A CURE FOR WELLNESS

15 juli, 2017

Med minnet av en sisådär femtusen filmer mellan öronen händer det inte alltför ofta att jag blir helt blown away av en film, alltså sådär både fysiskt och mentalt, både med hjärnan, hjärtat, magen och allt där emellan.

Att A cure for wellness skulle försätta mig i nån form av upplevelsehypnos kunde nog ingen på förhand tro, allra minst jag själv. Det här är nämligen en klurig film, klurig i så motto att den verkar ha (haft) svårt att nå ut i mediebruset, den har inte hittat sin publik trots att den gick upp på bio, målgruppen är diffus och jag blir uppriktigt sagt jätteledsen när jag ser att en film med en budget på 40 miljoner dollar – och där varenda cent SYNS i det färdiga resultatet – endast spelat in drygt 8 miljoner dollar en månad efter öppningen i USA. Det är alltså en film som inte inom överskådlig tid kommer gå plus och om detta betyder att regissören Gore Verbinski kommer få svårt att landa sina framtida projekt så är det en ren och skär katastrof som jag ser det.

Jag tänker på Snowpiercer och andra filmer av den sydkoreanske regissören Bong Joon Ho, jag tänker på The Fall och andra filmer av den indiske regissören Tarsem Singh, jag tänker på Pans labyrint och andra filmer av den mexikanske regissören Guillermo del Toro. Gore Verbinski är den fjärde pusselbiten i den kvartetten och detta säger jag med emfas trots att den sistnämnde mest är känd för Pirates of the Caribbean-filmerna, The Ring och Lone Ranger. Fram tills nu. Nu är Gore Verbinski regissören till A cure for wellness. Punkt. Ja jag sätter punkt där för min hjärna håller på att implodera OCH magen är på väg att vända sig ut och in.

Att se den här filmen gjorde mig illamående. Sådär på riktigt fan-jag-skulle-behöva-spy-nu. Vissa scener är så otäcka att jag faktiskt tittade bort. Ja. JAG TITTADE BORT. Min fobi för ormar fick sig en riktig KBT-självhjälpskurs här MEN nej, jag blev inte det minsta kurerad och nej, jag kommer inte bada i sjöar i sommar heller och nej, inte i badkar heller tamejfan. Nu är det kanske mer ålar än ormar i den här filmen men likt förbannat är det scener som går bortom min vildaste fantasi och min fantasi kan vara mer än vild ibland. Det är helt enkelt sjukt otäckt utan att filmen för den skull är en skräckfilm.

Det här är en psykologisk, klaustrofobisk dramathriller som spelar i samma liga som Martin Scorseses Shutter Island i känsla (tycker jag). Den utspelar sig på en kurort nånstans i Schweiz där Pembroke (Harry Groener), högsta chefen för ett stort företag, befinner sig och dit blir hans underhuggande unga mellanchef Lockhart (Dane DeHaan) skickad för att hämta hem honom. Det där ”spat” kurerar dock inte folk på det sätt man först tror.

För att parafrasera byrådirektör H.K Bergdahl i Karl-Bertil Jonssons julafton (”Det var förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades. Vill du ha ett fikon?”) så skulle jag vilja säga: ”Det här var den visuellt vackraste film jag sett sen jag konfirmerades. Vill du ha ett plaströr med ålar nedkört i magen?”

Den här filmen hade biopremiär världen över i februari 2017 MEN den är enligt IMDB en 2016-film. Min topplista för 2016 måste därför revideras och den nya listan finns att kolla in här.
Ja just ja, det finns lite svenskintressen i den här filmen också, det glömde jag skriva. Tomas Norström spelar en brutalt solbränd patient och Magnus Krepper är en brutal veterinär med blodiga händer. Och nej, inget visat könsorgan denna gång. Kors i taket.

 

{ 12 comments… read them below or add one }

filmitch juli 15, 2017 kl. 10:30

Se där håller med om allt men filmen tog alldeles för god tid på sig. Lite biljakter, knivslagsmål och bikinibrudar hade nog behövts ;) eller en extra tur till klipprummet.
Förstår dock din känsla – byt ut titeln mot Jessie James – där blev jag indragen i filmen – men inte du
https://filmitch.wordpress.com/2017/03/05/a-cure-for-wellness-2016-usa/

Svara

Fiffi juli 15, 2017 kl. 23:31

filmitch;
En extra tur till klipprummet hade kanske gjort filmen tajtare (och givetvis kortare) men jag vet inte om jag tyckt att den blivit bättre. Alltså, jag är helt förtrollad av filmen. Otroligt men häftigt när det händer. Och ibland funkar det och ibland blir det Jesse James ;)

Svara

Anonym juli 15, 2017 kl. 17:12

Kolla in din 2016 årslista och se ifall du ser något som kan behövas ändras under nr 4. Zootropolis… :)

Svara

Fiffi juli 15, 2017 kl. 23:31

Anonym;
Tack för hökögat, jag har fixat till det nu. Lätt hänt när man ska flytta alla filmer ett steg ;)

Svara

Anonym juli 16, 2017 kl. 10:21

Jo. Förstår det. Hittade några liknande fel under 9. The Girl with All the Gifts också.

Svara

Fiffi juli 16, 2017 kl. 12:03

Anonym:
Har fixat till dessa också nu :)

Svara

Simon juli 15, 2017 kl. 19:47

Intressant att du gillade den så mycket. Synd att du missa den på bio för där var den jävligt häftigt. Så bra foto. Synd bara att den spåra ur lite i tredje akten.

Svara

Fiffi juli 15, 2017 kl. 23:32

Simon:
Ja jag hade verkligen velat se den på bio även om den antagligen skrämt skiten ur mig ännu hårdare där. Helt fantastiskt vacker film.

Svara

Steffo juli 16, 2017 kl. 09:39

Håller med om obehaget och känslan. Perfa! Och snyggt foto!
Men den är ju alldeles för låååång! Hinner ”ta slut” typ tre ggr!

Less is more! Lex ”Sagan om Ringen III” ;-)

Svara

Fiffi juli 16, 2017 kl. 12:04

Steffo:
Jag kände inte så alls. Jag bara satt där…helt inne i filmen :)

Svara

Sofia juli 16, 2017 kl. 12:48

Är Gore Verbinski mer av en visuell än berättande regissör?

Svara

Fiffi juli 16, 2017 kl. 13:05

Sofia:
Ja det skulle jag säga att han är, hittills i alla fall :)

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: