BEKÄNNELSEN: Mina svarta får i filmsamlingen

Flmr-Steffo har startat ett projekt, ett stafettinlägg där han vill försöka luska reda på det där ”hemliga” som alla vi filmälskare har vare sig vi vill eller inte: felköpta filmer på hyllan, filmer vi skäms över, svarta får helt enkelt.

När jag såg inlägget var min första tanke HERREGUD, det finns ju hur många som helst och jag ska alltså välja ut tre??? Sen tittade jag på hyllan hemma och ett leende spred sig från öra till öra. Noll! Jag har inte ett enda svart får i filmhyllan. Nada. Zipp. Zero.

Nu ljuger hon, tänker du säkert men nej, det gör jag inte. Jag har inga skämsfilmer hemma, däremot har jag löst problemet genom att skapa en filmhylla på JOBBET där jag lägger alla mina felköp och där mina kollegor gör detsamma. En byt-låna-ta-om-du-vill-ha-hylla helt enkelt.

Jag har valt ut tre filmer ur denna hög som jag vill belysa lite mer. Dom ÄKTA svarta fåren, dom som med facit i hand inte var värda en enda spänn.

TATUERAD TORSO

Svensk deckare när den är som allra sämst.

REDACTED

Brian De Palma när han är som allra sämst.

MOBY DICK 2010

Läskiga-djur-under-vatten när det är som ALLRA sämst.

.

Sådär, nu har jag bekänt färg. Vill du göra detsamma, vill du haka på stafetten? Här är länken till Steffos inlägg. Där står allt du behöver veta.

TAXIDERMIA

A twisted slice of life” står det på postern till den ungerska filmen Taxidermia. Hahahahaaa, tillåt mig skratta tills kinderna krampar, det var dagens, månadens, ÅRETS understatement.  ”Visually dazzling” står det också och det kan jag skriva under på samtidigt som frukosten försöker ta sig upp ur magen och ut igen.

Jag såg Taxidermia i söndags kväll precis innan jag skulle sova. Låg i sängen och tittade på datorn, hade hörlurar och trodde jag var kittad. Det var jag inte. Det jag hade behövt var nån att hålla i handen och en spypåse.

Jag har aldrig sett så mycket kräks samtidigt i en film som i denna. Hela den mittersta tredjedelen av filmen går i princip ut på att män som tävlar i att äta extrema mängder äcklig mat (typ vita bönor, typ nån jävla vit pudding, typ nåt….tomatigt) efter tävlingen ska försöka tömma sina magar. Och det gör dom. Mycket. Gärna. I närbild. Det klafsar i hörlurarna, jag hör varenda liten matklump plonka ner i metallskålar och jag hulkar….hulkar så tårarna börjar rinna.

Filmen är uppdelad i tre delar. Den första delen utspelar sig under Andra världskriget och handlar om en man med perversa böjelser som går igång på smärta av olika slag, typ att doppa snorren i stearin, tända på den som vore den ett ljus och sen garva sig gul och blå när lågan blir en halvmeter hög och det börjar svida. Han gillar även att stoppa ner snorren i isvakar, att en höna hackar på den med näbben samt att sätta på uppfläkta grisar. Alltså döda, uppskurna grisar. Ja det var väl det. Man får helt enkelt se lite smått och gott av filmiska upplevelser som i alla fall inte nåt mina ögon förrän nu.

När del två kommer trodde jag att jag hade sett det värsta. Det hade jag inte. Denna del utspelar sig under Kalla kriget och handlar alltså om ”an obese speed eater” vid namn Kálmán som även är Ungersk mästare i ”sporten”. Det bjuds på en hel del omysigheter såsom bajsiga stjärtskåror och nämnda vomeringsscener och det här är på gränsen för vad jag vill se på film faktiskt. Men jag härdar ut, NU hade jag väl sett allt som fanns att se av ”värde”? Eller?

Hick.

Nejdå. Nu kommer del tre. Delen som är anledningen till att filmen heter Taxidermia.

Enligt Wikipedia betyder taxidermi ”(grekiska för “gestaltning av huden”) är konsten att konservera döda ryggradsdjur. I vardagligt tal talar man om uppstoppning av djur och i juridiska termer benämns det preparering” och nu får jag lära känna konservatorn med det fågelliknande utseendet och skyddsglasögonen lite bättre. Nu är det nutid och den lille pojken Lajoska som föddes i slutet av den andra delen har nu blivit vuxen. Han är dock aningens klenare byggt än sin far Kálmán som uppenbarligen inte har kunnat sluta äta för nu måste han väga ett ton eller nåt?

Lajoska har pappan i en ”bur” i hemmet och han har två gigantiska katter som han matar med smör (eller ister eller nåt annat….äckligt vitt). En dag när Lajoska kommer hem har katterna – i brist på ordentlig mat – käkat på pappan så pappan är död. Då stoppar han upp pappan med katterna och hö. Det ser rätt vidrigt ut. Och nu, med inga närstående kvar i livet, tycker Lajoska att det är en bra idé att leka kirurg med sig själv och han spänner upp sig i nån egenhändigt uppfunnen apparat och börjar operera bort sina egna inre organ – givetvis i närbild, i låååånga scener. Som den idoge taxidermist han är så är målet med det hela att på nåt sätt lyckas stoppa upp sig själv.

Jahopp. Och där ligger jag och mår illa.

Enligt regissören György Pálfi är filmen ”a metaphorical socio-political retelling of Hungary’s history from the Second World War to the present day” och precis som med A Serbian Film (som tydligen också enligt filmmakarna ska ha nån slags socialpolitisk baktanke) känner jag: Metaforer….kom igen! Kan ni inte bara erkänna att ni gillar att göra svinäckliga filmer?

Till slut, vad sätter jag för betyg på en film som denna? Hur mycket uppskattar jag att se sånt jag aldrig har sett förut hur vidrigt det än må vara? En hel del faktiskt, alla hulkningar till trots. Taxidermia är verkligen ingen BRA film och det är inte en film jag skulle rekommendera till någon som inte är filmnörd och/eller halvskadad i huvudet men helt utan förtjänster är den faktiskt inte.

Blir du SUPERNYFIKEN på filmen kan jag meddela att den finns att se på youtube! Visserligen saknar den text men jag kan lova att det inte kommer göra någon större skillnad. Jag läste visserligen texten när jag såg filmen men jag hade kunnat hänga med utan. Lätt!

.

.

Sista dagens duo: GINGER & ROSA

Ginger (Elle Fanning) och Rosa (Alice Englert) är riktiga BFF:s, sådär som man tänker sig två tjejer som alltid varit bästa vänner. Man tänker att det kommer vara så för evigt, att ingenting kan komma emellan en vänskap som är så pass stark.

I 1960-talets London demonstrerades det mot och för både det ena och det andra, det var viktigt att ha en åsikt och våga stå för den. Ginger och Rosa vågar, speciellt eftersom Gingers frispråkiga pappa Roland (Alessandro Nivola) är en stor och stark förebild.

Jag vet inte om det här är manusförfattaren och regissören Sally Potters självupplevda historia men det stämmer i ålder, i uppväxtområde samt i hårfärg. Att Sally Potter är Ginger alltså. Fast här är Elle Fanning Ginger, hon ÄR Ginger och för mig är det hon som är filmens stora behållning.

Det tog mig tre kvällar att se filmen, jag somnade obönhörligen men inte på grund av att filmen var tråkig eller dålig utan för att jag var så sjukt trött. As simple as that. Och varje gång när jag började om från början tänkte jag ”satan vad bra hon är Elle Fanning”. Ingen på jorden kan skratta lika naturligt sorglöst som hon. Det är nästan så hon ser lite….korkad….ut när hon skrattar men å andra sidan, vem gör inte det? Men att bjussa på sitt eget naturliga skratt sådär på film, det hör inte till vanligheterna.

Ginger & Rosa är helt enkelt en BRA film, en film som man knappt tänker på är en film, den bara flyter på och ger mig en inblick i en helt annan värld.

Jag måste säga att Ginger och Rosa är en stark duo. Skådespelarmässigt glänser den ena medans den andra är helt okej men tillsammans, tillsammans är dom… Nej, jag tänker inte spoila nåt alls av handlingen här. Se filmen istället.

Det här var den sista duo-filmen i detta tema, i alla fall för den här gången. Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

.

HOME

Oh (som på svenska heter Å) är liten, lila och älskar att ordna fester. Oh tycker det är jätteroligt med fester när dom han bjudit in kommer men det är nåt Oh sällan får uppleva. Hen är liksom lite utstött, oklart varför. Oh ser nämligen ut exakt som dom andra utomjordningarna, det verkar bara som att resten av befolkningen bestämt sig: Oh är udda och hen ska inga polare ha.

Oh och hans utomjordingsklan har beslutat sig för att inta Jorden och så blir det. Alla människor förflyttas till nån form av läger (inte tältläger, mer radhusläger) i Australiens torrlagda delar och i den här förflyttningen kommer Tip och hennes mamma ifrån varandra. Tip blir ensam kvar i stan och försöker hålla sig borta från utomjordingarna så gott hon kan, samtidigt har den lila lilla tjommen Oh gjort ännu en brutalmiss och bjudit in både alla ufo-bekanta OCH galaxens antagonister (monstren/the bad guys) på inflyttningsfest. Han är därför wanted dead or alive kan man säga. Tip är ensam, Oh är ensam och självklart stöter dom ihop och självklart blir dom vänner.

Den här premissen har man sett hundra gånger förut och speciellt i animerad film. Omaka personer/varelser blir vänner för livet och inte sällan är det figurer som på ett eller annat sätt känner sig mobbade, utstötta och helt enkelt ensamma men som hittar ett sammanhang där dom får plats och duger precis som dom är.

När jag hör barnens reaktioner på filmen i biosalongen slår det mig hur viktig denna typ av film är. Det tjoades, ropades, hejades och gräts och oftast när jag som vuxen ser denna typ av barnfilm kan jag förstå reaktionerna rent logiskt men jag känner dom inte själv. Men när jag såg Home kände jag mig som fem år i kroppen. Jag var med, jag var där, jag njöt av filmen, av åkturen som den bjuder på. 3D:n var jättebra och jag var glad att jag såg filmen med svenskt tal utan text (i brist på engelsk tal utan svensk text), jag tror nämligen att frånvaron av textning gjorde att jag hamnade ännu mer INUTI filmen.

Home är en charmig, härlig, rolig film med en grymt skriven och ritad kvinnlig huvudkaraktär i tuffa Tip som klarar biffen iklädd jeans och Converse. Och den lille Oh är alldeles ljuvlig. Nästa gång jag känner mig som ett ufo ska jag titta mig i spegeln och tänka på Oh. Kan Oh, kan jag.

IT FOLLOWS

Om du någon gång undrat hur viktig musiken är för en film – se It follows så förstår du.

Suggestiv elektronisk musik a la vilken gammal hederlig John Carpenter-film som helst, eller Drive för den delen och jag bara myser. Härligt är det. Jag märker hur jag liksom…vaknar. Filmen växer och jag lyckas på nåt mycket underligt vänster hålla mig koncentrerad på handlingen trots att det är bra jävla oroligt i salongen. Prat och smask och konstiga ljud, högljudda gäspningar och vanligt spring. Herreguuuud så många överfulla urinblåsor det var under just denna visning.

It follows är en skräckfilm som – håll i hatten nu, rita kors i taket, kasta salt över axeln, lägg inte nycklarna på bordet, gå inte under en stege och undvik A-brunnar – känns superfräsch! Handlingen är helt nyuppfunnen och det är inget man är direkt bortskämd med om man gillar denna genre. Men det är också detta fräscha som gör att det ofräscha i filmen känns så alldeles onödigt.

Som första scenen till exempel. En ung tjej med vitt linne som spänner över brösten, korta silkiga pyjamasshorts och röda högklackade skor med sylvassa klackar kommer springande. Hon försöker uppenbart fly från något/någon och hon klapprar fram på asfalten med dom där jävla klackarna. ”Men ta av dig skorna då dumjävel!” vill jag utbrista eller kanske i en lite snällare ton:  ”Hur tänkte du nu?”. Det känns som om manusförfattaren och regissören David Robert Mitchell borde kunna bättre än att trilla ner i dessa tröttsamma svarta skräckfilmsfloskelhål som man sett tuuuusen gånger förut. Samma kläder men med ett par gympadojor på fötterna hade räckt för att kännas nytt.

Det finns lite fler saker med filmen som jag är tveksam till men jag väljer att inte gräva ner mig i dessa, det känns både onödigt och orättvist. Jag gillar ändå det mesta i filmen. Maika Monroe är jättebra i huvudrollen som Jay, det är schysst att filmen utspelar sig i Detroit av alla amerikanska städer, det är härliga omgivningar och en otroligt skön stämning filmen igenom och – som sagt – den nyskapade idén att detta ”förföljande något” överförs via sex som vilken könssjukdom som helst har åtminstone jag aldrig sett på film förut. Samtidigt är det klurigt, ligger det nån sunkig moralisk filt över filmen, skuldbeläggande av sexuellt aktiva ungdomar?  Jag vet inte, jag avstår att analysera filmen på det sättet just nu.

It follows är alltså en nyskapande skräckfilm men den är mindre läskig än jag önskade och trodde. Den har en hel del bra scener och visst fick jag en liten hurv längs ryggraden ett par gånger. Betygsmässigt får den en stark trea, så stark att den är på väg att tippa över till en fyra.

Jag såg filmen med Jojje och Joel. Länkar till deras texter kommer när inläggen är publicerade. Och ja, vi sprang alla tre när en gul sopningsbil ”jagade” oss över Hötorget. Fan vet vem som körde.

Nu har Sofia också skrivit om filmen, likaså FlmrFilmparadiset och film4fucksake.

Filmmusiken kan du lyssna på här.

Fredagsfemman #164

5. Bloodline

Den där nya Netflix-serien Bloodline, kan nån berätta mig för mig what the fuzz is all about? Jag har sett hela serien nu och för varje avsnitt som gick tänkte jag NU måste nånting hända, NU vänder det, NU blir det en twist, nånting jag aldrig sett förut. Men det kom aldrig nåt. Och den där berättarrösten, den manliga varianten av den kvinnliga i Desperate Housewives….varför? Serien får 2/5 och då är jag ganska snäll.

.

.

.

4. Jobb-bio

Imorgon är det dags för årets andra jobb-bio, då ska hela färgbutiksgänget gå och se filmen Home. Ena trailern är lysande, den andra not so much så det känns som filmen kan bli både flipp eller flopp eller nånting där emellan. På söndag kan du läsa vad vi tyckte.

.

.

.

3. Jane Campion kommer till Stockholm

Den 26 april kommer den mästerliga regissören Jane Campion till Stockholm och med anledning av det visar Cinemateket alla hennes filmer under våren. Mer info finns här, här kan du köpa biljett för att närvara vid samtalet och här kan du läsa mina tankar om hennes filmer när jag hade min Jane Campion-vecka.

.

.

.

2. Ruth Wilson

Jag har sett henne i Luther och Saving Mr Banks och hört hennes röst i Locke men det är i TV-serien The Affair som jag verkligen kan säga att jag fattar grejen med Ruth Wilson. Grym är hon. Grym!

.

.

.

1. Blåst på The Jinx-konfekten

Så är man med på HBO Nordic-tåget. 79 kr/månad känns det helt klart värt speciellt nu när Game of Thrones snart börjar igen. Och jag blev så GLAD när jag såg att The Jinx fanns att se där, serien jag läst om och varit nyfiken på ett tag. Så jag börjar titta, tycker det är lite luddigt men vafan, så kan det vara ibland, det är väl bara att härda ut lite, snart är jag inne i historien. Hjärnan får jobba lite i alla fall. Så tar avsnittet slut och jag ska se nästa men då märker jag att det är det SISTA avsnittet jag sett! Avsnitten är listade i ”fel” ordning och jag gjorde dundertabbarnas dundertabbe. Känner mig både svindum och lurad och framförallt totalblåst på The Jinx-konfekten.

.

 

Tre om en: TRE FILMER SOM INTE UNDER NÅGRA OMSTÄNDIGHETER FÖRTJÄNAR ATT SES (OCH ÄNDÅ HAR JAG GJORT JUST DET)

JERSEY SHORE SHARK ATTACK (2012)

TV-serien Jersey Shore handlar om amerikaner som äkta eller inte beter sig och ser ut som italienare och som – i mitt tycke – är så svinjobbigt högljudda och over the top att avsnitten blir i det närmaste otittbara.

Filmen Jersey Shore Shark Attack handlar alltså om samma typ av amerikansk-italienare som partajar vid strandkanten och ska ha en STOR fest där Joey Fatone från N´Sync spelar Joey Fatone från N´Sync och han är publikdragaren för kvällen. Men blodtörstiga hajar vill också vara med. Den episka Jersey Shore-hajattacken från 1916 riskerar att få en repris.

.

.

.

PARALLELS (2015)

Då det kanske inte var så överraskande att förra filmen var svindålig blev jag ändå en smula besviken på denna. En science-fiction-film om parallella världar låter ändå rätt sevärt tycker jag men TJI fick jag. Långnäsa.

.

.

.

ROMEO (2013)

Om man gör ännu en remake på Romeo och Julia-historien men inte gör någonting nytt av den då undrar jag: varför? Det är som att göra en cover men spela och sjunga exakt som en härmapa efter originalet. Helt jävla onödligt.

Att denna film med originaltiteln Romeo & Juliet dessutom får den svenska förenklade titeln Romeo gör mig smått irriterad. Som om Julia inte är viktig för historien??? Sån tur att det är en såpass asdålig film att det bästa är att helt enkelt förtränga att den ens finns.

Så. Borta.

 

 

 

THE GUARD

En moraliskt tveksam polis med rasist-tourettes (Brendan Gleeson) tvingas samarbeta med en svart FBI-agent (Don Cheadle) i en komedi som på sina håll är så skruvad att jag sitter med uppspärrade ögon och bara njuuuter. Det är synd att postern är så intetsägande, det har liksom inte funnits så mycket som en susning av sug hos mig att se filmen – inte förrän nu.

The Guard är John Michael McDonaghs första långfilm som både manusförfattare och regissör. Calvary är den andra och anledningen till att The Guard nu är sedd. Senare i år kommer den tredje, War on everyone.

Jag är uppenbarligen vansinnigt förtjust i den här mannens sätt att göra film – och hans underfundiga manus. Jag önskar att han hade gjort massor med filmer som jag missat och kunde beta av men nu är det slut och det är tomt och tråkigt tycker jag.

Brendan Gleeson är aldrig så bra som han är i McDonaghs filmer och Don Cheadle som aldrig varit någon direkt favvo hos mig visar prov på skön självdistans här. Mitt tips är helt enkelt att du struntar i om filmen på ytan känns tråkig, dra på den bara, titta, fnissa och låt dig underhållas ordentligt.

BAD WORDS

”Why don’t you take your potty mouth, go locate your pre-teen cock-sucking son and stuff him back up that old blown-out sweat sock of a vagina and scoot off back to whatever shit-kicking town you came from!”

Guy Trilby (Jason Bateman) är snabb i käften som den där kakaduan på julafton, fast men noll procent social skills och en rätt stor släng av tourettes. Han struntar totalt i vem mottagaren i andra änden är, han pratar precis på samma sätt till vuxna som till barn.

Guy hoppade av skolan i åttonde klass och det är viktig information för resten av filmen. Han är nämligen med i en stavningstävling för åttondeklassare och inga tävlingsregler i världen kan få honom diskvalificerad trots att han alltså är en vuxen man och alla han tävlar mot är barn.

Jag gillar hela filmens upplägg, det är helt suspekt. Respektlösa over-the-top-skämt blandas med spydigheter, vulgariteter, sexskämt och elakheter på barnens bekostnad och jag tyckte det var riktigt roligt. Jag såg filmen med dotterns pojkvän och även han skrattade gott trots att han många gånger väste ”såhär får man faktiskt inte säga till BARN!”. Och han har rätt, man får inte säga så till barn men det är DET som är så jäkla najs med filmen, den struntar helt i skan och måsten, den kör sitt helt egna race.

Betygsmässigt är filmen uppe och nosar på fyran, vid en omtitt kan jag mycket väl tänka mig en höjning. För att jag kommer se om den är jag övertygad om.

Flmr-Steffo har också sett filmen och skrattat gott.

BALLS OUT

Nu blir det ännu mer tennis.

Komedier som handlar om sport kan vara jätteroliga. Ja, som Major League till exempel, eller Cool Runnings.

Dom kan också vara bitvis kul som Blades of Glory och Billy Madison.

Sen kan dom vara som…Balls Out.

Dagens duo: VENUS AND SERENA

Gosh vad man är bortskämd med bra dokumentärer! Jag märker det så tydligt när jag ser motsatsen, alltså såna som inte är sådär jättebra. Venus and Serena är en sån. 99 minuter tennisdokumentär om idrottsvärldens coolaste och mest framgångsrika systrar, Venus och Serena Williams, en film som på pappret borde vara superintressant men som blir just ingenting på grund av skit bakom spakarna. Jag har liksom ingen annan förklaring än att regissörerna Maiken Baird och Michelle Major faktiskt inte har koll på vad dom pysslar med.

Ett tips till Maiken och Michelle – kolla in Sportspegelns årskrönika. Leta upp gamla avsnitt av Lilla Sportspegeln, äsch vad fan det räcker om ni kollar in Sportnytt vilken torsdagskväll som helst om det bjuds på en kortintervju med någon sportutövare, det är mer nerv i ett trettio sekunder långt inslag i ett tio minuter långt sportnyhetsprogram än i denna sportdokumentär i långfilmsformat och det gör mig faktiskt lite förbannad.

Historien om systrarna Williams är nämligen jättespännande. Uppväxta i Compton, i det kaliforniska ghettot, med en pappa som tiggde använda tennisbollar utanför sportanläggningar, la dom i en kundvagn och drog hem den till sina tjejer, tränade med dom, slet som en tok för att ge dom ett bättre liv. Den bästa och enda lösningen han kunde komma på var att dom båda skulle bli bäst i världen på tennis. Och det blev dom. Båda två.

Ja du hör ju vilken stark grundstory det finns där, det är ju bara att börja gräva vidare men nej, Baird och Major väljer att göra filmen till stora delar som en reklamvideo för systrarnas största tennissegrar – med sedvanlig ”tuff” musik lite för högt i bakgrunden (och DÄR har dom ännu mer att lära av TV-sporten!). Varenda gång det hettar till och blir riktigt intressant så klipps det till något fluffigare och ytligare.

Det är inte bortkastad tid att se filmen, det är bara synd på så goda ärtor. Det kunde ha blivit så himla mycket bättre.

Att säga att Venus Williams och Serena Williams är något annat än den i princip perfekta duon vore tjänstefel. Om nån begåvad filmare INTE gör en kanondokumentär om dessa systrar så är det också tjänstefel. Går det att göra en remake på The Blob går det att göra en remake på Venus and Serena.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

.

THIRD PERSON

Watch me…

Det viskas så lite nu och då i den här filmen. ”Watch me….”. Jag har funderat på varför men jag kommer inte fram till nåt bra svar. Filmen är i övrigt inte direkt övernaturlig. Kanske vill filmens regissör och manusförfattare Paul Haggis få till nån annorlunda ”röd tråd” i persongalleriet, sådär som han lyckades med i Crash. Eller lyckades han verkligen med det i Crash?

Watch me…

Liam Neeson är författaren Michael som sett sina bättre dagar. Han är nyskild från frun (Kim Basinger), verkar ha ett ganska otryggt men passionerat ”förhållande” med älskarinnan Anna (Olivia Wilde) och skriver mer i dagboken än på den nya romanen. Scott (Adrien Brody) går in på en amerikansk bar där ingen pratar engelska och blir betuttad i en fager kvinna (Moran Arias) med rejäl urringning och Julia (Mila Kunis) får av någon anledning inte träffa sin son och hennes advokat Theresa (Maria Bello) försöker hjälpa henne vilket är lättare sagt än gjort.

Watch me…

Alltså, jag skulle egentligen sova. Jag hade egentligen både släkt lampan och bestämt mig men nånting sa ”Watch me…” och vips hade jag satt på både TV:n och filmen. Två timmar och sexton minuter senare var klockan 03 och eftertexterna rullade. ”Watch me…” Ja, jag gjorde precis det och ja, filmen var rätt bra.

THE COBBLER

Ibland är det extra tur för filmer att dom inte får svenska titlar. The Cobbler låter rätt coolt, Skomakaren gör det inte.The Cobbler är en film som redan från första början ligger på minus för många, bara det att Adam Sandler spelar huvudrollen ger kalla kårar och kanske starkare fysiska reaktioner än så för en del. För mig är det tvärtom. Adam Sandler betyder mys för mig.

Hans namn på en filmaffisch borgar (för det mesta) för en lite lagom hjärndöd filmstund med ett tämligen stort mått av hjärta och garanterade skratt. Fast om jag ska vara riktigt ärlig tycker jag Adam Sandler är som bäst när han spelar mer allvarsamma roller. När han är en vanlig dude, lite ensam, lite ledsen, lite skäggig, lite sådär som snubbar är mest. Till min stora glädje spelar han just en sådan snubbe i den här filmen.

Max Simkin (Sandler) jobbar som skomakare, ett yrke som gått i familjen i generationer. Han har sitt eget krypin, kunder som kommer, ett jobb att sköta – men sen då? Han är ensam. Han tar hand om sin gamla mamma som blivit lämnad av pappan, han känns omtänksam och väldigt lugn (för att vara en Adam Sandler-karaktär). Det är lätt att tycka om Max.

Innan du dömer ut mig och det liv jag lever, ta och gå en mil i mina skor.” Precis så är det. Ingen av oss har någon aning om hur andras liv egentligen ser ut. Men Max har det. Han får det genom att han – av en slump – provar ett par inlämnade skor och när han tittar sig i spegeln är han hux flux Leon Ludlow (Method Man), områdets storskurk. Resten är – som man säger – historia och det är en historia som är underhållande och faktiskt väldigt mysig.

Musiken är skön, trivsam och lågmäld, jag hade en riktigt trevliga 99 minuter och Steve Buscemi är med och säger ”Have a pickle” på ett sånt jävla äckligt sätt att man bara måste älska karln.

LIFE OF CRIME

Jennifer Aniston mol allena kan fortfarande sälja in en film.

Japp. Så är det. Jag bläddrade förbi en film jag inte kände till på Itunes till sen såg jag Jennifer Anistons ansikte och en gul telefonlur, hey ho, två sekunder senare hade jag hyrt filmen.

Sen såg jag filmen och hey ho två sekunder senare var den borta. Hårddisken mellan öronen var raderad.

Jag minns att det var härligt att se Tim Robbins igen och en film som utspelar sig 1978 är aldrig fel. Många kul kläder och glada färger överallt. Historien var aldrig speciellt engagerande, jag kan tänka mig att manuset i sin linda kändes betydligt mer intressant för dom avlönade skådespelarna än den filmiska slutprodukten blev.

Nåja. Jag har sett sämre filmer. Och väldigt VÄLDIGT många bättre.