CANNIBAL HOLOCAUST

21 november, 2009

När Cannibal Holocaust kom 1980 blev det ett väldans hullabaloo, med rätta kan tyckas. Filmen misstänktes vara en så kallad snuffilm, det vill säga en film där människor påstås ha dödats på riktigt för filmens skull, men friades med rätta då samtliga skådespelare faktiskt fortsatt göra film och då sannorlikt inte kan vara döda.

Filmen handlar om ett filmteam som åker till Amazonas djungel för att göra en dokumentär om kannibaler. Filmteamet försvinner spårlöst och en räddningspatrull med en professor i spetsen skickas till djungeln för att leta upp filmarna men det enda dom hittar är filmkameran och ett gäng filmrullar. Väl tillbaka i USA får professorn i uppdrag av ett TV-bolag att gå igenom filmerna för att få svar på frågan: vad hände?

Och ja, vad hände egentligen?

Cannibal Holocaust är beviset för att ingenting är som det ser ut att vara. Myntet har två sidor, bollen är rund. Vem är ond, vem är god, vad håller vi på med egentligen?

Jag ville egentligen inte se den här filmen men efter månader av tjat från min dåvarande pojkvän sa jag ja. Jag hade byggt upp en mur av äckel inför filmen, jag trodde jag skulle kaskadspy, gråta, svimma, allt, men som med allting annat så är verkligheten mindre vidrig än ens egna fantasier.

Riz Ortolanis vackra musik går som en röd tråd genom hela filmen och gör dom otäcka (slafsiga, blodiga, totalt vidriga) scenerna om möjligt ännu otäckare eftersom kontrasten till den vackra sorgsamma musiken blir desto större. Effekterna är verklighetstrogna (nu snackar vi 1980) och ja, djuren i filmen slaktas faktiskt på riktigt.

För att kunna se filmen och ha utbyte av den har jag fyra tips:

1. Ät ingenting innan.
2. Ladda inte upp med chips, dip, ostbågar och salta pinnar för det kommer inte bli nånting ätet i alla fall.
3. Var någorlunda psykiskt stabil. Känner du att du svajar i humöret, stå över, se Love Actually eller nån annan snällisfilm istället. Cannibal Holocaust är krävande och vad man än tycker om filmen så lämnar den inte knoppen. Det var 6 år sedan jag såg den första gången. Den sitter kvar än.
4. Ha inte Blair Witch Project som favoritfilm för den är ingenting annat än än jävligt dålig spök-rip-off på den här filmen.

{ 2 comments… read them below or add one }

Movies - Noir juni 23, 2013 kl. 22:08

Ja, att det här är en intressant och fascinerande film är svårt att missa. Jag hade läst så mycket om att den skulle vara bland de jobbigaste filmerna någonsin så jag var mentalt förberedd på det mesta. Den har ju en poäng och det är skönt att den inte gottar sig i en massa tortyr och tjafs bara för att. Kul att du också noterade den fina musiken av Riz. Fick exakt samma känsla som du nämner.

Filmen fick ”bara” 3/5 av mig.

Svara

Fiffi juni 23, 2013 kl. 22:27

Movies-Noir:
Jag hade också hört att det skulle vara det värsta man sett, jag var bara inte förberedd på att det värsta inte var klaffset/effekterna utan människors sviniga beteende. Alla borde banne mig se den här filmen. Alla över 18 i alla fall.

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: