GRAND PIANO

Året innan Damian Chazelle blev känd över hela världen för sitt manus och sin briljanta regi till trumfilmen Whiplash gjordes filmen Grand Piano. Denna gång har han ”bara” skrivit manus och självklart är det ett instrument som spelar nån form av huvudroll även här. Precis, du gissade rätt, ett piano!

Grand Piano handlar om Tom Selznick (Elijah Wood), en konsertpianist med världsrykte, ”vår tids Rachmaninov” som lider av nåt så vedervärdigt i sammanhanget som scenskräck. Han är gift med Emma Selznick (Kerry Bishé) som är en av världens största skådespelare och tillsammans är dom såklart ett massmedialt spännande par.

När filmen börjar är Tom på väg till Chicago för att genomföra en stor konsert och man förstår hur han våndas när planet nästan går ned för räkning men han mår mer illa över den kommande konserten än över rädslan att dö i en flygkrasch. Hur som helst, Tom och hans flygel tar sig upp på scenen och partituret hamnar i hans händer i sista stund. Konserten börjar och han bläddrar bland notbladen. Där står det nåt med röd skrift. Ett mordhot.

Nästan hela filmen utspelar sig under denna konsert och jag får lite Phonebooth-känsla av många anledningar (som jag kanske inte ska skriva här pga spoiler). Det är rätt spännande ibland faktiskt och framförallt är det snyggt filmat. Det är egentligen bara två ”krux” jag har med filmen, Elijah Woods ögon och – som alltid – John Cusack och det blir ju rätt problematiskt i en film som denna när så mycket hänger på John Cusack och Elijah Woods ögon.

Bortsett från det, Damian Chazelle är en riktigt bra manusförfattare och det var ett smart drag att ta in honom när manuset till 10 Cloverfield Lane skulle skrivas. Han är finurlig, både med och utan inblandade instrument.

 

Sista Stephen King-tisdagen: NYCKELN TILL FRIHET (1994)

Av alla filmer på hela jorden är det denna film som rankas som nummer 1 av IMDb och dess användare. Den b ä s t a filmen som finns. Smaka på den du. Den a l l r a bästa filmen av alla som gjorts.

I skrivande stund är det 1 669 822 användare som tillsammans gett filmen det svindlande höga medelbetyget 9,3/10. Jag såg filmen när den kom men var inte jätteimponerad (gav den en trea) men å andra sidan, jag var inte ensam. Nyckeln till frihet är en såndär snackisfilm, en film som ”alla” ser för att ”alla” har sett den och bättre reklam kan en film knappast få.

Tjugotvå år har gått sen jag såg den här filmen förra (och första och enda) gången och minnen kan som bekant spela en ett spratt både i positiv och negativ bemärkelse. Att se om filmen inför detta tema kändes därför som en självklarhet. På midsommaraftonskvällen skulle jag och sonen ha filmtajm och jag gav honom två filmer att välja mellan: denna och The Revenant. Vilken han valde förstår du kanske. Å andra sidan behövde jag bara nämna ”samma författare som skrev Den gröna milen” för att han skulle få nåt fuktigt i blicken. Två timmar och tjugotvå minuter senare satt han i soffhörnet, fortfarande med fuktig blick.

”Vilken jävla film! 4,5/5! Lätt!” sa han och jag kliade mig i huvudet. Att han gillade filmen förvånar mig inte alls för är inte detta – av nån anledning – en film som många av manligt kön har lätt att ta till sig? Att det är fem gånger så många män som kvinnor som betygssatt filmen på IMDb kanske beror på att det är betydligt fler män än kvinnor som använder sig av tjänsten? Eller beror det på att det är en ”snubbefilm”?

Nåja, hur man än vrider och vänder på den tanken så ÄR Nyckeln till frihet rätt igenom en snubbefilm. Det är män, män, män, män i varenda roll, överallt är det män. Den enda kvinnan i rörlig bild är Rita Hayworth som rör på huvudet så att håret gungar i Gilda (filmen från 1946 som visas på fängelset) och därmed gör dom blå fängelsebyxorna aningens trängre på samtliga interner.

Filmens manus är baserad på Stephen Kings novell ”Rita Hayworth and Shawshank Redemption” och det är Frank Darabont som skrivit manuset och även regisserat filmen. Hollywoods längste filmstjärna Tim Robbins spelar den ena huvudrollen som bankmannen Andy Dufresne som säger sig vara oskyldig till det dubbelmord han fällts – och fått dubbel livstid – för och Morgan Freeman spelar Ellis Boyd ”Red” Redding, en av Shawshank-fängelset mesta interner som aldrig tror sig kunna bli utsläppt i frihet igen. Andy och ”Red” blir goda vänner och tillsammans gör dom sitt bästa för att acklimatisera sig till det nya livet och för att överleva många årtionden bakom murarna.

Jag tycker det här är en ytterst välgjord film men det är också en film som tar alldeles för lång tid på sig att berätta det som berättas skall. Den är helt enkelt för lång och i mitten känns den i perioder till och med seg. Den lever på en bra historia och på Robbins och Freeman som är GULD i sina roller. Men nån klassiker – för mig – blir den aldrig och jag har svårt att förstå det här med att det är den bästa filmen. Tvåa är Gudfadern. Hallå, tvåa!

 

 

.

Det här var den sista filmen i sommarens tema. Vad roligt det har varit! Massor med återblickar, bra och mindre bra film med denna härliga Stephen King-människa som röd tråd. Vill du se vilka filmer jag skrivit om – klicka här.

KEANU

Nästan vilken liten grej som helst kan förändra ens liv om man bara är tillräckligt mottaglig. Det kan vara en händelse, ett ord eller som i dagens fall – en katt.

Rell (Jordan Peele) har ingen direkt livslust längre, ensam, övergiven, nedsutten i en rövsmörig soffa, herregud vad allt är kolsvart för den snubben. Men så dyker han upp, katten, den lille missen med dom snälla ögonen och Rell får en anledning att leva. Han döper katten till Keanu och tillsammans är dom både oslagbara och skiljaktiga.

Rells kompis Clarence (Keegan-Michael Key) är däremot varken ofrivilligt singel eller deprimerad, han är gift och även om äktenskapet kanske inte är direkt passionerat så känner han sig trygg. Så trygg att han utan omsvep kan skicka iväg frugan på en weekendresa med en kompis vars fru inte ska med och det visar sig bli en helg som ingen inblandad kommer glömma.

Keanu är en oförarglig film. Det är enkel humor som antingen går hem eller inte och hos mig funkar den över förväntan bra. Jag fnissar flera gånger och Keanu är söt trots att han är med för lite. Att rösten till katten görs av Keanu Reeves är självklart ett plus även om man bara får höra honom prata en enda gång.

Dessa två huvudrollsskådisar har även gjort Comedy Central-serien Key & Peele och jag undrar om jag inte tycker bättre om filmen på grund av att jag aldrig sett Key & Peele. Jag har liksom ingen relation till snubbarna.

Keanu är ren underhållning för stunden (och inte en sekund senare) och ibland är det precis vad man kan behöva.

CLEOPATRA

Elizabeth Taylor som Cleopatra, ikoniska bilder från filmhistorien. Så jävla vacker så man smäller av med sitt svarta hår och sin karakteristiska egyptiska drottningssminkning (som säkert heter nåt flådigt om man behärskar tematiken, vilket jag inte gör).

Under tre timmar och femtiotvå minuter får man följa hennes vedermödor på tronen och relationerna med männen i hennes liv där Marcus Antonius (Richard Burton) dyker upp och i honom får hon – och ser hon – för första gången en jämnlike.

Under inspelningen blev Taylor och Burton ett kärlekspar trots att dom båda var gifta på varsitt håll och det sågs inte direkt med blida ögon. Produktionen kantades av så många andra problem (utbytta regissörer och skådespelare, scener som fick spelas in på nytt, pengar som tog slut) att denna otrohetsaffär inte direkt var bra PR för filmen. Att all reklam är bra reklam gällde tydligen inte på 60-talet…

Cleopatra var den första kvinna som regerade utan en manlig medregent och hon var en slug jäkel som spelade på alla sina strängar för att nå sina högt uppsatta mål. Vad var målen då, kanske man kan fråga sig? Makt. Ja, makt. Samma typ av dragningskraft som sporrat tusentals män att gå över lik genom historien, men denna gång är det alltså en kvinna som håller i rodret och gör allt som behövs för att få som hon vill.

Förutom Elizabeth Taylors närvaro tycker jag filmens stora behållning är masscenerna. Att veta att det inte suttit nån datanisse som kört Ctrl X – Ctrl V med femtio statister för att få till en scen med tusen pers gör mig i det närmaste själsligt tillfredsställd. Här gäller ”what you see is what you get”, allt är på riktigt, det här är handlingskraftig filmkonst på ett sätt som aldrig görs nuförtiden. Tänk om Peter Jackson behövt filma Slaget vid Helms klyfta helt utan vetskapen att det ens fanns datorer, eller Wolfgang Petersen behövt göra båtscenen i Troja med riktiga fartyg. Ja precis, tänk den tanken en stund.

Det tog en halv söndag att se filmen, det fick bli paus för både middag och fika, men det var det värt. Det här är helt klart en sevärd klassiker och det enda jag kan tycka är riktigt synd är att Richard Burton inte kommer upp i en bråkdel av Taylors utstrålning. Jag hade haft lättare att förstå deras passionerade förhållande om han spelat i hennes liga rent utseendemässigt. Men det är en liten petitess i sammanhanget.

 

HITTA DORIS


Det var tretton år sedan vi begav oss ut på jakt efter den lilla clownfisken Nemo i filmen Hitta Nemo. Där fick vi även lära känna den lilla blå firren Doris, hon som led av grava närminnesproblem och nu är det alltså dags att bege sig ut på jakt efter henne, eller inte…. För det är inte Doris det letas efter i Hitta Doris, det är Doris föräldrar eller möjligtvis Doris som försöker hitta sig själv.

I det stora hela är Hitta Nemo och Hitta Doris exakt samma film, hos mig ligger det dock ett litet problem i detta och det är att jag tycker Nemo-filmen var bättre för jag såg den först. Jag tycker även att den bjussade på lite mer och lite fler vuxenpreferenser än vad Doris-filmen gör. Den här filmen är nämligen på gränsen till larvigt barnvänlig jämfört med dom allra flesta animerade filmer som får biopremiär nuförtiden. Supergullig är den, fasiken, den innehåller till och med nåt så sockersött som havsuttrar som kramar varandra mitt på en motorväg för att få bilarna att stanna av söt-chock.

Ellen DeGeneres är originalrösten till Doris och hon är helt perfekt i den rollen. Sigourney Weaver är rösten till sig själv och DET känns som en spännande grej hur dubbningsteamet löst det på svenska. Är det nån svensk som heter Sigourney Weaver eller är det nån känd skådis som spelar sig själv?

Även om filmen har en handfull störtsköna scener så blev jag tämligen uttråkad av filmen. Den kändes lång och onödigt upprepande, det räcker liksom med att Doris är Doris och säger allting sjuttioelva gånger.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar ihop med några filmspanarkompisar. Länkar till deras texter kommer så fort dom är publicerade.
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Fredagsfemman #238 – Det bästa från Malmö Filmdagar

5. Kvällsmiddagarna vid Västra Hamnen

Okej, det var så sjukt vackert att den här punkten kanske borde vara etta men just idag är numreringen inte så himla viktig. Jag åt KANONMAT (nä, inte SÅN kanonmat utan kanonGOD mat) på KANONRESTAURANGER och detta med en utsikt som jag nästan smällde av av. Mysighet deluxe.

.

.

.

4. The girl with all the gifts

Den bästa zombiefilmen på jagvetintehuuuur länge!!! Biopremiär i Sverige 7 oktober!

.

.

.

.

3. Den allvarsamma leken

Om nån hade sagt till mig i förra veckan att jag skulle sitta och HÄPNA av lycka över Pernilla Augusts nya film Den allvarsamma leken så hade jag skrattat tungan ur led. Baserad på en roman av Hjalmar Söderberg som utspelar sig vid 1900-talets början, kostymer, högtravande språk och Sverrir Gudnason i huvudrollen, det var liksom inget som lockade mig nämnvärt. Ändå. Alltså ÄNDÅ blev jag helt trollbunden. Biopremiär 9 september och recensionen kommer i samband med den.

.

.

.

2. Jätten

2011 gjorde Johannes Nyholm den prisbelönade kortfilmen Las Palmas som visar när hans bebisdotter festar till det och trashar en bar på en semesterort. I år har han gjort filmen som jag kommer bära med mig närmast hjärtat av alla tolv filmerna jag såg. Jätten är en otroligt fin film, den är hjärtskärande, visuellt maffig, väldigt bra skådespelarinsatser och har specialskriven musik av Björn Olsson som sätter sig som tuggummi mellan öronen. 14 oktober har den biopremiär och snälla, gå och se den! Gör det bara!

.

.

.

1. Det sociala minglet

Malmö Filmdagar innebär – för mig – en chans att få umgås med mina filmspanarvänner flera dagar i sträck. Det är väldans lyxigt tycker jag. Det innebär också en chans att få prata på riktigt med en drös andra människor som jag följer och som läser bloggen/lyssnar på podden/följer mig på sociala medier resten av året. Det är coolt och det är jätteroligt att prata med er öga mot öga – också!

Och nu är det ett helt år till nästa gång. Aldrig känns ett år längre än precis just nu.

.

.

SNACKA OM FILM #51 – ”Dej va dej”

Jag är på plats i Malmö för Malmö Filmdagar men det är klart att en podd ska hinna spelas in också och det är alldeles precis vad vi gjort. Avsnitt 51 är ute för avslyssning och bedömning och det här är vad du kan förvänta sig av veckans Snacka om film.

Jag har sett en suspekt liten film från 1968 med en halvnaken Jane Fonda, Steffo har sett en film med Helen Mirren som handlar om terroristbekämpning och tillsammans har vi sett en totaljävlagalen komedi som nyligen släppts på DVD/stream: Grimsby. Sen pratar vi om filmer som har en start som får en att undra ”vad ÄR det här för nåt?!?!???” och jag är så himla onöjd med min lista att jag skäms ögonen ur mig.

I Filmklubben pratar vi om Christopher Guests hundägarmockumentär från 2000: Best in show och Steffo tjongar till med ett filmklubbsuppdrag till nästa vecka som känns både spännande och lite udda.

Som grädde på moset har jag lekt flygande reporter i Malmö och levererar en liten rapport kring filmdagarna med gästerna Jimmy, Alexander och Sofia.

Enjoy!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

TODAY´S SPECIAL

Jag var hungrig och hittade en matfilm på Netflix, jag skyller på det. Man vet ju aldrig. Förhoppningen att man ska få se en variant på Chef, eller åtminstone en likvärdig film på temat, släpper liksom inte. Endera dagen dyker den upp, dock inte idag.

Today´s special är ingen specialare just för idag, det här är en rätt och slätt en slösa-bort-tid-film som är helt oförarglig. Inte genomusel, inte bra, ingenting man minns, ingenting som höjer blodtrycket ens det minsta. Man blir inte hungrig, man blir inte mätt, man blir inte sugen på att lära sig laga indisk mat, man blir inte irriterad nog på idiotföräldrar eller på en ytterst bitter Helen Mirren.

Titta på den om du vill eller låt bli, ingenting i ditt liv kommer förändras vare sig du gör det ena eller det andra.

HARDCORE HENRY

Jag tycker mig verkligen inte vara någon adrenalinjunkie men efter att ha sett Hardcore Henry (på svenska enbart Hardcore) fick jag ett enormt sug efter att prova parkour. Svindumt, I know, jag skulle slå ihjäl mig på första hoppet men likväl när jag nu en dröm om att någon gång kunna (och få) kasta mig från hustak, göra balla kullerbyttor på svinhårda underlag och kanske kasta en bricka genom hjärnan på nån dum jävel.

Ja, sån blir jag av att se nittio minuter action filmad ut first person shooter-perspektiv, eller som det heter på svenska – förstapersonskjutare. Tänk om jag skulle spela den här sortens dator och/eller TV-spel, jag skulle antagligen bli galen i huvudet. Jag tror det faktiskt. Jag skulle gå runt med maxpuls och ett sjukt leende på läpparna dagarna i ända och bara längta hem till mitt virtuella vapen. Sån tur att jag aldrig spelat och sån himla tur att jag fattar att jag ska låta bli. Jag har annat att göra med min fritid. Dammsuga, tvätta, skriva filmrecensioner, ja, sånt.

Det här är alltså en film som handlar om Henry, en ”människa” som är ”jag” i åskådarens ögon. Det är den ryske manusförfattaren och regissören Ilya Naishuller som gått helt jävla bananas med både historien och det visuella och han tar banne mig filmen och grundidén med den äran ända in i mål. Det är hoppigt och skakigt MEN det är inte samma känsla som en ”vanlig” found footage-film, jag får inte huvudvärk eller blir illamående, jag vill bara ha mer! Det är samma känsla som när jag befinner mig på Liseberg eller Disneyland.

Det är Andrei Dementiev som spelar Henry men honom får man som sagt (i princip) aldrig se och Sharlto Copley har drösvis med roller som han med naturlig kameleontacting fixar galant. Skulle man känna igen den snubben om man mötte honom på stan? Jag tror inte det va. Och detta trots att han varit med i en handfull stora filmer i det här laget (District 9, Elysium, Chappie, Maleficent, Oldboy-remaken, The A-Team, Europa Report).

Det här var en förvånande och uppfriskande upplevelse och det blir högt betyg, kanske lite FÖR högt men jag skyller på adrenalinpåslaget.

Vrångmannen och Surskägget har också roats av filmen.

Stephen King-tisdag: SOMMARDÅD (1998)

Sommardåd/Vinterverk heter novellsamlingen av Stephen King som inrymmer grundhistorien till denna film. Apt Pupil.

Brad Renfro spelar Todd, den unge amerikanske killen som är i det närmaste besatt av nazisterna och dess historia och Ian McKellen spelar  Kurt Dussander/Arthur Denker, den äldre tyske mannen och tillika Todds granne som visar sig vara just en gammal nazist.

Trots den något långsökta storyn köper jag den med hull och hår och troligtvis gör jag det för att BÅDE Ian McKellen OCH Brad Renfro fullständigt lyser genom rutan. Det är ofta närbilder på deras ansikten, inzoomningar som gör att man skulle kunna se pormaskar om det funnits några.

Kanske imponeras jag mest av unge herr Renfro som lyckas hålla jämna steg skådespelarmässigt med den betydligt mer erfarne McKellen och kanske stör det mig lite att jag inte vill skriva mer om filmen men jag vill verkligen inte det. Jag tipsar hellre om den. Se den. Den ÄR bra!

 

 

 

Nästa vecka är det dags för den sista filmen i Stephen King-temat. Vilken kan det vaaaaaaa? Spänningen är kanske inte olidlig, kanske inte ens existerande, för det känns rätt givet va?

