BROARNA I MADISON COUNTY

Det var på Bali vi först fick kontakt, jag, Francesca och Robert Kincaid.

Jag hittade ett tummat ex av Robert James Wallers bok kvarglömd på ett litet bord i hotellfoajén och den slank ner i min strandväska då jag inte hade nåt vettigt att läsa den dagen under solen. Det var dag tre av fjorton och jag hade redan bränt mig och då skugga inte är vardagsmat på Bali passade en liten bok mer än perfekt, i alla fall för att skyla mitt svidande kräftröda fejs.

Förmiddagen går, det är lunch med salt omelett och nypressad mangojuice och när eftermiddagen går mot kväll är boken utläst. Tårarna rinner som små aggressiva  floder längst kinderna och sved det inte där innan så gör det det nu. Hur kunde jag bli så berörd av en simpel überromantisk liten bok? Den kändes som vilken Harlequinpocket som helst i min hand och det är inget som brukar intressera mig nämnvärt, än mindre rocka min värld men nu ligger jag där på stranden på andra sidan jorden och tycker att livet är ganska så orättvist, i alla fall sett ur romanfigurernas synvinkel. Mitt eget liv har jag inget emot just nu, inte alls.

Två veckor senare landar jag i Australiens västra storstad Perth och bor på ett motell som ligger väldigt nära en biograf (samma biograf som visade Nätet). Sista kvällen innan avfärd mot Alice Springs ser jag att dom byter filmaffischer vid entrén. The Bridges of Madison County. Min bok, min lilla ledsna bok har blivit film! Meryl Streep som Francesca! Clint Eastwood som Robert Kincaid? Okej att jag varit borta från civilisationen ett tag och inte hållt mig filmiskt uppdaterad men det här hade jag missat helt. Självklart köper jag biljett till premiärföreställningen och där och då satte Clint Eastwood en ny standard för vad en romantisk film är för mig.

Broarna i Madison County är en film som får mig att tro på evig kärlek trots att realisten i mig säger att den inte finns. Broarna i Madison County är en film som fick mig att fota broar under hela min månad i Australien och när jag kom hem och skulle visa mina reseminnen för kompisarna satt dom som fågelholkar och undrade vad som var så speciellt med till exempel stenbron Batman Bridge?

Broarna i Madison County får mig att känna att ingenting är för sent, att det är inte så farligt att åldras, att det kan finnas kärlekspusselbitar där man minst anar det och att det är väldigt dumt att vara rädd.

När jag sitter där i filmmörkret minns jag att jag tänker att Clint Eastwood är väldigt gammal och kanske snart ska dö. Det var 1995, sexton år sedan och han lever och frodas alldeles utmärkt fortfarande men för en 23-åring som jag kändes han väldigt gammal. Jag vet att jag kände mig extra ledsen för att tiden liksom runnit ifrån honom, han hade inte tid att vänta på Francesca, han skulle ju snart dö och varför fattar hon inte det? Varför följer honom inte bara med honom och lyssnar på sitt hjärta? Varför är hon så jävla….lojal? Det är ingen som tackar henne för att hon lever resten av sitt liv alldeles olycklig och suktandes efter någon hon kunde få men valde bort.

För mig är det här den ultimata kärleksfilmen och jag har svårt att tänka mig att jag någonsin mer kommer reagera lika starkt för en romantiskt drama. Den spelar på alla mina känslosammaste strängar, olycklig kärlek, aldrig-mer-prylen, passion, död, längtan, ja allt det där som är jobbigt och fint på en och samma gång.

Kärlek är inte mer innerligt än såhär. Det här är på riktigt. Köksscenen är alldeles underbar hjärtklapprande filmhistoria och hårdingarnas hårding Clintan visar att en man med kevlarhud faktiskt kan ha varm chokladfudge på insidan. Sen har vi ju musiken med, det fina soundtracket som Clintan både skrivit och spelar själv. Lyssna, njut och gråt en skvätt, sen känns det bättre – jag lovar.

Det tog mig två år av vånda att skriva den här recensionen men nu är det gjort, nu kan jag släppa Broarna i Madison County. Nu hoppas jag på att någon som inte sett filmen läser det här och ser den och kanske får en filmupplevelse utöver det vanliga precis som jag fick.

8 svar på ”BROARNA I MADISON COUNTY”

    1. Jessica:
      Vad roligt att höra att texten inspirerade dig 🙂 Seså, vad väntar du på, in med filmen i spelaren och fram med näsdukarna! 😀

  1. Jättekul att läsa dina tankar om den, som vanligt otroligt bra skrivet när du känner så här starkt. Sedan har vi ju redan konstaterat att vi inte alls tycker likadant…

  2. Bästa ”kärleksfilmen” alla kategorier! Mina tårkanaler har antagligen aldrig jobbat hårdare än vad de gjorde första gången jag såg den här, tveksam till att jag kommer att uppleva nåt liknande – någonsin (i alla fall på film). Den träffade helt enkelt rakt i hjärtat. Kanske skulle passat på att smuggla ner boken inför stundande semester också. 🙂

    Fantastiskt recension av en fantastisk film!

    1. Plox:
      Mitt tips är att du väljer en annan bok till semestern för den är peanuts jämfört med filmen (åtminstone tyckte jag det). Visserligen hade jag ingen Meryl och ingen Clint att se framför mig när jag läste boken men den känns ändå ganska ytlig vilket jag inte tycker att filmen är alls.

      Kul att du gillade recensionen trots att den blev låååång. 🙂

  3. Inspirerande text på många sätt. Bra jobbat!

    Även jag hade en stor upplevelse när jag såg den så sent som i våras faktiskt. En sån film som fångar en direkt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.