag inte tyckt direkt jättebra om förut. Jag vågade inte mig på en omtitt av The Darjeeling Limited – inte än – men Steve Zissou-filmen fanns på Netflix och den kunde jag bara inte låta bli. Det var ett bra val. En svag 2/5 vid förra titten har växt till en okej 3/5 nu. Det är ingen omvälvande upplevelse, ingen Budapest Hotel, men jag retade mig betydligt mindre på allt det snygga denna gång. Jag kanske HAR avkodat Wes Anderson, jag kanske HAR släppt sargen?

X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST

Eftersom min sneaky-deaky-plan att se X-men: Days of future past på en IMAX-biograf gick i stöpet var det bara att knalla iväg till en helt vanlig salong och se glad ut ändå.

Jag gick på en skönt gles tidig-eftermiddagsvisning (ett par medelålders män som inte kunde sluta facebooka var dom enda irritationsmomenten), jag valde en mysig och alldeles otippad plats i salongen (för att vara jag), mitt enda sällskap var en latte och en (visserligen stenhård men ändå efter lite våld ätbar) kanelbulle och jag hade vettiga förväntningar på filmen. Det fanns ingenting att klaga på gällande sammanhanget, inte ens det faktum att biobesöket var spontant och att jag därmed inte hade mina värsting-3D-glajjor med mig (och inte hade preppat ögonen med linser) var ett problem. Textningen var icke-hoppig, filmen var inte suddig och jag fick ingen huvudvärk. Top notch alltså. Ja, det skulle man ju lätt kunna tro…

Jag tyckte väldigt mycket om förra X-men-filmen, First Class. Jag gillade att man fick in James McAvoy och Michael Fassbender i historien och att blanda in verkliga händelser i Marvel-världen kändes fräscht. I den här filmen time-hoppas det mellan den gamle professor X (Patrick Stewart) och den unge Erik (McAvoy) och den gamle Magneto (Ian McKellen) och den unge Erik (Fassbender) och i båda tidsperioderna ser vi Wolverine (Hugh Jackman) som är sig själv hela tiden, bara med liiite coolare kläder när han befinner sig i 1973.

Under hela filmen hade jag Sandmannen på ena axeln som med stor spade skyfflade in sömngrus i mina ögon. SOM han ville att jag skulle sova. Jag slet som ett djur för att inte ge efter, försökte gripa tag i filmiska halmstrån som gav mig liiite pepp att orka stå emot men filmen var ingen bra polare direkt, jag fick noll hjälp den vägen.

Om X-men: Days of future past kan man säkert säga mycket men att säga att den är engagerande och/eller spännande känns noll procent korrekt. Jag fick känslan av att filmen är ett hafsverk. Med så många toppenfina skådespelare i dom stora rollerna så känns det värdelöst att 75% av filmen består av urtråkiga effekter och överpompös musik. Stora delar av filmen kändes marginellt mer pulshöjande än att titta på en skärmsläckare i Windows XP.

På plussidan finns givetvis Hugh Jackman. Han är en sån fullträff som Wolverine att filmbolaget borde grina sig konkava av lycka över att ha castat honom. James McAvoy och Michael Fassbender är såklart bra även i denna film och filmens sort-of-bad-boy är Peter Dinklage som Bolivar Trask, mannen med skön 70-talsmusche, bruna brillor och med rundborste fönad frisyr. Sista halvtimmen får också hamna här, på plus alltså.

På minussidan hamnar typ allting annat. Jag gillar inte Jennifer Lawrence som Raven/Mystique. I förra filmen tyckte jag hon funkade, kanske för att hon inte var med så mycket. Här har hon många – lååånga – scener och jag retade upp mig på henne, jag tror inte på henne. Halle Berry bjussar på lite överspel dom få gånger Storm är i bild och Ellen Page spelar Kitty Pryde, nån form av medium, hon som sköter tidsförflyttningen och nä, jag gillar inte Ellen heller här. Nicholas Hoult som Hank/The Beast (Jennifer Lawrence pojkvän i verkliga livet) är inte heller nån jag gör vågen för. Faaan vad gnällig jag känner mig nu men vad ska jag gööööööra då? Låtsas tycka nåt annat?

Nej, jag låtsas ingenting, jag gillade helt enkelt inte den här filmen så värst mycket. Jag gillade inte heller det svintråkiga (dåligt 3D-animerade) klippet som det bjussades på efter de sjutton minuter och hundrafemtiotusen namn långa eftertexterna. Men Wolverine var fin, latten var god och ikväll ska jag se en annan film på IMAX. Ibland får man helt enkelt byta till plan B och det är inte alltid det blir till det sämre.

Jojjenito, Har du inte sett den-Johan, Henke, Sofia, Cecilia, Joel och Filmitch har också sett filmen. Klicka på namnen för att komma till deras tankar, funderingar och eventuella kanelbullar.

A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST

Hur tacklar man en film som har 2010-talets hittills kanske roligaste trailer? Jo, man går och tittar på filmen men har samtidigt Filmsanning 1A i bakhuvudet: roliga filmer visar alltid allt det roligaste i trailern. Jag var därför inte riktigt förberedd på att få skratta så pass mycket som jag faktiskt gjorde. En gång skrattade jag så jag fick hålla för näsan. Det bubblade ut nåt.

Westerngenren är tacksam att driva med. Filmens huvudperson Albert Stark (Seth MacFarlane) radar upp möjliga och omöjliga sätt att dö på och hur halvgalna/helgalna dessa än är så känns samtliga logiska. Vilda västern på 1880-talet måste ha varit en jävla tid och en jävla plats att leva på. Medelåldern var 35, alla som inte är en själv vill döda en och ingen ler på kort.

Albert är ihop med Louise (Amanda Seyfried), en glosögd tråkmåns som längtar efter nåt bättre än en misslyckad fårbonde. Kanske sprättgöken och mustaschbutiksföreståndaren Foy (Neil Patrick Harris) vore nåt? Samtidigt rider hårdingen Clinch (Liam Neeson) runt på vidderna, stjäl guld av vaskande gubbs och beter sig som ett as mot frugan Anna (Charlize Theron). Alberts polare Edward (Giovanni Ribisi) har förälskat sig i den prostituerade Ruth (Sarah Silverman) och kärleken är besvarad. Edward är den förstående typen och köper att Ruth inte vill ha sex med honom innan äktenskapet men torkar välvilligt bort andra mäns sperma från hennes kind.

Det här är en typ av film som visserligen växer lite av att det finns en bärande handling men handlingen i sig är sekundär. En film som denna har ett enda användningsområde – den ska roa. Roar den mig? Ja, det gör den.

Filmen är två timmar lång och hade med fördel kunnat kapats med en kvart, inte för att den är för lång eller för seg utan enbart för att tajtas och bli ännu matigare. Den har många scener som ”tar i”, som inte räds det som i vanliga fall skulle ses som för mycket, för kiss&bajsigt, för äckligt och läsare av denna blogg vet nog vid det här laget att jag har en liten faiblesse för denna typ av humor. Ibland är jag i det närmaste pinsamt lättroad och med tanke på hur mycket det pruttas, kissas och bajsas i den här filmen så förstår jag att mascaran var som bortblåst lagom till eftertexterna (missa inte dessa förresten!)

Personligen tycker jag Seth MacFarlane är vassare som manusförfattare än skådespelare och han ser ut som en klon mellan Peter Jöback och Steven Spielbergs animerade Tintin.

Charlize Theron är bra – som alltid – men jag hade önskat att hennes rollfigur hade fått tagit ut svängarna ännu mer. Annars tycker jag att Neil Patrick Harris och Giovanni Ribisi är filmens bästa skådespelare och att det var roligt att se kända ansikten i microroller. Ewan McGregors roll var däremot så liten att jag missade den helt.

När jag såg filmen visste jag inte om den skulle få 11 eller 15-års åldersgräns men nu vet jag att det blev 11 och det förvånar mig. Det är en rätt brutal och blodig film bitvis och humorn känns inte som nåt för dom allra minsta. Betygsmässigt får filmen med råge godkänt av mig, en mycket stark trea får det bli och jag är glad att den där filmsanningen jag skrev om i början av texten faktiskt inte var så sann.

Vad tyckte då mitt biosällskap om filmen? Jag hörde bra många fniss under filmens gång men hur långt räcker det betygsmässigt, hur bedömer Movies-Noir-Christian denna typ av humor, tycker han det är lika näsbubblarskoj som jag? Klicka här får du se.

Och nu har även Henke och Jojje fnissat sig igenom filmen.

AVALANCHE SHARKS

Mammothberget har en förbannelse vilande över sig, en demon som kallas Skukkum. Skukkum bor i berget och lever på skid- och snowboardåkare och hur denna hajdemon hamnade där går tydligen att härröra till en ”galax lång långt borta”.

För länge sedan kämpade nämligen intelligenta hajar för att rädda sin ras då deras planet var på utdöende och nu befinner dom sig alltså i och runt ett snöbeklätt berg nånstans i Amerika. Hundraprocentig logik i den meningen, eller hur?

Hajarnas magar kurrar av tjejer i uppknäppta skidjackor med ingenting under, tunna färgglada leggings och hörlurar/öronmuffar (så dom inte hör när hajarna närmar sig trots deras morrande läte). Att tjejerna befinner sig i vintersportmiljö betyder inte att dom åker skidor, nejdå, dom står mest i solen och svankar och tackar nej till utomhussex från snorkåta pojkvänner.

Killarna åker annars mest skoter och tävlar om vem som åker fortast, hur ska dom kunna göra annat när det står en bredbent fotomodell som kräver att dom gör upp på ett ”manly way”, det vill säga ”a race”.

Man behöver inte vara genusforskare för att känna att det här är unket som en soptunna full med bortglömt fiskrens. Man behöver heller inte vara särskilt diplomatisk när det ska delas ut betyg. Det finns bara ett betyg värdig filmen och det beror på att den – även i sin genre – är totalt genomrutten.

Veckans Cruz: BANDIDAS

Luc Besson behöver kanske ingen närmare presentation. Han har skrivit manus till Bandidas tillsammans med Robert Mark Kamen, mannen med Transporter-filmerna, Karate Kid-filmerna, Taken-filmerna och Dödligt vapen 3 på sitt samvete.

Joachim Rønning och Espen Sandberg är två norska regissörer som 2006 fick chansen att regissera Bandidas. Hur det kom sig känner jag inte till, jag vet bara att två år senare gjorde dom Max Manus, sex år senare Kon-Tiki och 2016 ska dom (om ryktena stämmer) regissera nästa Pirates of the Caribbean film: Dead men tell no lies.

Så var det två spansktalande skönheter i huvudrollerna, mexikanska Salma Hayek och spanska Penelope Cruz. Givetvis är dom hur fräsiga och snygga som helst som ridande ”badasscowboybrudar” som blir bankrånare men filmen är – konstigt nog – är ett sömnpiller. Jag var verkligen sugen på att snabbspola och med facit i hand hade jag missat föga om jag gjort det.

Betyget här nedan är inget betyg, det är en tecknad Penelope och en tecknad Salma.

Svensk söndag: FYRA NYANSER AV BRUNT

Travtränaren Sören H Lindberg har precis dött i sin säng i en herrgård i Smedjebacken.

Det äldre gifta paret Jan-Erik och Smulan kallar sig Kim och Kelly när dom reser land och rike runt med sin trollerishow. När Smulan skulle köpa en bok på Åhléns mötte hon danske Perikles och nu vill hon vara med honom också.

Richard och Tove driver ett hotell, ett nyrenoverat hotell. När Richards föräldrar Jan-Erik och Smulan kommer på besök med en knepig dansk i släptåg blir det viss förvirring och när dansken skänker en (ful) trästatyett föreställande Hadar Cars får Richard panik.

I Göteborg har några personer anmält sig till en matlagningskurs men det är en kurs som mer liknar gruppterapi och i en tegelvilla i Bjärred ska en frustrerad pappa försöka stimulera en skoltrött son genom att visa honom sin arbetsplats, smådjurskrematoriet.

Fyra nyanser av brunt är en film som fick många att höja på ögonbrynen när den kom. Ett biobesök på tre timmar och tolv minuter med paus i mitten hör inte till vanligheterna vare sig det handlar om utländsk eller svensk film. Att det var Killinggänget som skrivit manus till filmen gjorde nog att ännu fler förvånades över resultatet, det är nämligen inte vare sig lättillgänglig eller ironisk humor det är frågan om, det är mycket mer än så.

Det är alltid vanskligt att strössla med superlativ, jag vet att det kan upplevas överdrivet, kanske lite larvigt och onödigt förväntningshöjande men i det här fallet kan jag inte göra annat. Det här är 192 minuter svensk film av yppersta klass och kan man prata om filmisk perfektion så gör jag det nu. Manus, skådespelare, scenografi, musik, regi, hela tjofaderittan är nåt så inihelvete bra att jag kan LOVA att alla svensk-film-skeptiker som finns därute inte kommer hitta mycket att klaga på.

Räds inte speltiden, omfamna den ty du kommer inte vilja att filmen ska ta slut. Och som lök på laxen får man se vad man kan göra med kombinationen en mutta, en tratt och cornflakes och det kan jag LOVA att man inte sett i någon annan film förut, oavsett nationalitet.

STALLED

Vaktmästaren med det finurliga namnet W.C (Dan Palmer) ska bara gå på muggen. Han festar till det ordentligt genom att gå på damernas men det visar sig inte vara så ”bara” då toaletten invaderas av zombies.

Vad man än tycker om denna film, hur lökiga många minuter av filmen än är, hur usel skådis denne Dan Palmer än är, hur medioker manusförfattare denne Dan Palmer än är, hur enahanda handlingen än känns så fastnade jag i en tanke som ändå kändes rätt intressant: tanken på det otäcka med offentliga toaletter som har dörrar som inte går ända ner till golvet.

Jag tänker på Vittne till mord, den där superspännande toalettscenen när den lille pojken Samuel försöker gömma sig. Jag tänker på Sigourney Weaver i den röda klänningen i Copycat. Det finns säkerligen hundratals exempel på filmer där någon rollfigur befinner sig på en toalett, någon otäck jävel smyger sig in och personen som sitter på toalettstolen drar upp sina skobeklädda fötter så dom inte ska synas under dörren.

Ja det var väl ungefär så tankebanorna snurrade under filmens gång. Tänk på det läskiga med toalettbesök. Det kändes ganska tomt mellan öronen helt enkelt.

GODZILLA VS KING GHIDORÂ

Innan filmen börjar visas en trailer på Godzilla VS Moslar (Mothra), filmen som kom året efter denna jag nu ska se. Moslar visar sig vara något så skräckinjagande skitlarvigt som en jättefjäril (!). Jag känner nån form av konstigt lugn sprida sig i kroppen när jag tänker att värre och sämre än denna trailer kan dagens film omöjligt vara. Men se, jag hade fel.

Godzilla VS King Ghidorah kom 1991 och är en film med mycket sämre effekter än original-Godzilla från 1954. Den saknar ärligt talat allt av värde. Jag skäms. Jag skäms över att jag tittar på filmen, jag skäms å skådespelarnas vägnar, jag skäms över att folk svälter i världen men det finns filmbolag som har tryckt in både yen och dollars i en pissfilm som denna.

King Ghidorah som monster skulle säkert funka kalas i en nutida påkostad blockbusterfilm, en flygande ödleliknande varelse med tre huvuden och många vassa tänder. Men här, nä usch, det är så larvigt att jag känner mig förlamad.

Helt ärligt, jag har slösat 103 minuter av mitt liv på den här skiten, jag vill helt enkelt inte skriva mer om den. Se den inte, det är allt jag har att säga.

Originaltitel: Gojira tai Kingu Gidorâ

Svensk titel: Godzilla VS King Ghidorah

Produktionsår: 1991

Regissör: Kazuki Ohmori

Speltid: 103 min

Onödigt men kul vetande: När filmens tidsresenärer åker tillbaka till februari 1944 ser en amerikansk sjöofficer något som ser ut som ett flygande tefat men hans chef med högre rang tror inte på UFO:n. ”Det här blir nåt att berätta för din son när han föds, Spielberg” fnyser han. En solklar referens till Steven Spielberg vars pappa tjänstgjorde i andra världskriget, något som även tros vara en förklaring till Spielbergs ”förkärlek” för just Andra världskriget i sina filmer.

 

 

.

Fredagsfemman #120

5. Nicole Kidman

Trailern till filmen om Grace Kelly (som har premiär idag) gör mig noll komma noll procent sugen på att se filmen men jag kommer antagligen se den ändå vad det lider. Jag brukar ju göra det när Nicole Kidman är inblandad. Jag gillar Nicole Kidman. Finfin skådis. Lång också. Och nybliven singel vad det verkar.

.

.

.

4. Varför är det bara EN film som har premiär 6 juni?

Det är min tur att välja filmspanarfilm den helgen. Tänk om jag hade kunnat välja Oculus, A million ways to die in the west, Transformers 4, nya Apornas planet, Jupiter Ascending eller *hjular nedför Götgatsbacken* Guardians of the Galaxy. Men nä. Inte dä inte. Nähä. Lite bläk men va fan, det måste gå ändå helt enkelt. Kämpa liksom.

.

.

.

3. RAW-gate

Alla som har Twitter och kan läsa borde ha sett någon del av bråket mellan Karin Adelsköld, Mårten Andersson och tidningen Amelia. Eventet Amelia Comedy Queen skulle hållas på Mårtens RAW Comedy Club, ett sätt att få fram nya kvinnliga komiker i rampljuset, illa formulerade mejl publicerades offentligt och sen började det kastas bajs. Karin Adelsköld fungerade som coach till dessa rookies, en oavlönad sådan. Ideellt arbete alltså, för en god sak. Jag ska inte gå in på detta alltför mycket här (all info finns att läsa här för den intresserade) men Karin fick till en sån överjävla rolig mening på sin blogg att jag bara måste citera den här: ”Och vi måste ändå ge Tidningen Amelia beröm för att de lyckats säga upp ett ideellt arbete utan avtal på grund av att det kom fram två förslag!

.

.

.

2. Champions League-finalen

Imorgon är det dags. Real Madrid möter Atlético Madrid i Lissabon och något av lagen kommer att vinna Champions League 2014. En liten höjdpunkt i väntan på fotbolls-VM. Men snart är väntan över. FYRA ÅRS väntan är snart över. Helt fucking insane!

.

.

.

1. X-men-peppen

Idag har X-Men: Days of future past premiär. Jag är superpepp. Jag är så pass pepp att jag ska vänta med att se filmen en vecka eller så. Jag har nämligen en sneaky deaky-plan med när, var och hur jag ska se den. Jag återkommer om min plan slår in. Slår den inte in får jag väl se den på Heron iklädd kevlarväst och knogjärn efter nästa helg nån gång men å andra sidan, jag återkommer då också. Den här filmen kommer jag inte missa.

GAME OF THRONES SÄSONG 3

För 3,5 vecka sedan hade jag inte sett ett enda avsnitt av Game of Thrones. Jag hade bara muttrat. Tänkt att det inte var nåt för mig.

För 2,5 vecka sedan såg jag klart första säsongen. Lite motvilligt till en början kanske men sen började jag käka avsnitt som en utsvulten äter lagad mat (tänk dig djup tallrik, köttgryta och utan bestick). För 1,5 vecka sedan var säsong 2 avklarad och nu har jag alltså sett den tredje. Detta alltså i maj månad, den månad på året som kan ge vilken förälder som helst novalucolcravings men jag lyckades planera in den här säsongen riktigt bra och ja, det gick ju som smort. Dessutom uppmuntrar Henkes filmrum till långsittningar och i söndags klämde vi hela fem avsnitt på raken, då går det undan.

Jag var en anings sval när jag summerade den andra säsongen. Den kändes ojämnare än den första, det som var bra var JÄTTEBRA och det som var lite mindre intressant var verkligen inte intressant alls. Tre personlighetssvaga män hade mycket fokus vilket drog ner mitt betyg. Hur skulle då säsong 3 kännas? Hur mycket screentime skulle dom beiga männen Robb Stark, Jon Snow och Theon Greyjoy få nu? Skulle jag gäspa mig igenom tio timmar i väntan på Daenerys Targaryen med sitt blonda hår, sin blåa skrud och tre schyssta drakar? Det visade sig att all min oro var obefogad. Redan i första avsnittet kände jag av en vind som luktade helt annorlunda än dom tio avsnitt jag just tagit mig igenom (och nej, det var inte Henke som fes).

Varning för grova säsong-3-spoilers här nedanför. Nu kanske vi är nere på 85% av jordens befolkning som redan sett dessa avsnitt men OM nån mot förmodan inte sett serien och inte vill bli spoilad alls, sluta läs nu.

Mina tankar om tredje säsongen:

– Det snurrade i skallen som om jorden uppfunnits på nytt under denna säsong men analyserar jag avsnitten tuggar dom mest på i samma tempo som förut. Det vandras i snö, det vandras i sand, det är möten runt bordet med den isande Tywin Lannister vid kortändan och Tyrion känns mer och mer human för vart avsnitt som går. Men även om historien inte gör några riktiga kullerbyttor så känns avsnitten mastigare, mustigare, fyllda med ännu MER än i dom föregående säsongerna.

– Nåt som gör denna säsong till nåt av det bättre jag sett är användandet av alla härliga birollskaraktärer. Hodor fortsätter att grymta ”Hodor” som enda svar på alla frågor, Gilly som blivit mamma och inte direkt tillhör begåvningsreserven är fortfarande utseendemässigt otroligt lik Mat-Tina, tortyrgalningen Ramsay Snow, den gamla frispråkiga kvinnan Olenna Tyrell (spelad av Diana Riggs som även spelade James Bonds fru Tracy i I hennes majestäts hemliga tjänst) som är så sjukt charmig att jag märker att jag lägger huvudet på sned när hon är i bild och Podrick, denne GIGANT (med Ernst-Hugo Järegård-uttal) i svennebananskrud, denne obetydlige unge man som tydligen utför något så speciellt mellan lakanen att dom prostituerade inte ens vill ha betalt.

– Säsong tre är även dom omaka parens säsong. Det blir härliga krockar mellan personligheter – och mycket sevärda scener – när den 191 centimeter långa Brienne ska ”vakta” seriens badass-snygging Jamie Lannister eller när Arya Stark och The Hound rider omkring på samma häst och ska försöka samsas. Alla scener med dessa fyra känns som denna säsongs efterrätter. Smaskigt som fan, otroligt smart skrivet manus, bra skådespelarinsatser och – som vanligt i den här serien – man har ingen aning om vad som komma skall. Det går inte att ta något för givet.

– Så var det då avsnittet som heter ”The Rains of Castamere”, jag antar att det är samma avsnitt som även kallas The Red Wedding. Det är i vilket fall det enda avsnitt jag hört talas om innan jag började titta på serien. Jag har hört att det finns youtubeklipp på TV-tittare och deras reaktioner, folk har tokreagerat, överreagerat, skrikit och gråtit när dom sett detta avsnitt och ja, man kan väl säga så mycket som att jag inte direkt lät när eftertexterna rullade. Jag var tyst. Knäpptyst tror jag. Dagen efter kom chocken, det blev nån slags fördröjning. Jag insåg att återigen försvann karaktärer från serien som jag trodde var någon form av huvudpersoner. Ingen går säker i Game of Thrones-världen. Ingen. Alls.

– Vad gäller allt det nakna, kvinnokroppar som uppvisas som hästar på marknad, här är det något lugnare med den varan. Säsong 1 och 2 slår mycket mer på stora trumman när det gäller sex-biten, säsong 3 har mer klegg-fokus. Det är blodigt, köttigt, klaffsigt, mer död och stympning i närbild. Åsså blodiglar. Blodiglar är äckliga tycker jag.

– Jag har fnissat och skrattat högt många gånger under denna säsong, jag har förfasats över mänsklig elakhet och beräknande as, jag har längtat efter drakar och hoppats på det bästa. Men det bästa existerar inte. Det finns inga lyckliga slut, inga ljusglimtar som visar sig längre än det tar att fnissa till, det är sånt kompakt jävla mörker och så många sjuka maktgalna människor att ingenting kan sluta väl. Jag fortsätter dock hoppas att Daenerys tar över världen, att Arya hittar trygghet nånstans, att Brienne och Jamie blir BFF:s och att dom där vita vålnaderna ska ta död på tråkmånsen Jon Snow en gång för alla.

Nu kör jag igång med säsong 4. Snart är jag ikapp resten av världen!

Här är mina tankar om säsong 1 och här är säsong 2 och här är Henkes sammanfattning av denna tredje säsong. Steffo har sammanfattat dom första tre säsongerna i ett härligt mastigt inlägg som hittas här.

FILMÅRET 2009

2009 var ett bra filmår. Jag hade jättemånga filmer att välja mellan när listan skulle göras, några filmer såg jag om för att försäkra mig om att jag tänkt rätt och nu känner jag mig mer än nöjd med årsbästalistan.

Bubblarna är många men hade lätt kunnat fördubblas. Det finns alltså dröööösvis med filmtips från det här året.

Uppdaterad 2014-08-02. Case 39 (10) och En enda man (9) åkte ur listan (och blev bubblare).

 

.

10. TILL VILDINGARNAS LAND
(Where the Wild Things Are, Regi: Spike Jonze)

Spike Jonze fick till en alldeles lysande och stämningsfull liten film efter Maurice Sendaks bok med samma namn. Vem hade kunnat tro att det gick att göra tecknade vildingar levande på detta vis?

 

.

.


9. MARY & MAX
(Regi: Adam Elliot)

Philip Seymour Hoffman är rösten till Max, en ensam man i övre medelåldern med ölmage. Toni Collette är rösten till Mary, en ung flicka som inte har några kompisar. Mary och Max börjar brevväxla och det är starten på en hjärtskärande vänskap som sitter som en smäck i hjärtat.

 

.

.


8.  FISH TANK
(Regi: Andrea Arnold)

Det var Andrea Arnolds Fish Tank som gjorde att jag ”fattade” Michael Fassbenders storhet men det var en fenomenal Katie Jarvis som spelade huvudrollen som 15-åriga Mia. Det här är en gripande film, en film som ruskar om, sitter kvar, gräver sig in. Jobbig och jättebra.

.

.

 

7. MAMMUT
(Regi: Lukas Moodysson)

Lukas Moodyssons Mammut försvann lite efter hajpen med Fucking Åmål, Tillsammans och Lilja 4-ever och jag förstår inte varför. Mammut är minst lika bra, dock en helt annan genre. Michelle Williams och Gael García Bernal är perfekta ihop.

.

.


6. THE LAST HOUSE ON THE LEFT
(Regi: Dennis Iliadis)

Jag var inte lika rädd när jag såg den här filmen som när jag såg Case 39 men jag var så jääävla förbannad. Sällan har en rape-and-revenge-film funkat lika bra på mig som denna och då är den ändå en remake på Wes Cravens film med samma namn från 1972.

.

.

 

5. UP IN THE AIR
(Regi: Jason Reitman)

Up in the air är en mystisk liten film. När jag såg den på bio fick den en trea. När jag såg om den på DVD höjde jag inte betyget men tänkte ”jävlarns vad bra den är”. När jag såg den tredje och fjärde gången undrade jag varför jag inte gett den en femma redan första gången. Det här är en film som växer för varje tittning och det är en film jag tycker väldigt mycket om. George Clooney och Vera Farmiga är ett mycket trovärdigt kärlekspar och Anna Kendrick visade redan här var både skåpet och pappmuggen ska stå. Hon är grym den tjejen!

.

.

 

4. I LOVE YOU MAN
(Regi: John Hamburg)

Det här är en anspråkslös och svinmysig film om det här med manlig vänskap och svårigheterna med att som vuxen hitta, lära känna och behålla nya vänner. Paul Rudd gav letandet efter en man-date ett ansikte och bas som instrument ett helt ny dimension av coolhet. Paul Rudd, Jason Segel och Rashida Jones – I love you guys! Och Lou Ferrigno, dig med!

.

.


3. PRECIOUS
(Regi: Lee Daniels)

Bilden här ovan säger allt om filmen. Den är trashig. Jobbig. Osnygg. Hemsk. Vidrig. Äcklig. Smutsig. Vore det lukt-TV skulle jag säga att den stinker av mögliga matrester, kiss, smutsiga bäddmadrasser och sur sperma. Men, hur sjukt det än låter, filmer som denna behöver man se ibland, om inte annat så för att värdera upp sitt eget liv (om det känns tradigt) eller uppskatta maskroskänslan. Maskroser växer nämligen där maskroser ska växa. Ibland även i asfalt.

.

.

 

2. INGLORIOUS BASTERDS
(Regi: Quentin Tarantino)

Att Quentin Tarantinos moderna klassiker inte nådde ända upp till toppen beror inte på att filmen på något sätt saknar substans, spänning, underhållningsvärde, genialiskt manus, våld eller blod, det beror enbart på att det fanns EN film från detta år som berörde mig mer, ända in i ryggmärgen faktiskt.

.

.


1. CITY ISLAND
(Regi: Raymond De Felitta)

Man skulle nästan kunna tro att hela familjen Rizzo samlats runt bordet på den illa vattnade gräsmattan bara för att fira att deras film City Island hamnat i topp på min filmlista över 2009-års bästa filmer. Pappa Vince (Andy Garcia) har dagen till ära blårutig skjorta, beiga shorts och seglarskor och står det inte en chokladtårta på det lilla runda sidobordet? Hurra, hurra, hurra, hurra säger jag och tackar så väldans mycket för en supermysig liten film som verkligen tog mig med storm.


Bubblare: An Education, Life during wartime, Upp, Dumpa honom, The house of the devil, Pandorum, Zombieland, Man tänker sitt, Case 39, En enda man och Enter the void.

Intressanta filmer jag har kvar att se: Sin Nombre.

Idag listar även Flmr, Filmitch och The Nerd Bird sina favoriter från 2009, Fripps filmrevyer har uppdaterat sin lista, Jojjenito har också gjort en och Movies-Noir gjorde sin sammanfattning för ett bra tag sedan.  Vill du läsa fler av mina filmårslistor så hittas dessa här.

Vad säger du, håller du med? Vilka filmer hade hamnat på din topplista?

LIFE DURING WARTIME

Todd Solondz Life during wartime är en film som legat på min ska-se-lista i flera år. När filmårslistan för 2009 skulle skrivas ihop slog det mig – ingen lista utan Todd! Jag var helt enkelt tvungen att se den innan någonting av värde skulle sammanfattas. Imorgon kommer 2009-listan upp här på bloggen och om denna film finns med eller inte får du se då. He he.

1998 skrev och regisserade Solondz filmen som jag inte kan benämna som någonting mindre än ett mästerverk: Happiness. Sen dess har jag haft min radar inställd på denna ångestens Kung Midas och försökt se hans alster med ohajpade ögon. Det gick okej med Dark horse, det gick riktigt bra med Storytelling och inte alls med Palindromes. Life during wartime har på nåt sätt känts som ”sista chansen” att få återuppleva Happiness igen och med facit i hand – HÄÄÄÄÄHÄÄÄÄÄÄ, wohooooy, det var nära, riktigt nära!

Första scenen sätter tonen, den klockrena, den obehagliga, den som gör att jag vill vrida mig ut ur huden och tvätta den i 90 grader i klorin. Jag fattar inte riktigt hur han gör men han lyckas skrapa på ytan på ”normala” människor och få fram det där man misstänker (och vet) rör sig i större eller mindre doser innanför allas pannben: mörker, ångest, obearbetade trauman och minnen, sexuella mer eller mindre accepterade fantasier, dåligt självförtroende, skev självbild och diverse rädslor.

Alla vuxna är knepiga (och kanske lite äckliga), alla barn är knepiga (och kanske lite äckliga) och man vet aldrig åt vilket håll historien drar. I Happiness var pedofili/incest en stor del av grundhandlingen och i Life during wartime är det någonting liknande. Det sexuella visas sällan (eller aldrig) som någonting fint och naturligt i Todd Solondz filmer. Jag undrar vad han själv varit med om som barn.

Life during wartime är som en åka till en liten stad man inte visste att man ville besöka men på väg hem är man lite visare, känner att resan var mödan värd och man är samtidigt ofantligt glad att komma hem igen.

 

Veckans Cruz: KAPTEN CORELLIS MANDOLIN

Jag var så jäkla besviken på den här filmen när den kom. Kanske var min hjärna inställd på nåt enbart mysromantiskt bland terracottakrukor, olivträd och grekisk fårostsallad och sen handlade den om….krig. Samtidigt kan man tycka att det är orättvist att anklaga filmen för att jag själv är orutinerad och icke påläst meeeeeeeen  vadååååå, måste man alltid vara det när man sätter sig i en biosalong? Jag tycker nog inte det.

Nu fick jag i alla fall chansen att inför detta tema se om filmen och det var riktigt trevligt. Dels visste jag nu vad filmen handlar om och dels fick jag återuppleva Nicolas Cage i sin glans dagar innan han började träna för VM i överspel. Här är han jättebra trots att han ska prata engelska med italiensk brytning och på ett trovärdigt sätt kunna leda nån form av manskör bestående av enbart soldater.

Den lilla grekiska ön Kefalonia blir ockuperad av både tyskar och italienare under andra världskriget. Den unga grekiska kvinnan Pelagia (Penelope Cruz) är förlovad med Mandras (Christian Bale), en trevlig men ganska omogen ung man som ryckt in i armén och krigar långtbortistan nånstans. Han är borta så länge att Pelagia tror att han är död, vad ska hon tro när hon aldrig får så mycket som ett livstecken från honom trots alla brev hon skriver?

Men Mandras kommer tillbaka med otäckt tilltygade fötter och ett psyke som vittnar om att mycket krigiskt skit flutit under broarna. Han kommer tillbaka ungefär samtidigt som kapten Corelli (Nicolas Cage) och hans förband kommer till byn. Pelagia slits mellan sin lojalitet till Mandras och sin attraktion till den italienske soldaten och hur historien utvecklas kan ett dagisbarn gissa sig till.

Penelope Cruz känns så otroligt ung i filmen men hon är trots allt 27 år. Självklart tycker jag hon är bra, hon är en njutning att beskåda. Annars imponerar Christian Bale stort som Mandras. Han är smutsig och lite bakom och ser genuint glad ut när han är glad och riktigt sorgsen ut när han är det.

Filmen var betydligt mysigare nu än jag mindes den och även om den inte känns som en turistfilm för Greklands övärld (jämför med Mamma Mia) så blir jag väldigt sugen på att både bada, resa och frossa i tzatsiki – och fortsätta mitt Cruz-tema en vecka till – eller två.