LIGHTS OUT

Det var inte helt enkelt att hitta sällskap när jag ville gå och se Lights out. Många var dom som bangade. Men Filmspanarna kan man alltid lita på och i detta fall var det Joel som utan att tveka hängde med mig på en nattbio medelst skräckfilm.

Innan filmen satt vi och pratade om att vi saknar nyskapande skräckfilmer, sånt som är nåt heeeelt annat än man tidigare sett och med facit i hand, Lights out kan vara en sådan. Jag som sällan blir jätterädd för skräckfilmer och även om jag hoppar till när det dyker upp jump scares så stannar chocken liksom inte kvar i kroppen men Lights out bjussade en upplevelse som gjorde att jag flög runt som en lovikavante i biofåtöljen.

Stämningen i biosalongen hjälpte naturligtvis till att göra denna visning alldeles ypperligt härlig, massor med folk, skrik, applåder, hyschande, känslorna-utanpå-kroppen-ljud och det gick att ta på lättnaden när eftertexten rullade. Vi överlevde. Allihop. Och filmens hajp höll och manuset också, från början till slut. Jag är helt enkelt SKITNÖJD!!

David F. Sandberg gjorde alltså en kortfilm på dryga två minuter som heter Lights out och det är denna lilla film som skrivits om till en långfilm och som nu visas och hyllas över hela världen. Häftigt och stort och coolt på alla sätt och vis och det här lär inte vara den sista amerikanska filmen han får göra. Frågan är hur man följer upp detta, förväntningarna lär vara jättehöga. Å andra sidan, det var ingen som direkt trodde på Kents andra platta heller men det gick ju bra.

En stor del till att filmen fungerar så bra som den gör är skådisarna. Teresa Palmer är Rebecca, storasystern till Martin (Gabriel Bateman) som bor tillsammans med deras gemensamma mamma (Maria Bello). Rebecca är tillsammans med Bret (Alexander DiPersia), en snubbe som inte vill nåt hellre än att efter ha dejtat Rebecca i åtta månader få sova i hennes lägenhet en hel natt och/eller lämna kvar nån ägodel hos henne. En liten strumpa skulle räcka bra.´

Dessa fyra personer är en imponerande kvartett som maxar dom välskrivna karaktärerna jättefint. Lägg även till snygga sparsmakade effekter, smarta scenlösningar och ett par helt nya takes i genren så har vi hux flux årets hittills bästa skräckfilm. Och ärligt, FILM är kanske inte bäst på bio längre men SKRÄCKFILM är det!

Jag snackar loss lite mer om den här filmen i avsnitt 50 av Snacka om film och vill du läsa fler recensioner så har både Jojjenito och Filmitch skrivit om filmen.

MISS SECRET AGENT 2 – ARMED AND FABULOUS

Om man har en disktrasa, en såndär man vet med sig att man använt för länge, alltså jättemycket för länge, sådär så att den liksom känns svampfuktig fast man sköljt ur den under rinnande vatten. Om man tar den disktrasan – och nu är den riktigt blöt – och så vrider man ur den över en kastrull och kokar upp tras-spadet. Är det då soppa man skapat?

Byt ut disktrasan mot gårdagens film och soppan mot dagens. Det är fan inte mycket näring i detta.

Betygets andra fiffilura är på grund av Sandra Bullock som alltid är Sandra Bullock och hon är gullig,  jag blir glad av henne. Utan henne är filmen 1/5, MAX.

MISS SECRET AGENT

Gracie Hart (Sandra Bullock) är en handlingskraftig polis. Duktig, smart, finurlig. I filmen framställs hon till en början som manhaftig i klädsel och kroppsspråk fast hon kanske egentligen bara är en helt vanlig tjej.

Kanske vill filmmakarna bara få till en så redig makeover som möjligt för Gracie måste nämligen lära sig att smälta in bland dom riktigt vackra kvinnorna när hon ska gå undercover och bli en av Miss United States-kandidaterna för att förhindra att skönhetsjippot – och alla tjejerna – sprängs i luften.

Hela den här filmen står och faller men om man gillar Sandra Bullock eller inte. Jag är med i hennes fanclub och tycker det här är alldeles okej underhållning för stunden även om snubbelhumor kanske inte är min starkaste skrattgren.

Imorgon tänkte jag ge mig på att recensera uppföljaren.

Fredagsfemman #237

5. Shamalamadingdongpeppen

Alltså, jag vet inte om jag är helt ute och cyklar nu men jag har sett trailern till M. Night Shyamalans nya film Split och den känns helt kanon tycker jag. James McAvoy får en hel del att stå i när han spelar en mycket schizofren man som har hela 23 personligheter. Vad tycker du, blir du pepp av trailern? Filmen har inte svensk premiär förrän i januari men trailern kan du kolla in här.

.

.

.

4. Danmarks Oscars-shortlist

Nånting slår mig när jag ser namnen på dom tre filmerna som finns med i Danmarks shortlist för att kunna bli deras Oscarsbidrag: vilket SJUKT bra år det varit för dansk film! Det står mellan Thomas Vinterbergs ”Kollektivet”, Lisa Ohlins ”De standhaftige” (den heter Walk with me på svenska biografer) och Martin Zandvliets ”Under sanden” och jag kan inte heller låta bli att undra vilka svenska filmer det buzzas om i sammanhanget. Är det kört för Efterskalv?

.

.

.

3. Alena

Jag såg entimmesversionen när den gick på TV förra sommaren men nu är långfilmen här! Svälj svensk-film-skepticismen och gå och se den!

.

.

.

.

2. OS-FINAL IKVÄLL!!!

Det är nästan som att häda att inte tjonga upp Sveriges fotbollsdamer på förstaplatsen denna vecka men när du sett ettan förstår du varför. Men ikväll – IKVÄLL – spelar dom OS-final i fotboll och det är STORT, det är MEGASTORT! Slå på TV:n kl 22.30. Vilken kanal törs jag inte sia om för jag har fortfarande inte köpt nån OS-bibel men jag litar iskallt på att Steffo meddelar detta i kommentarsfältet. *blink*

.

.

.

1. MALMÖÖÖÖÖ!!!

Nu har ETT HELT ÅT gått sen det var Malmö Filmdagar förra gången och hur mycket jag än tänker på det så kommer jag bara fram till en enda sak: Hur fort har inte detta år gått egentligen? Vansinnigt fort skulle jag säga, men på ett bra sätt för nu börjar snart årets bästa vecka – igen!

Massor med film, massor med filmsnack, massor med filmmänniskor och en handfull filmspanare, hotellfrukostar, mingeldrinkar, dammsugare och ett filmschema som ska spikas. Härligt, det ska bli så HÄÄÄÄÄRLIGT – eller hur Sofia, Jojje och Henke?!

SNACKA OM FILM #50 – ”Idioterna Light”

FEMTIO AVSNITT!!! Alltså, det är MÅNGA det. Femtio veckor på raken har vi suttit och pratat film in i en mick med varierat resultat men just den här veckan måste jag säga att jag känner mig TOKNÖJD med det vi lyckats spela in. Kanonlista, kanonfilmer, kanonbattle, hela mixen blev helt enkelt alldeles….kanonbra! Och som grädde på moset avslutar vi med en hållkäftenlåt som kan förhöja känslan i vilken filmscen som helst.

Vi listar filmer som fått oss att gråta, jag har varit på bio och sett den nya skräckfilmen Lights out, Steffo har nostalgitittat på monster halva semestern, vi battle-tjafsar om en svensk film som jag gett en stark 5/5 och Steffo gett en svag 1/5 och filmrouletten hamnar på en intressant siffra. Sen pratar vi om dåliga mammor såklart. Hur skulle vi kunna låta bli?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden