BORG

16 september, 2017

Det finns tre grejer jag känner att jag behöver skriva om INNAN jag ger mig in på att skriva om filmen i sig.

Det första är att jag under en period i mitt liv var väldigt intresserad av tennis. Av att TITTA PÅ tennis bör kanske tilläggas. Andra häften av åttiotalet fram till slutet på nittiotalet spenderade jag många timmar framför TV:n tittande och hejande på Stefan Edberg och Mats Wilander och fascinerades stort av många av dom andra internationella storstjärnorna. Jag var ivrig besökare på Stockholm Open och hade helt enkelt väldans bra koll på sporten i stort. Det var dock efter Björn Borgs storhetstid, jag var helt enkelt lite för ung för att ha upplevt hans ikonstatus live, så att säga.

Det andra jag skulle vilja tillägga är att filmen i mångt och mycket fokuserar kring Wimbledonfinalen 1980, den mellan Björn Borg och John McEnroe. Kanske upplevs filmen som mer spännande om man inte vet hur den matchen slutade? Jag vet inte. Kanske. Om jag säger sähär: jag visste innan jag såg filmen hur matchen slutade, jag visste om Borg vann eller förlorade. Vad det har för inverkan på mitt betyg vet jag som sagt inte. Kan man bedöma sånt?

Det tredje jag vill vara tydlig med är att jag normalt sett gillar sportfilmer. Mycket till och med. Så med all den infon färskt i minnet, här kommer mina tankar om årets första storfilm om en svensk ikon född 1956.

Björn Borg växte upp i Södertälje och han älskade att spela tennis. Han älskade det så mycket att han stod och slog en tennisboll mot garageporten timme ut och timme in men när det vankades match brottades han med starka känslor och aggressioner även om han oftast vann. Det är från den punkten i Björn Borgs karriär fram till Wimbledonfinalen 1980 som Ronnie Sandahls manus böljar fram och tillbaka.

Det där manuset alltså. SKOJA INTE VILKET JÄVLA MANUS!

Ja, vafan, det är ingen idé att försöka verka svår och hålla inne med mina känslor för den här filmen för det går inte. Det kommer genomsyra varenda mening jag skriver. Ronnie Sandahls manus är nyckeln till att Borg är en av dom bästa sportfilmerna jag någonsin sett. Han har lyckats göra en stolt höna av en liten liten fjäder och jag är sjukt imponerad av det. Att man kan göra historien om MÄNNISKAN Björn Borg och MÄNNISKAN John McEnroe till en känslosam, engagerande och framförallt spännande film är för mig egentligen obegripligt MEN likväl, he did it!

Sverrir Gudnason är otroligt porträttlik Björn Borg, alltså in i minsta detalj är han lik. Blickarna, magrutorna, den talande tystnaden. Shia LaBoeuf är kanske inte riktigt lika LIK John McEnroe utseendemässigt men han utstrålar samma typ av personlighet och temperament, alltså finns det inte mycket att klaga på där heller. Det finns inte mycket negativt att säga alls om filmen faktiskt. I min värld är den i det närmaste helt PERFEKT som sportfilm betraktad och regissören Janus Metz har definitivt placerat sig själv på kartan som en man med imponerande regissörs-skills.

Det finns inget annat betyg jag kan ge, magkänslan är stark. Tårarna rann längs med mina kinder. Filmen är fanimej fulländad. Grattis alla inblandade till ett fantastiskt teamwork!

I avsnitt 106 av Snacka om film pratar jag lite mer om just denna film. Jag kunde faktiskt inte låta bli.

{ 4 comments… read them below or add one }

Simon september 16, 2017 kl. 14:48

Ja!
Gillade den nästan lika mycket som dig. Jag hade ju ingen aning om hur finalen slutade så det gav ju en till dimension till filmen. Gillade verkligen upplägget och finalen var verkligen riktigt bra ihopsatt. Så bra.

Svara

Fiffi september 17, 2017 kl. 00:00

Simon:
Kul att höra att filmen gick hem nästan lika mycket hos dig. Men…alltså…vilken NERV det är i filmen under finalmatchen, smått otroligt!!

Svara

Sofia september 16, 2017 kl. 17:30

Jag kan fortfarande inte riktigt komma över hur olika vi uppfattade just detta med manuset 🙂 Jag tyckte som sagt att det kändes ganska trött och trist… Men kan detta vara Shias bästa roll till dags dato? Jag har ju inte sett Nymphomaniac.

Svara

Fiffi september 17, 2017 kl. 00:04

Sofia:
Jag tycker oftast att Shia är bra men Lawless, New York I Love you, första Transformers OCH Borg sticker ut mer än resten.

Trött och trist manus förstår jag inte alls. Sportfilmsfulländat skulle jag kalla det 😉

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: