THE FUNDAMENTALS OF CARING

Det kom en film för några år sedan som på svenska fick titeln En oväntad vänskap. Det var en film om en fransk rullstolsburen man som fick en ny personlig assistent, en svart vivid man med livslust och drag under galoscherna, och historien som berättades framför våra ögon var feelgood på ett lite nytt sätt. En annorlunda buddy-movie. Spekulativ tyckte vissa. Underbar tyckte andra. Jättemysig tyckte många.

Skillnaderna mellan dagens film The Fundamentals of Caring och En oväntad vänskap är inte jättestora. Kanske är den största skillnaden att det pratas franska i den ena och amerikanska i den andra och att åldersskillnaderna mellan männen är lite större i dagens film, annars är det sort of samma lika.

Här är det unge Trevor (Craig Roberts) som är i behov av en ny assistent och Ben (Paul Rudd) söker jobbet efter att ha gått en kortare utbildning i konsten att ta hand om människor. Han har fastnat i en klump av sorg och behöver försöka komma vidare men det är inte lätt och han har ingen upplyftande utstrålning direkt. Men han lyckas charma Trevor med sin torra humor och får jobbet.

Trevor lever efter sina rutiner, varje dag ser exakt likadan ut, in i minsta detalj. Det är visserligen något som gör honom trygg och han får en funktionell vardag MEN så mycket guldkant på tillvaron har han inte. Ben får dock en idé om att göra en liten roadtrip med Trevor och efter många om och men sätts planerna i verket.

Det här är en film som är svår att inte tycka om (tycker jag). Den är så genomsnäll. Det är mys från början till slut även om det finns en svärta inblandad i samtliga rollfigurer. Paul Rudd, Craig Roberts och Selena Gomez är en bra trio och filmen är helt enkelt riktigt sevärd, en såndär perfekt frukostfilm skulle jag vilja säga.

I avsnitt 49 av Snacka om film pratar vi mer om den här filmen. Den är första filmen ut i podcastens Filmklubb.

BAD MOMS

Jag har förstått att det värsta man kan göra som mamma är att tänka på sig själv. Fy jävulen om du unnar dig nåt för bara din eget välbefinnandes skull när du satt avkommor till världen, det sticker i ögonen på alla korrekta föräldrar, på dom som i alla lägen sätter sina barn i första rummet och/eller på pidestal.

Helt ärligt, dom som klagar högst och värst på dessa ”dåliga mammor” är…..håll i hatten nu….andra mammor. Det finns inget värre, inget elakare än bittra morsor, INGET i världen är värre än det. Så helt ärligt igen, ALLA har nåt att tjäna på att mammor tänker på sig själva lite till och från. ALLA. Barnen, partners, omvärlden OCH mammorna själva. Men det är en win-win-situation inte alla mammor förstår.

Personligen fattar jag ingenting av det där med att vara ”dålig”. Jag har fnissat bort alldeles för många föräldramöten för att känna mig som en ”riktig morsa” och när jag ser Bad Moms känner jag igen mig en hel del i mammorna som per definition är ”dåliga” – även om filmens kärna är att den vill berätta att man behöver vara lite av en ”bad mom” för att må bra. Att vara en ”good mom” är nämligen omöjligt, speciellt eftersom det per definition innefattar att man ska ha ett extrabarn i skepnad av barnens far.

Papporna i den här filmen framstår som riktiga low-life-scumbags utan att för den skull vara överdrivna. Jag skulle kunna namnge en handfull (eller två, tre, fyra) pappor som lätt skulle platsa i realitysåpan Bad Moms The Real World om nån TV-kanal bestämde sig för att satsa på en sådan.

Mammorna i filmen kan säkert kännas som överdrivna hittipåkaraktärer men jag känner inte alls så. Jag känner igen dom alla. Tvåbarnsmamman Amy (Mila Kunis) som vrider ut och in på sig själv för att få ihop jobb, barn och hem med allt vad det innebär OCH ha ork över att ha en fucking DRÖNARE hemma som inte lyfter ett finger för att agera som den fader han är, den utåtagerande Carla (Kathryn Hahn) som har en halvstor son och flirtar med allt som har puls, kön på personen är egalt och Kiki (Kristen Bell) som har så många barn att jag inte hann räkna, inga vänner och en man som aldrig får riktigt stånd utan hon får vika in snorren som en såndär figurballong.

Fy fan vad jag skrattade åt det där med ballongen! Och hon som var mjölkbonde och hade gjort en app! Och storhandlingen till tonerna av Icona Pops ”I love it”!(Hur många filmer är den låten med i egentligen?) Alltså….jag skrattade så mycket att sminket rann, jag kände mig som ett svart draperi i ansiktet även om det visade sig inte vara SÅ farligt trots att jag gnussat järnet. Jag skrattade så jag fick huvudvärk och blev trött bakom ögonen.

Jag skrattade så mycket att jag härmed utnämner Bad Moms till den roligaste filmen hittills i år!

 

 

 

Det här var augustis filmspanarfilm. Vad tyckte mina bloggkollegor? Skrattade dom lika mycket som jag?

Rörliga bilder och tryckta ord
Filmfrommen
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Och Joel som inte kommer skriva om den. Det är synd för han skrattade om möjligt mer än jag.

Steffo och jag pratar om filmen i avsnitt 50 av Snacka om film.

Stephen King-tisdag: SÖMNGÅNGARE (1992)

Här är dom, föregångarna till vampyrerna! Sömngångarna som är en blandning av människa och katt och som lever av livskraften från unga oskulder. Lökigt så man smäller av men trots det inte helt ocharmigt.

Men här har vi alltså ett originalmanus skrivet av Stephen King himself och jag känner mig lite skeptisk till dessa, jag vill liksom att filmerna ska baseras på nåt han skrivit i bokväg för att det ska kännas som ”på riktigt”. Kanske är det lite larvigt, vad vet jag, men det är så jag känner.

Sömngångare – Sleepwalkers – har 24 år på nacken och OJ vad det syns. Den där ansiktsmasken Brian Krause tvingas ha på sig när hans blonda snygglo-Charles förvandlas till nånting helt annat än en skolhunk den är inte att leka med. Tänk smält stearin och lingonsylt mixat i hela fejset.

Unge herr Krause spelar alltså Charles som bor med sin mamma Mary (Alice Krige) och dom är båda sömngångare. Charles får vittring på Tanya (Mädchen Amick) i skolan, hon verkar tydligen vara alldeles perfekt för att andas i sig oskuldsångor från men Tanya är inte riktigt lika sugen på det – såklart.

Äsch, va fan, det här är skrattretande uselt egentligen men jag kan inte låta bli att tjusas liiiite i alla fall. Det är som sagt rätt charmigt även om det också är totalt ospännande, vilket lätt kan ses som ett minus eftersom vi snackar skräckfilm här. Men en etta kan det inte bli tal om. Jag är snäll idag. Och lite nöjd.

 

 

.

Nästa vecka kommer en Stephen King-film som även den börjar på bokstaven S – i alla fall på svenska.

GRIMSBY

Man behöver inte leta upp ungerska experimentfilmer för att utmana sitt filmtittande och få se scener man aldrig sett förut. Sacha Baron Cohens nyaste film Grimsby bjuder nämligen på speciellt EN scen som klår det mesta vad gäller äckel/skämskudde/ vadihelveteäääääärdethääääär??? – puls en handfull andra scener som får mig att fnissa betydligt hårdare och högre än jag hade kunnat hoppas.

Sacha Baron Cohen spelar Nobby, en stolt far till elva barn (med kreativa namn som Django Unchained), gift med en livsglad fru med tajta syntetkläder (Rebel Wilson) och hans vänner och extended family är byns samtliga fotbollssupportrar. Nobbys bror Sebastian försvann när dom var små men Sebastians rum står fortfarande orört i huset trots att familjen på tretton pers verkligen skulle behöva boytan. Var tog han vägen? Lever han eller är han död?

Nej, han är inte död. Sebastian spelas nämligen av Mark Strong och duon Cohen/Strong kommer den närmaste timmen vara med om äventyr jag aldrig kunnat tänka ut även om jag använt dom mest geggiga av fantasier.

