CIRKELN

25 februari, 2015

Nånting händer i Engelsfors, den lilla bruksorten i Bergslagen. Magin vaknar. Tegelvillorna från 60- och 70-talen samsas med aprikosa hyreshus byggda på 80-talet och i den nedgångna skolan försöker eleverna göra sitt bästa för att helt enkelt stå ut.

Rebecka (Josefin Asplund) är ihop med Gustaf (Vincent Grahl) och verkar ha det ganska bra, Elias (Gustav Lindh) mår dåligt men är på bättringsvägen, Anna-Karin (Helena Engström) är mobbad och har en mamma som aldrig kan hålla truten. Vanessa (Miranda Frydman) trivs inte hemma, Minoo (Irma von Platen) är olyckligt kär i sin lärare, Linnéa (Leona Axelsson) gömmer sig bakom smink och snygga kängor och Ida (Hanna Asp) är skolans snygging och en elak jävel.

I filmen – precis som om det hade varit verklighet – är rollfigurerna inte alls så stereotypiska som det kan kännas när jag skriver om dom på detta vis. Dom sex tjejer filmen handlar om är komplexa människor, det är välskrivna karaktärer och egentligen förtjänar dom betydligt mer ingående presentationer men jag väljer att avstå detta på grund av spoilerrisk.

Jag vet att vi är många som läst boken Cirkeln, skriven av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Jag vet att vi är många som tycker om den. Jag inser att dom flesta av oss har en väldigt tydlig bild av hur dessa huvudkaraktärer ser ut, det är otroligt lätt att se tjejerna framför sig när man läser boken. Det härliga är att filmen inte gör mig besviken. Minoo är precis som Minoo i boken, Linnéa med, Ida med och Anna-Karin också, speciellt Anna-Karin. Helena Engström gör henne så OTROLIGT bra, det är verkligen ingen enkel roll att spela. Hon gör dessutom sina egna stunts!

Cirkeln är verkligen en bra filmatisering, boken kan inte ha varit superenkel att göra om till filmformat. Vissa karaktärer är helt borttagna och vissa relationer har fått mindre plats men i det stora hela tycker jag Sara Bergmark Elfgren och Levan Akin lyckats över förväntan med manus. Dialogen flyter, alla pratar ”som man pratar på riktigt”, effekterna är mycket bra, scenografin är oklanderlig, till och med tapeten i hallen hemma hos Vanessa är trovärdig (det är när det blir fel på såna smågrejer som svenska filmer ”tappar mig” men jag har ingenting att klaga på här).

Jag är uppvuxen i en ort liknande Engelsfors, har gått i en skola som ser ut som den i filmen och jag kan helt enkelt säga att hela Engelsforskänslan känns väldigt…genuin. Den där tragiska, tomma, trötta, trasiga, bortglömda känslan som infinner sig i tragiska, tomma, trötta, trasiga, bortglömda små städer på landsbygden, alltså, den känslan är så stark för mig att jag nästan kan ta på den och Cirkeln levererar även där.

Betygsmässigt kanske det verkar snålt med en trea men jag tycker det är en stark och stabil trea. Jag skulle utan att tveka kunna säga till ALLA att se filmen, alla åldrar, oavsett om man läst boken eller ej. Kanske kanske kaaaaanske att filmen upplevdes lite mindre spännande eftersom jag visste vad som skulle hända men jag tror det är marginellt, det är i alla fall inget som sänker filmen betygsmässigt.

Att filmen inte når upp till ett högre betyg för mig beror endast på att jag inte blev så känslomässigt berörd och där kan jag nog skylla på min ålder. Jag är 42. Hade jag varit 14 eller 16 eller för den delen 19 eller 22 och hade skolans jobbiga gruppdynamik och tonårshormonella svängningar i något färskare minne hade filmen lätt varit uppe på toppbetygen och nosat.

Scenen från skolgården med Kate Bush´s Running up that hill i bakgrunden är dock en FULLPOÄNGARE. Den scenen kommer bli en svensk klassiker.

Vi hade en extrainsatt filmspanarträff i lördags, allt för att hedra Sara Bergmark Elfgren. Sara var länge en filmbloggare precis som vi men hon har av naturliga orsaker (såsom otrolig SUCCÉ med boktrilogin Cirkeln, Nyckeln och Eld) tagit en paus i bloggandet. Till vår stora glädje och ära var Sara med på träffen i lördags och vi fick höra väldigt många intressanta historier om filminspelningen och allt annat spännande som händer i hennes liv. Vilken framgångssaga! Så otroligt kul och väldigt välförtjänt!

Alla vi filmspanare som såg filmen i lördags skriver om den idag. Här är deras recensioner. Och TACK Sara för sällskapet!

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

The Velvet Café

{ 13 comments… read them below or add one }

Sofia februari 25, 2015 kl. 06:29

Man tjänar på att vara med i filmspanarna helt enkelt :) Du kan nog ha en poäng där med åldern, det är bara att inse att det börjar vara ett tag sedan vi gick i gymnasiet…

Svara

Fiffi februari 25, 2015 kl. 16:27

Sofia:
Haha, ja det gör man. Verkligen. Nästan hela tiden faktiskt :D

Svara

Jojjenito februari 25, 2015 kl. 11:56

Gud nåde den filmmakare som inte får till tapeten på rätt sätt. Då väntar the wrath of Fiffi. ;)

+1 när det gäller Running Up That Hill. Bara jag som tänkte på Blåkulla?

Svara

Fiffi februari 25, 2015 kl. 16:29

Jojjenito:
Tapeter ska man inte leka med, eller…man ska i alla fall inte leka med åskådare och tro att dom är okunniga och inte bryr sig om ”småsaker”. Tapeter är verkligen inte ”småsaker” ;)

Jag tänkte inte på Blåkulla, jag tänkte bara på att det var så KLOCKRENT alltihop. Det är sällan man är med om SÅ bra musikval i svenska filmer. Det är Fucking Åmål-klass på den scenen, helt klart.

Svara

Vrångmannen februari 25, 2015 kl. 13:56

Mycket bra recension och spot on måste jag säga! Min är väldigt snarlik (publiceras i veckan) men jag ger den en fyra i betyg. Fyran kanske inte är superstark, men jag landade till sist där (trots att de klippte bort mig ur filmen…hrmph! Hahaha!) :)

Svara

Fiffi februari 25, 2015 kl. 16:30

Vrångmannen:
Jag hade också gett filmen en fyra om jag hade fått se dig som en flåsande cyklande brevbärare ;)

Svara

Vrångmannen februari 25, 2015 kl. 17:15

Hahaha! Ja!

Svara

Steffo februari 25, 2015 kl. 16:11

En stabil trea är en stabil trea! Inte att fnysa åt!
Just det att det blir ”på riktigt” i dialogen och sättet i svenska rullar är ju så viktigt för mig om jag ska se en sådan…ja du vet ju…vi har ju dryftat detta.
Här låter det lovande och jag är nästan benägen att kolla in alstret… ;-)
Får väl tro på ditt ord då helt enkelt.

Svara

Fiffi februari 25, 2015 kl. 16:31

Steffo:
Det är absolut inte något att fnysa åt. Det är en riktigt BRA film det här, inget snack om saken. Och ja, du kan lita på mig, ja ja ja du kan lita på miiiiig. Blev lite Ledin där på slutet, hörde du?

Svara

Henke februari 26, 2015 kl. 08:01

Vi var ju överens om betyget samma kväll som vi såg filmen, men efter att den legat till sig jackade jag upp den ett snäpp. Magin vaknade och fick liv inom mig kan man kanske säga.

Running up that Hill-scenen var något alldeles extra.

Svara

Fiffi februari 26, 2015 kl. 08:15

Henke:
Härligt det där med filmmagi – på många sätt :)

Svara

Cecilia mars 15, 2015 kl. 12:35

Äntligen har jag sett den och kan läsa era recensioner!! Hur var träffen med Sara, vad pratade ni om??

Jag är ju t.ex. lite nyfiken på varför de valde att helt ta bort Mona Månstråle, och om det blir fler filmer, kommer hon då att vara med? Jag gillar Mona :)

Tycker också att det är imponerande att Sara och Mats lyckades nyansera de schablonmässiga karaktärerna, särskilt Anna-Karin, som är så utsatt och ändå så starkt lysande. Det är häftigt att se dem komma till liv allihopa. Vill se om snart :)

Svara

Fiffi mars 15, 2015 kl. 22:35

Cecilia:
Träffen var jättetrevlig. Superkul att höra Sara berätta om inspelningen och allt annat som händer runt omkring.

Vad gäller Mona Månstråle så var vissa delar av boken tvungna att kapas och förminskas för att få ihop det till en tajt film (med normal speltid). Jag tycker Sara lyckades jättebra med just den biten. Det måste vara svårt att ”killa sina darlings” när man skrivit även boken.

Svara

Leave a Comment

{ 3 trackbacks }

Previous post:

Next post: