Back to the 70´s: CAPRICORN ONE (1977)

En ung James Brolin, hur lik är han inte Christian Bale egentligen? Eller tvärtom.

Det hinner jag tänka ungefär i trettio sekunder sen ger jag blanka fan i Christian Bale! Filmen kastar sig nämligen över mig som en filt gjord av kardborrar. Helvete, det här är bra!

Filmen handlar om en tre astronauter, tre män som ska bege sig ut på den första bemannade rymdfärjan till Mars. Dom har tagit farväl av fruar, barn och vänner och ska precis ta plats i rymdfärjan när dom blir tvingade därifrån och in i en helikopter. På TV visas uppskjutningen och hela världen tror att dom gett sig av men dom tre förvånade männen är nån helt annanstans.

Konspirationsfilmer från 70-talet alltså, sablarns, dom är BÄST och speciellt när dom är så bra gjorda som denna! Jag hyrde den på Itunes och såg om den direkt den var klar, SÅ bra var den. Ett solklart filmtips till en regnig dag!

ID:A

Id:a skulle kunna handla om den vuxna Mathilda från filmen Léon MEN jag tror att filmen hade varit aningens bättre gjord om så varit fallet.

Grundtanken med Id:a är dock inte dum alls. En kvinna (Tuva Novotny) vaknar upp i ett vattenbryn nånstans i Frankrike, halvdöd och med minnesförlust. Hon lyckas ta sig till ett hotell och får hjälp med ett rum över natten. Hon kallar sig Aliena men vet egentligen inte sitt riktiga namn men hon behärskar det franska språket trots att hotellkillen Pierre (Arnauld Binard) är övertygad om att hon inte är född fransyska.

På en buss överhör hon musik från en killes hörlurar och frågar vad det är för nåt. Just One heter artisten. Just är alltså förnamnet, One efternamnet och det är inte en pojkgrupp, det är en dansk operasångare. Aliena bestämmer sig för att ta sig till Köpenhamn och ta reda på varför hon känner igen namnet och rösten.

Naaaaaaaw, jag köper inte den här schweizerosten alls faktiskt. Lösa trådar, konstigheter, hemliga grupper med sadister/mördare, förföljare, avlyssning, kärlek, en syster, graviditet, kärlek, nojjor och mitt i alltihop en Tuva Nuvotny som styr den bräckliga skutan rätt så bra.

Filmen finns på Netflix. Se den om du känner för det. Strunta i den om du vill. När det kommer till karmakontot spelar en titt på denna film ingen roll alls.

Jag pratar med om den här filmen i avsnitt 34 av podcasten Snacka om film.

LONDON ROAD

Det finns en gata i Ipswich som heter London Road. Under senhösten 2006 mördades sex prostituerade kvinnor på just den gatan och i februari 2008 dömdes en man vid namn Steven Wright till livstid för dessa mord.

Under tiden då morden var ouppklarade intervjuades dom boende på gatan om hur dom kände och tänkte, om dom var rädda för att gå ut, vem dom trodde var den skyldige, ja, dom pratade om det mesta som rörde dessa hemskheter. Det dessa människor berättade har sedan använts för att göra ett manus som sedan blev sångtexter. Ja. Precis. London Road är alltså en MUSIKAL, från början gjord för en teaterscen men nu alltså omgjord till en film.

Det är kanske inte så bra det här, det tycker jag verkligen inte, men jag gillar konceptet att mixa ihop seriemördardrama, intervjuteknik och sångnummer, det blir liksom crazy på riktigt, fast verkligt. TV-reportrarna sjunger fram nyheterna, poliserna tar också ton och den seriemördarintresserade taxichauffören spelad av Tom Hardy försöker också få fram sina funderingar med hjälp av sång.

Ganska jobbig musik är det också, inget direkt trallvänligt och lättsmält men filmen är relativt kort, det är bra. Annorlunda brittiska hemskheter och knasigheter alltså, framfört av personer som verkligen inte normalt sett försörjer sig som sångare. Det sjungs betydligt hellre än bra.

I avsnitt 31 av Snacka om film snackas det massor om musikaler och jag pratar om denna lilla film. Jag ger den dock 1,5 i betyg i podden och stod i valet och kvalet om det skulle bli en etta eller tvåa här på bloggen men jag friade hellre än fällde – den här gången. Filmitch har också sett filmen och han var lite hårdare mot dom hårda.

