Fredagsfemman # 33: Filmscener som förändrat min syn på mig själv

5. If I can change and you can change – everybody can change!

Att det inte går att lära gamla hundar att sitta är ren bullshit. Det gäller bara att hunden själv känner att den vill lära sig sitta. Slutscenen i Rocky IV bevisar mycket för mig, den bevisar att ingenting behöver vara skrivet i sten, att även om man är i underläge så kan man vinna, att ingenting är omöjligt och att kärleken – hur man än vrider och vänder på det – är störst av allt.

 

4. Dom finns, dom finns på riktigt! Jag har sett dinosaurier på riktigt!

Jag har alltid haft en väl utvecklad fantasi, ibland kanske till och med lite för bra. Jag kan se snömän och järnjättar och gigantiska bläckfiskar och sabeltandade anacondas lite överallt, ibland är det jobbigt och ibland ganska härligt. När den allra första dinosauriescenen dök upp i Jurassic Park trodde jag att jag skulle bajja i byxan. Jag behövde inte fantasin, jag behövde bara titta med stora ögon och hänga med på äventyret. Dinosaurier! Bara sådär! Jag har sett dom alldeles i verkligheten och jag var spattig ett långt tag efteråt. Det vete tusan om det gått över än förresten.

 

3. Keep going!

Slutscenen i Thelma & Louise har allt. Trots att det inte på nåt sätt är ett lyckligt slut så kändes det så för mig. Den där scenen gav mig ett jävlaranamma i magen som jag saknat innan, jag fick en tro på mig själv och en storjävla spark i arslet att göra nåt bra av mitt liv och den känslan har suttit kvar i tjugo år.

 

 

2. I´m sorry Winston!

I Cast away visar Tom Hanks med all önskvärd tydlighet hur twistad i skallen man kan bli av ensamhet. Volleybollen Winston blir hans bästa vän på den öde ön och denna scen lärde mig att hur icke social jag än inbillar mig att jag är och hur skönt jag än tycker att det är att gå på bio ensam så är det väldans viktigt och mental medicin att ha levande, sköna, snälla, vettiga människor runt omkring mig.

 

1. Liten blir stor

Jag har alltid sett på mig själv som en rätt igenom ickenostalgisk människa. Jag tittar bakåt men med krassa ögon, jag kan tycka att mycket jag gjort har varit konstigt och dumt men jag ångrar inget och jag tycker aldrig det är jobbigt med förändringar. Det är inte sant, inte på en endaste fläck och det blev jag – och mina barn – fruktansvärt medvetna om när vi gick och såg Mamma Mia och jag började fulgråta alldeles hysteriskt när Meryl Streep sjöng Slipping through my fingers. Den här scenen har lärt mig massor om mig själv, på många plan och den lärde mina barn att vuxna visst kan gråta på bio och att dom kanske inte vill vara med när det händer nästa gång.

 

Sen vill jag passa på att skicka ett fyrfaldigt leve och en stor virtuell cheesetoast till min bloggkollega Sofia som fyller 40 år idag. GRATTIS! Hoppas du får en jättefin dag!

4 svar på ”Fredagsfemman # 33: Filmscener som förändrat min syn på mig själv”

  1. Du är absolut inte ensam om den känslan i Mamma Mia! Jag som man kände samma hugg i bröstet kan jag meddela.

    Man känner hur den brytningstiden har inträffat med alla mina barn nu, när de lämnat det lilla..och är på väg mot det stora..okända..hemnska…hu! 😉

    1. Steffo:
      Ja, hua. Nu gäller det att hålla i sig i ledstänger, kryckor och livlinor för nu börjar föräldraskapet på riktigt. Fast det är ju kul – också 😉

  2. Här blir man oväntat firad från både höger och vänster — tack! 🙂

    Mycket fin lista men får säga ”som vanligt” att jag inte riktigt har den här typen av omvälvande filmscener i bagaget. Kommer dock att i alla fall tangera nr 4 på onsdag. Och när det gäller ettan är jag iofs ändå utom tävlan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.