När man är i gränslandet mellan ung vuxen och vuxet barn lockar det mesta utanför hemmets och skolans väggar. Jenny (Carey Mulligan) är inget undantag.
Hon är en ambitiös student som drömmer om att komma in på Oxford, en dröm som ivrigt eldas på av hennes tillbakadragna medelklassföräldrar (Alfred Molina och Cara Seymour). Hon läser det man ”ska”, hon spelar cello för att man ”ska”, hon klär sig och för sig helt korrekt, men hon haaaaar så tråkigt.
På väg hem i spöregnet från sin celloundervisning stannar en bil och en äldre man vid namn David (Peter Sarsgaard) ger henne lift. David lever det vuxna livet, han lever på riktigt. Han går på konserter, han reser, han äter middagar på lokal, han umgås med välklädda vänner och han bjuder in Jenny i sitt liv och hon kan inte motstå honom.
Man förstår tidigt att David gömmer en hemlighet men det tar tid innan något händer. Filmen tuggar på i ett lugnt tempo, det är ingen brådska med någonting. Det är brittisk 60-tals estetik, det är konsekvent och finstämt och Jenny är slående lik Audrey Hepburn som uppklädd.
Jag är förvånad att An education blev oscarsnominerad för bästa film i år. Det är inte en dålig film på något sätt men det är en tunn film, den är spröd som en smördegstartlett och innehållslös som en hallongrotta utan hallonsylt.
Jag tycker som du. Filmen var helt okej, men inget jätteintressant hände.
Alice:
Precis. Lite menlös sådär 😉