JOHAN FALK 11: DE 107 PATRIOTERNA

Det uppstår skottlossning i en park mellan två gäng. Mitt emellan hamnar – som vanligt känns det som – helt oskyldiga människor, däribland en pappa (Eric Ericsson) med sin lilla dotter. Flickan blir skjuten och dör.

Frank Wagner (Joel Kinnaman) har en gång för alla bestämt sig för att byta liv, lämna landet och satsa allt på den sista och kanske enda chansen han har att få tillbaka Marie (Ruth Vega Fernandez). Samtidigt har Örjan (Johan Hedenberg) flyttat tillbaka till Sverige efter att ha bott många år utomlands och han vill träffa sin dotter Nina igen. Nina är Heléns (Marie Richardson) dotter, Johan Falks styvdotter. Seth Rydell (Jens Hultén) har bara dagar kvar av sitt fängelsestraff och börjar känna lukten av frihet.

Det är många småsaker i den här filmen som bevisar för mig hur annorlunda den här polisserien är jämfört med dom flesta andra. Dessa filmer väjer inte för något. Dör ett barn så får man se det. Om någon skjuts så blöder det. Det gör ont, det är smutsigt, det är liksom rejält alltihop.

Manuset är välskrivet men pratigt. Lite…svajigt. Ojämnt tempo filmen igenom. Dessutom kan jag bli lite trött på allt nassesnack och användningen av n-ordet. Jag förstår vad rasistidioterna vill säga, det skrivs lite onödigt mycket på näsan.

Första filmen i serien som får lägre än en trea i betyg. Otroligt!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

Fredagsfemman #182

5. Juli, månaden som försvann

Jag tror inte jag är ensam om att känna detta men snabbare än man hann säga ”sommartider hejhej” så är juli alldeles strax slut. Beror det bara på regnet eller är det nån glitch i tideräkningen? Var det bara tjugo timmar på varje dygn den här månaden? Det är augusti imorgon! Vad tusan hände?

.

.

.

4. Retro

Ett sånt otroligt trevligt SVT-program det här är, Retro. Förra veckan handlade det om barnskådespelare som vi som var med såg på 80-talet, Corey Feldman och såna ess. Den här veckan handlade det om ZTV. Den där nostalgihalvtimmen bara svischar förbi.

.

.

.

3. …och det här med att filmer ska vara gratis?

Det blåser kring den populära sajten Swefilmer och det rockar på Johan Falks officiella facebooksida som har upphovsmannen Anders Nilsson bakom spakarna. Det diskuteras vilt om det här med att ladda ner filmer utan att betala för dom och det går att hålla sig för skratt när man läser kommentarerna både vad gäller språkbruk, särskrivningar, argument och åsikter över lag. Det jag fnular mest på är hur det kommer sig att så många ser det som en självklar rättighet att filmer ska vara gratis? Innan internet fanns, inte fan gick man till Åhléns och packade väskan full med VHS:er eller DVD:er för att JUST NU känner JAG för att se dom här filmerna och jag har faktiskt INTE RÅD att köpa dom så då tar jag dom helt sonika, japp det gör jag, tjillevippen! Men nu när allt är så lättillgängligt då är det inte stöld längre, det är en….rättighet. Hur blev det så? (Och frågan hur man ska lösa det hela är en annan femma, den tar jag upp någon fredag framöver.)

.

.

.

2. Rebecca Ferguson

Vilken resa hon gjort, Rebecca Ferguson! Från Anna Gripenhielm i TV4-serien Nya Tider 1999 till världens coolaste kicka-rumpa-actionbrutta i nyaste Mission Impossible-filmen. Jättekul! Svenskarna i Hollywood gör mer än bra ifrån sig!

.

.

.

1. Gillian Anderson och The Fall

Att andra säsongen av The Fall finns på Netflix gör mig lycklig. Tänk att man kan behöva så lite för att bli genuint glad. Gillian Anderson är majestätisk som den lugna och systematiska polisen Stella Gibson som ska försöka hitta seriemördaren och våldtäktsmannen Paul Spector (Jamie Dornan) innan han slår till igen. Sevärt ända in på cellnivå!

.

.

 

 

MISSION: IMPOSSIBLE – ROUGE NATION

Ska jag svära, ska jag hjula, ska jag sjunga Campiooooone, ska jag strössla superlativer över denna lilla konstiga man som lystrar till namnet Tom Cruise? Ska jag försöka förklara hur mina filmnerver inuti kroppen hoppar runt som om dom förätit sig på sockervadd?

Ska jag slå på stora trumman när det gäller Rebecca Ferguson, tjata hål i huvudet på alla som vill höra att jag tycker hon är den coolaste actionbruden som skådats på film sen Uma Thurman åkte motorcykel med gula skinnkläder?

Hennes Ilsa Faust skulle kunna bli den första kvinnliga actionhjältefranchisen att stå på alldeles egna stadiga ben, hon är fullt jämförbar med Jason Bourne, Jack Reacher eller ja, Ethan Hunt för den delen. Att hon dessutom har den goda smaken och förståndet att ta av sig sina högklackade skor när det vankas springscener ger henne en redig guldstjärna i min bok.

Om du läst ända hit har du nog förstått att jag är fullständigt kär i den här filmen. Som actionfilm och summarblockbuster betraktad har den allt, precis ALLT och jag har ingenting att klaga på (jo, kanske att den är tio minuter för lång men det är en minipetitess i sammanhanget, knappt värd att ens nämna). Jag satt i biosalongen och njöt för fulla muggar samtidigt som jag satt och tänkte på vilket enormt tomrum det skulle bli i filmvärlden om Tom Cruise av någon anledning skulle dö. Hemska hemska tanke. En mer stabil skådespelare kan jag inte tänka mig, helt ljuvlig att beskåda i denna typ av film.

Rebecca Ferguson är som sagt så jävla klockrent castad här, hon är cool, stentuff, självständig, vacker och noll procent bimbo, lite som en Trinity-variant av Ingrid Bergman. Hon är dock inte den enda svenska skådespelaren i filmen. Seth Rydell……f´låt, Jens Hultén spelar Janik Vinter, eller ”The Bone Doctor” som han också kallas, en roll som känns som en skön spin-off på hans roll som Seth i Johan Falk-filmerna.

Om jag ska betygsätta filmen korrekt, alltså med magkänslan och ingenting annat, så finns det efter moget övervägande bara ett betyg jag kan ge. I actiongenren anno 2015 kan det inte bli bättre än såhär.

DEVIL´S KNOT

Det finns en trilogi dokumentärfilmer som heter Paradise Lost. Jag skulle säga att dom ligger på topp tre av dom bästa dokumentärer jag någonsin sett.

Paradise Lost handlar om rättegångarna som följde när tre små pojkar hittades mördade i West Memphis, Arkansas och tre tonårspojkar, Damien Echols, Jason Baldwin och Jessie Misskelley Jr, anklagades, fälldes och dömdes till döden för brotten.

När jag hittade denna spelfilm som handlar om samma händelse är det självklart att jag tittar, trots att det är Atom Egoyan som regisserat. Egoyan är mannen som verkar ha tagit patent på att skildra den lilla människans sorg genom ett filter av övertydlighet och sengångartempo.

Där dokumentären försöker sätta fingret på alla infallsvinklar där fokuserar Egoyan på Pam Hobbs, en av dom mördade pojkarnas mamma (Reese Witherspoon) samt Ron Lax (Colin Firth), en försvarsadvokat som pro bono hjälper till lite på sin kant sådär, han tror inte att dom åtalade killarna är skyldiga. Fast mest verkar det bero på att han tyckte Pam Hobbs var snygg när han såg henne gråta på TV.

Det är nåt så jävla enerverande att se skådespelare agera efter Egoyans taktpinne. Det överdrivs i kroppsspråk, blickar, språk, ljussättning, kläder, rubbet och jag tror inte att man behöver vara så väldigt filmintresserad för att märka av det. Som i ett mörkt sovrum där Pam och hennes man sover. Hon vaknar upp, ledsen. Då faller det naturliga (?) ljuset (?) på nattygsbordet och lyser upp ett inramat foto av Stevie samt fyra-fem stora oranga plaströr med medicin. Jaaaa, vi förstår att hon sörjer, saknar och mår dåligt. Det behövs inte belysas med fucking PANNLAMPA att hon behöver tabletter för att fungera.

Ett till exempel. Pam Hoobs ska vara nån lightversion av en southern white trash-kvinna. Antingen har Reese Witherspoon gått upp 15-20 kilo i vikt för rollen eller så har hon nån tjock-dräkt under kläderna, jag vet inte vilket men det är inte kroppsformen jag retar mig på. Jag retar mig på att hon har för stora collegetröjor på sig och att dom är rena hela tiden UTOM när hon besöker sonens skolklass. Då har hon en stor fet fläck mellan brösten. Kanske hade jag inte sett det om Devil´s Knot var den första Atom Egoyan-film jag såg men mitt tålamod med denne man är nere på reservtanken nu efter att ha sett honom massakrera denna sanna hiskeliga hemska historia till nåt patetiskt trams.

Jag är ledsen men inte ens stabila skådespelare som Colin Firth och Reese Witherspoon kan rädda den här smörjan. Jag önskar att alla som ser/hyr/köper den här filmen istället tar sig tid att se dokumentärfilmerna. DET är filmiskt kvalitet som Atom Egoyan inte ens kan stava till.

Tips! Paradise Lost-dokumentärerna finns att se på HBO Nordic!

JOHAN FALK 10: SPELETS REGLER

I verkligheten har det gått tre år sedan nionde filmen kom, i filmen har det gått två. Johan Falk (Jakob Eklund) och Frank Wagner (Joel Kinnaman) har inte samarbetat under dessa år och jag kan ana att det varit rätt skönt – för Frank.

Tyvärr orkade Franks flickvän Marie (Ruth Vega Fernandez) inte med det liv dom levde och lämnade honom i förra filmen. Nu har hennes bror letat upp Frank då han behöver hjälp med en spelskuld och Marie och Frank kommer varandra närmare igen.

Alltså, det finns en scen mellan Joel Kinnaman och Ruth Vega Fernandez som utspelar sig i en hall som är så het att det går att råsteka potatis på den. Ändå händer det ingenting. Satan alltså, those eyes!!

Seth Rydell (Jens Hultén) sitter fortfarande inne men hans lillebror Felix (Anastasios Soulis) fick förkortat straff och är nu ute. Seth har utsett honom till Big Boss för hela busligan och det är nåt Frank inte riktigt gillar.

Filmens sista halvtimme innehåller så många människor och så många trådar och vändningar på en sån liten yta att det gäller att vara alert för att hänga med. Det är rätt smart alltihop faktiskt. En riktigt hård och TUFF film i en serie som alltid är tuff och hård. Och bra, icke att förglömma.

Manus: Tage Åström och Viking Johansson
Regi: Charlotte Brändström

FAR FROM THE MADDING CROWD

Är den här filmen det ultimata beviset för att ingenting på film är säkert? Även om det är rätt man och rätt kvinna på till synes rätt plats så kan slutresultatet bli allt annat än tillfredsställande.

Kolla här bara.

Den brittiske författaren Thomas Hardy skrev 1874 boken Far from the Madding Crowd. Det översattes till svenska 1920 och hette då Fjärran från vimlets yra. Det var även den svenska titeln på den första filmatiseringen som kom 1967, regisserad av John Schlesinger med Julie Christie, Peter Finch och Terence Stamp i huvudrollerna. Nu är det alltså dags för en remake. SOM vi längtat! Det har verkligen varit ett ekande tomt HÅL i världens filmproduktion som just den här historien hade kostym nog att fylla. Inte? Säger du det?

Den charmige En dag-författaren David Nicholls sätter sig ner och skriver ett manus till filmen, ett manus som den duktige danska regissören Thomas Vinterberg av nån anledning (som jag inte har kunnat googla fram) blir sugen på. Den begåvade skådespelaren Carey Mulligan castas till den kvinnliga huvudrollen som den självständiga Bathsheba Everdene som var rätt före sin tid i sin strävan att klara sig själv och att inte se ett äktenskap som den naturliga vägen till lycka och trygghet. Männen runt henne blir den belgiske karaktärsskådespelaren Matthias Schoenaerts och Michael Sheen som är med typ överallt men jag minns honom sällan.

Hittills har jag inte kunnat hitta EN ENDA punkt som skaver, som gör att filmen borde kunna bli det oengagerade iskalla sömnpiller som det är men….MEN….det fiffiga på film – liksom i verkligheten – är att personkemi inte alltid kan förutspås. Människor som på pappret borde vara både vackra och spännande tillsammans (typ Mulligan och Schoenaerts) blir till könlösa pappfigurer i varandras närhet. Schoenaerts utstrålar IQ hamsterbur och Mulligan….ja….Carey Mulligan…. Hur ska jag förklara? Jo! Jag drar en liten jämförelse till mig själv.

Mina barn säger att jag blir ”som en fjortonåring” när jag tittar mig i spegeln för att fixa till håret. Dom säger att jag putar med munnen som om jag vore en selfiebimbo men själv fattar jag ingenting för jag tänker inte på det. Carey Mulligan gör preciiiiis samma sak varje gång hon är i bild. Hon putar med munnen på nåt sätt, ”stramar till sig” som att hon försöker skärpa sig eller nåt och det blir rätt konstigt i längden. Att hon dessutom verkar ha gått på en diet bestående av vatten och bröd men utan bröd en längre tid gör inte saken bättre. Hon är otroligt smal här. Om jag formar mina händer till en ring skulle den nå runt hennes midja.

Jag vet inte om baktanken med att göra en remake av denna film just nu är att den ska ha nånting med kvinnokamp och jämställdhet att göra, om Bathsheba ska ses som nån form av feministisk ledstjärna? OM baktanken är detta skjuter filmen förbi målet rejält. Om baktanken är att alla dessa inblandade personer som normalt sett är väldigt bra på sina jobb helt enkelt ville göra filmen för att dom TRODDE den skulle bli bra, ja, jo, så kan det också vara. Den skjuter dock precis lika snett i såna fall.

Att filmen klarar tvåan beror på filmfotografen Charlotte Bruus Christensen. Hon jobbade även med Vinterbergs Jakten och hon är väldigt duktig på att skapa stämning i bilderna.

Den här filmen har gått upp på ett par biosalonger i Stockholm. Ex Machina gick inte upp på någon. Jag förstår ingenting.

KEANU-SOMMAR: STREET KINGS

Såna här good-cop-bad-cop-filmer är oftast ganska lika varandra och dom är oftast helt okej att titta på. Som tittare förstår man premisserna på en halv sekund, det går också att förutspå vem som är den goda och vem som – så småningom via en ”twist” på slutet – är den onda. Oftast är det inget nytt under solen alltså och det är det inte här heller. Street Kings är således utypen av en medeltrea i korrumperade-polisfilmgenren och ändå känner jag mig lite…besviken. Konstigt.

David Ayer är en regissör/manusförfattare som gäckar mig. Han håller sig i en lövtunn filmisk fåra med hårdkokta makt(missbrukande) män i fokus, skrattretande schablonskrivna kvinnliga karaktärer (om det ens finns några alls). Han har alltså gjort filmer som End of watch, Fury, Sabotage och Training day (endast manus) så jag tror du är med på vad jag menar.

Det som skiljer Street Kings från dom andra filmerna är att den är baserad på en originalstory skriven av James Ellroy och han har även varit med och skrivit filmmanuset. Mina förväntningar var alltså lite högre än dom normalt hade varit med en ”basic Ayer film”.

Keanu Reeves är The Undercover Cop Tom Ludlow som filmen handlar om och jag tycker han gör rollen bra. Ju fler filmer jag ser med honom (och speciellt nu när jag ser många av hans filmer på tämligen kort tid) ju bättre tycker jag att han är. Han är inte alls så uttryckslös och plastig som många anser honom vara, tvärtom skulle jag säga. Han är dom små uttryckens man men det är inte samma sak som att han inga uttryck har.

Forrest Whitaker känns nästan mer enahanda och trist faktiskt. Han kör samma invanda spår i film efter film efter film, för att sen glänsa till som tusan i en roll och sen gå tillbaka till att spela med vänsterhanden. Som här. Här är han rätt blek.

Keanu är det bästa med filmen och det räcker bra långt. Ändå.

Vad blir det för Keanu-film nästa måndag måntro? Jag vet jag vet jag vet!

EN ANDRA CHANS

Jag har alltid trott att jag är en såndär varghonemamma som skulle göra allt för mina barn, precis ALLT.

Men.

Sonen vill gå på bio och säger att han ”är trött på filmer som inte betyder nånting”. Han vill se Annie. Jahaja tänker jag och marken gungar till en aning. Annie. Remaken på den gamla goa musikalen, nu förlagd till New York och med Jamie Foxx i en av huvudrollerna. Den lockar 0,0% men vafan, det är klart jag följer med om det nu är den filmen han vill se (jag tänker på alla skräpfilmer jag tvingat med honom på).

Men.

Men. Det dök upp ett men, ett men som egentligen är två. Filmjäveln visas bara med svenskt tal (!!!) OCH den visas bara på Heron City!

Så vips, DÄR dök den upp, stupet. Det var dit men inte längre. Det visade sig att varghonemamman faktiskt hade en gräns där foten obönhörligen sattes ner. Nån jävla måtta får det väl ändå vara på föräldraskapet. Vaknätter och bajsblöjor och nedspydda sängar och dötrista föräldramöten, jag fixar rubbet utan gnäll men att gå på dubbad musikal på Heron, ALDRIG I MY FUCKING LIFE!

Sonen ifrågasatte inte ens mitt nej (han känner mig alltför bra) men fick fria händer att välja något annat. Han valde Susanne Biers nyaste film En andra chans och vi begav oss mot en av minisalongerna på Victoria, dom där salongerna som kan få en punkare att känna sig som en kulturtant.

Polisen Andreas (Nikolaj Coster-Waldau) bor med sin fru Anna (Marie Bonnevie) och nyfödda sonen Alexander vid ett jättevackert hus vid havet. Andreas verkar trivas med livet och har en trygg kollega i Simon (Ulrich Thomsen).

Dom får samtal om ett lägenhetsbråk och åker dit. Tristan (Nikolaj Lie Kaas), välkänd knarkare och kvinnomisshandlare, öppnar dörren och i lägenheten finns även hans sambo Sanne (May Andersen). Det är en misär av guds nåde därinne och när Andreas öppnar en garderob möts han av den mest sorgsamma syn man kan tänka sig, ett litet barn som ligger i en bananlåda, smutsig och nedbajsad från topp till tå.

Resten av handlingen överlåter jag till dig som vill se filmen att ta reda på. Jag hoppas dock att du gör det, att du ser den. Första halvan av filmen är 5/5 för mig, jag tänker att den ligger på medaljplats över dom bästa filmerna hittills i år. När filmen är slut har den halkat ner till topp fem men känslan är fortfarande otroligt stark. När jag kommer hem och kollar ImdB visar det sig att filmen är från 2014 och därmed inte kommer finnas med på årets lista överhuvudtaget. Så kan det gå.

Nikolaj Coster-Waldau är SÅ bra som Andreas, så jävla jävla bra. Nikolaj Lie Kaas är otroligt bra som Tristan även om man vill slå honom sönder och samman med en sten. Den enda som inte funkar i filmen är Maria Bonnevie. I alla filmer hon är med i pratar hon den där dramatensvenskan som funkar så bra på scen men så illa på film och i en dansk film blir detta ännu mer tydligt eftersom det svenska språket sticker ut i sig själv.

Jag inser att dom tre svenska skådespelarnas medverkan (Bonnevie, Peter Haber och Ewa Fröling) beror på att filmen delvis är finansierad av svenska pengar men jag tycker det är SÅ synd att dom är med. Jag hade så gärna velat se filmen som heldansk.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

JOHAN FALK 9: DE FREDLÖSA

Ett paket levereras till en villa i förorten. En kvinna öppnar dörren, tar emot paketet och säger tack. Hon öppnar locket och det säger BANG, halva huset och hela kvinnan har bombats sönder.

Paketet levererades till Wexell (Marie Delleskog), en högt uppsatt åklagare som just nu är inblandad i en stor rättegång mot ett MC-gäng. Hotbilden mot henne har varit massiv ett bra tag men det här var spiken i kistan, nu måste nånting göras och GSI sätt på fallet.

Frank Wagner (Joel Kinnaman) vill ut. Han vill inte vara infiltratör åt polisen längre, han vill leva ett vanligt liv utan den ständiga press han lever under. Johan Falk (Jakob Eklund) lovar att försöka få honom ”fri” om han bara hjälper till en sista gång.

Johan Falk själv fortsätter bete sig som om jorden snurrar kring hans navel och jag börjar känna mig lite småirriterad på honom. Empati är INTE hans starka sida. Kollegan Sophie (Meliz Karlge) å andra sidan, hon är stenhård men känns empatisk – mot dom flesta utom sin egen man. Efter åtta filmer är det först i denna som man får se att hon har två barn och att hennes man också är polis. Hon har fram tills nu framställts som nån form av superstark singelkvinna som enbart lever för sitt jobb. Det sista är alltså rätt men det första är tämligen jättefel.

Återigen stabila skådespelarinsatser trots ett manus som haltar en smula. Filmen känns ojämn, som om den inte riktigt vet vilket ben den ska stå på.

Manus: Fredrik T. Olsson
Regi: Daniel Lind Lagerlöf

THE WOLFPACK

Sex bröder och en syster lever instängda i en lägenhet tillsammans med sina föräldrar. Dom går aldrig ut. Dom har aldrig gått ut. Dom har levt hela sina liv inomhus och det enda sällskap dom haft förutom varandra är….film.

Dom leker film, lever film, skapar filmscener, härmar skådespelare, tillverkar Batmandräkter och Jasonmasker och klär upp sig som Mr White, Mr Pink och dom andra herrarna i Reservoir dogs.

Familjen Angulo är verkligen inte som andra och dokumentärfilmaren Crystal Moselle har lyckats komma dom riktigt nära, kanske lite för nära om man betänker att det trots allt är socialt dysfunktionella personer som (kan man tycka) borde vara både avvaktande och kanske lite rädda för utomstående. Som en av bröderna säger i filmen så är Crystal den första människan utanför familjen som någonsin besöker lägenheten och jag känner en hel del klockor ringa, magkänslan säger att det är nåt som inte stämmer, eller nåt förresten….ganska mycket.

