Don´t worry about a thing, cause every little thing is gonna be alright.
Bob Marleys Three little birds i kombination med semestervyer från världens soligaste Nassau gör att redan när filmen börjar så är jag alldeles laid back, lugn och varm inombords. Smart start måste jag säga. Det funkar. Jag sitter i båten och gungar med.
Men. Men? Läste jag inte att filmen är gjord 2002? Jag trycker på pausknappen och klickar mig in på Imdb. Kan jag ha sett fel på tjugo år? Allt med filmen andas 80-tal, inte bara Rob Lowe utan rubbet. Han ser ut som han gjorde på 80-talet, Sam Neill ser nästan ut som på 80-talet, det är höga mörkblå jeans med breda läderskärp, det är lammullströjor, det är pastell och det är 80-talsblippmusik. Det är även nåt jag inte sett den jag provgrejade med detta på mitt flickrum under samma årtionde: den där frisyren som man fick till med hjälp av en typ av strumpsticka och en gummitrådsögla. Man satte upp håret i en tofs, stack in nålen och drog runt håret så att det blev en tofs men inifrån och ut liksom. Det låter kanske flummigt men det är inget emot hur flummigt det känns att se detta i en film från 2002. Sen alldeles hux flux ser jag vad detta fenomen kanske kan bero på: Lynda La Plante.
Lynda La Plante skrev inte bara manus till TV-serierna I mördarens spår (med Helen Mirren i huvudrollen), hon skrev även manus till en TV-serie från 1992 som heter…Framed. Det är ingen vildsint gissning att den serien dryper sent 80-tal och att denna film ska efterlikna serien. Kanske en bra tanke.
Det här är en thrillersoppa men en polis i ena ringhörnan (Rob Lowe), och lyxliraren Eddie Myers (Sam Neill) i den andra och däremellan lite vittnesskydd och lättklädda damer och moraliska dubier. Allt man önskar sig en halvdöd vardagskväll med andra ord. Eller?
Måste harkla mig och skratta lite här nu bara.
Hahahahaaaaa.
Så. Nu har jag samlat mig igen.
Nä. Framed har inte mycket som jag längtar efter en hjärndöd vardagkväll men jag trodde det när jag hyrde den. Däremot tycker jag inte den är usel på något sätt. Det är en Rob Lowe med felfri hy och isande blå ögon, det är Sam Neill som är mums-Sam Neill men sen är det inte så mycket mer. Gillar man Lowe och Neill så är filmen sevärd, eller i alla fall…behaglig. Gillar man inte dessa två herrar – se nåt annat förslagsvis.
Haha, jag trodde också det var en film från sent 80-tal alternativt tidigt 90-tal när jag såg omslaget och skådespelarna. Blev genast nyfiken. Men när jag sen ser att den är från 2002 och ”made for TV” så förstår jag snart att det inte är något jag direkt missat 😉
Movies-Noir:
Att den var ”made for TV” såg jag inte förrän efteråt men SÅ ”illa” känns faktiskt inte filmen. Det är ingen stark trea men ändå, ja, helt okej på nåt sätt. En rätt harmlös men charmig bagatell.
Vet inte om jag håller med om att omslaget andas så mycket 80-tal, ser lite för ”slick” ut för det. Däremot låter det här som en film för min spelare med tanke på både Neill och Lowe.
Sofia:
Ja, varför inte. Sam Neill är ju alltid Sam Neill 😉