DOCTOR STRANGE (3D)

8 november, 2016

Benedict Cumberbatch är, i mina ögon, en fulländad skådespelare. Han kan spela dramatiska roller både på scen och på film, han är lika trovärdig som sociopat i långrock som han är som förste älskare, skurk eller smått efterbliven och han kan vara lika skitful som han kan vara assnygg. Han har dessutom en skön komisk tajming.

När det blev klart att han skulle spela huvudroll i en Marvel-film var det många som chockades, en del så svårt att dom fortfarande ligger och dregglar med dropp på bårar runt om i världen.

Benedict Cumberbatch, allas vår mest fantastiska Sherlock, skulle alltså spela doktor Stephen Strange, den egocentriske kirurgen med dom fantastiska händerna som råkar ut för en bilolycka och söker sig till en mystisk plats i Nepal för att återfå kontroll över sin sargade kropp, något som den moderna medicinska vetenskapen inte klarar av att hjälpa honom med. För egen del kändes det helt självklart.

När dom första bilderna från inspelningen kom ut och man fick se Benedict i A.J-skägg (kan du din Backstreet Boys fattar du vad jag menar) fattar jag inte att NÅN kunde tvivla, klart som korvspad att han skulle vara en PERFEKT Doctor Strange! Och nu när jag har sett filmen kan jag bara nicka sådär hårt så hakan slår i bröstkorgen, han är helt enkelt KANON och han lyckas göra sin Stephen Strange både knepig, charmig och riktigt rolig.

För några veckor sedan såg jag teateruppsättningen av Macbeth med Mikael Persbrandt och Jens Hultén. Att se dessa två svenska machogiganter på scen samtidigt var riktigt fräsigt och dom är båda extremt duktiga på att artikulera på teatervis. Vissa scener i Doctor Strange påminde mig om den föreställningen och det var när Benedict Cumberbatch spelade mot Chiwetel Ejiofor, man mot man, öga mot öga. Det fullkomligt dryper av teatralisk artikulation och av ett tonläge som vore det svenska skulle kallas ”dramatensvenska”. Nu blir det mest bara….maffigt. Det ger en ny tyngd till Marvel som fenomen att ha två skådisar i samma film som kan Skådespela The Real Way. Rachel Mcadams och Mads Mikkelsen i all ära, men inte kommer dom upp till samma nivå som dessa två, inte i den här filmen.

Tilda Swinton däremot, hon är banne mig ett fenomen på film. Jag blir inte klok på henne. Alltid jättebra, aldrig likeable. Aldrig.

Som film betraktad är Doctor Strange svårbedömd tycker jag. Första tredjedelen är jättebra, andra är en evighetslång slagsmålsscen med enerverande musik sedd som under inverkan av hallucinogena droger och den tredje tredjedelen är mest sömnig. Sen räddas hela eftersmaken av den lilla extrascenen i eftertexterna och jag går från biografen och känner mig riktigt nöjd.

Att jag hade en medelålders kvinna precis framför mig som verkade tro att det var Parlamentet hon tittade på plussade inte helhetsupplevelsen. Hon skrattade hejdlöst, alltså sådär som att det inte fanns en morgondag, åt allt. Alltså ALLT. Hela tiden. Filmen igenom. Okej, filmen hade stundtals sina komiska poänger men nån jävla skrattfest var det inte. Idiot. Fan va enerverande hon var när jag tänker efter.

Men Benedict var fin både i skägg och röd cape och i januari börjar Sherlock igen. Detta ljuvliga liv!

I avsnitt 61 av Snacka om film pratar jag lite mer om just denna film. Och om lite annat med såklart.

{ 9 comments… read them below or add one }

Carl november 8, 2016 kl. 22:20

Kan man säga att Jens Hultén är Sveriges Benedict Cumberbatch alltså?

Intressant syn på Tilda Swinton. Hon har något svalt utomjordiskt över sig. Jag tycker att det är rätt mysigt men framför allt gör det henne perfekt att spela den här rollen, även om det väl kritiserats en hel del att ännu en asiatisk rollfigur gjorts vit.

Svara

Fiffi november 9, 2016 kl. 15:45

Carl:
Eller är det Persbrandt som är det? 🙂

Vet du om hennes rollfigur egentligen är en asiatisk man eller en asiatisk kvinna?

Svara

Jojjenito november 9, 2016 kl. 15:46

Asiatisk man.

Svara

Fiffi november 9, 2016 kl. 15:47

Jojjenito:
Tack.
Men då är det ändå lite coolt kan jag tycka att dom gett rollen till en kvinna, vit eller ej.

Svara

Carl november 9, 2016 kl. 16:52

Det kan diskuteras, men Tilda Swinton tar med sin Orlando-aura och gör den behagligt könlös.

Svara

Henke november 9, 2016 kl. 09:16

Haha, hade du också en idiot som skrattade hela tiden! Exakt samma sak hände när Johan och jag såg filmen i söndags. På raden bakom oss satt en ung kvinna som älskade Cumberbatch uppenbarligen. Varje gång han var i bild eller sa något skrattade hon förtjust med ett icke smittande skratt. Om det var en humoristisk scen – skratt, om det var dramatiskt – skratt, om det var lugnt, action, tråkigt – skratt. När Strange tittar med skräckslagna ögon på sina sargade händer – skratt för ”han är ju så go den där Benedict”. Oavsett vad som hände skrattade hon, oftast som enda person i hela IMAX-salongen (nästan fylld). Helt obegripligt…

Visst, filmen har några roliga repliker. Men i grunden tycker jag att detta är en ganska somber film, mer lik Captain America eller Hulken i tonen än de uppenbart humoristiska filmerna om Thor, Ant-man och Guardians tex…

Jag gillade filmen, men manus har svagheter och stora hål. Actionscenerna hade väldigt mycket övrigt att önska. Tror du är inne på det också… 3/5 av mig också.

Svara

Fiffi november 9, 2016 kl. 15:46

Henke:
Ja fy fan vad hon skrattade. Först kändes det som Benedict-betuttning, såntdär lite gulligt fniss när han var i bild men det stannade inte där. Otroligt att inte hennes sällskap sa till henne….men sonen kanske inte vågade?

Svara

Jojjenito november 9, 2016 kl. 15:38

Haha, ja, som Henke skriver här ovan så hade vi en tjej i salongen som skrattade i princip hela tiden, åt allt. Henke blev mer störd tror jag. Kanske det var dottern till ”din kvinna”. 🙂

Svara

Fiffi november 9, 2016 kl. 15:46

Jojjenito:
Det låter som att det skulle kunna vara det. 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: