Fredagsfemman #269

5. Kortfilmsfestival på Bio Rio

Har du en tom helg på schemat så har jag ett evenemangstips. Idag, imorgon och på söndag är det Sveriges Kortfilmsfestival 2017 på Bio Rio i Stockholm. Kul, billigt och ett bra tillfälle att förkovra sig i denna konstform som kortfilm verkligen är. Det är otroligt vad mycket man kan berätta på så kort speltid – om man måste. Länk till mer info finns här.

.

.

.

4. Gift vid första ögonkastet

Alltså…återigen har jag fått mina fördomar på skam. Gift vid första ögonkastet är en realityserie på SVT som jag aldrig sett, inte förrän nu. Men jag klickade in på första avsnittet av den nya säsongen en ren slump och jävlar vad jag fastnade. Nu när andra avsnittet sänts kan jag bara säga: vilken jäkla bra casting! Vilka par! Jag är jättespänd på hur det ska gå för dom och hela programidén känns inte alls lika banal, töntig och tokfel som min hjärna sa att det var. Snarare spännande, romantiskt, kul och – såklart – blindgalet! Gifta sig med nån man aldrig träffat, vem gör sånt, liksom?

.

.

.

3. Scarlett Johansson

Idag har Ghost in the Shell biopremär med coola Scarlett Johansson i huvudrollen. Skulle man inte vilja ha henne som GPS-röst? Betydligt hellre än Arnold (eller hur Steffo?)

.

.

.

2. Alicia som Lara Croft

Nu har dom första bilderna på Alicia Vikander som Lara Croft dykt upp. Kolla här, vad tycker du? Personligen känner jag en hel del hopp för filmen både på grund av huvudrollsinnehavaren OCH att regissören är normannen Roar Uthaug, han som gjorde den utomordentligt braiga filmen The Wave/Vågen/Bølgen härom året.

.

.

.

1. Det luktar VÅR!

Den måste bli etta på veckans lista, VÅREN. Det är ljusare, man ser hur skitiga fönstren är, man kan lukta på tussilago, orken och lusten att fixa och dona kommer tillbaka, snart kommer det bli grönare på riktigt och det mesta är fint som snus. Man kan sitta på balkongen och dricka kaffe och kolla film, visserligen med ytterkläder och en filt omkring sig men man KAN. Man kan promenixa och känna asfalt och smågrus under gympadojorna. Man får kisa och smörja in sig med solskydd i fejset (man = jag pga i princip albino). Det är lika förvånande varenda år, fan det BLIR vår i år igen! Hurra!

.

.

 

SNACKA OM FILM #82 – ”Hur tänkte du nu?”

Hur listar man sina favorit-film-noir-filmen när man knappt sett några? Hur pratar man om en skådis man tycker om men som kanske inte gör sitt livs prestation i en film? Och får man såga en film enbart på grund av sina egna förväntningar? Är det verkligen filmens ”fel” då?

I det fullmatade åttioandra avsnittet pratar vi också om Ouija: Origin of Evil, The Chamber och The Great Wall (med MATT DAMOOON!!) och jag reser till Los Angeles och försöker få mitt Uppdrag godkänt den här veckan genom att intervjua Sylvester Stallone genom att ställa TRE frågor. No more no less.

Åsså en filmroulette på det. Å lite prat om 1982. Och lite hitan och ditan precis som vanligt.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

FLYKTEN TILL FRAMTIDEN

Svante (Elias Palin) är en 20-nånting-kille som går runt och räknar sina dagar. Han lider av ett obotligt hjärtfel, ett fel som inte går att operera 1973 vilket är det år filmen utspelar sig.

Svante hänger i Bengans skivaffär i centrala Stockholm och Bengan själv (Henrik Dorsin) vill att Svante ska köpa in sig i firman. Vinylskivor är helt klart framtidens stora business tror Bengan och fortsätter skriva progglåtar som han framför på tvärflöjt medan han väntar på att få till den stora hitten. Även den på tvärflöjt givetvis.

Att gå och vänta på döden som Svante gör är givetvis superjobbigt och därför kom kanske tunnelbanefärden in i framtiden som en glad överraskning. Var hamnade han? På samma gata fast 2016? Och vem bor i hans lägenhet? En tjej som heter Elsa (Victoria Dyrstad)?

Det är mycket som är annorlunda 2016 jämfört med 1973. Bostadspriserna till exempel. Skivindustrin för att ta ett annat. Ett tredje är att sjukvården tagit stora steg framåt och Svantes hjärtproblem är i vår tid tämligen lättfixat. Svante behöver tänka ut ett sätt så han får rätt till vård i nutid trots att han enligt personnumret i passet faktiskt inte överlevde 1973. Handlingen snurrar till sig och in sig och om sig och kring sig och jag sitter i soffan och har en riktigt trevlig stund.

Ulf Malmros gör mig sällan besviken med sina filmer, han är duktig både på att skriva manus och att se till att filmerna blir någonting alldeles extra rent visuellt. Flykten till framtiden fick en Guldbagge för Bästa scenografi och Liv Ask och Bengt Fröderberg är väl värda denna utmärkelse. Men att Henrik Dorsin INTE fick en Guldbagge för Bästa manliga biroll är rent utsagt FEL och detta säger jag trots att jag verkligen beundrar Johan Kylén som spelade Roland i Jätten (han vann inte heller…Det var ju Michael Nyqvist som vann).

Som tidsfördriv och lättsam underhållning för stunden är Flykten till framtiden perfekt. Mitt enda och största aber med filmen är egentligen titeln. Den är svår. Svår att memorera och alldeles för lik många andra. En mer unik titel hade nog gett filmen mer uppmärksamhet, uppmärksamhet som den faktiskt förtjänar.

Jag pratar lite mer om just den här filmen i avsnitt 81 av Snacka om film.

Sista veckans varulv: SILVER BULLET

Då har vi kommit fram till finalen i årets första tema, det som varje tisdag har handlat om varulvsfilm. Självklart sparade jag en godbit till sist, en film som jag såg på hyr-VHS nånstans i slutet på 80-talet men inte har sett sen dess. En film jag såg när jag var som mest inne i Stephen Kings värld både i bok- och filmform.

Silver Bullet är baserad på Kings roman Varulvens år och det är han själv som skrivit filmens manus. Silverkulor är även ett effektivt sätt att döda varulvar på men i den här filmen är Silver Bullet en motordriven rullstol tillhörande den unge Marty (Corey Haim).

Marty har en syster som heter Jane (Megan Follows) och jag tycker hon är en strålande skriven ung kvinnlig filmkaraktär. När hon blir förbannad skriker hon så håret raknar och när hon ramlar i lervälling blir hon på riktigt askladdig. Hon är helt enkelt störtskön. Det är för övrigt något som filmen vinner massor på, det där att karaktärerna är så bra. Gary Busey är också med på ett hörn och när filmen gjordes 1985 var Gary Busey fortfarande en skådis att räkna med – åtminstone lite.

Som varulvshistoria är den tämligen ordinär MEN det är en härlig 80-tals känsla, effekterna är en mix av jätteplastiga, charmiga och okej och jag måste säga att jag dras in i filmen ögonaböj. Betygsmässig….ja var hamnar den? Det är sista filmen, jag är på bra humör och jag gillar filmen så SJÄLVKLART blir det en helt godkänd trea.

Det här var alltså sista filmen i Veckans Varulvs-tema. Vill du läsa om fler varulvar, klicka här. Nu blir det tema-paus i ett par veckor, sen drar vårens tema igång.

EN SÅNG FRÅN HJÄRTAT

En film med Queen Trine (Dyrholm) kan jag bara inte undgå att se, så är det bara. Hon är underbar, hennes blick alltså, när hon står stilla och bara tittar, hon är fan magisk!

Men i den här filmen spelar hon andrafiol, eller kanske tredje, då det är Mikael Persbrandt som spelar huvudrollen som den världsberömde artisten Thomas Jacob, Eve Best (som är så härlig i Nurse Jackie!) spelar Thomas manager Kate och Trine Dyrholm är Molly Moe, Thomas högra hand i musikskapandet.

Thomas har levt sitt liv med sig själv och musiken i fokus, han är bosatt i Los Angeles och det har virvlat runt en massa damer/kvinnor/fruar genom åren. Den vuxna dottern Julie (Birgitte Hjort Sørensen) har han dock enbart sporadisk kontakt med och dom få gånger hon hör av sig vill hon alltid låna pengar. Så är det även denna gång när han är på besök i Danmark och Kate har fixat nån form av slott till honom för att han ska kunna bo bra under tiden han vistas i landet. Julie sitter i soffan en dag, med sonen Noa (Sofus Rønnov) bredvid sig. Det rinner blod ur näsan och hon vill låna pengar och den numera rena Thomas är inte född igår, han fattar direkt vad pengarna ska gå till.

Mer än såhär vill jag inte berätta för om jag får bestämma tycker jag du ska se filmen. Den är fin. Den är stark. Den är bra. Och…den är förjävla sorglig. Jag hade en sån klump i magen filmen igenom att den inte försvann förrän tårarna började rinna så smått.

Själva historien är inte bråddjup men skådespelarna är förstklassiga! Om Trine är Queen så är Persbrandt fanimej KUNG här! Vilken jävla rollprestation han gör, gode gud alltså! Att jag kanske inte stenhårt tror på att han är en VÄRLDSKÄND sångare spelar ingen roll, han sjunger själv, det låter lite som Leonard Cohen ungefär och det funkar. Och lille Noa då, lille fine Noa. Sofus Rønnov spelar honom så himla bra, jag får en tår i ögat bara jag tänker på honom.

Tack till regissören och manusförfattaren Pernille Fischer Christensen för en härlig filmupplevelse! Det här gjorde du jättebra!

Filmen kan ses på SvtPlay till och med 4 april 2017. Annars finns den att hyra på Itunes.

Tre om en: STAND-UP-FILMER DEL 3

Bill Burr – Walk your way out

Bill Burr är arg och vass, saknar spärrar och är helt enkelt i sina bästa stunder skitrolig. Walk your way out är en sån stund. Det här är en skitrolig timme!

Inspelat strax före det amerikanska presidentvalet så självklart inkluderar Burr en hel del politiskt prat with a twist och en del tankar om Donald Trump.

Det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och passa på att njuta av att få skratta sig hes en stund. Inte så pjåkigt alls varken en trött vardagskväll eller till söndagfrukosten.

.

.

Jim Jeffries – Freedumb

När jag såg Jim Jeffries förra specialare Bare var jag inte särdeles imponerad. Om sanningen ska fram var jag jävligt vresig efteråt, fattade inte alls hans skämt och tyckte mest han var klumpig och ”låg”. Han pratar en del om skiten han fått efter Bare i denna show men jag vet inte om han tagit till sig av kritiken direkt. Hans fokusering på analsex har förflyttats till bajs och han drar fortfarande totalt ocharmiga ”skämt” på sin sambos bekostnad, skämt som inte går hem vare sig hos mig eller hos publiken som i långa stunder är betydligt tystare än vad amerikansk stå-upp-publik normalt verkar vara.

Jeffries skämt är rätt välskrivna, det är dom, men det är nog sättet han för fram dom som inte riktigt funkar för mig. Han är helt enkelt inte tillräckligt charmig för att jag ska köpa skiten han säger och skratta åt det för det enda jag känner är ”han menar det här – på riktigt!!” och då faller det platt oavsett om skämten handlar om våldtäktsmannen Bill Cosby, att sonen tror vara autistisk eller att hans fru inte gör sitt jobb på hemmaplan.

.

.

Amy Schumer – The Leather Special

Det är inte länge sedan Amy Schumers superbra komedispecial Live at the Apollo släpptes på HBO men kan man alltså se hennes nyaste heltimme på Netflix. Alla vi som såg henne live när hon besökte Hovet förra året kommer känna igen en del men trots detta så är det en rätt trivsam timme. Den är dock ganska mycket segare (i brist på bättre ord) än Live at the Apollo. Hon är ibland tyst långa stunder och känns lite blasé och även om det är inövat och inskrivet i manus så står showen ibland och stampar en smula. Det hände aldrig live.

Amy skämtar om sex, om sin nye pojkvän och hans familj och såklart om sin figur och allt gör hon med skön glimt i ögat. Lägstanivån hos Amy Schumer är väldigt hög så givetvis är detta sevärt men har du inte sett något med henne förut kanske du inte ska börja med detta.

 

ALLA TIDERS KVINNOR

Ibland ser jag en film som får mig att känna mig som en Kleenex doppad i ljummen mjölk när den är över. Jag är liksom full av nånting som känns bra under tiden men jag har ingenting vettigt att säga om saken. Kleenex kan vara bra att ha, ljummen mjölk är en sämre variant av kall mjölk och det är ganska jobbigt att känna sig tom och innehållslös även om men inte somnade under tiden.

Låter det flummigt? Det ÄR flummigt. Alla tiders kvinnor är en flummig film. Den handlar om en massa kvinnfolk som på olika sätt ska försöka uppfostra en ung kille. En film om kvinnor alltså, kanske till och med en film FÖR kvinnor och ändå handlar den om någon av manligt kön. Förklara meningen med det för mig den som kan, tack på förhand.

Nu ska jag ta mig en promenad i vårsolen, försöka torka upp en smula och lägga mina tänkande celler på nånting viktigare än denna film. Anette Bening var fantastisk dock, men vem är förvånad?

Vill du läsa mer genomtänkta texter om denna film, klicka dig vidare till mina bloggkamraters eminenta recensioner:
Sofia
Jojjenito
Henke

Fredagsfemman #268

5. Målgång för Innan vi dör

Ni har den svenska krimserien Innan vi dör gått i mål efter tio veckor och jag tänkte försöka mig på en liten analys. Tio avsnitt, tio timmar, det är lång tid, mycket speltid. Lika skönt som det kan vara att se en historia som får tid på sig att berättas lika enerverande kan det vara om man upplever att serien stor och stampar vilket TV-serier ofta kan göra nånstans i mitten sådär. Det gäller både svenska och utländska. Jag känner att Innan vi dör kanske hade blivit ännu bättre om den kapats med 1/10, alltså om den klippts ner sammanlagt en timme. Men bortsett från detta är Innan vi dör en helt okej serie. Karaktärer man bryr sig om, snyggt klippt, Adam Pålsson springer nästan lika mycket som Tom Cruise och sista avsnittet var precis det klimax man kan önska sig (även om jag tycker EN händelse, nä okej två, var både otroliga, fåniga och väldigt förenklade). SVT:s tradition med att visa en polisserie på söndagkvällarna är väldigt mysig och jag hoppas dom inte släpper den slotten till nåt annat framöver. (Här kan du se hela serien)

.

.

.

4. Se Mulholland Drive på bio!

På torsdag har du värsta chansen att se en riktig fem-plus-klassiker på stor duk när David Lynchs Mullholland Drive visas på Cinemateket. Här är länk till mer info och här är länk till min recension.

.

.

.

3. Patty Jenkins och tjejorna

Jag har länge varit väldigt pepp på Wonder Woman-filmen (som har svensk biopremiär 2:a juni) och först blev jag rädd när jag såg att Zack Snyder är inblandad i manus MEN när jag såg att Monster-regisören Patty Jenkins skulle regissera lugnade jag ner mig. Den FÖRSTA kvinnan som regisserar en superhjältefilm! Det kommer bli bra. Hur kan det INTE bli bra med Gal Gadot, Robin Wright och Connie Nielsen i samma film? Och Gal Gadot blev mamma igen i måndags. Till en Maya. Tjejor överallt men Patty Jenkins regerar!

.

.

.

2. Svenska skådisars serie-swischaroo

Om man – som jag – följer flera svenska serier samtidigt kan det ibland bli lite knas i skallen om man inte är hundra pigg när man kollar. Som när jag precis hade sett ett avsnitt av Bonusfamiljen och Erik Johansson som vanligt stod och strök trosor (haha) och sen fortsatte med ett avsnitt av Innan vi dör och han spelar en helt annan roll. Detsamma gäller Ida Engvoll som är en norrländsk Lindex-expedit i Bonusfamiljen men i Rebecka Martinsson (på TV4) spelar en norrländska som pratar stockholmska. Niklas Engdahl har i alla fall lyckats pricka in typ samma roll både i Bonusfamiljen och Rebecka Martinsson, den omtänksamma kontors-kostym-killen (det KAN ju ändra sig i RM i och för sig, det har inte visats så många avsnitt än). Det MESTA och BÄSTA med detta och med att det är just dessa tre skådisar jag skrivit om är att alla tre är sjukt jävla bra och jag skulle gärna se dom i allt som görs i detta land. Så det så.

.

.

.

1. Johannes Bah Kuhnke

Kommer Johannes Bah Kuhnke att bli vår nästa big man over there i och med huvudrollen i undervattensthrillern The Chamber? Om jag ska outa mina egna tankar om nämnde mans skådespelartalanger så svarar jag OH YES på den frågan. Jag tycker nämligen att han är helt obeskrivligt bra i allt jag sett honom i, filmer som teaterföreställningar. Nu finns The Chamber både på Blu-ray och VOD och det är ju bara att göra slag i saken och titta på filmjäkeln. Jag återkommer med recension. Tro mig.

.

.

SNACKA OM FILM #81 – ”En dum-dum-dum historia”

I veckans avsnitt pratar jag om Ulf Malmros nya film Flykten till framtiden (heter den så?), Steffo har kollat in en ny zombie-TV-serie (nej, det är inte Walking Dead) och vi listar bra filmer som innehåller skådisarna från Vänner i rollistan.

Rouletten är tillbaka den här veckan OCH vi ställer oss i varsin ringhörna för att köra ett Battle of the month om en film som jag tycker riktigt illa om: War on everyone. Steffo gillar den. Oj oj.

Det blir lite oj oj när Steffo ska redovisa Uppdraget också, det så kallade hämnduppdraget han fick av mig förra veckan. Han skulle hitta tio punkter som han GILLADE med familjen Wahlgren efter att ha sett några avsnitt av realitysåpan Wahlgrens värld. Hur det gick? Lyssna på avsnittet. He he he.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

KVINNAN PÅ TÅGET

Jag vet inte var jag hade fått det ifrån men jag trodde det här var en remake av en Hitchcock-film. Det krockade lite i huvudet när jag sen insåg att så inte var fallet, att Kvinnan på tåget är en roman skriven av Paula Hawkins och som utgavs så sent som 2015. Kanske kan jag förklara det hela med att det är en Hitchcock-aktig aura över filmen, att det är en indirekt suggestiv spänning som ligger som en blöt filt över historien, att det är en smart skriven historia och en snyggt filmad film.

Boken utspelar sig i London men filmen i New York. Rachel (Emily Blunt) tågpendlar in till stan och roar sig med att studera omgivningarna genom tågfönstret. Och memorera människorna hon ser.

Alltså, den här kvinnan mår inte bra, hon mår verkligen INTE bra. Hon är extremt olycklig och i det närmaste besatt av sin ex-man Tom (Justin Theroux) som startat en ny familj med frun Anna (Rebecca Ferguson) och en liten dotter. Hon dricker för mycket, får minnesluckor och sköter sig så pass dåligt att hon börjar bli en tärande inneboende för tjejen hon bor med.

Tom och Anna har en barnflicka, Megan (Haley Bennett), en sexuellt frigjord ung kvinna som bor i grannhuset. När Megan sedan försvinner spårlöst får Rachel använda sina grå nåt oerhört. Hon har minnesluckor och minns inget mer än att hon varit kalaspackad och det hon ser i spegeln: att hon blivit misshandlad och är alldeles nedblodad.

Regissören Tate Taylor har tidigare gjort feelgoodpralinen Niceville (men som hade motsatt verkan på mig), Pretty Ugly People (med Missy Pyle!!) och biopic:en om James Brown, Get on Up. Lägg därtill Kvinnan på tåget och du får en salig och spännande genremix!

Jag själv sögs in historien från första stund och sen satt jag som på nålar. Emily Blunt är fantastisk!

Veckans varulv: GINGER SNAPS

I Amy Schumers fenomenala stand-up-show Live at the Apollo (finns på HBO) beskriver hon hur hon som typ 12-åring tappade båda framtänderna och fick sin första mens precis samtidigt. Det ena kanske aningens för sent och det andra aningens tidigt. I den här filmen är det storasyster Ginger som får uppleva sitt livs första rediga mensvärk samtidigt som hon blir biten av en varulv i en skog. Jag undrar om inte det sistnämnda klår Amys helvete ändå på nåt vis. Bullseye i otur är det i vilket fall för Ginger.

Systrarna Birgitte (Emily Perkins) och Ginger (Katharine Isabelle) är totalt besatta av döden eller som dom själva säger när dom leker en ”kvällslek”: ”Suicide is the ultimate fuck you! It´s so….us!” Dom är tajta, systrarna och fascinationen för döden är som ett osynligt kitt mellan dom. Men när Ginger börjar förändras, blir könsmogen OCH får hår både på bröstet och axlarna då glider dom isär och den redan introverta Brigitte blir ännu mer ensam.

Jag tycker storyn är bättre än filmen, sådär så att jag skulle kunna tänka mig att läsa boken om det hade funnits någon. Effekterna är mer än trivsamt kackiga och jag hade verkligen önskat filmarna antingen en större budget ELLER nån visual effectsmänniska med mer fingertoppskänsla.

Det är skönt att se tämligen okända skådespelare i huvudrollerna, det blir liksom mer ”på riktigt” då, även om Mimi Rogers spelar värsta sortens a-wanna-be-young-curlingmorsa.

Så summeringen blir att det var kul att ha sett filmen men den var inte nåt att hänga i julgranen.

Filmen är småsvår att hitta på laglig streamad väg (om man inte vill köpa den) men den finns faktiskt att se i sin helhet på youtube.

FUNNY GAMES U.S

Tio år efter att Michael Haneke gjorde filmen Funny Games gjorde han precis samma sak igen, bara med andra nationaliteter framför kameran.

I Funny Games anno 1997 var det Ulrich Mühe och Susanne Lothar som spelade det tyskspråkiga paret som fick sin semestertripp en smula besudlad kan man säga och i den amerikanska remaken från 2007 är det Naomi Watts och Tim Roth.

Grundförutsättningarna för historien är annars exakt desamma och det känns faktiskt rätt spännande att manusförfattaren och regissören Haneke vågat göra filmerna så pass lika varandra. Jag kan väl bara anta att den tyska Funny Games flög över huvudet på många som skyr tyska filmer per automatik. Ja, dom finns. Idiotiskt, jag vet.

Jag har inte mycket mer att säga om det här mer än att redan nån minut in i filmen, när musiken går från Händel till nån vidrig stress-metall, då sitter jag fast i en ångest-tving som skruvas och skruvas hårdare och hårdare ju längre filmen går.

Alltså, Funny Games är en sån sjuk jävla obehaglig film att jag knappt kan hitta nån film att jämföra den med, i alla fall inte bland filmerna som finns i mitt minnesbibliotek. Jag älskar den så mycket att jag hatar den, för att parafrasera en viss Håkan Hellström.

LOGAN

Hugh Jackman, din jävel. I sjutton år har du varit Wolverine, den enda Wolverine värdig att filmas. Du har sprungit och frustat, du har varit skitig, extremskäggig, söndertrasad, sjuk, ledsen, ensam och ful men du har aldrig förlorat din själ, du har alltid varit cool.

Du har dödat, men dödandet har aldrig varit på skoj. Precis som Hulken är det skithögarna som får det dom förtjänar, aldrig snällisar, aldrig någon annan. Wolverine har både självdistans och ryggrad och det finns ingen på jorden som kan göra den Marvel-figuren bättre rättvisa än du Hugh Jackman.

Logan är en film för oss som väntar. Logan är en film för oss som fattar grejen, för oss som uppskattar när en film med 15-årsgräns faktiskt har det – och får det – av en anledning. Det här är en film som luktar svett och motorolja, det här är en film som känns som när man går vid vägrenen på en motorväg en varm sommarnatt, nedkissad med sönderslagna knogar men skitglad ändå.

Det här är en film för alla som säger att dom inte gillar superhjältefilmer i allmänhet och X-Men-filmer i synnerhet för Logan spelar i en helt annan liga, en helt NY liga. Jag kan inte göra annat än att falla ner på knä låta handflatorna möta marken precis framför Wolverines imponerande tår. Det här är stor filmkonst, det här är make-up-effekter i världklass och det här är välskrivet, engagerande, spännande och vackert.

Hugh Jackman, din jävel. Din Logan ÄR Logan och jag vill inte se någon annan ta vid denna roll under min livstid. Att avsluta sagan om Wolverine på det här sättet är inget annat än intelligent och vackert. Det räcker nu. Sagan är slut, jag är slut och regissören och manusförfattaren James Mangold har satt en ny nivå för kommande superhjältefilmer att knäcka.

Hugh Jackman, Logan, din jävel. Jag älskar dig.

.

Vill du se den mest fantastiskt charmiga intervju med X-männen Hugh Jackman, Patrick Stewart och Ian McKellen? Klicka här!
Vill du se Jonna från MovieZine intervjua Hugh Jackman, klicka här och vill du se henne intervjua Patrick Stewart, klicka här.

I avsnitt 80 av Snacka om film pratar jag och Steffo en hel del om Logan.

 

GENIUS

Ännu en del i det stora pärlband av BOATS som filmvärlden inte verkar tröttna på.

Den här gången är det den amerikanska författaren Thomas Wolfe som i Jude Laws gestaltning ska göra oss nyfikna nog på filmen men i ärlighetens namn, lockar inte Colin Firths namn på filmaffischen mer? Han spelar i vilket fall den andra huvudrollen, den som förläggaren Maxwell Evarts Perkins som ”hittade” Wolfe och var modig nog att ge ut hans från början megasuperlånga mastodontböcker, efter omarbetning och nedkortning såklart med van och bestämd hand från honom själv.

Wolfe är en excentriker, högljudd, ”mycket” och ganska jobbig i mina ögon. Hans käresta Aline Bernstein (Nicole Kidman) lämnade man och barn för Wolfes skull och det känns som en ganska dysfunktionell relation (utan att gå in på spoilers).

Maxwells fru (Laura Linney) och dom fem (?) döttrarna får se mindre och mindre av sin man och far då Wolfe tar allt hans engagemang och det är ett val Maxwell gör. Gör han det för att han gillar Wolfe? Gör han det för att han är beroende av Wolfe? Gör han det för att han ser Wolfe som en bästa vän eller ett psykfall han måste hålla under armarna för att han inte ska gå sönder? Det är mycket som är oklart här.

För att en ”figur” som Thomas Wolfe ska nå fram och ut till mig som tittar skulle jag behöva känna nån form av positiva känslor för honom. Jag behöver det för att förstå varför dom andra vuxna människorna runt omkring honom beter sig som dom gör. Men jag får ingen feeling för Wolfe, ingen alls faktiskt. Jag antar att Jude Law spelar honom så som han var men det kan också klassas som Överspel Deluxe om man inte är insatt i författarens maner, språkbruk och tonart.

Colin Firth har en blick som är helt unik för honom i den här filmen. Kanske är ena ögat sminkat att vara lite lite snett, men det är fint på nåt vis. Det är som att en liten glad tår bestämmer sig för att stanna i ögonvrån var gång han ler och han ler ofta. Filmen ler dock inte mot mig trots alla toppenbra skådespelare i rollistan. Det är synd.

Fredagsfemman #267 – Muntra upp helgen med SNL

5. Amy Adams får ”Love Actually-skylt-chocken”

.

.

.

4. Alec Baldwins bästa som Donald Trump

.

.

.

3. Lost i en hiss

.

.

.

2. Oscarsskoj med Dieter (och Sprockets)

.

.

.

1. Audition med Kristen Wiig

.

.

.

[Här kommer en bonussketch. Den är skitrolig men det är riktigt skitdåligt ljud, det är dock den enda varianten av sketchen i sin helhet som finns på youtube. Jag kallar den: Ryan Gosling fnissar i byxan!]