LONDON HAS FALLEN

Precis när Star Wars: The Force Awakens hade premiär dök det upp en app som man kunde använda på sina egna filmer för att få det att se ut som att det sprängdes och hade sig. Att se London has fallen är som att se en långfilmsvariant av denna app i kombination med en mobilfilmad turistpromenad genom London.

Okej, det är nååågot överdrivet men det är fanimej inga häpnadsväckande effekter filmen bjussar på. Det är aldrig några närbilder utan kameran zoomar ut ordentligt när broar och byggnader sprängs, vilket gör app-känslan ännu mer påtaglig. Vilken någorlunda teknikintresserad fjortis som helst hade kunnat göra den här filmen. Budgeten har (antar jag) mest gått till Gerard Butler, Aaron Eckhart och Morgan Freemans löner för utan dom – ingen film. Å andra sidan, det blev ingen höjdare även MED dom.

Filmen är ospännande, ocharmig och fjuttig och det hjälper inte att det trummas på med överdriven musik och en hes-skrikande Gerard Butler som tar i från tårna för att få oss – och USA´s president – att förstå allvaret i manus. Att stoppa in superfloskeln med en höggravid fästmö som går hemma och väntar och som trots att shit goes down och att hon inte kan kontakta den blivande pappan är heeelt kolugn…..ääääääääh, kom igen! Spräng Big Ben hur mycket ni vill, det kan inte bli mer overkligt än så!

I avsnitt 36 av podcasten Snacka om film går jag och Steffo loss i diskussioner kring denna film. Så kan det gå när man inte tycker lika.

 

Fredagsfemman #223

5. Ska vi göra slut?

Nu är säsong 2 igång av Filip och Fredriks serie om helt vanliga svenska par som är på randen till att bryta upp sina relationer. Om jag tyckte att första säsongen var bra så är det ingenting mot hur säsong 2 startat. Det här är inte bara bra TV, det är OTROLIGT bra TV. Det är så varmt, så genuint och så (tyvärr) annorlunda mot allt annat som visats i denna kategori TV-program. Jag skrev (tyvärr) för jag tycker det är skit att det visas så många program med totala knäppgökar som blir kändisar på kuppen och role models för hur människor ”ska va”. Ska vi göra slut? handlar om människor som människor är i det stora hela runt om i små städer och byar i Sverige och jag tycker det är en ynnest att få följa med in i deras familjer. Tack Filip och Fredrik för att ni är så sjukt bra på det ni gör! Och tror du mig inte, titta på första avsnittet här.

.

.

.

4. Hajfilmslängtan

Efter att ha sett trailern kan jag bara säga att JAGÄRSÅSJUKTPEPP
PÅDENNAFILMSÅDETÄRINTEKLOKT!

 

.

.

.

.

3. Homeland

En självklar, solklar, given plats på veckans lista måste Homeland ha och få. Jag har levt med den här serien under i princip alla mina lediga stunder de senaste veckorna men nu är snart alla fyra säsongerna sedda och jag väntar med spänning på en femte. För det kommer en femte väl? När säsong tre tog slut ville jag inte fortsätta titta, jag var lite…chockad…kan man säga. Carries (Claire Danes) och Brodys (Damian Lewis) kärlekshistoria var ju så himla fin. Vad ska jag se nudå? Kanske ingen serie alls på ett tag. Nattsömnen skulle uppskatta det.

.

.

.

2. Filmspanarträff

Imorgon är det maj månads filmspanarträff och av naturliga orsaker hamnar den ”bara” på plats två denna vecka. Det är nämligen en STOR dag imorgon, det KROCKAR rejält för mig och jag vet ännu inte hur mycket/lite jag kan vara med på träffen. Men det är Jennifer som väljer film och det ska bli spännande, det är hennes premiär, inte som filmspanare men väl som filmväljare.

.

.

.

1. EUROVISIONFINAAAAAAL!!!

Imorgon är det dagen D som egentligen inte är D utan ESC! Eurovisionfinalen går i Globen och det är stor fest i Tele2 Arena alldeles intill och DÄR ska jag vara, precis som så måååånga andra som inte vill och kan punga ut med femsiffriga belopp för att få tag i en biljett på tredje etage med skymd sikt. The Eurovision Party kommer duga alldeles perfekt, det är ändå musik-Europas näst hetaste spot. Och om jag ska gissa kommer nästa års final gå i Paris. Fast det gör inget om Frans vinner, då kanske NÅN högt uppsatt filur fattar att finalen MÅSTE gå i en större arena än Globen eller den i Malmö.