Jag inser att berättelser även i dokumentära filmer slipas till för att filmen ska bli ”bättre” men jag kan inte låta bli att tänka en hel del kritiska tankar när det kommer till den här filmen. Som pappans beteende. Han sätter sju barn till världen men tänker leva efter sin egen övertygelse om att han inte vill jobba. Nähä. Okej. Men hur får familjen pengar? Barnen är hela, rena, har kläder och ser ut att äta sig mätta, sånt kommer inte gratis. Dom bor i en visserligen sunkig men ändock lägenhet i New York, det kommer verkligen inte gratis. Och alla filmer som äger, prylar dom har, var kommer pengarna ifrån? Har dessa sju barn aldrig varit sjuka och behövt besöka en läkare? Dom hemskolas av mamman (som jag förstår det), okej, men har samhället ingen som kontrollerar detta, nån socialsekreterare som gör hembesök och kollar att allt går till som det ska?

Det finns som sagt en handfull (minst) frågor jag har som inte får svar i filmen MEN det jag tar med mig allra mest efter att ha sett den är kanske inte familjens historia i sig utan det faktum att vi är många runt om i världen som i perioder, ofta eller för det mesta lever våra liv just genom film.

Vi lär oss hur världen ser ut genom att se på film, inte genom att besöka den. Vi lär oss hur relationer fungerar, inte genom att ge oss in i dom och uppleva verkliga känslor utan genom att på tryggt avstånd beskåda andras romantiska vedermödor. Vi pratar och diskuterar via filmer vi sett och om den vi pratar med inte förstår så är det hen det är ”fel” på, inte oss.

Att vara kunnig och snabbt kunna droppa populärkulturella referenser är i många vardagliga situationer mer värt än att vara högt utbildad så har man sett mycket film kan man glida igenom vilket mingelparty som helst och komma ut helskinnad på andra sidan. På så sätt finns det en liten Wolfpack-broder i många av oss.

Som helhet är The Wolfpack en mycket intressant och sevärd film men för att betyget ska bli högre hade jag velat bena ut fler frågetecken kring det mest basala i familjen. Tankarna jag bär med mig efteråt, funderingarna kring mitt eget filmtittande, känns dock som fem plus. I alla fall för mig i min egen hjärna.

JOHAN FALK 8: OPERATION NÄKTERGAL

När Patrik Agrell (Mikael Tornving) är pappaledig är Sophie (Meliz Karlge) tillförordnad chef för GSI, Gruppen för särskilda insatser.

Hon tvingar sina kollegor att punktmarkera några polska prostituerade i en förhoppning att sätta dit deras hallik och dom tar in en av tjejerna, Janina, i bilen för ett samtal. Janina hävdar med bestämdhet att hon är modell och Sophie och Johan (Jakob Eklund) kommer ingenvart med sitt ”förhör” men morgonen därpå hittas Janina mördad.

Det finns en scen som är ganska skrattretande, den när Johan och hans kollega Lasse (Henrik Norlén) ska åka färjan mellan Göteborg och Kiel för att luska lite angående en traffickingsnubbe vid namn Oleg som är med på båten. Poliserna ska vara lite ”inkognito” kan jag ana, dom vill ju inte att Oleg ska lägga märke till dom. Så Lasse och Johan går runt på båten, sida vid sida i mörka ytterkläder, vindjackor och byxor med rediga benfickor när alla andra är uppklädda och redo för dans och drinkar.

För övrigt så är det polismannen Lasse som har en av huvudrollerna i den här filmen och Henrik Norlén är väldigt bra i den rollen. Han försöker handskas med sitt icke självvalda singelliv och känns väldigt jordnära.

Operation Näktergal känns som en film som är både bra och mysigt på ett ”seriesätt” (om man sett alla tidigare filmerna innan) men skulle man se denna film som den allra första Johan Falk-filmen skulle det antagligen bli knas. Då skulle det kanske inte bli fler. Så se inte nummer 8 först, bara ett tips!

Manus: Stefan Karlsson
Regi: Daniel Lind Lagerlöf

Fredagsfemman #181

5. Paul Rudd

Okej, han ÄR liten som en myra men en femteplats på veckans lista tycker jag han förtjänar. Han är ganska göllig.

.

.

.

4. En månad till Malmö Filmdagar

En månad till årets mysigaste vecka! Den riktiga nedräkningen har börjat! (Bilden föreställer postern till Denis Villeneuves nya film Sicario som kommer visas då. Peppen!!)

.

.

.

3. Höstlängtan är Frasierlängtan

Just nu längtar jag jättemycket efter att det ska bli höst, se löven gulna och kvällarna bli mörkare. Jag vill ligga nerkrupen i sängen och titta på Frasier, ettavsnitttill, ettavsnitttill, ettavsnitttill, ettavsnittill…

.

.

.

2. Suicide Squad-trailern

Det var länge sedan jag såg en så lyckad trailer som denna. Jag blir STÖRTSUGEN på att se filmen och ändå berättar trailern verkligen inte allt. Titta och lär alla ni som tror att en trailer ska vara en sammanfattning av filmen med en början, en mitten och ett slut. Det här är alldeles på pricken perfekt! Det enda som inte är perfekt är att det är ett helt år kvar till premiären. Klicka här för att se trailern.

.

.

.

1. Lo Kauppi

Av en slump hittade jag en dokumentär om Lo Kauppi på Svtplay. Av en ännu mer slump hade jag en tom timme över och som av en händelse klickade jag på play. 57 minuter senare satt jag och tittade på skärmen, kände mig både alldeles tom och alldeles uppfylld samtidigt. Jag trodde inte att vi hade en endaste beröringspunkt mer än att vi båda är kvinnor men hennes berättelse och tankar nådde verkligen in till mig och kanske allra mest scenerna med henne i en bil på väg till sin farmor. Dokumentären Ta plats finns på Svtplay fram till 15 augusti. Klicka här så kommer du direkt dit.

.

.

ANT-MAN

Det känns som att det denna sommar gått inflation i tradiga filmtrailers. Varken Terminator Genisys, Mission Impossible: Rouge Nation eller Ant-Man har fått upp min puls högre än precis-innan-alarmet-ringer-kl-06.30, ändå går jag och ser filmerna. Såklart. Terminator G är avklarad, Tompa-filmen får vänta nån vecka till och Ant-Man bockades av igår kväll.

Paul Rudd spelar alltså Scott Lang, mannen som precis kommit ut ur fängelset och som på grund av ett nytt inbrott (som gick lite fel) kom över en dräkt som gör honom liten som en myra men ändå stark som värsta hulken. Michael Douglas är doktor Hank Pym, vetenskapsmannen som uppfunnit dräkten och hela grejen med att kunna krympa avståndet mellan atomer för att göra organismer mindre utan att för den skull paja nånting väsentligt.

Evangeline Lilly är doktorns dotter Hope och Corey Stoll är Darren Cross, snubben med brutal hybris som tagit över Pym Tech och som hittat på sin variant av liten-gubbe-i-dräk, fast såklart en bad-guy-sådant: Yellowjacket.

Det visar sig att en dålig trailer kan vara det bästa receptet för en bra filmupplevelse. Ant-Man var nämligen något så ovanligt som en rolig, egensinnig, småknasig, väldigt välspelad, alldeles precis lagom lång actionäventyrskomedi och jag tycker jättemycket om den! Att jag såg den i 2D i en fullsatt skrattande salong gjorde säkert sitt till men man ska inte förringa känslan man har under visningen oavsett om den är positiv eller negativ.

Sen hoppas jag att både Michael Peña och Bobby Cannavale någon gång ska få det stora genombrott dom förtjänar och bli lite mer ”household names”. Kanske kanske kan Ant-Man vara deras inträdesbiljett till ”vanliga biobesökares hjärtan”, Michael Peña borde i alla fall ha en rimlig chans, han är verkligen kalasbra här.

Summa summarum, Ant-Man är sommarens hittills charmigaste blockbuster! Så strunta i trailern, gå och se den bara!

SELF/LESS

Jag tycker om The Cell, jag tycker riktigt mycket om The Fall och jag blev väldigt positivt överraskad av Snövit-filmen Spegel Spegel. Alla dessa tre filmer är regisserade av Tarsem Singh, liksom dagens film, vald som månadens filmspanarfilm av Sofia.

Om Tarsem Singh börjar bli en av mina favoritregissörer så måste Ryan Reynolds vara en skådespelare som svalnar mer och mer för varje film jag ser honom i. Han var visserligen toppen i Buried och Just friends men dom två senaste filmerna jag sett honom i, The Captive och Kvinnan i guld (recension kommer nästa vecka), där är han riktigt jävla rackig. Jag skulle vilja använda ord som börjar på U och slutar på SEL. Så illa är det.

Så tack vare min något ljumma inställning till Ryan ”den just nu mest kända ekorren sen George W Bush försvunnit från rampljuset” Reynolds satte jag mig i biosalongen och hade väldigt modesta förväntningar på filmen, Singh till trots.

Ben Kingsley spelar Damian, en något åldrad man med långt framskriden cancer som givits max sex månader till av leva. Han är väldigt framgångsrik, tät som en troll och bor i en lyxig våning med utsikt över Central Park (om nu guldig inredning är detsamma som lyxig….jag tycker inte det men jag förstår vad herr Singh menar). Han har en dotter som han knappt har kontakt med, han verkar vara en ensam man vars främsta tillgång – förutom bankkontot – är en businessintelligent hjärna.

Nu har han fått nys på något nytt, ett sätt att leva vidare i en yngre friskare kropp. Innehållet i hans hjärna flyttas helt enkelt över till en annan man och kroppen av Damian den äldre dör. Den nya mannen, den nya Damian, tvingas äta mediciner för att hålla minnen och dylikt i schack men annars ska det vara en harmlös ”operation”. Kroppen som övertar den döendes hjärna är enligt uppgift framställd i ett labb och Damian tycker det hela verkar vara en bra idé. Han har ju pengarna och vem tusan vill dö så han kör. Damians nya kropp är i skepnad av Ryan Reynolds och mer än så tänker jag inte berätta.

Self/less är underhållande, den är välgjord, den är riktigt smart på sina ställen och lite väl enkel på andra och det finns några scener när jag verkligen känner att det är en Tarsem Singh-film och då spritter det till i mungiporna lite extra. I resten av filmen önskar jag att Singhs visuellt speciella stil skulle få liiiite mer plats men jag antar att det inte är ”den typ av film” som ”ska” vara färgstark och spektakulär men samtidigt – varför inte? Han är ju svinbra på sånt, varför inte utnyttja det? Det finns tusentals regissörer som kan göra en okej thriller och Singh kan det också men han kan göra så himla balla filmer och Self/less kommer inte i närheten av någon av dom tre filmerna jag nämnde i början, inte visuellt.

Annars gillade jag Self/less som helhet. Jag tokgillade alla scener med Ben Kingsley, han är överjävlabra när han sätter den sidan till och jag fick nypa mig i armen när jag efter halva filmen tänkte den smått otänkbara tanken: vad bra han är, Ryan Reynolds. För det är han, han är riktigt bra här! Jättekul att se!

Vad tyckte filmspanarkompisarna om filmen? Klicka på deras namn så får du se.

Sofia
Jojje
Johan

TED 2

När jag såg första filmen om den levande nallen Ted skrattade jag en hel del men mycket av skrattet fastnade i halsen.

Kanske glömde jag dra ur galgen ur röven innan jag började titta? Kanske är drogliberalism inte min typ av humor? Kanske blev det lite för mycket ”runkbuddies-film” av det hela? Jag vet inte, jag vet bara att jag tyckte Ted var en okej film men inte mer än så. En trea. Typ.

När jag sätter mig för att se uppföljaren har jag förberett mig, jag har gjort ett mentalt lavemang på mig själv. Jag är beredd på riktigt låga kiss-bajs-och-sexskämt, på att vore det en luktfilm som skulle jag sannolikt bli hög, på att den där nallen visserligen är söt men troligtvis fortfarande är en idiot och på att trailern antagligen redan visat allt det roliga (typ kakan i cykelstället).

Men jäklar alltså. Ted 2 är….supermysig!

Ted har (i hans mått mätt) växt upp. Han har gift sig med sin flickvän Tami-Lynn (Jessica Barth), dom bor ihop och dom båda jobbar på den lokala mataffären. Hans bäste vän John (Mark Wahlberg) har däremot skilt sig, är deppig och ensam.

Det bråkas kanske lite väl mycket i The Tami-Lynn-&-Ted-house och vad gör ”vanliga par” när det knakar i fogarna? Nej, precis, dom skiljer sig inte, dom…..skaffar ett barn. Och DET är precis vad Ted och Tami-Lynn vill göra. Problemet är bara att Ted saknar könsorgan och dom behöver således en spermadonator för att få till den efterlängtande bebisen.

Alltså….jag ler, fnissar och skrattar i 115 minuter. Så HIMLA härlig film! Skämten står som spön i backen och till skillnad mot i första filmen så landar dom rätt hos mig den här gången. Jag fattar grejen. Ted är dessutom lite lugnare nu, jättesött att han varje gång han ska göra något viktigt klär upp sig (=sätter på sig en blå slips). Om han var hyperhormonell rebellande tonåring i första filmen så är han en ung vuxen nu och jag tycker Seth MacFarlane ska ha cred för att han vågar förändra nallen så pass mycket. Jag tror nämligen att många som älskade första filmen kanske tycker att den är lite väl…tam….nu?

Skämten är fortfarande under bältet, det frossas speciellt i sådana som handlar om penisar i alla dess former och färger och många minoriteter får sig en inte-så-PK-släng. Det känns befriande skönt att få skratta åt sånt ibland.

Nu vill jag se mer! När kommer Ted 3?