ALICE I UNDERLANDET

Lewis Carrolls gamla LSD-tripp-roman har dammats av och gjorts till film av Tim Burton.

Vem annars?

Det är han eller möjligtvis Terry Gilliam som hade kunnat fixa det här, men jag antar att Burtons förmåga att samla ihop nödvändiga stålar är större. Och så har han ju Johnny Depp-esset i rockärmen och vilket filmbolag vill inte ha del av DEN guldkalven?

Hur som helst så är Alice i Underlandet den minst burtonska filmen han gjort på senare år, tycker jag. Det är färgglatt och knepigt, visst är det det, men det är ungefär lika intressant som att se oljefärg torka i spöregn. Det är knappt så barnen tyckte det var nåt att ha och dom är ju ändå målgruppen antar jag.

Tim Burton och hans posse är världsbäst på grafiska figurer och filmaffischer och så även denna gång. Mia Wasikowska är alldeles underbart söt och jättebra som Alice och hon gör sig strålande på bild.

Johnny Depp är Hattmakaren i multikolorerade linser och läspar när han pratar och han är fanimej trovärdig till och med som den här idioten. Burtons fru Helena Bonham Carter är givetvis med på ett hörn och denna gång som den Röda Drottningen med ett svårt fall av vattenskalle.
Hon gör sig också på bild och hon kan skrika högt och hon gör således precis vad hon förväntas göra med sin roll och Burton får en nöjd fru med egna pengar på banken (ja jag är trött på henne…)

Nej, jag säger helt sonika nej till det här. Det är alldeles för mycket snack och liten verkstad för mig.

Det är en berättelse som varken är speciellt kul eller spännande, den är bara annorlunda för det annorlundas skull och för mig är det inte tillräckligt varken för att en saga eller film ska bli intressant. Jag ser hellre om Kalle och chokladfabriken.

 

7 svar på ”ALICE I UNDERLANDET”

  1. Jag förbehåller mig ett öppet sinne tills jag sett den. För nu måste jag ju bara göra det…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.