Tre om en: THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY

Det här är ett intressant filmprojekt vill jag lova!

Alla vet vi att minnen är subjektiva. En händelse som jag beskriver på ett sätt kan förklaras helt annorlunda av någon annan, även om vi båda var med om samma sak – samtidigt. The Disappearence of Eleanor Rigby är tre filmer som handlar om samma grundhändelser men sett ur två människors olika synvinklar.

Jag försökte ta reda på den ”korrekta” ordningen att se filmerna i men lyckades kanske inte riktigt (internet var osedvanligt luddig i frågan) så jag tittade i den ordning som kändes vettigast för mig och skriver om filmerna i samma ordning som jag såg dom.

.

.

THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY – HIM (2013)

Att Conor Ludlow (James McAvoy) är otroligt kär i sin tjej Eleanor får vi reda på redan i filmens början. Han ber henne ta det varligt med honom. ”There´s only one heart in this body. Have mercy on me.”

Sju år senare är livet lite annorlunda. Det här ordet mercy klingar melankoliskt i mina öron.

Conor driver sin restaurang med vänsterhanden och utan engagemang, han är arg och frustrerad. Hemma i sängen ligger Eleanor, ledsen, liten, förstörd. Att någonting hemskt hänt dom är lätt att förstå men till en början berättas inte vad, inget mer än att dom haft det frostigt och tungt i nåt år eller så. Eleanor för på tal att hon vill att Conor ska skaffa sig en älskarinna. Han fattar ingenting.

Att vara kvinna och se bitar ur en mans liv sett enbart ur hans perspektiv är nog nyttigt ibland. Snubbar har det inte så jävla lätt dom heller. När jag ser filmen tänker jag att mycket av det jag ser kommer växa och bli mer känslosamt när jag får helheten men just då och där passerar åttionio minuter rätt obemärkt förbi. En bra film är det absolut, men det kommer ingen Linklatersk pil rätt in i hjärtat. Kanske kan det bero på att regissören och manusförfattaren inte heter Richard Linklater utan Ned Benson och att det här är hans långfilmsdebut. Såklart killen passar på att göra tre filmer samtidigt, supersmart ju.

Som film allena, alltså urplockad ur sin kontext, är Him-filmen ganska blek. En svag trea , mer blir det inte men samtidigt ber jag om förståelse för att betyget kan ändras när helheten är sedd. För det är så man bör se filmen, som en tredjedel av en trilogi, inte en soloshow.

 

THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY – HER (2013)

Varenda filmruta i Him-filmen har nånting blått i sig. Jag förstår att det inte är en slump då titeln visas med blå bokstäver mot svart botten. I Her-filmen använder sig Ned Benson av färgen orange och det är inte bara titeln och Jessica Chastains hårfärg som har den kulören, det är någonting i varenda scen som matchar håret.

Okej, jag är färgskadad, jag vet, men att i fjorton år – dagligen – ha arbetat med färgsättning gör att jag blir lite…petig. Det orangea stör mig nämligen, det stör mig långt mycket mer än det blå i förra filmen. Anledning beror på Chastains hår.

I Him-filmen blev hennes vackra år en komplementfärg, något som stack ut, något varmt i allt det kalla. När det mesta går i en varm orange färgskala som här försvinner hon lite mer, smälter in i bakgrunden i vissa scener som vore hon ett matchande draperi. Tursamt nog är hon snygg så klockorna stannar. Utan det ansiktet hade jag antagligen retat mig ännu mer. Eller mindre möjligtvis för frågan är om hon är FÖR snygg? Jag brukar tycka att det är samma problem när Angelina Jolie ska spela känslosamma roller, jag får känslan av en skyltdocka med glycerintårar i ansiktet och det är sällan positivt för filmen.

Nu är Jessica Chastain en otroligt kompetent skådespelare och hon lyckas spela sin Eleanor Rigby med övertygelse. Filmen hettar till när det visas scener jag redan sett, när det blir tydligt hur olika Conor och Jessica upplevt exakt samma situationer. Tyvärr är dessa scener för få. I den här filmen får man mest lära känna Eleanor lite mer, träffa hennes familj. Sevärt är det under alla hundratio minuter men det rockar inte min värld.

Det är konstigt det här, jag trodde verkligen att båda dessa filmer skulle rocka järnet. Är det mina förväntningar som spökar när det ska ges betyg? Ja, kanske. Men nu till den avslutande filmen, mixen av dessa två.

 

 

THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY – THEM (2014)

Filmens titel och ordet Them dyker upp i bild med blå och lila bokstäver. Den tredje filmen är hundratjugotre minuter lång, alltså betydligt längre än båda dom andra filmerna men Ned Benson tycker antagligen att det behövs. För mig som sett Him och Her behövs det dock inte, den här filmen ger mig inget jag inte redan sett men för alla som antagligen enbart kommer se denna film är spellängden vettigare.

Det klipps mellan henne och honom och berättelsen har ett skönt flow men jag märker att jag saknar Conor i bild. Det är en problematisk livshistoria som visas, det är kärlek som hamnat på sniskan, det är sorg som ska hanteras och denna film är….kylig. Kanske kyligast av alla tre.

Nåt som slår mig är att dom två första filmerna är gjorda som ”bakvända världen”. Him, iskallt filmat med allt det blå har en varm James McAvoy i fokus och Her som känns som en varm film på ytan med allt det orangea har en distanserad Jessica Chastain i huvudrollen. Skådespelarna kompletterar varandra lika bra som färgerna.

Jag är förvånad att filmerna inte lyfte mer, att hjärtat inte började bulta och ha sig. Sista tio minuterna av alla tre filmerna är underbara, alltså på riktigt underbara, men det hjälps inte riktigt. En stark trea till Him och Them, en normaltrea till Her och cred till Ned Benson som drog sin idé i hamn.

LEGEND

Han kan göra bajskorvar till guldtackor, Tom Hardy! Vilken skitfilm som helst blir sevärd med honom i rollistan och alla som tror att jag på riktigt skriver detta av den ytliga anledningen att jag tycker han är snygg kan hoppa upp och sätta sig på en grep eller nåt.

Okej, visst ser han bra ut och visst är han supercool när han går (speciellt filmad bakifrån, i kostym, med sina sluttande brottaraxlar) och visst skulle han kunna få sitta i fåtöljen i vardagsrummet och hålla monolog på fredagskvällarna men ”snyggsnygg” tycker jag inte han är. Han har en blick som är supernärvarande och denna typ av intagande utstrålning har ingenting med snygghet att göra, inte på film och inte i verkligheten.

Med det sagt och med Legend i färskt minne, FY FAN vilket förhandlingsläge han har när det ska snackas gage framöver. Han kan ju bara droppa en utomjordisk siffra innehållande zillifillijoner nollor och vilken producent som helst borde kasta sig upp från stolen, spilla ut bubbelvatten, kaffemuggar och torra kanelbullar runt konferensbordet och vråla: HONOM SKA VI HAAAA med gult dreggel i mungipan. För SÅ bra är han!

Brian Helgeland har skrivit och regisserat denna film som handlar om tvillingarna Ronald och Reggie Kray som var gangsterkungar i London på 60-talet. Ron var den mer ”normale” av dom två, Reggie var inlagd på psyksjukhus/behandlingshem i perioder. Ron träffade Frances (Emily Browning), blev kär och gifte sig och Reggie var frigjord homosexuell och träffade bland annat en tahitier som han enligt egen utsago ”gjorde till en kringla”. ”I hurt him very very much”. Han är en man av extremt sköna onliners den där Reggie. Och inte så väldans stabil.

Ronald är inte heller stabil på sitt sätt och inte heller så bra på att hålla sina löften, något som Frances bittert får erfara. Om det nu är så bittert egentligen? Jag får känslan att Frances – logiskt – vet mer än väl vad hon gett sig in på men att nerverna inte riktigt håller för denna typ av leverne. Hon tar oss hur som helst genom filmen som berättaröst och även om jag kan tycka att det ”taget” kan vara mysigt på film (typ Harrison Ford i Blade Runner) så känner jag ofta att det är en billig lösning när manuset inte håller. Och det håller inte här.

Manuset är inte bra, musiken är verkligen inte bra, varken valet av instrumental ”mood music” eller dom tidstypiska hitsen. Helgeland har gjort det ALLDELES för lätt för sig. Att dra till med ”Chapel of love” med The Dixie Cups när det vankas kyrkobröllop, alltså va faaaaan. Tror han att vi biobesökare födda igår eller? F Ö R simpelt alltså. På många sätt lider Legend dessutom av dom sedvanliga based on a true story-fällorna där slutresultatet blir ett ”helt okej” men inte mer än så och i detta fall räddas detta ”helt okej” av….just det….du gissade rätt: Tom Hardy!

Hardy håller hela filmen på sina fyra axlar och han visar med sina versioner av Ronald och Reginald att han är kanske DEN – nu levande – bästa manliga skådespelaren av dom alla. Hade filmen varit bättre hade han varit en självklar oscarskandidat men nu känner jag mig tveksam till det. Hoppas dock jag har fel. Det är Tom Hardys år, det är Tom Hardys film, klart karln ska ha en oscarsnominering!

Vill du höra mig prata lite mer om Legend? Lyssna på avsnitt 12 av podcasten Snacka om film.

STAR WARS: EPISOD IV – A NEW HOPE AKA STJÄRNORNAS KRIG

Här blir det klurigt. Vad kallar man den här filmen egentligen?

För mig kommer den alltid att heta Stjärnornas krig, no more no less. Men den heter också Start Wars: Episode IV – A new hope, dock utan (mig veterligen) någon direkt svensk översättning. Så inlägget får helt enkelt heta en hittipåtitel som blir en mix av alltihop.

Den här filmen börjar precis som föregångarna (eller prequelsen eller hur man nu väljer att tänka) med ett anfall, ett slag, bråk, krig. Whatever. Hur mycket jag än gillar ljudet av lasersvärd för är det förjävla tråkigt att se dessa krigsliknande scener så pass tidigt i filmen för det är tämligen omöjligt att gissa sig till vilka som bråkar med vilka – och varför. Men sen kommer Darth Vader och prinsessan Leia och filmen börjar liksom på riktigt.

Det känns hemtrevligt att se Leia med sina kanelbulletofsar på huvudet. Hon är gullig. Darths mask ser mer ut att vara gjord av rejält järn än Haydens i plast från BR Leksaker (från förra filmen).

Jag tycker jättemycket om alla scener med R2-D2 och C-3PO. Dom känns så….rejäla. Skönt att det är så lite CGI-trams över lag. Hela filmen är så himla mycket av fint HANTVERK. Det lyser igenom en vilja och en kärlek till historien från George Lucas som skrivit manus själv och regisserat filmen. Och Mark Hamill som Luke! Hurra! Han är så jättebra! Och en ung Harrison Ford som Han Solo! Och no more Hayden Christensen, bara en sån sak!

Jag minns inte riktigt när och hur jag såg Stjärnornas krig första gången men jag vet att jag såg den EFTER Jedins återkomst. Ingen ordning alls, alltså. Men det jag minns är känslan i magen när jag som liten såg scener med rymdfarkoster, alltså filmade i rymden. Jag tyckte det var något alldeles exceptionellt superhäftigt och storslaget och nu när jag ser om den här filmen känner jag samma sak igen. MEN, jämfört med vad som komma skall är Stjärnornas krig jordnötter på ren svenska.

När jag såg filmen första gången (när det nu var? 84? 85?)

När jag ser filmen 2015

WE ARE STILL HERE

Innan jag började titta på filmen hade jag fått för mig att det var en amerikansk remake av den mexikanska kannibalfilmen We are what we are. Vetefan varför egentligen, kanske för att jag blandade ihop titlarna och trodde att filmerna hette samma sak. Men så var det ju inte. Snurr snurr.

We are still here handlar som så många gånger förut om ett hus. Ett haunted house. Jag gäspar käkarna ur led så snart det går upp för mig att så är fallet. Var är kannibalerna när man behöver dom? Som tur är svänger historien en aning och blir någonting bra mycket mer och när eftertexterna rullar känner jag mig riktigt nöjd trots att jag suttit och tittat på en ganska tyst och långsam skräckfilm – och Barbara Cramptons stora rödgråtna ögon – i 77 minuter.

Ted Geoghegen har skrivit manus och regisserat och jag tror det är en snubbe vars namn kommer dyka upp många gånger i filmsammanhang framöver. Det är uppenbart att han vill berätta nåt, alltså göra nåt mer än bara en simpel skräckis som kan säljas billigt till små obskyra filmfestivaler.

Jag tycker den här filmen spelar i samma liga som Hellions rent snygghetsmässigt (med där Hellions var rosa är denna film portföljbrun) men manusmässigt är denna film eoner bättre och betydligt mer spännande. Ett par scener är faktiskt riktigt otäcka, alltså sådär så hjärtat nästan stannade för en mikrosekund. Källarscenen med sonen till exempel.

För att upprepa mig en smula, jag känner mig helt enkelt…nöjd.

Fredagsfemman #199

5. Hur ute känns Steven Spielberg?

Ganska mycket va? Ändå kommer jag se Spionernas bro (som har premiär ikväll) då sonen är inne i en period (igen) av att ”vilja se filmer som har nåt värde”. Men varför måste alla Spielbergfilmer vara så jäkla långa? Kan han inte få ett Veckans uppdrag att göra en film som är 90 minuter? Och kanske….bra?

.

.

.

4. Call Girl på TV ikväll

En riktigt bra svensk film på en TV-kanal som inte pysslar med reklamavbrott. Sevärd som attans är den. 21.45 på SVT2. Min recension kan läsas här.

.

.

.

.

3. Alla kan äta julbord

Alltså, jävlar vad roligt det var! Och julmat som är så gott när man inte äter det för ofta! Igår var det premiär för den kombinerade föreställningen och julbordet Alla kan äta julbord på Artipelag i Gustavsberg och jag kunde ana att Lotta Lundgren och Erik Haag var lite nervösa där bakom utklädningskläderna men det gick ju hur bra som helst. Det var dessutom ett väldigt mysigt sätt att avsluta en konferensdag på. Och snart börjar julkalendern också. Med mer historieätarna! Härligt!

.

.

.

2. Festivalfilmer att hyra!

Kolla här alltså! Vilken grej! På vodeville.se kan man hyra en himlans massa filmer, bland annat 3571 filmer som visats på Stockholms Filmfestival 1990-2014! Det finns massor med filmer där som jag banne mig inte hittat nån annanstans (inte lagligt i alla fall). Där tänker jag grotta ner mig ordentligt känner jag. Wohooow! OBSOBSOBS! UPPDATERAD INFORMATION HÄR! Pga något luddig – men fortfarande väldans bra – sajt så har jag nu förstått (tack Jojje!) att man INTE kan hyra filmerna direkt på vodeville MEN man kan söka på filmerna och hitta VAR man kan hyra dessa. Alltså, det är en sajt som förenklar filmtittarlivet alldeles oavsett.

.

.

.

1. Tom Hardy och Tom Hardy

Idag har Legend premiär där Tom Hardy spelar båda huvudrollerna som tvillingbröderna Kray. Tom Hardys år fortsätter! Vill du läsa vad jag tycker om filmen får du vänta till på söndag, vill du höra vad jag tycker kan du klicka här. Vill du förstå Hardys storhet, se Lawless.

.

.

 

SNACKA OM FILM #12 – ”Du ser helt lost ut!!”

Det är inte utan att det blir lite irriterat i veckans avsnitt av Snacka om film. Steffo tar upp ett ämne som av alla I-landsproblem i världen säkerligen ligger på första plats men likväl, det retar mig till max. Sen listar vi våra favorit-förtexter, Steffo har sett en ny film med Keanu Reeves (i vilken han är träigare än någonsin) och jag, jag har sett Legend med Tom Hardy och Tom Hardy.

I veckans samkväm tar vi oss till ett icke namngivet asiatiskt land i filmen No Escape och sen är det uppdraget som ska redovisas och ja….jag får en smärre chock där kan man säga. Trillade nästan av stolen. Och svor mer än vanligt. Blir svettig bara jag tänker på det. Men är Steffo glad är jag glad.

Hey ho, hoppa upp i båten nu så ror vi iväg på den tolfte snickesnackarvågen.

Podden kan lyssnas på där poddar finns men annars finns vi lite överallt. Följ oss gärna på det ställe som passar dig bäst.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

 

FILMÅRET 2000

Jag har typ kliat sönder hårbotten. Jag har sett ut som en förvånad uggla i timmar nu, alltså, listan över bästa filmerna från 2000 har varit den svåraste hittills att få ihop. Anledningen? Det finns ingen….topp. Jag har inga solklara favoritfilmer från året. Jag fick fram femton tämligen jämlika filmer och om jag inte hade varit rätt bra på beslutsfattande så hade listan lika gärna ha kunnat bli till med lottens hjälp.

Alla filmer som hamnade på topp-10 är filmer jag sett många många gånger och det är filmer jag tycker väldigt mycket om. På så sätt är dom alla värdiga en listplacering. Så nu kör vi. In i dimman.

.

.

10. Jalla! Jalla!

Josef Fares långfilmsdebut är ruskigt bra – fortfarande. Charmig som tusan!

.

.

.

9. The Cell

Tarsem Singh är en av mina favoritregissörer, i alla fall rent visuellt. Här lyckas han göra en riktigt spännande science fiction-thriller med Jennifer Lopez, Vince Vaughn och Vincent D´Onofrio. Se den om du inte redan gjort den!

.

.

.

8. Unbreakable

Man kan säga mycket om M Night Shyamalan, både bra och dåliga saker MEN när han får till det så får han till det. Unbreakable är kanske inte världens bästa film MEN stämningen är mums och den släpper inte taget. Den tål att ses om många gånger.

.

.

.

7. Mina jag & Irene

Bröderna Farrellys historia handlar om den genomsnälle polisen Charlie Baileygates (Jim Carrey) som har så många års känslor och aggressioner nedtryckta i själen att han blir totalt personligthetsförändrad när han väl blir arg. Han blir Hank. Hank med hakan. Hjärtskärande och galet jävla rolig film!

.

.

.

6. Den bästa sommaren

En av Ulf Malmros allra bästa filmer. En av Kjell Bergqvist allra bästa rollprestationer.

.

.

.

5. Almost Famous

En fullpoängare då och en fullpoängare nu. En lyckad film in i minsta mikroskopiska del av varje bildruta.

.

.

.

4. Best in show

När Christopher Guest regisserar en film han skrivit manus till tillsammans med Eugene Levy (Mr Levenstein i American Pie-filmerna), vet du vad jag gör då? Jag tittar på filmen, gör ett fyrfaldigt leve i huvudet och blir alldeles gladbubblig i magen för det här är en typ av humor som passar mig som handen i fucking handsken! Best in show handlar om….hundmänniskor, hundutställningar och hundar. Askul är det. Jag lovar!

.

.

.

3. Erin Brockovich

Julia Roberts spelar Erin Brockovich och Erin Brockovich spelar Julia, servitrisen. Aaron Eckhart är med, Albert Finney är med och Steven Soderbergh regisserade. En boats-film som håller, som inte är mesig, som bara är engagerande och bra. En värdig tvåa på listan!

.

.

.

2. Cast away

Ja vad ska jag säga? Tom Hanks och hans volleyboll Wilson blåste mig helt av banan när jag såg Cast Away första gången och nu såhär en tio gånger senare blåser det fortfarande. Hanks fick se sig slagen av en gladiator i Oscarsracet men för mig är han en tämligen ohotad skådespelaretta detta år. Vilken uppvisning!

.

.

1. Billy Elliot
Absolut sist på bollen, jag vet och det är själva fan att det skulle ta tjugo år att se denna film men det ÄR precis så lökigt som ordstävet säger: Bättre sent än aldrig! Det här är nämligen en helt felfri film. Det är 5/5 alla dagar i veckan och en film som hade mig i sitt grepp från dess absoluta början till eftertexternas slut. Jamie Bell ÄGER varenda scen!

 

 

.

Bubblare: Tillsammans, Battle Royale, Memento, Wonder Boys, Legenden om Bagger Vance och Maelström.

.

Idag listar flera av mina filmspanarvänner sina listor från detta år. Klicka vidare för att se deras favoriter.
Flmr
Filmitch
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Spel och film

TJUVHEDER

Fyrorna och femmorna haglar över Tjuvheder. Filmen har blivit en snackis. Intressant det där vilka filmer som blir det, snackisar. Den förra svenska filmen i denna kaliber var Turist. Uppskriven av alla stora recensenter, aningens mindre omtyckt av ”vanligt folk”.

Jag är ofta skeptisk till unisont hyllade filmer. Visst stämmer jag in i hurraropen ibland men det händer oftare att jag står som ett frågetecken i biofoajén efteråt. Därför kändes det rätt spännande att bege sig mot biografen Saga där jag skulle se filmen tillsammans med Jojjenito. Vad var det vi skulle få se?

Minna (Malin Levanon) är bara timmar från att bli vräkt. Snabbt som tusan behöver hon få tag i ett gäng tusenlappar så hon kan betala sin hyresskuld och som försäljare i droger finns det bara två sätt för henne att lösa problemet: sälja massor med knark fort som tusan och/eller lura nån på pengar.

Lösningen blev en kombination. Hon lurar hemlöse Tonni (Kalled Mustonen) på pengar men det visar sig att pengarna egentligen inte var hans utan Christer Korsbäcks (Jan Mattsson) och den där Christer är en otäck jävel. Fy fan alltså, vilken snubbe! Jag höll på att grädda i byxan under en scen och det hör inte till vanligheterna att jag gör det på grund av att nån människa visar tänderna i underkäken. Men Christer saknar tänder i överkäken och undertänderna hamnar således strax under näsan och jag blir jätterädd för hela hans uppsyn. Niederman tänker jag, alltså den där store läskige mannen i Millenium-trilogin. Christer Korsbäck är för drogdealare vad Niederman var för personskydd.

Minna träffar så småningom på Katja (Lo Kauppi) som är alkoholist och har fått sin son omhändertagen av socialen. Dom båda flyttar ihop i en husvagn i Haninge och försöker stå ut med och klara av vardagen. ”Vänskapen” dessa kvinnor emellan är den enda röda tråd i filmen som känns någorlunda hoppingivande men detta hopp är fanimej varken starkt eller varmt. Hela filmen fullkomligt osar misär och jag känner mig så jävla tacksam över det liv jag själv har. Tak över huvudet som ingen kan ta ifrån mig, element som fungerar, ett badrum, såna saker.

Att många av filmens skådespelare inte är skådespelare utan ”folk från gatan” (och i det här fall personer med samma problematik som filmens karaktärer) gör ALLT för filmen. Det är DET som gör att filmen känns så äkta som den gör. Smutsigt och jävligt och en inblick i samhällets ”bottenskrap”, människor som i princip saknar människovärde både i sina egna och andras ögon. Fy fan vilket liv alltså. Här drar min irritation över många filmers glorifierande drogliberalism igång i skallen också. Knark kan se ut såhär – också.

Hyllningarna nu då, är filmen värd dessa? Ja, det måste jag ändå säga. Jag kan förstå både fyrorna och femmorna även om filmen ”bara” landar på en stark trea hos mig. Hade jag blivit mer känslomässigt berörd, mer skakad, hade jag också varit däruppe och sniffat. Att det kommer strösslas guldbaggenomineringar över den här filmen är helt glasklart – och välförtjänt.

Vill du höra mig prata mer om Tjuvheder och Christer Korsbäck? Lyssna på avsnitt 11 av filmpodcasten Snacka om film.

COP CAR

Två brutalt dåliga barnskådespelare snor en polisbil och får en Kevin Bacon med imponerande långtradarmusche efter sig.

Räcker det så?

 

.

.

.

I avsnitt 10 av podden Snacka om film pratar jag och Steffo om just denna film. Eller….Steffo pratar, jag har som synes inte så mycket att säga om detta.

THE WAVE

Norrmännen har gjort det igen!

Så HIMLA kaxigt att få till en katastroffilm av denna dignitet utan hollywoodmiljarder innanför västen. Däremot var inte filmen gratis att göra, 50 miljoner norska kronor har filmen kostat och det syns. Varenda krona är PERFEKT använd och jag kan inte göra annat än att lyfta på hatten och säga Grattis Norge!

Den hisnande vackra norska naturen, små pittoreska hus vid fjordens strand och dom höga bergen, spelplatsen för en naturkatastrof är banne mig perfekt. Det är nämligen inte särskilt svårt att se katastrofen framför sig, den där 80 meter höga flodvågen som helt utan pardon kommer braka in i den lilla norska byn Geiranger och – om invånarna inte hinner evakuera sig – döda alla i sin väg.

Jag har väldig respekt för vatten. Jag tycker det är jobbigt att hålla andan och ha huvudet under vattenytan någon längre stund. Det är en form av rädsla/fobi/egenhet som får sig en törn när man ser den här filmen. Det var långa perioder då det kändes som jag inte kunde andas alls. Jag hade nåt jävla ångesttryck över bröstet, stickningar i benen och tyckte historien på duken var sjukt spännande.

Jag hoppas att den här filmen kommer att distribueras så den blir lättillgänglig i Sverige. Den förtjänar att ses av MÅNGA och det är dessutom Norges oscarsbidrag detta år. Hallå där Roy Andersson, här får du nåt att bita i!

Idag är sista dagen på Stockholms Filmfestival och det blev få men desto mer lyckade besök på festivalen för min del i år. Vi ses igen 2016!

STAR WARS: EPISOD III – MÖRKRETS HÄMND

Jag är framme vid den sista episoden av dom senaste tre – Revenge of the Sith.

Om jag säger såhär: hade jag inte bestämt mig för att göra ett ”tema” av dessa omtittningar hade jag stängt av efter första kvarten. Inledningen av denna film är nämligen bland det mest sömnigt enahanda jag sett i en science fiction-film av någon sort. Nån form av extremt luddig rymdstrid med Obi-wan Kenobi (Ewan McGregor) och Anakin (Hayden Christensen) som stridspiloter och en jävla massa effekter som säkert var påkostade men som NU känns extremt daterade. Dom känns nästan som….80-tal. Fast sämre. Mycket sämre.

Anakins 80-talsfrilla och uppsyn påminner om en ung Janne Schaffer och det gör inte saken ”bättre”, detta trots att jag är ett stort (nostalgiskt) fan av filmer från det årtiondet. Men här känns det mesta bara….fel.

När jag såg den här filmen första gången tyckte jag den var svagast av dom nya och jag är beredd att hålla med även här. Anakin kämpar med det onda och det goda och hela hans resa från att födas som den oskyldige Anakin Skywalker till att förvandlas till filmhistoriens största badass Darth Vader ÄR intressant MEN inte gestaltad av Hayden Christensen. Jag hade hellre sett en piassavakvast i den rollen.

Jag förstår ju att det händer så mycket mörka saker, elände och vansinniga handlingar liksom ”bakom kulisserna”, sånt man inte får se i en film med åldergräns 11 år och DET ÄR SÅ SYND! Jag tänker på scenen med barnen, slaktade Anakin barnen? Han gjorde det va? Det känns som att varenda stake (uttalas på engelska, det blir ett väldigt syftningsfel om man säger det på svenska) går förlorad i och med att det är en barnfilm. Att det här var den första Star Wars-filmen som fick PG13-rating i USA säger kanske också en hel del. Det behövde helt enkelt bli en kassa-ko av den här filmen och man kan säga att George Lucas och kompani lyckades rätt väl med det ändå.

Scenen med den brinnande Anakin och resten av speltiden fram till slutet är dock jättebra tycker jag och det är trots allt den eftersmaken som hänger i när filmen ska betygssättas. Jag kan liksom inte toksåga den. Det går inte.

Betyg när jag såg filmen 2005:

Betyg när jag såg filmen 2015:

 

HELLIONS

 

 

 

Det här med tonårsgraviditeter verkar vara en het potatis när det kommer till skräckfilm. Straffet för att ha oskyddat sex är inte bara att det kommer en oönskad bebis till världen utan den unga blivande mamman ska dessutom råka ut för en jävla massa skit och jävulskap på vägen. Dubbelbestraffning the moralpanik way – kanske? Nåja, det finns många exempel på detta på film, Jug Face är ett, dagens film ett annat.

I Hellions är det 17-åriga Dora (Chloe Rose) som får reda på att hon är gravid, något som verkar komma som en blixt från en klar himmel för henne trots att hon har fast sällskap med snyggingen Jace (Luke Bilyk). Hon hade dessutom kräkts i skolan och alla vet ju vad det betyder när en tjej kräks.

Men nu är det Halloweenhelg och Dora har alltså tid hos en läkare som sitter i sitt rum med fantastiska fönster och utsikt och LÖSÖRON och berättar för henne att hon är fyra veckor in i graviditeten och han ger henne sitt visitkort så hon kan ringa honom närhelst hon behöver prata. Är det en sciencefiction-film det här? What the fuck liksom? Det där är ju så overkligt att resten av filmen blir nästintill dokumentär i jämförelse.

Resten av filmen känns ganska ordinär ur skräckfilmsuppbyggnad men med en liten twist och twisten är att den är betydligt mer ”konstnärligt” filmad är vad man kanske är van vid. På gott och ont. Det är rätt snyggt med den där kalla rosa linsen men samtidigt tar den bort lite av ”verklighetskänslan” – om man nu tycker att det fanns någon ELLER att den känslan tillför något.

För egen del tycker jag filmen är sevärd – konstnärligt filmad eller ej – och väldigt mycket bättre än mycket som produceras i den här genren. Helt klart godkänt!

Vill du höra mig och Steffo dissekera den här lilla filmen, lyssna på avsnitt 11 av podcasten Snacka om film.

Fredagsfemman #198

5. Följ Erik Johansson på Instagram!

Alltså, den begåvade svenska skådisen Erik Johansson har ett instagramkonto som är helt jävla störtskönt. Fan vad jag uppskattar hans galna humor och att han bjussar så mycket både på sig själv, sina tillkortakommanden och sitt vanliga svennebananliv. Han är till och med lite modig tycker jag. jerkajohansson heter han på Insta och här är en liten länk.

.

.

.

4. Jag försöker som fan faktiskt!

Ja, ingen ska säga att jag inte försöker, jag KÄMPAR som en gnu för att komma in i andra säsongen av Fargo men det är svårt, det är jättesvårt. Nu är jag inte det som ger upp utan strid så jag kommer definitivt se resten av avsnitten MEN jag erkänner att jag mycket hellre skulle lägga min tid på att se om säsong 1. Det känns som att uppleva True Detective-världen och dess problematik  ännu en gång.

.

.

.

3. Filmkrock

Jag förstår mig inte på filmer som har vanlig biopremiär samtidigt som den visas på Stockholms Filmfestival. Vad är det för vits? Nåja. Efterskalv har premiär idag, ja precis, den där med Ulrik Munther. Den borde man se känner jag.

.

.

.

2. Kulturtantskryssning

Nu närmar sig den årliga kulturtantsresan, litteraturkryssningen med DN på Östersjön som får mig känna mig både intellektuell, beläst, utsövd, mätt, glad och som en jävligt ung fashionista. Att jag får tanka kvalitetstid med min fina kompis gör inte saken sämre. Och Anna Mannheimer är med på båten! Gode gud, jag blir starstrucked redan nu.

.

.

.

 

1. När en önskan slår in

16:e oktober 2013 skrev Filmspanarna om temat Biopics. Jag gjorde en topplista på kända människor jag gärna skulle vilja se en biografi-film om, biopics som borde finnas helt enkelt. Och vet du, IDAG slår min nummer ett-önskan in! Idag har dokumentärfilmen om Malala premiär och det måste väl gillas även om det inte är en spelfilm? Ja det gör det. För mig gills det. Hon är förjävla cool alltså!

FIFFIS FILMTAJM FYLLER 6!

Såhär på eftermiddan tänkte jag passa på att bjussa på lite osynlig födelsedagstårta! Vill du smaka kanske?

Åren går och Fiffis filmtajm är inte så liten längre. Hela sex år gammal har bloggen blivit och precis som när det gäller mina barn så tänker jag ibland på hur livet var innan dom fanns – och innan bloggen fanns. Vad gjorde jag då med min fritid? Tittade på film? Ja. Skrev? Ja. Så what´s new egentligen? Ingenting om jag ska vara ärlig, inget annat än att bloggen lever ett eget liv, ett liv som en anteckningsbok inte riktigt kan matcha.

Tack för alla kommentarer, alla mejl, alla tips och idéer jag fått under året som gått! Tack för alla åsikter som går stick i stäv mot mina, tack för klappar på axeln och tack för att du tar dig tid att läsa. Jag uppskattar allt detta otroligt mycket och jag hoppas såklart att du vill fortsätta klicka in på min lilla filmhörna ett år till.

Jag tycker såhär 2858 blogginlägg senare att det är precis lika roligt att hålla på med bloggen fortfarande och jag har inga planer på att kasta in vare sig handduk eller tangentbord än på en stund. Trots att projektet med att ha en filmpodd parallellt med bloggen tar en del tid så hävdar jag med en dåres envishet att man hinner allt man vill så länge det är roligt. Och allt detta ÄR roligt! Det är BARA roligt! Så mina ambitioner med bloggen är att den ska fortsätta i samma stil som nu, med dagliga inlägg och lite annat smått och gott.

Så vad säger du? Up, up and away? Hoppar du in i rymdraketen med mig, mot vintergatan och in i det sjunde filmbloggaråret?

SNACKA OM FILM #11 – ”Käcka dängan!”

Snacka om film-podden blir denna vecka Snacka om filmmusik-podden, i alla fall för en liten stund. Vi listar våra favorit-soundtrack och använder ord som legat i malpåse ett halvt sekel. Vi drar nästa veckas lista från plåtlådan, jag har varit på bio och sett Tjuvheder och Steffo har satt tänderna i en riktig gammal goding med Goldie Hawn.

Eftersom Stockholms Filmfestival är igång som bäst just nu passar vi på att filmfestivalprata litegrann. Vad är det som är så kul med filmfestivaler egentligen? ÄR det ens kul? Eller är det bara en samling små smala värdelösa prettofilmer som visas? Våra åsikter krockar en del kan man säga och det är ju alltid roligt som omväxling. Sen recenserar vi Hellions, en liten film som visades på Monsters of film-festivalen och jag tipsar om en favoritregissör jag tycker alla borde ha koll på. Det kan säkert ha smugit sig in nånting mer som jag missat så ett tips: lyssna på avsnittet! Det är inte så pjåkigt!

JO! En nyhet! Snacka om film finns nu även på Spotify! Följ sofpodden om du vill lyssna på musik från filmerna vi pratat om samt höra avsnittets soundtracklista i sin helhet.

Podden kan lyssnas på där poddar finns men annars finns vi lite överallt. Följ oss gärna på det ställe som passar dig bäst.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden