ÅRETS FILMBLOGGSFILMER 2016

På årets allra sista dag passar jag som vanligt på att summera mitt filmbloggarår en smula. Det är ganska roligt, samtidigt som det blir en liten minnesresa genom tolv små månader som oftast känns som dom passerat i en blinkning MEN som i år faktiskt känns som just tolv månader. Året har helt enkelt inte gått SÅ fort. Jag har hunnit göra MASSOR med grejer, jag har träffat gamla och nya vänner, det har varit jobb och barn och fix och äventyr men framförallt har jag sett en hel drös med BRA film i år!

På bloggen började året med ett nytt veckotema – Tips från Moya. Att få filmtips från läsare är alltid kul och Moya är den läsare som genom åren försett mig med flest mejltips. Att förära henne ett eget tema kändes därför självklart och jag har även senare under året (och kommer fortsätta med framöver) fylla på Moyalistan med fler sedda filmer. I januari vinner Sylvester Stallone en Golden Globe för sin roll i Creed (och jag börjar handsvettas då det börjar osa oscarsvinst lång väg), jag ser årets första femma Efterskalv på den minsta biografen på Victoria och på samma biograf men i en annan salong slog toppbetyget till igen när det var Stockholm Filmdagar och The Revenant. Under samma dagar passade jag även på att se två av årets absolut sämsta filmer: 13 Hours och Point Break.

Oscarsmånaden februari blev problematisk och ångestladdad för mig. Jag bloggade mig igenom Oscarsnatten samtidigt som Steffo och jag spelade in innehåll till podden samtidigt som det där ASET Mark Rylance knep oscarsstatyetten för Bästa manliga biroll mitt framför näsan på Sylvester Stallone, en förvånad värld OCH undertecknad som i princip bröt ihop. Det var en tuff natt och den fick mig att bestämma mig för att det inte blir en Fiffi Blogs Oscar 2017.

I mars körde jag igång temat Back to the 70´s. Det blev femton veckor med sjuttiotalsfilm och det hade med lätthet kunnat bli lika många veckor till. Ett rätt igenom ASKUL tema, i alla fall för mig som tittade och skrev. Samma månad var jag i London och såg Deadpool på RIKTIG IMAX, Room hade svensk biopremiär, jag såg årets tredje 5/5-film Martha & Niki och Kristofer Hivju tog sig in i Beck-franschisen som Steinar Hovland, mannen som fick överta den ”mångbottnade” rollen i serien när Gunvald Larsson gick och dog. Hurra säger jag och ser fram emot sjuttiotolv avsnitt till.

I april listade jag mina tio favoritmusikaler, blockbustrarna Batman V Superman, X-Men: Apocalypse och den där fågelfilmen hade premiär.

När den första sommarmånaden börjar drar även årets tredje tema igång. Den här gången blev det tretton veckor med Stephen King i fokus. Juni bjussar även på ännu en 5/5-film i Zootropolis och den sjätte säsongen av Game of Thrones kan summeras. I juli ser jag den film som kanske fått det mest orättvisa betyget under hela året –  The Lobster (jag var för snål!) – och den film som, med rätta, blev en kroppssnackis av Guds nåde.

I augusti hade två ”tjejkomedier” premiär, Ghostbusters och Bad Moms samt en av årets stora snackisfilmer, men ärligt talat, minns någon Suicide Squad idag? Som vanligt avslutades månaden på bästa möjliga vis med soligt filmys och goda vänner på Malmö Filmdagar.

September drog igång med nästa tema som handlade om mannen som knappt nån visste vem han var innan, men heller inte efteråt. David Wingo var och är i vilket fall hans namn och en mycket begåvad kompositör är exakt vad han är. En begåvad kompositör har även min och Steffos podcast Snacka om film (Torso är bäst!) och därför var det extra roligt att få fira poddens 1-årsdag med honom och ett helt gäng tillresta vänner och lyssnare.

På Malmö Filmdagar såg jag en av årets allra bästa filmer, den svenska filmen Jätten och den såg jag om på filmspanarträffen i oktober. I månadsskiftet oktober-november var det som vanligt Skräckfilmsvecka på bloggen och i november var det Stockholms Filmfestival som fick klara sig med minimal fiffi-närvaro MEN jag såg ännu en kanonfilm från året – Train to Busan. Jag har verkligen strösslat med  5/5 på filmer det här året – och det med rätta!

Året avslutades med två jättefina skådespelarinsatser från Amy Adams, en filmisk julkalender där det stod glasklart att julfilmer per automatik inte är några höjdare och filmen som fick mig att kaskadgråta på bio.

Filmåret för mig har även handlat om dom filmiska nyårslöften jag gav mig själv första januari. Det var fem löften jag skulle försöka hålla under 2016:
1. titta mer på trailers
2. unna mig att stänga av riktigt dåliga filmer istället för att titta klart (25-minuters-regeln)
3. fortsätta titta på film fördomsfritt och gränslöst
4. bli bättre på att se om filmer jag gillar
5. gå mer sällan på vanlig bio.

Hur det gått? Både bra och dåligt. Jag har definitivt hållit mitt löfte angående biobesöken, dock utan att ha sett färre filmer på bio än 2015. Jag har däremot sett fler filmer på pressvisningar och filmdagar och när jag gått på bio har jag verkligen försökt hålla mig borta från folkmassevisningar, kvällar och helger.

Trailers har jag aktivt försökt titta på i perioder men jag måste erkänna att det inte är min grej. Jag retar mig oftare på filmer vars trailer jag har full koll på och då har trailers inget mervärde – för mig. Jag har sett om i alla fall ett tjugotal filmer i år (vilket är betydligt fler än 2015) och det är jag nöjd med. Men det bästa löftet var trots allt 25-minutersregeln för den har jag praktiserat OFTA i år. Jag orkar fan inte se hur mycket skit som helst och det ÄR okej att stänga av, man får det, det är varken olagligt eller oetiskt så det löftet tänker jag ta med mig även in i 2017.

Vad har du som läsare att se fram emot på bloggen under 2017 då kan man undra? Kommer det hända nåt nytt? Japp! Minsann! Året börjar med ett sprillans nytt och dunderhårigt tema (superkul, tycker jag!) och framåt vårkanten kommer ett redan gjort tema att återuppstå. Någon dag i januari kommer dessutom bloggens hittills största, längsta, mest tidskrävande och VIKTIGASTE inlägg någonsin. Jag har jobbat som en frustande och nästintill galen person för att få till denna LISTA (som det faktiskt är) och snart ser jag slutet, snart kan den publiceras.

Framförallt, jag sammanfattar detta år med precis samma känsla i magen som jag haft alla andra år: den här bloggen är – rent egoistiskt – SJUUUUKT HÄRLIG att ha. Jag har svårt att tänka ut nåt roligare än att skriva om film, det är lugnt en av mina topp-tre-bästa-grejerna-i-livet och jag har inga planer på att sluta med det. Så…Fiffis filmtajm hänger kvar nästa år också! Nuså. Skål och in i dimman!

Fredagsfemman #256 – Filmer att se fram emot 2017

5. Superhjälteboomen fortsätter

2017 får vi återse både Thor, Loki och Doctor Strange  i Thor – Ragnarök, James Mangold har regisserat Logan, den sista filmen med Hugh Jackman som Wolverine, Gal Gadot kommer se till att hela världen vet vem hon är när Wonder Woman haft premiär, Spider-Man: Homecoming introducerar Tom Holland som den nya Peter Parker och Guardians of the Galaxy Vol. 2 samt Justice League ser dagens ljus. Börjar det bli lite too much nu?

.

.

.

4. Gorillafilmernas återkomst

War of the planet of the apes (Apornas planet: Striden på svenska) samt Kong: Skull Island har premiär 2017 och jag är sjukt pepp på båda. King Kong-trailern ger mig gåshud trots att jag sett den hundratolv gånger. Gorillafilmer FTW!

.

.

.

3. Dwayne Johnsons år

Först kommer den animerade filmen Moana (med den svenska titeln Vaiana) och sen har inte mindre än TRE storfilmer med Dwayne Johnson premiär under året: Jumanji, Baywatch och min super-pepp-film Fast & Furious 8. Peakar The Rock 2017 eller kan han bli ännu större än såhär?

.

.

.

2. Uppföljarmania

Okej, det är knappast någon ny företeelse det här med uppföljare men 2017 kommer bjuda på många och stora sådana. Transformers: The Last Knight, Soldado (uppföljaren till Sicario), Fifty Shades Darker, Fast & Furious 8, xXx: The Return of Xander Cage, Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales (som på svenska blev Pirates of the Caribeean: Salazar´s Revenge), Bilar 3, T2 Trainspotting (som förut såldes in med titeln Porno), Star Wars: Episode VIII, Kingsman: The Golden Circle, World War Z 2, Annabelle 2, Pitch Perfect 3, Paddington 2, Saw: Legacy, Insidious: Chapter 4, och Dumma mej 3. Sen har vi ju dom två Världen Stannar-uppföljarna, SUPERSNACKISARNA som ALLA filmintresserade på hela jorden får snigelspår av: Ridley Scotts Alien: Covenant och Denis Villeneuves Blade Runner 2049.

.

.

.

1. Filmer-jag-är-sugen-på-fast-det-ringer-varningklockor

När Christopher Nolan gör en film blir jag ju pepp även om Dunkirk är en krigsfilm och jag inte brukar gilla såna. När Bill Skarsgård ska spela clown i nyfilmatiseringen av Stephen Kings bok Det blir jag ju pepp för att jag gillar både boken och Bill. När Terrence Malick kommer med en ny film somnar jag vid bara tanken men när det är en film som Weightless och han stoppar in Michael Fassbender OCH Ryan Gosling i rollistan blir jag pepp fast jag hatar mig själv för det. När det kommer en film som Wonder som på pappret är en riktig snyftare om en liten pojke som är deformerad i ansiktet och som ska få oss att förstå att ”skönheten kommer inifrån” då får jag lite ilningar längst ryggraden men när det är Julia Roberts, Owen Wilson och Jacob Tremblay i huvudrollerna smälter jag en smula. Och sen Life förstås. Daniel Espinosas sci-fi-thriller med Rebecca Ferguson, Jake Gyllenhaal och Ryan Reynolds. Kan bli bra, kan bli bajs. Varningsklockorna ringer men jag hoppas jag har jättefel.

Tänk vilket hääääärligt filmår vi har framför oss!

SNACKA OM FILM #69 – ”Filmåret 2016”

Årets sista avsnitt kommer g i v e t v i s att handla om året som gått. Om FILMÅRET som gått.

Vi gräver där vi står och kör ett helt avsnitt där vi pratar om, listar, analyserar och funderar över en hel massa filmer och avslutar naturligtvis som sig bör med våra personliga topp-10-listor från 2016!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

SVJ – STORA VÄNLIGA JÄTTEN

Om nån får för sig att jämföra den här filmen med E.T – måtta in en dansk skalle på fanskapet.

Den ENDA gemensamma nämnaren mellan Stora vänliga jätten och E.T är att Steven Spielberg regisserat båda filmerna. För övrigt är den ena filmen en klassiker och den andra är trams.

.

.

.

Vill du höra mig och Steffo prata om den här filmen, lyssna på avsnitt 67 av Snacka om film.

BLOOD TIES

Jag känner mig lite förvånad över att hitta en film som Blood ties på Viaplay. Alltså, det är inte förvånande att den finns där men det är förvånande att jag inte hört talas om den. Med namn som Billy Crudup, Marion Cotillard, James Caan , Matthias Schoenaerts och Mila Kunis i rollistan är det än mer intressant att filmen gått mig spårlöst förbi men jag kanske kan skylla på Clive Owen som är det första namn som dyker upp när man läser om filmen.

Clive Owen, denne obegripligt spretige skådespelare, som egentligen spelar på exakt samma sätt i exakt alla filmer – UTOM i Children of men i vilken han fullständigt briljerar. Men här spelar han (precis som vanligt) Nicolas Cages aningens mer introverta lillebror och jag jämför med Cage enbart för att jag tycker dom är vansinnigt lika utseendemässigt, inte för att han är med i filmen.

Man har sett grundpremissen såååå många gånger förut. En moralisk och snäll polisbror ska försöka handskas med en kriminell lillebror som hamnat helsnett i tillvaron.

Som sagt, jag har sett det förut, du kommer att ha sett det förut, ändå fortsätter Hollywood göra filmer i samma fåra av en enda anledning: det funkar. Jag tittar ju. Och det är helt okej. Filmen tickar på. Bra skådisar syns i rutan och gör skäl för lönen. Det är snyggt och skitigt samtidigt, det är en familjetragedi på så många plan när någon är ute och snedseglar så som Chris (Owen) gör här.

Sevärt för stunden och ett fullt godkänt tidsfördriv.

BLUE JAY

Precis som att alla episka filmer inte per automatik blir intressanta bara för att dom spänner över en lång tid och flera generationer blir inte små filmer ointressanta bara för att dom är smala, tidsbestämda och handlar om ett begränsat antal karaktärer. Blue Jay är en fint exempel på det sistnämnda då det här är väldigt liten film med en extremt snäv ram.

Blue Jay handlar om Jim (Mark Duplass) och Amanda (Sarah Paulson) som träffas av en slump på en stormarknad. Det visar sig ganska snart att dom känner varandra och att dom känt varandra väldigt bra förr i tiden. Dom var tillsammans under skoltiden och nu är dom vuxna. Mycket vatten har flutit under broarna och även om dom utseendemässigt är sig lika från förr har åren satt sina spår. Samtidigt…även om gammal kärlek kanske rostar en smula så finns den där grundkänslan kvar nånstans under ytan. Puttrar. Vill fram. Är lite rädd. Försiktig. Nyfiken.

Det här är en film som inte vinner på att man läser för mycket om den, mest för att det inte finns så mycket att få reda på egentligen. Filmens styrka är skådespelarnas kemi, närvaron, känslan. Antingen går allt detta fram till dig som tittar eller så gör den det inte, sånt är alltid svårt att förutspå, men för mig funkade det, jag köpte hela filmen med hull och hår. Det kändes inte som att Mark Duplass och Sarah Paulson spelade, det kändes som att regissören Alex Lehmann roddat upp en kamera, sagt ”Action” och sen var det verklighetsimprovisation ända in i kaklet.

Jag tycker det här är en jättefin film, den är varm, den är mysig och den stannar kvar i hjärtat ett långt tag efteråt.

Tid kan vara en både hjärtlös och försonande kamrat.

ROGUE ONE: A STAR WARS STORY

Star Wars är en filmfranchise som varit väldigt viktig och stor för mig. Jedins återkomst var filmen som redan 1983 fick igång mitt filmintresse på riktigt och sen dess har jag hängt i den där galaxen far far away ohyggligt många timmar sammanlagt. Med detta sagt, min grundinställning är att jag tycker om Star Wars-världen men utan att nuförtiden ha sjukt höga förväntningar på filmerna. Det är rätt skönt och kanske till och med lite sunt.

Rogue One är alltså en fristående Star Wars-film, en historia som utspelar sig i en del av galaxen som inte har med Luke Skywalker och Han Solo att göra.  Här är det istället Jyn Erso (Felicity Jones) som är huvudperson. Redan i filmens Inglorious Basterds-inspirerade första scen får vi se hur hennes mamma dödas och hennes pappa Galen (Mads Mikkelsen) förs bort och hur hon själv som liten flicka lyckas gömma sig från Orson Krennic (Ben Mendelsohn) och hans mannar.

Denne Krennic känns verkligen som en Hans Landa-Christoph Waltz-karaktär tycker jag och precis som Waltz verkar ha fastnat lite i evil man-facket så lär det inte vara sista gången vi ser Ben Mendelsohn i en sånhär iskall roll framöver. Han är nämligen riktigt bra här och riktigt stilig i sin vita cape.

Diego Luna har en stor roll som Cassian Andor, Riz Ahmed är Bodhi Rook, Forest Whitaker är Saw Gerrara och Fares Fares skymtar förbi lite snabbt men resten av manuset tänker jag faktiskt inte skriva om. Däremot skulle jag vilja skriva några rader om hur härligt det är att titta på den här filmen och känna i kroppen att det är 1983 igen. Rogue One känns nämligen som en riktig retro-Star-Wars i allt från skitighet till klippning till knasiga rymdfigurer till ljudeffekter, AT-AT:arna och musiken, trots att det inte är John Williams som är huvudkompositör längre utan Michael Giacchino.

Jag hittar inte något alls att klaga på med filmen, inte det allra minsta faktiskt, men varför rockar den inte min värld? Varför bryr jag mig så lite? Varför känns den inte spännande? Asch, alltså, jag blir trött på mig själv.

Felicity Jones är fullständigt klockren i sin roll, en modern actionkaraktär, nån som småtjejer kan se upp till. Härligt ju. Det gör mig glad. Filmens ljud gör mig också glad. Vi satt på bakersta raden (på en 2D-visning givetvis) och hade en högtalare precis ovanför oss, det var lite extra-allt måste jag säga. Jävlar vad det mullrade och small och exploderade. Urskönt.

Betygsmässigt då, var hamnar filmen? Egentligen, om jag enbart ska sätta betyg med hjälp av magkänslan (så som jag alltid gör) så kommer filmen inte upp i mer än en trea. MEN, jag tänker plussa på magkänslan med mitt intellekt den här gången för intellektet säger ”Fiffi förihelvete skärp dig nu, filmen har så många plus, skit i magkänslan och var lite smart för en gångs skull” och jag vill faktiskt vara smart. Också. Inte bara en känslomänniska. Det är jobbigt att vara det, man bölar så jäkla mycket hela tiden. Samtidigt är film inte matematik. Det finns inga rätt eller fel. Rogue One har alla rätt men är ändå fel.

Orkar jag bege mig in i den här vinkelvolten nu? Nä jag gör inte det, inte nu. Så jag säger bra jobbat till Gareth Edwards och bjussar på en sista fundering: Var inte Forest Whitaker hårlös i trailern?

I avsnitt 68 av Snacka om film pratar jag, Steffo och vår gäst Frippe jättemycket mer om den här filmen.

PÅ ANDRA SIDAN HÄCKEN

Känns inte den här filmen som en liten bortglömd sak? Eller är det bara att den gått över huvudet på mig? Hur som helst blev jag glad när Steffo påminde mig om att den fanns, jag hade den dessutom mitt framför näsan då den fanns (och finns) på Netflix.

Vilken sjukt charmig film det här är! Det är dessutom en film som – tror jag – är EXAKT lika bra om man är döv som om man är hörande. Filmens exceptionellt fantastiska egenhet är nämligen ÖGONEN. Alla djurens ögon är så uttrycksfulla så man behöver varken höra vad som sägs eller förstå vad som ska göras för att bli investerad i filmen.

Så söööööööta djur! Och coola. Och det KRYLLAR av små ryckningar och ansiktsuttryck och grejer som gör att jag vet inte huuuuur många gånger jag pausade och spolade tillbaka för att se det där sköna en gång till. Och det är ett bra drag genom hela filmen, kreativ tecknade-djur-action liksom. Lika bra för stora som små, ja till och med lomhörda far-och morföräldrar. Perfekt i juletid alltså.

LUCKA #24: CHRISTMAS EVE

Då var vi framme vid den tjugofjärde luckan, det är med andra ord….JULAFTON! Här kommer en julhälsning från mig via en julfilm som utspelar sig i staden som är den perfekta kulissen för ALLA julfilmer: New York!

Det är ena mastiga förtexter måste jag säga. Hela filmens premiss läggs upp dom första minuterna och det är riktigt snyggt gjort. Massor med människor presenteras liksom en handfull hissar samt en snubbe i en minivan och det är snubben som är själva katalysatorn till hela historien. Han tabbar sig nämligen i trafiken, kör av vägen och orsakar ett strömavbrott, ett elfel (svårtläst ord när man ser det på pränt men det är alltså el-fel jag menar, inte elf-el) som i sin tur gör att alla dessa hissar vi har fått se stannar.

Jag önskar jag kunde säga att det här är en ny Love actually eller att den i alla fall hade ambitionen att komma i närheten men det är den inte och det gör den inte. Den enda episoden i filmen som berör mig är hissen i vilken den skeptiske läkaren Dr Roberts (Gary Cole) sitter fast ihop med en sjuksköterska och en svårt sjuk ung kvinna. Filmen för övrigt är häpnadsväckande….lam. Det skulle gå att göra så himla mycket mer. Tanken är rätt fascinerande. Okända människor som fastnar i en begränsad yta på självaste julafton, wow liksom, hjärnan spinner ju loss direkt – på mig. Synd att det inte gjorde detsamma hos manusförfattarna.

Hur som helst så önskar jag dig en RIKTIGT GOD JUL samt tid och lust att se en hel massa BRA film i helgen. För egen del är jag rätt glad att detta tema är över och att jag ”slipper” julfilm i minst elva månader nu men… risken är överhängande att det blir en filmisk nedräkning nästa år igen.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla som filmen ger (och allt detta får man under förtexterna):

 

 

 

.

.

Fredagsfemman #255 – En rundtur genom julens TV-tablå

5. Bröllop i Italien (Ikväll, SVT1, 22.00)

Idag är det dan före dopparedagen, kanske den bästa av alla julhelgens dagar – och då är det ändå varken jul eller helg än. Grejerna börjar falla på plats, det mesta är färdigfixat, inköpt, lagat, preppat, inslaget, påslaget, omslaget. Kanske fixar man det sista med skinkan ikväll, kanske ligger julmusten på kylning, kanske har man fixat sig en vörtbrödmacka med tunt skivad skinka och stark senap och ett glas iskall julmust lagom till Pierce Brosnan och Queen Trine Dyrholm intar Sveriges Television och visar var mys-skåpet ska stå. Svårt att inte charmas av den här filmen och ännu svårare att inte känna jullugnet i magen när den vanliga-men-ändå-icke-vanliga-fredagen övergår i julafton.

.

.

.

4. Ogifta par – en film som skiljer sig (Julafton, Sjuan, 11.20)

Är du en sån som ställer klockan i ottan för att inte sova bort en sekund av den här speciella dagen? Har du väldigt små barn med myror i kroppen som definitivt inte tänker sova en microsekund längre än nödvändigt när det vankas tomtar och paket? Svarar du ja på någon av dessa frågor börjar denna film på en alldeles perfekt tidpunkt: den då det är dags att (med eller utan knoddar) krypa upp i soffan och powernappa för att orka med dagen. Att göra det med Lena Endre, Suzanne Reuter, Peter Dalle och Johan Ulvesson i ögonvrån är inte dumt alls. Skulle någon nära familjemedlem inte fatta grejen eller kanske till och med bli sur, säg att du kräver detta för att bli ”kåt, glad och tacksam”. Vem fan kan neka nåt sånt, det är ju JULAFTON!

.

.

.

3. Klappjakten (Juldagen, TV3, 07.55)

Baksidan med att få powernappa igår var kanske att det blev din tur att gå upp i ottan med småfolket som är både övertrötta och sockerstinna från att ha smygätit julskum hela natten. Eller så är det du själv som har svårt att sova med sura uppstötningar och tusen tankar från gårdagen som måste sorteras i hjärnan? Hur som helst, du kan ju hasa upp strax före 8-snåret, slå på trean och titta på en sockerstinn jävel som är långt mycket jobbigare än en hel förskoleklass utan fröken i en JamJam-butik. Julen har aldrig varit gapigare och skränigare än såhär ÄVEN om du har släkten från helvetet på besök.

.

.

.

2. Klappjakten (Annandagen, TV3, 12.55)

Det är klart du somnade i soffan igår, jag fattar. Det bästa är att du får EN CHANS TILL att se filmen då TV3 klämmer ur visningsrätten till MAX den här helgen. Och idag är det inte ens arla morgontimmar som ska avsättas utan lunchen. En lunch som med fördel kan intas framför TV:n eftersom det ändå bara är gamla rester som ska inmundigas, gärna micrade sådana och det är okej att vägra svida om från favorit-mysbyxorna. Har maten en lite sån fadd smak såhär dagen efter? Det KAN bero på filmen, I´m just saying. Det smakar nämligen skit i munnen när man tittar på Klappjakten. Det är sen gammalt.

.

.

.

1. Jackass – The Movie (Annandagen, TV4, 00.10)

Tiden går fort när man har roligt och går någon helg fortare än julhelgen? Så mycket planerande och piffande för så få timmar…otroligt egentligen….och imorgon är det jobbdags igen. Känner jag mig själv kommer jag vrida ut Annandagen till sista droppen och kan man göra det på ett bättre sätt än att rodda med ostbågar och sista julmusten framför en nattfilm på en reklamkanal? Ja det är klart man kan göra det bättre men då funkar inte min fredagsfemma så som jag tänkt så håll med mig bara nu. Jackass – The Movie är en underskattad film. Jag lovar. Den är rolig som fan. Och knasig. Och spännande. Kolla bara in den häpnadsväckande twisten* på slutet!

.

*Klart som fan att det inte finns nån twist, men kanske att NÅN gick på den lätta och kan hålla sig vaken tills filmen är slut.

LUCKA #23: ETT PÄRON TILL FARSA FIRAR JUL

Vad är det som gör att vi aldrig verkar få nog av klumpiga pappor på film? Rudolf Andersson, Gustav Svensson, Clark Griswold och nu senast Rusty Griswold, kärt barn har många namn men jag vetetusan om det är så stor skillnad på dom egentligen. Familjefäder med stora hjärtan som vill väl men det blir fel – hela heeeela tiden. Är det kul? Jag är inte så säker på det.

1989 var det Chevy Chase´s tur att för tredje gången gestalta Clark Griswold, pappa till Rusty (Johnny Galecki), Audrey (Juliette Lewis) och äkta man till Ellen (Beverly D´Angelo). Jag vore oärlig om jag sa att det här är några favoritfilmer hos mig MEN det var väldans länge sedan jag såg dom så jag bestämde mig för att ge denna omtyckta julfilm en chans – till.

Om man, när man ser vissa julfilmer, kan bli lite avundsjuk på stora härligt gapiga familjer som firar jul i fint pyntade jättehus med trappa i jakaranda och nedsuttna soffor så har denna film precis motsatt effekt. Jag vill inte vara med här, alls, faktiskt. Jag tycker inte The Griswolds känns som en direkt skön familj. Pappan är….pappa. Fumlig men snäll och lite trög men verkar dock vara desto klipskare på jobbet. Mamman är den typiska amerikanska frun. Lugn, håller sig i bakgrunden av sin man, är förstående, köper alla knäppisgrejer som maken hittar på utan att bli arg, på sin höjd spärrar hon upp ögonen för en mikrosekund och suckar men mer än så är det inte. Hon är lite som tjuren Ferdinands mamma, fast hon inte är en ko och fast mannen inte är hennes son. Barnen i familjen är som barn mest är och det är väl det som gör dom till det bästa med filmen.

Jag kan inte låta bli att jämföra den här filmen med den nya Ett päron till farsa-filmen som kom förra året, mest för att jag tyckte att den nya var så sjukt rolig. Den här filmen är väldigt mycket mer…välanpassad. Familjevänlig. Kanske en humor som är mer lättillgänglig än under-bältet-skämten som den nya filmen var alldeles härligt fullskiten av? För egen del träffar den nya tidens päronhumor mer mitt i prick än denna äldre variant gjorde och gör. Ändå hade jag inte direkt tråkigt under titten.

Jag såg filmen och skrattade gott ett par gånger men samtidigt, när en trasslig ljusslinga är filmens roligaste scen så vet jag inte om jag kan säga att jag är heeeeelt nöjd. Förtext-och eftertextmusiken är det absolut bästa med filmen. En kanon-jul-låt!

Betyg på filmen:

Julmysmängd:

SNACKA OM FILM #68 – ”Slå mig med ett köttstycke!”

Dan före dan före dopparedagen tittar Snacka om film in en sväng och försöker lugna ner julstressade magar med lite flummigt filmsnack. Den här veckan har vi dessutom en GÄST, Steffos bror Frippe tittar förbi på glögg, peppisar och Star Wars-snack (precis som förra året). Vi passar givetvis på att involvera honom i veckans lista också då vi ska lista våra bästa matscener.

Filmrouletten stannar på ett nummer jag trodde vi redan haft (men jag hade fel) och det blev en klassisk tankenöt av det hela. Sen fastnar vi i julsnack, funderingar kring julfilmstraditioner och lite annat smått och gott. Och ja….självklart grääääääver vi ner oss i senaste filmen om Star Wars-sagan: Rogue one. Vill du inte bli spoilad innan du själv sett filmen, spola mellan 38,05 och 1,13,00.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

LUCKA #22: RARE EXPORTS: A CHRISTMAS TALE

En julfilm behöver inte vara überamerikansk kärnfamiljsslisk för att ge upphov till rejäla julmyskänslor hos mig. Die Hard lyckas riktigt bra och Bad Santa, för att ta två exempel, och dessa filmer kan knappast kategoriseras som slisk. Men i dagens lucka dyker det upp en film som är bortom det mesta jag tidigare sett i denna genre. Nu beger vi oss till Finland, till vildmarken och till ett berg som är en begravningsplats för ingen mindre än….Tomten.

2014 gjorde den finländske regissören och manusförfattaren Jalmari Helander filmen Big Game , en film det banne mig är omöjligt att inte tycka om. Fyra år tidigare kom Rare Exports, en film som är baserad på hans egen kortfilm med samma namn (som blev klar 2003). Jag förstår att det har tagit några år att färdigställa den här långfilmen, dels att få finansiering till projektet och dels för att lägga pengarna på rätt saker. Det är nämligen så himla mycket hjärta i den här filmen att den hamnar i samma fack som Big Game – filmer jag gillar för jag kan inte göra nåt annat.

486 meter rätt ner i Korvatunturi-fjället ligger Julgubben begraven. Eller jultomten som vi säger på rikssvenska. Fjället ligger på gränsen mellan Finland och Ryssland och finns alltså på riktigt. På grund av gränsdragningarna behöver man ett specialtillstånd om man vill besöka fjället men för egen del känns det alldeles tillräckligt att se denna film. Rauno och Pietari Kontio (spelas av Jorma och Onni Tommila) säger nog samma sak. Dom har i sina unga år sett saker dom inte bett om OCH jag tror inte dom önskar att det är tomten/julgubben som kommer med julklappar framöver.

Det här är en film som förtjänar mer uppmärksamhet än den fått i julfilmssammanhang och jag hoppas att den kan hitta fram till en ny publik. Alla som är sjukt trötta på Love Actually och Tomten är far till alla barnen till exempel.

Betyg på filmen:

Mängden julkänsla:

JAG, DANIEL BLAKE

Att använda sig av ordet angelägen i en filmrecension är ungefär lika smart som att stoppa in nio kulor i ett tiokulorsmagasin, snurra på det, sätta vapnet mot tinningen och trycka av.

I nio fall av tio har den som hittade texten redan slutat läsa. Men skulle du mot förmodan tillhöra den där tiondelen som faktiskt är lite nyfiken på varför jag trots bättre vetande använder ett stigmatiserat skitord redan i första meningen – tack! Tack för att du stannar! Du är så välkommen att umgås med mig här en stund så ska jag försöka förklara mig så gott jag kan.

När Sofia valde årets sista filmspanarfilm trodde jag att det var ett sörjigt glåmigt brittiskt diskbänksrealisms-elände jag skulle få se. Denna typ av film är inget som skrämmer mig men heller inget jag glider av stolen av men jag kan erkänna att jag med enkelhet kunde hålla mig för skratt när jag läste att filmen handlade om en lite-över-medelålders man vid namn Daniel Blake som efter en hjärtinfarkt blivit sjukskriven och är enligt kirurgen och övriga läkarteamet oförmögen att yrkesarbeta på ett tag men det brittiska sjukförsäkringssystemet tycker annorlunda och ger honom ingen sjukpenning.

Daniel Blake hamnar alltså mellan stolarna på det omänskliga tragikomiska vis som många i liknande situation kan känna igen sig i både i Storbrittanien och här hemma i Sverige. Han hamnar i den där vinkelvolten där sunt förnuft inte längre råder, där det inte spelar någon roll vad han gör så blir det fel, där medmänsklighet blir ett skällsord och där det går tolv paragrafryttare på ett dussin.

Det är många scener i filmen som lockar till skratt för det är så jävla dråpligt alltihop. Man måste helt enkelt garva, det blir nånslags överlevnadsmekanism för mig som tittar. Även om Daniel inte skrattar själv så försöker han ta sin situation med jämnmod och göra det bästa han kan.

I sin roll som köande socialförsäkringstagande på ett kontor med personal-till-synes-från-helvetet (med som säkert bara är ”vanligt fölk” som gör sitt jobb så som arbetsbeskrivningen föreskriver) träffar han på Katie, en ensamstående tvåbarnsmamma som även hon trillat mellan stolarna och ska dubbelbestraffas för det.

Jag satt där i biofåtöljen och var rätt lugn inombords. Filmen puttrade på, den var mysig, jag fnissade lite, förundrades en del, skruvade på mig åt dessa stackare som straffas fast dom egentligen inte hamnat så värst ”snett” i tillvaron alls, inte sådär med droger och annan skit. Men så kom Den Där Scenen, scenen som på ett så rörande och direkt sätt visar en människa i all sin sårbarhet, som är så ensam, utblottad, panikslagen och hungrig och jag är helt oförberedd på min egen reaktion. Hela kroppen fullständigt krackelerar. Det känns som jag blir genomskinlig, som att alla mina känslor ligger som ett tunt lager skumplast utanpå huden och jag vet inte var jag ska ta vägen.

Utan omskrivning nu, tårarna SPRUTAR ut från ögonen och jag blir så jävla jävla ledsen. Tankarna VIRVLAR runt i huvudet. Jag tänker på Katie, på Daniel, på Katies barn och deras start i livet, på hur blickarna blir tommare och tommare, på hur det måste vara att kämpa i en uppförsbacke som aldrig verkar ta slut. Sen tänker jag på julen, den där jävla julen med alla totalt onödiga julklappar som köps, papper som slits upp sekundsnabbt och presenter som glöms bort innan mottagaren ens registrerade vad den fick. Jag tänker på slit-och-släng, på all julmat jag kommer skicka i sopen, på alla föräldrar som kämpar för att göra den här storhelgen till något extraordinärt för sina barn fast dom egentligen inte har råd med så mycket som en kexchoklad.

Jag ser Katie skura sitt trasiga badrumskakel och trots att hon inte haft råd att betala elräkningen och det är kallt som ett helvete inomhus är hon nånstans genuint glad och tacksam för det hon ändå har. Jag sitter i fåtöljen och får dåligt samvete för min inneboende gnagande tanke att jag bor för litet fast jag egentligen älskar min lägenhet men ”borde” flytta för att det är nåt man ”ska”. Vafan håller jag på med? Jag är en sån jävla idiot! Jag VET ju att det är helt okej att känna sig nöjd, att det är något fint, nåt att sträva efter. Dessutom, jämfört med filmens Katie har jag ju allt. Jag har precis allt.

Katie paniköppnar en konservburk med krossade tomater och äter med händerna för hon är så utsvulten, för att hon prioriterar att ge sina barn mat när pengarna inte räcker till dom alla tre. Krossade tomater. Det är ju inte ens mat! Alltså jag dör inombords. Den Där Scenen är den starkaste scen jag sett på film sen Viggo Mortensen sköt av sin sons öra i The Road och jag stängde av för jag fick sån sjuk dödsångest och ögonen betedde sig som duschmunstycken med tårar istället för perfekt tempererat vatten.

Det är ungefär en timme kvar av filmen när jag bryter ihop och jag gråter hela den timmen. Tårarna bara rinner för samtidigt som allt jag ser på duken är så himla meningslöst så är det kärleksfullt jättefint. Det är människor som har allt som skapar lagar som i sin tur gör sitt bästa för att motarbeta sina medmänniskor och det är personer som inte har något alls men som gör allt i sin makt för att hjälpa varandra. Det är därför jag tycker den här filmen är angelägen. Den ÄR det. Den är sjukt jävla angelägen.

Filmen är viktig, inte minst i dessa bistra tider, för den visar att man bör vara rädd om sin självrespekt, att man måste vara frisk för att orka vara sjuk, att världen stannar utan medmänsklighet och att det aldrig någonsin får bli fult eller fel att hjälpa till om man har möjlighet.

Känner du att uppstötningen kommer nu? Tycker du jag är för PK och/eller för vänster, solidarisk, naiv eller dumsnäll i mina åsikter? Helt ärligt, skit ner dig! Fyll underbyxorna med din egen avföring och titta dig i spegeln. Menar du på fullt allvar att du tror att inget av livets elände någonsin kan drabba dig, att du är bombsäker på att du själv och alla dina nära och kära kommer fortsätta vara rika, friska, lyckade och lyckliga till tidens ände, då är du så jävla PUCKAD att jag hoppas att du inte läst ända hit.

Jag är nämligen rätt säker på att hör du till tiondelen som tog dig förbi den allra första meningen så fattar du grejen, så är du med på vad jag menar.
Om inte – se Jag, Daniel Blake så kommer polletten trilla ner.

 

 

 

.

Blev mina filmspanarvänner lika golvade som jag av Daniel Blake? Klicka dig vidare för att kolla läget.
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Har du inte sett den?

LUCKA #21: HAPPY CHRISTMAS

Alltså, helt ärligt, går det att misslyckas med en film som har Anna Kendrick, Melanie Lynskey och Lena Dunham i huvudrollerna? Om man dessutom lägger till att filmen är skriven och regisserad av mumblecorekungen Joe Swanberg OCH att dennes ytterst charmige tvåårige son Jude är med i filmen och får improvisera i en hel del scener. Nej precis, det går inte att misslyckas.

Jenny (Kendrick) har precis separerat från sin pojkvän och behöver nånstans att bo. Hon får flytta in hos Kelly (Lynskey), hennes man Jeff (Joe Swanberg) och deras son Jude och det är ett samboskap som inte funkar alldeles smärtfritt.

Jennys bästa kompis Carson (Lena Dunham) försöker få henne på bättre humör genom att bjuda med henne på fester men av nån anledning urartar det alltid, Jenny blir för full, knullar med nån random dude på toaletten, röker på, gör bort sig och glömmer det hon lovat – något som gör Kelly mer och mer frustrerad. Hon är en ordentlig hemmamamma och klarar inte av en massa knas i hemmet.

Som vanligt när det vankas Joe Swanberg-filmer (exempelvis Drinking Buddies och Nights and Weekends) så är det inga stora yviga jättehändelser filmen kretsar kring, här är all fokus runt relationerna och hur man hanterar dessa. Oftast är det mer än tillräckligt intressant för en hel film tycker jag. Happy Christmas gav mig en mysig stund i TV-soffan men filmen är ändå så pass lättglömd att den inte kan få högre betyg än en stark trea. Inte så pjåkigt det heller, faktiskt.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.