Jag kan förstå att manusförfattarna Phil Johnston, Peter Baynham och Sacha Baron Cohen skrivit in vissa av scenerna i historien MEN jag undrar hur filmbolag och producenter har kunnat okejat det. Modigt tycker jag och min sjuka hjärna är tacksam att dom fick ett ja. Filmen är nämligen så ”på gränsen” att jag tror att många baxnar och inte alls uppskattar denna typ av humor. Själv säger jag ”hell yes” och njuter av dumheterna.

Filmen är svajig och ojämn och kommer inte upp i Borat eller The Dictator-nivå men den är stabilt underhållande från början till slut och jag kommer aldrig se på elefanter på samma sätt igen.

I SAW THE LIGHT

Hank Williams. Vad har vi på honom? För egen del känner jag till namnet och ett par låtar men inte så mycket mer än så. Filmen om hans liv känns därför kanske inte riktigt så intressant på pappret som filmen om Johnny Cash gjorde. Walk the line alltså.

Här är det alltså Tom Hiddleston som porträtterar Hank och tämligen porträttlikt också vad jag förstår efter att ha bildgooglat en del. Han sjunger själv låtarna i filmen och det är nåt som jag alltid tycker är ett plus i denna typ av film. Att se missprydande läppsynk av nån mimande skådis förtar så himla mycket av känslan. Tycker jag. Kanske är det därför jag tycker så mycket om just Walk the line.

I saw the light tar avstamp i en 23-årig Hank Williams liv där han lever med Audrey (Elizabeth Olsen) som är hans blivande fru. Han har några hits i bagaget och det går väl rätt okej men han envisas att sjunga duetter med Audrey och hon har inte riktigt en sammetslen countryröst om man säger så. Men Hanks karriär tar fart och Audrey blir gravid och historien upprepar sig som sååååå många gånger både före och efter denna med en frånvarande make och far som lever livets glada dagar på vägarna och hemma väntar en kvinna som bara blir bittrare och bittrare och argare och argare. Och ensammare.

Det finns egentligen inget nytt med den här historien annat än att fans av Hank himself antagligen tycker det är härligt att se en film om honom. Tom Hiddleston och Elizabeth Olsen gör fina insatser i sina roller men för övrigt finns det ingenting som stannar kvar hos mig annat än bismaken av denna JÄVLA MANSCURLING som pågått i hundratals – tusentals – år.

Som BOATS betraktad hamnar den nånstans mittemellan, inte underkänd men heller inget jättewow. En halvsvag men stabil trea får det bli för Tompa och hans hatt.

Här kan du se en fin intervju med Tom Hiddleston där han pratar om filmen samt sjunger och spelar lite.

Filmen finns att hyra på Itunes.

SUICIDE SQUAD

Var ska jag börja? Jag börjar såhär.

*biter ihop käkarna*

*suckar och andas genom tänderna*

David Ayer. Da-a-a-a-avid Ayer. Vad håller du på med? Ensam manusförfattare och regissör till dagens film, jag kan ju inte göra annat än att skylla alla filmens brister på honom. För det kryllar av brister, det gör tyvärr det, det är en väldigt spretig film, en oklar film, en film som gör att jag sitter med färgglada frågetecken snurrande kring huvudet för det är NÅT med filmen som är brutalknas.

Filmen inleder med en presentation av gängets olika karaktärer. Snyggt är det, som en musikvideo ungefär, det är bara det att musiken filmen igenom är så banalt vald att jag blir frustrerad. Ett dagisbarn hade kunnat välja ut låtarna som ska funka i dom olika scenerna. Eminem, Queen, Creedence Clearwater Revival *gäsp* och sen återanvänds Black Skinhead med Kanye West, låten som dom flesta nog hörde när The Wolf of Wall Street-trailern snurrade som mest. Inga dåliga låtar, bara alltför enkla val. En film som Suicide Squad ska (väl?) ligga i framkant för hur denna typ av filmer ska göras, inte kännas som määääh, bara?

Det är många klipp, det är snabba klipp, det är frustande berättande men ändå…det är så o-köttigt. Filmen har fått 15-årsgräns men varför? Obegripligt. Okej, den är mörk och lite våldsam men man får inte se mycket grafiskt äckel eller blod. Inget blod alls om jag minns rätt.

Av den totalt blindgalna Jokern (Jared Leto) som visades upp i den suveräna första trailern är inte mycket kvar. Han är en figur, varken mer eller mindre, och hans mentala ohälsa är eoner från Heath Ledgers Joker i The Dark Knight. Will Smith gör en stabil insats som Deadshot, men inte fan tror jag på att han är en iskall mördare som dödar vem som helst bara nån öppnar plånboken. Han är mer Bad Boys/Fresh Prince-charmig här, så pass härlig att han nästan lyckas få Joel Kinnamans militär Rick Flag att brista ut i fniss i ett par scener. Det rycker bra i mungipan där.

Men det filmen har som gör att den växer  är Margot Robbie som den totalgalna Harley Quinn. Hon känns som en våt dröm för alla heterosexuella män och bara där är ju filmen givetvis i hamn sett till biljettintäkter. För mig är hon mer en grafisk förebild och det är tur att hon är med så mycket i filmen, utan henne skulle det nämligen inte ha blivit mycket till film alls. Hon levererar oneliners som ett smatterband och hon spelar på sitt snygga yttre utan att för en enda sekund missa att knäppgöken Quinn också ska lysa igenom.

Mina förväntningar var skyhöga och nej, dom infriades inte. Jag kämpar med mina inre demoner om jag ska ge filmen en tvåa eller trea men jag gör såhär: den får en tvåa med en Harley Quinn-fiffilura som grädde på moset.

 

 

Tjolahopp! Ja det kan man tycka va? Tjolahopp tjolahej, det blir betydligt mer prat om den här filmen i veckans avsnitt av Snacka om film (avsnitt 49). Lyssna här.

 

Fredagsfemman #236

5. OS är i full gång…

…och det enda jag inte riktigt får kläm på är visningstider, när/var/hur. En massa olika kanaler, det man verkligen vill se får man googla som en ÖRN efter att hitta info om men visst är det roligt att titta på och det är lätt att man fastnar. Man=jag. Who am I kidding?

.

.

.

4. Bara 1,5 vecka till Malmö Filmdagar

Det börjar bli klart vilka filmer som kommer visas på Malmö Filmdagar. Det är några jag saknar på listan men å andra sidan, det brukar bli bra hur det än blir. Filmbubblor och lite ledighet är sällan av ondo.

.

.

.

.

3. Gratis utomhusbio i Rålambshovsparken

Bor du i Stockholm och vill se film under bar himmel sittande på en gräsmatta nästa vecka? På onsdag (17/8) visas Roy Anderssons En kärlekshistoria, torsdag (18/8) är det dags för Mannen på taket av Bo Widerberg, på fredag (19/9) är det hårig musikal med Milos Formans Hair, på lördag (20/8) dansar John Travolta loss i Saturday Night Fever av John Badham och på söndag (21/8) blir det sverigepremiär på ”bio” för Jeff Nichols fantastiska film Midnight Special. Starttid för filmerna är kl 21. Passa på att filmmysa i sommarnatten!

.

.

.

2. David F. Sandberg

I onsdags hade skräckfilmen Lights out premiär, en film som haft årets mest och bäst fungerande trailer – i alla fall på mig och sett till mängden nerkissade byxor. Filmen är baserad på en kortfilm och David F. Sandberg har regisserat båda (och här kan du se kortfilmen) och bortsett från att hans namn är The Name Att Heta om man ska bli nåt inom regissörsyrket i Sverige så är det superballt att han fått göra denna film, från ax till limpa kan man säga.

.

.

.

1…………………………………

Idag får DU fylla i ettan på listan?
Vem/vad förtjänar att hamna här? Filmspanarträff med Bad Moms?

.

.

SNACKA OM FILM #49 – ”Den lille saten”

Nu ska vi se, vad händer här då? Det svåra men charmiga 49:e avsnittet innehåller både en lista med filmer som vi inte tror hade fått biopremiär i dagens bioklimatsläge, jag pratar om nästan handfull sommarbiofilmer som varit riktigt BRA, Steffo har sett ett nytt rysardrama, vi går GIVETVIS igenom våra känslor kring Suicide Squad och vi pratar om den första Filmklubbsfilmen: The Fundamentals of Caring.

Sen blir det filmroulette förstås OCH vi diskuterar fenomenet ”att prata under reklamen på bio”. Får man göra det?

Hoppas du gillar veckans avsnitt!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

MR. BROOKS

När filmer man minns som bra kommer till Netflix är det himla lätt att ”unna sig” en återtitt. Det är ju bara att klicka bort eländet om det inte passar, om den åldrats på nåt annat sätt än med värdighet och bibehållande intressen.

Mr Brooks svajar nånstans på broräcket där. Ena sidan av mig njuter av att se Kevin Costner som mångbottnad seriemördare, den andra sidan av mig för fan SPUNK på musik och klippning. Filmen är från 2007 men känns som en tidig 90-talare i känslan. Det behöver i och för sig inte vara nåt negativt men då får man göra det med lite mer finess och mening än här.

Kanske får jag lite extra 90-talsfeeling eftersom även en av dom största kvinnliga skådespelarna – Demi Moore – har en huvudroll och här är hon hes och härlig precis som vanligt. Och smart. Det ska man inte glömma.

Såna här filmer där en familjefar visar sig ha rejält smutsig byk i tvättkorgen finns det ganska många av och detta är sannerligen inte en av dom bästa i genren men gillar du Kevin Costner är filmen värd två timmar av ditt liv även om betyget ”bara” blir en trea, om än en knapp sådan.

FLASKEPOST FRA P

När polisen Carl Mørck (Nikolaj Lie Kaas) får en flaskpost på sitt bord tror han först att det bara är nåt larv. Med hjälp av sin kollega Assad (Fares Fares) ska dom försöka tyda det knappt läsbara papper, skrivet med blyerts och undertecknat med P. Är det bara nån lek, eller vad är det? Är det några barn som försvunnit på sistone, vem är denne P?

Efter att ha sett Fares Fares snacka danska i filmen Kollektivet blev jag glad när jag sprang på den här filmen. Nu spelar han dansk igen men denna gång ingen flummig invandrarsnubbe med konstig dansk brytning utan en polis som låter som det är hans modersmål när han pratar. Han är filmens stora plus i mina ögon, han gör sin rollfigur väldigt bra.

Filmens minus är Nikolaj Lie Kaas som är en skådespelare jag har svårt att få kläm på. Han är uppenbarligen stor i Danmark då han får och gör många stora roller men det är nåt där som inte klickar med mig. Övriga skådespelare att lägga på minnet är Pål Sverre Hagen som den otrooooligt obehaglige Johannes och Jakob Oftebro (från Så ock på jorden) har en lite mindre roll, men han gör den bra.

Filmen är baserad på en roman av Jussi Adler-Olsen som enligt Albert Bonniers förlag är en av Europas mest framgångsrika deckarförfattare, jag har dock inte läst en enda bok av honom. Jag tror dock – tror – att det här är en berättelse som gör sig betydligt bättre i bokform än i filmformatet och som grädde på moset är det vissa icke nämnda skådespelare som inte briljerar framför kameran direkt.

Okej underhållning för stunden men inte mycket mer än så. Men HEJA Fares Fares vad du är bra!

 

Stephen King-tisdag: GRÄSKLIPPARMANNEN (1992)

Den enda film jag fått önskemål om att ha med i detta tema är dagens, Gräsklipparmannen. Det var Sofia som till och med krävde en text om den och vem är jag att säga nej till detta?

Det visade sig dock vara svårare än jag trott att hitta filmen och att skriva en recension enbart baserad på mina minnen från biobesöket för 24 år sedan fanns inte på kartan. Det var bara att leta och att helt sonika beställa den på Import-bluray – på tyska!

Det stod i informationen om filmen att det gick att se den med engelskt tal men när jag skulle köra igång den visade det sig att det inte var fullt SÅ lätt. Hur många gånger jag än klickade på rätt inställning så började Pierce Brosnan snacka tyska. Okej, jag hade säkert förstått filmen tillräckligt bra även på ”fel” språk men det kändes inte riktigt rättvist, jag vill ju kunna bedöma den någorlunda korrekt ändå.

Men skam den som ger sig. Jag lyckades till slut få skivan att fatta vad jag ville och filmen startade och allt var frid och fröjd ända tills jag insåg att det var ETTHUNDRATJUGOFYRA år sedan filmen gjordes. Det ser så ut på effekterna i alla fall. Filmer som på nåt sätt handlar om TV-spelsgrafik blir jättefort våldsamt förlegna och Gräsklipparmannen är ett utmärkt exempel på det. Det är i långa stunder så lökigt att jag inte kan ta filmen på minsta allvar och det verkar som att jag inte är ensam om det, till och med Stephen King själv verkar hålla med.

Filmen hette nämligen till en början ”Stephen King’s The Lawnmower Man” men King stämde producenterna då han ansåg att filmen inte påminde om hans novell ens det allra minsta, förutom titeln och en enda scen. Och han verkade ha fått rätt eftersom titeln ändrades och all övrig info om vilken skrift filmen baserats på. Frågan är hur filmen hade tagits emot UTAN Stephen Kings namn i sammanhanget? Jag tror till exempel inte att jag sprungit benen av mig till biografen utan den tron och vetskapen. Filmen har ändå spelat in tre gånger sin budget och måste ändå ses som rätt lyckad rent ekonomiskt. Så lyckad som film är den dock inte.

Jaff Fahey lyckas transformera sig från efterbliven gräsklipparman till hunk med hjälp av mindre och mindre kläder samt balsam och en hårborste och Pierce Brosnans vetenskapsman gör sig allra bäst med bar överkropp.

En tanke där…. Pierce Brosnan utan tröja kan rädda nästan vilken film som helst va?

.

 

 

En liten parentes, jag tyckte inte filmen var särskilt bra även 1992… Nästa vecka dyker det upp en Stephen King-film där han är betyyyydligt mer inblandad än här.

 

GHOSTBUSTERS

Att det blir en jättekort text om den här filmen beror inte på att den är så dålig som ”folk” säger, jag tror nämligen att ”folk” som säger att den är SÅ dålig inte ens sett den. Att trailern sågades jäms med fotknölarna beror heller inte på att det är den sämsta trailer som gjorts, det beror på att sånt som uppfattas som ”sanning” väldigt fort får fäste i sociala medier och då slutar ”folk” att tänka själva.

Nåväl. Det här var en rätt underhållande film tycker jag. Varken bättre eller sämre än många andra lättviktsfilmer. Att det enbart är kvinnor i huvudrollerna tänkte jag knappt på. Sen är ju animerade spöken som fenomen rätt lökiga men det är ju sen gammalt.

I avsnitt 48 av Snacka om film pratar jag och Steffo om sommarens blockbusters och det smyger sig faktiskt in några ord om Ghostbusters.

THE ITALIAN JOB

Heistfilmer kan vara riktigt underhållande små pärlor. Kolla bara Oceans Eleven, Now you see me, Tower Heist och Jönssonligan – Den perfekta stöten. Det är nog det närmaste en animerad film man kan komma i en spelfilm eftersom endast fantasin sätter gränser för vad som kan stjälas – och hur. Allt går att lösa med kameravinklar, snabba klipp och bergochdalbaneloopar i manuset så tillslut är man helt borta och säger ja till allt med dreggel i mungipan.

När jag satte mig tillrätta för att se The Italian Job trodde jag att det var en sån film jag skulle få se, en skamlös overthetop-heist-film med upptempomusik och svindlande svindlerier. Det blev inte riktigt så. The Italian Job är på många sätt en okej film MEN den är i långa stunder ganska intetsägande och den skriver mig som tittar på näsan. Sånt är jag allergisk mot.

Jag har inte sett originalfilmen från 1969 och jag tror inte jag behöver göra det för att kunna leva ett fullgott liv till pensionen. Jag blir dock lite störd över att Charlize Therons rollfigur underanvänds och att Mark Wahlberg är med för mycket. Men Jason Statham är cool och Edward Norton som badguy är jobbigt att se. Inte för att han inte gör det bra utan för att jag helt enkelt gillar honom mer som snällis.

CAPTAIN FANTASTIC – EN ANNORLUNDA PAPPA

Som förälder händer det ofta att jag tänker ”det spelar ingen roll hur jag gör så blir det fel”. För så är det. Det blir fel, det är bara att hacka i sig.

Sen får man liksom resonera med sig själv och försöka tänka logiskt. Hur vill jag göra som förälder? Vad är det bästa för mitt barn? Känner jag mig trygg med mitt beslut även om barnet ifrågasätter det? Även om omvärlden ifrågasätter det? Är det här nåt som blir bra även i framtiden?

Svaren är ofta superenkla när jag pratar med mig själv men kanske aningens klurigare när dom ska förankras i en småtting. Ben (Viggo Mortensen) vet garanterat vad jag pratar om. Hans och hans frus vision av barnuppfostran är nämligen att bo i skogen, långt ifrån civilisationen och hemskola sina barn till att bli kloka, vetgiriga, vältränade och funktionella individer som klarar sig galant i skog och mark. Han har en stor buss som han kan forsla hela barnaskaran i när dom måste ner till stan men annars håller dom till i det välorganiserade skogshemmet.

Utan att spoila handlingen för mycket så är Bens fru, barnens mamma, inte med dom i skogen. Man förstår att något hänt men till en början inte vad och det är ingenting jag kommer skriva om här, ingenting mer än att Ben på väldigt många olika sätt får erfara det jag skrev i textens början, hur man än gör så gör man fel.

Filmen är 1.58 lång och den känns lång, men på ett bra sätt. Det hinns med osannolikt mycket i filmen, det är en känslomässig berg-och-dalbana och även om filmen stundtals är jättejobbig så mår jag väldigt bra av den. Den får mig att börja tänka efter, den får mig att börja ifrågasätta mig själv och mina idéer om vad en bra förälder är. Det är inte så dumt faktiskt.

Det känns som att jag svalt en luftrenare. Det här är mys!

Fredagsfemman #235

5. David Ayer

Säga vad man vill om regissören David Ayer, han är i högsta grad aktuell även som manusförfattare i och med filmen Suicide Squad. Den går för fullt på svenska biografer nu och jag undrar om inte sommaren 2016 kommer vara en tid i livet han kan berätta för sina barnbarn om.

.

.

.

.

4. Will Smith

Säga vad man will om Will Smith, han är som en katt med nio liv, som en bumerang, som en såndär alko-fågel i trä som liksom kommer med näbben närmare och närmare vätskan i glaset för att sedan nå touch-down och sen reser den på sig igen. Suicide Squad känns som filmen som fått honom högaktuell igen, en boost han kanske kan behöva efter filmer som After Earth och Focus.

.

.

.

3. Joel Kinnaman

Säga vad man vill om Joel Kinnaman, men är man inte bra STOLT över den mannen? Alla vi som såg honom i Johan Falk när det begav sig, när han var färsking, känner nog nånstans i maggropen att det var vi som på nåt sätt upptäckte honom. Vi såg ”nåt” och detta ”nåt” har nu nått ut i världen och han är STOR nu, Joel. Så stor att han har en roll i den största sommarblockbustern av dom alla. Så oavsett om filmen är bra eller ej, ingen glömmer en superhjälte.

.

.

.

2. Jared Leto

Säga vad man vill om Jared Leto men jag undrar om inte Jokern i Suicide Squad är rollen som kommer göra honom känd även för kreti och pleti. Fan vad jag är sugen på att se filmen nu. Och nej jag är inte bitter. JOFANDETÄRJAGVISST! JAG VILL JU SEEEE FILMEN!!!!!

.

.

.

1. Margot Robbie

Säga vad man vill om Margot Robbie men hon ÄR coolast i hela världen!

.

.