.

.

BONE TOMAHAWK

Om den här filmen inte hade varit så (satans) lång hade jag LÄTT jackat upp betyget ett snäpp. Filmen är nämligen riktigt bra men precis som så många filmer (och kanske speciellt westerns) så vinner den inte på att vara utdragen in absurdum. Nåja. Bortsett från det så är det en skön film!

För att handlingen lite kort, fyra män beger sig ut i vildmarken för att rädda några som hamnat i händerna (ja inte bara händerna) på kannibaler, mer än så tycker jag nog inte man behöver veta på förhand. Det är ingen jätteklurig historia direkt, ingen pusseldeckare. Det är bara att bädda ner hjärncellen och börja titta.

Gillar du westernfilmer är detta definitivt nåt att lägga på bör-se-listan. Har du en weak spot för kannibaler, lägg filmen i samma lista. Lider du av blodfobi bör du dock undvika den.

Kurt Russell spelar sheriffen Hunt i imponerande ansiktsbehåring och i övriga roller ser vi bland annat Patrick Wilson, Matthew Fox, Richard Jenkins och David Arquette. Kvinnorollerna är kanske inget att skriva hem om men det är bara att göra som kannibalerna: hacka i sig det.

SNACKA OM FILM #36 – ”Det våras för poddarna som visste för mycket”

Mitt i eurovisionveckan kommer avsnitt 36 men eftersom detta är en FILMPODCAST och ingenting annat så pratar vi inte ett dugg om musik. Heja Frans, Frankrike och Ryssland (även om jag egentligen inte vill att Ryssland ska vinna men låten – och numret – är så sjuuukt bra!)!

Det vi däremot pratar om är Nicolas Cage och hans filmer. Veckans lista handlar nämligen om dom bästa filmerna med herr Cage i huvudrollen. Sen pratar jag om ett riktigt drama med Sarah Silverman, Steffo har sett en ungdomlig skräckis och tillsammans beger vi oss till London och tittar på Gerard Butler som är fixar-Lasse-hela-dagen trots att halva stan sprängs i luften.

I Uppdraget ska jag försöka mig på att sia om framtiden och flippa och floppa sommarens blockbusters på bio, filmrouletten tittar in igen och sen diskuterar vi det här ständiga frågetecknet: hur tänker dom som översätter utländska filmtitlar till svenska?

Det är vårtorsdag, mystorsdag och podtorsdag. Som ett kinderägg rätt in i öronen!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

THE INVITATION

I den här filmen är Logan Marshall-Green i sin roll som Will, mannen som blir bjuden hem till sitt ex tillsammans med sin nuvarande flickvän och en samling gamla vänner, otroligt lik Tom Hardy. Alltså, han är så sjukt lik Hardy att jag fastnar i vinkelvolten och långa stunder inte kan tänka annat än ”men guuud vad dom är lika, dom mååååste ju få spela bröder i nån film snart!”

Det är en dum tanke att fastna i när man ser en film som är så pass skum som The Invitation. Filmen behöver nämligen ens fulla koncentration och ja…min drog iväg ibland, det gjorde den. Det tar nämligen en bra stund innan det ”händer nåt” i filmen och jag skriver ”händer nåt” inom ”” för att det är en sanning med modifikation. Det händer grejer precis hela tiden men det bubblar mest under ytan. Filmen flyter på men har inget tydligt mål. Jag famlar liksom i mörkret och minns sånt jag läst om filmen, att det är en ”rysare”, att den är ”jätteläskig”, en ”nagelbitare”.

Jag tycker inte filmen är nåt av det men jag tycker den är ”intressant creepy”. Det är ett luddigt kammarspel med en samling personligheter som egentligen inte säger mig nåt men när John Carroll Lynch kommer in handlingen förstår jag att shit is about to come down. Shit kommer alltid när John Carroll Lynch är i närheten. Det där är en man så typecastad som ”an ordinary looking very bad guy” att det skulle gå att blåsa honom ren på inälvor och gjuta tennsoldater i hans kropp som föreställer ”ordinary looking very bad guys på film”.

Det finns mycket att fundera på med den här filmen. Den stannar kvar hos mig. Den är otvetydigt en skummis och jag är inte helt hundra säker på dess kvalitéer men godkänt blir det trots allt. En liten film att bita i helt enkelt.

Vill du höra mer om denna film så pratar både jag och Steffo om den i avsnitt 35 av podcasten Snacka om film.

 

Back to the 70´s: ADJÖ TILL GÄNGET (1974)

Tänk vad skönt det kan kännas när man slår två flugor samtidigt. Jag hittar en 70-talare jag inte sett OCH Sylvester Stallone spelar en av dom stora rollerna.

Denna film må vara producerad 1974 men den osar mer 50-tal än någonting annat. Musiken skulle passa i Grease och det fullkomligt dryper brylkräm från dom välkammade kalufserna, ja, främst på herrarna då.

Adjö till gänget, eller The Lords of Flatbush som filmen heter i original, handlar om ett gäng på fyra skolungdomar, killar, som har ett ”gäng”, dom gör allt tillsammans. Men när dom växer upp och lite andra grejer blir intressant, typ tjejer, så glider dom isär. Problemen blir med ens lite större än ”hur man kan reta gallfeber på torr lärarinna som gör sitt bästa”.

Det är inte så värst mycket med denna film som är minnesvärt MEN om jag försöker vara objektiv (hur bra nu det går i sammanhanget) så är det scenerna med Sylvester Stallone som sticker ut. Han lyckas nämligen göra en brutta på smällen och det är ingen tjej att leka med. Hon vill – och SKA – gifta sig och nöjer sig inte med någon normaldyr förlovningsring. Nejdå. Hon skriker så fönstren skallrar inne hos juveleraren och jag kan inte låta bli att tycka synd om Sly som kommer behöva dras med henne i sitt liv i många många år framöver.

Förutom Stallone är det mest kända fejset Henry Wrinkler, mannen som på nåt sätt förkroppsligat 50-talet på film för många av oss genom sin roll som Fonzie i TV-serien Gänget och jag. Nu såg jag visserligen aldrig det på TV själv men man har väl hört hur snacket går. Haha. Typ. Eller inte.  *blinksmiley*

Nästa tisdag kommer du kunna läsa om en betyyydligt bättre film.

HOW TO BE SINGLE

Amerikanska filmer som går ut på att meningen med en kvinnas varande på jorden är att träffa en man att gifta sig med går det 11,5 på ett dussin av. Puuh vilken jobbig meningsbyggnad det blev där men ja, du fattar säkert vad jag menar.

Tvåsamhet är grejen och den ENDA grejen dessutom. Allt en kvinna gör, vad hon har på sig, utbildar sig till, dricker på krogen, säger till sina vänner, allt grundar sig i att hon ska träffa ”den rätte”, gifta sig, skaffa barn, hus, hund, hela det köret. Och visst, det vore väl toppen alltihop om det visade sig att den rätte faktiskt ÄR den rätte och inte bara nån random dude som dök upp i rättan tid och typ ”dög tillräckligt”. Jag får nämligen ofta känslan av att den där drömmen om Mr Right får sig en törn eftersom även män är mänskliga väsen som har fel och brister. Kvinnor däremot får inte ha sånt. Fel och brister alltså. I alla fall inte i amerikanska filmer.

How to be single avfärdade jag länge som en i mängden av dessa letande-efter-den-rätte-filmer men med facit i hand måste jag erkänna att jag hade lite fel. Även om filmen kryllar av floskler och hollywoodlösningar på både det ena och det andra är andemeningen ändå att det är okej att vara singel, att det tjänar ett syfte att faktiskt hitta sig själv – också – och inte bara en snubbe.

Lucy (Alison Brie) har gjort nåt dataprogram som räknat ut hur hon ska kunna träffa den rätte på nätet och hon har valt ut en strategisk bar i vilken hon har alla sina dejter. Bartendern Tom (Anders Holm, denna mystiska skådis från bla The Intern) verkar lagom nöjd med det. Robin (Rebel Wilson) festar, dansar, super och kör bortamatcher som om det inte fanns nån morgondag, vilket det faktiskt inte verkar finnas för henne då hon uppenbarligen kan komma och gå som hon vill på sitt receptionistjobb på en advokatfirma.

På samma advokatfirma börjar Alice (Dakota Johnson) som har en ”paus” från sin kille  Josh (Nicholas Braun) då dom ska se om dom saknar varandra eller inte. Robin tar med Alice ut i partyvimlet och det dröjer inte så länge innan hon slutat sakna Josh. Tror hon. Eller inte.

Alice syster Meg (Leslie Mann) jobbar som förlossningsläkare och försöker trycka undan sin längtan efter barn. Hon är singel och ”lite till åren”, det börjar bli bråttom om det ska gå vägen. I samma veva som hon bestämmer sig för en insemination möter hon Ken (Jake Lacy), en kille som är sådär skönt bombsäker på sin kärlek till Meg och vägrar ge upp trots att Meg är superskeptisk, taskig och allmänt dum i huvvet.

Jag hade en rätt trevlig stund i sällskap av den här filmen. Den förändrar inte min världsbild på nåt sätt MEN den var inte fullt så korkad som jag hade trott. Dessutom måste jag slå ett slag för Jason Mantzoukas som på senare tid blivit något av en birollernas mästare och som lyser så fort han är i bild.

 

TEAM FOXCATCHER

Jag tyckte väldigt mycket om Foxcatcher, filmen som kom 2014 och som handlade om den excentriske brottartränaren Jan du Pont (Steve Carell) och hans förhållande med sina brottaradepter David Schultz (Mark Ruffalo) och hans bror Mark (Channing Tatum).

Team Foxcatcher är en dokumentärfilm som gräver sig ner ytterligare i den bizarre du Pont-mannens liv och det blir tämligen närgånget faktiskt. Många autentiska filmsnuttar och bilder hjälper till att bygga pusslet och kanske komma med en förklaring till hur ”sagan” om träningsanläggningen/atletboendet Foxcatcher kunde sluta som den gjorde, med att Jan de Pont blev en mördare och en av USA´s mest framgångsrika brottare togs av daga.

Det första som slår mig när jag ser den här filmen är hur extremt porträttlikt Steve Carell och Mark Ruffalo gestaltade sina verkliga förlagor. Har man inte superkoll på Jan du Pont och ser Carell med jättesnoken på film kan man lätt se det som ”Steve Carell med lösnäsa” men närå, i Foxcatcher ser han precis ut som Jan du Pont gjorde i verkligheten.

Det andra som slår mig är att det är otäcka bilder och föga smickrande personliga filmer regissören Jon Greenhalgh fått tag på. Som när du Pont hanterar en k-pist från sitt eget fönster till synes utan att ha den minsta kontroll, alltså det är läbbigt. Lägger man sedan till att han var paranoid och inbillad maktfullkomlig med alla sina pengar och inflytande, han var inte en man att leka med.

En KLART sevärd dokumentär, även om man inte gillar brottning.

[Filmen finns på Netflix]

 

CRIMINAL

För ungefär tre år sedan fick jag nog av stök, bråk och att bli kallad både det ena och det andra. Jag satte helt enkelt ner foten och lovade mig själv att aldrig snudda vid Heron Citys golv igen.

Löftet var lätt att hålla, otroligt lätt faktiskt. Det är ofta det när bägaren runnit över. Åren har gått och jag har inte haft anledning att ens fundera på ett besök där i krokarna – inte förrän nu.

Igår hade Criminal Sverigepremiär. Det här är en film vars reklamkampanj jag följt på Instagram och jag hade byggt upp en rejäl pepp, så rejäl att när premiärdagen kom och det visade sig att filmbolaget/distributören/SF kanske inte trott helhjärtat på den utan lagt premiären på Filmstaden Heron City kl 21.05 på salong 18 – och ENBART där och då – ja, vad tusan skulle jag göra, det var ju bara att ta på sig kevlarvästen och åka till Skärholmen.

Visningen visade sig gå alldeles utmärkt och vi tjugotalet hugade Kevin Costner-fans föll in i nåt slags unisont skäms-mys-skratt när Costner fick gå bananas i sin roll som psykopat-kåkfararen Jericho som utan fungerande stamceller i frontalloben var den perfekta patienten när den mördade CIA-agenten (Ryan Reynolds) minne behövde en ny bärare. Läkaren (Tommy Lee Jones) gjorde sitt bästa under operationen som visade sig vara rätt lyckad. Minnena fördes över och jakten på en väska full med pengar och en mystisk holländare kunde fortsätta. Han fick lite andra minnen på köpet också, larmkoden till hemmet, känslan av en hand som smeker frugans (Gal Gadot) ben och synen av dottern Emmas hår som behöver borstas. Bland annat.

Det är ingen lätt match att bedöma den här filmen. Den pendlar mellan det djupaste djup och det högsta av berg och allt där emellan. Gary Oldman spelar CIA-chef Quaker Wells och det är en roll som kräver just det som många av hans senaste roller krävt: ett ENORMT överspel. Nu är Oldman en skådespelare som är stabil ÄVEN när han spelar över MEN det blir lite FÖR mycket av det goda här i vissa scener. Ryan Reynolds är inte med i många minuter, han känns mest som ett affischnamn.

Gal Gadot gör sin roll som agent-änka så bra som man kan begära och Michael Pitt har den otacksamma rollen av att spela holländaren Jan Stroop som dyker in i filmen utan nån direkt förklaring annat än att han är eftersökt inte enbart av CIA utan även av Xavier Heimdahl (Jordi Mollà), en man med noll procent verklighetsförankring, storhetsvansinne och som teatraliskt förkunnar sin vision om att krossa samtliga världens regeringar på högljudd spanskbruten engelska.

Min egen största behållning av filmen är dock Kevin Costner som utstöter nån form av argt brunst-stön så fort nåt går honom emot, vilket är rätt ofta. Han är stenhård och totalt empatistörd, ger folk stryk helt oprovocerat, sådär som man nästan inte sett på film sen actionfilmerna på 80-talet och det känns som att han njuter av att spela rollen. Det är ett våldsamt anger management han pysslar med.

Plotholes finns, många och rejält stora och betygsmässigt hamnar manuset på en svag tvåa. Men….en handfull riktigt bra scener, superbra musik och en glänsande Costner med stort ärr i bakhuvudet lyfter filmen så pass att den till slut hamnar på en svag trea. Det kommer dock dröja minst tre år innan jag åker till Heron igen. Hela stället ger mig ågren.

(Filmens absolut bästa låt och kanske bästa scen innefattar Late night (Solomun remix) med Foals och en diggande Costner i en stulen blå van. Här finns smakprov på låten, Spotify har den inte. Än. Men den finns att köpa på Itunes. Väl investerade 12 kronor.)

Fredagsfemman #222

5. Res till Island med filmens hjälp

Längtar du efter semester men inte har tid eller råd att resa iväg? Har du inget att göra på söndag? Här kommer ett tips som gör att du kan ta dig en snabbis till Island på ett superenkelt sätt. Bege dig till Filmhuset på Gärdet och se Korpen flyger (1984) kl 14, sen fyller du på med lite kaffe och ser sen Korpens skugga (1988) kl 16.15. Klicka på filmernas namn för att komma till Cinematekets hemsida och biljettbokning och tänk på att Korpens skugga bjussar på en mix av svenska skådisar som man knappt skulle kunna tänka ut under en LSD-tripp: Reine Brynolfson, Noomi Rapace och Sune Mangs!!

.

.

.

4. Nathalie Portman dansar på TV

Imorgon kväll visas Black Swan på SVT2 på allra bästa sändningstid. Ingen reklam och filmen börjar redan kl 21. Ingen nattmangling alltså! Ladda upp med snacks och Cola, kryp upp i soffan, njut av en reklamfri visning och en fantastisk Nathalie Portman! Här är min recension av filmen.

.

.

.

3. The Rock på Instagram

Absolut mysigast på Instagram just nu är i mitt tycke Dwayne Johnson. Visst förstår jag att varenda bild egentligen är genomtänkt reklam för honom själv men det är klart han vill visa alla sina sidor, han är ju en störtskön snubbe med stort hjärta som dessutom lägger en hel del tid på att sätta guldkant på andras liv, andra som kanske inte riktigt dragit en vinstlott i livet.

.

.

.

2. Alicia Vikander som Lara Croft

Nu har det gått en dryg vecka sen världen fick reda på att det är Alicia Vikander som ska spela Lara Croft när TV-spelshjältinnan ska bli film igen. Är det BARA jag som inte jublar? Alltså…inte för att jag tror att Alicia kommer misslyckas på nåt sätt, nejdå, jag tror hon kommer göra även denna roll med bravur men känns det inte lite….trist? Angelina Jolie var också tuff (och perfekt!) som Lara Croft men gjorde det filmen bättre? Det ENDA som ger mig aningens högre puls med nya Tomb Raider-filmen är regissörens namn. Roar Uthaug, den norske killen som regisserade Vågen. Det ska bli riktigt intressant att se vad han kan åstadkomma med hollywoodmiljarder i byxlinningen och magnifika Alicia framför kameran!

.

.

.

1. Lycklig av Lyckliga gatan!

Ja, tänk för att jag blir det! Jag blir alldeles tok-lycklig av Lyckliga gatan trots att det är en TV-serie som går på TV4 med allt vad det innebär av skitreklam och avbrott. Att tota ihop unga rappare från diverse förorter med äldre etablerade artister är så genialt på så många plan att jag inte tänker lista dom, du får helt enkelt tänka själv. Det här är Så mycket bättre men nedsläppt i verkligheten och i soffan sitter jag med tårarna rinnandes nedför kinderna, droppande ner i kaffekoppen samtidigt som jag skrattar och sparar ner låtarna på Spotify. Här finns avsnitten. Sluta fördoma dig nu och TITTA!

.

.

GET A JOB

När de sena 80-talisterna och 90-talisterna ska ut på arbetsmarknaden kan man hålla sig för skratt. Det här är kidsen som fick applåder när dom lyckades gå på toa själva, som satts på pidestal och kallats för prinsar och prinsessor och som så fort dom fått mer än godkänt på ett prov vill ha betalt – och får det.

Detta är inte mina cyniska ord, det är filmens. Den här filmen handlar alltså om att få ett jobb, eller bli av med ett och söka nya, eller ha såna höga tankar om sig själv att man inte fattar arbetsgivare som tackar nej. Jag tycker premissen låter rätt kul, en komedi om jobbsökande och med två unga klippor som Anna Kendrick och Miles Teller i huvudrollerna och det kändes värt att hyra den för 39 spänn på Itunes. Med facit i hand, haha, nääääää, den är inte värd dom pengarna. En tia kanske, max!

Filmen har så många problem att jag knappt ids lista dom men jag kan droppa dom fem största.

* Anna Kendrick har en alldeles för liten roll. Hoppas hon fick rejält betalt för att sätta sin nuna på den här affischen.
* Bryan Cranston har en alldeles för stor. Roll. Alltså.
* Christopher Mintz-Plasse är med. Överskattad tjomme det där.
* Detta jävla fokus på boffande!
* Det kaskadkräks, dricks hjortsperma, kiss-expoderas… Om jag säger såhär, i rätt sorts film kan dessa ingredienser fungera som något form av ”komiskt mervärde” men Get a job är inte den sortens film.

Nä. Den här filmen var inte alls som jag trodde. Riktigt rutten faktiskt.

 

SNACKA OM FILM #35 – ”Sanning och spekulation”


I veckans avsnitt av Snacka om film tar vi en fantasitripp en liten bit ner i Europa och listar våra tyska favoritfilmer. Det var roligt! Det finns så många superbra tyska filmer! Deshalb ein Hoch auf die Senkung der Verbrauchsteuern für alle Erzeugnisse!*

Men vi pratar såklart inte bara om detta, nä det vore ju för himla torftigt och tänk var KORT avsnittet skulle bli. Steffo har nämligen sett en film om en man som är instängd i en bagagelucka, jag har begett mig upp till Mars men ändå inte och detta avsnitt till ära recenserar vi inte bara en utan TVÅ filmer tillsammans: tjej-röka-göka-kröka-partyfilmen Sisters samt den skumma indiesnackisen The Invitation.

I Uppdraget är det dags för Steffo att bekänna färg när han ska berätta vilka fem skådespelande män som är dom vackraste han vet och jag får ett Uppdrag som egentligen räcker över hela sommaren. Sen var det rouletten också såklart. Ska vi göra bort oss totalt eller har vi koll den här gången? Den som lever – och lyssnar – får helt enkelt se – och höra.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

* Jag googlade ”Hurra på tyska” och fick upp denna mening. Kunde helt enkelt inte ignorera den. Den tyska meningen betyder alltså ”Med andra ord: hurra för sänkningen av punktskatterna på alla produkter!”