DJUPET

Det första som slår mig är hur få vi är.

Det är fredagkväll, det är premiär för Djupet och vi är sju personer i salongen. Jag försöker tänka att det beror på sommarvärmen utanför, på att kulglass, shorts och frisbeegolf lockar mer än sval biosalong. Sen slår det mig att det inte är sant. Hade Djupet gått ett stenkast från Sergels torg och Klarabiografen där jag och Fripps filmrevyer-Henke nu sitter, kanske på Filmstaden Sergel eller Saga, då hade fler hittat dit. Kanske är det också i snålaste laget att ge filmen EN stackars visning per kväll. Jag fattar det inte. Sämre filmer än Djupet har hittat till dom stora biograferna, mycket sämre filmer till och med och sju personer känns som ett hån. Dom ett gapflabb med tom blick mot en film som förtjänar ett bättre öde. Betalande tittare till exempel.

En handfull män från Hemön, Västmannaöarna (strax söder om Island) går ombord på fiskebåten Breki. Tidsmässigt är det är mitten på 80-talet, männen krökar hårt, beter sig allmänt ocharmigt, röker som borstbindare och kan knappt ta hand om sig själva, än mindre ett hem. Palli är mannen som blir undantaget som bekräftar regeln. Han har gullig fru och två små pojkar och känns som en någorlunda stabil familjefar.

Huvudpersonen är Gulli (Ólafur Darri Ólafsson), en överviktig man med vågigt ljust hår och snälla ögon och det är något av dessa adverb som gör honom till ett mirakel. Vilket? Jag tänker inte avslöja det. Inte här och inte nu. Men det jag kan säga är att båten förliser, det är tre grader varmt i vattnet, ett par minus i luften och det är långt till fast mark under fötterna.

När en tredjedel av filmen gått tänker jag ”vadå, The perfect storm, på isländska?”. När halva filmen gått tänker jag ”vadå, Open Water fast på isländska?”. När två tredjedelar har gått tänker jag ”wow, verkligheten överträffade dikten och ändå fanns det inga hajar” och när eftertexterna rullar tänker jag ”vad bra man har det”.

Filmen Djupet är baserad på verkliga händelser och sådana kan vara vanskliga, det kan bli helblaj av det och ge en bismak av lögner och överdrifter men så är inte fallet här. Regissören Baltasar Kormákur balanserar fint mellan dåtid och nutid, mellan spänning och den där ledan man kan känna när man tittat på en tjomme som simmar i närbild alltför länge. Sim, sim, sim. Men för faaaaaan, simma i land eller dö, gör NÅT av det, snälla! Den tanken kom bara till mig i nanosekunder åt gången, sen försvann den och detta på grund av koll på läget. Det är rätt folk bakom spakarna, kunnigt folk, folk som kan berätta en historia på ett funktionellt sätt.

Det kan vara så att jag saknade ännu fler undervattensbilder. Det kan vara så att jag saknade lite mer naturkatastrof och effekter. Det kan också vara så att jag är jättelarvig nu för jag tyckte filmen var bra precis som den var – också. En stark trea till en isländsk film som förtjänar uppmärksamhet, publik och fler visningstider.

Såhär tyckte Henke om filmen.

6 svar på ”DJUPET”

    1. Staffan:
      Det är en helt annan typ av film. Väldigt svårt att jämföra dessa två men får du en chans att se den här filmen så gör gärna det 🙂

  1. Tack för en kul filmkväll. Nej, denna film blir kanske inte en publikmagnet. Den hade passat bättre på filmfestival och därefter hade den kanske klarat sig bättre på ”vanlig” bio med bra recensioner från festival-scenen i ryggen…

  2. Det är rätt osannolikt att jag kommer att se den här i och med den minst sagt begränsade visningen. Men det jag tänker när jag läser om den är att jag undrar om den inte hade gjort sig bättre som dokumentär, med vissa inslag av återskapade scener. Ungefär som Touching the Void.

    1. Jessica:
      En dokumentär hade säkerligen varit intressant men det är inget fel på filmen som den är. Den är bra. Springer du över den framöver på DVD eller så, ge den en chans vettja 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.