Moa (Alexandra Dahlström) är 19 år, politisk intresserad och väldans medveten om sin omvärld. Hon försöker leva som hon lär vilket i hennes fall blir ett veganliv fullsmockat med måsten och krav.
Hennes tre bästa tjejkompisar är precis likadana. Dom skriker högst i demonstrationstågen och avskyr alla som käkar på McDonalds som pesten. Till och med Conny-med-dreadsen (Sverrir Gudnason) som spelar trummor i polarnas band, när han ses med en Big Mac i handen får han sparken från bandet. Nån måtta får det ändå vara för hur skulle DET se ut, en bandmedlem som äter KÖTT? Dom andra killarna i bandet, Hector och Ola, spelas av Matias Varela och Sveriges svar på Michael Cera, Peter Viitanen.
Sara Kadefors manus innehåller en hel del matnyttigt förutom politiska ungdomar, kärlek, sex, otrohet, ångest och kamratskap, hon lyckas även få in att Moas föräldrar (Sissela Kyle och Magnus Roosman) är fosterföräldrar till Jens, en trasig kille, jämngammal med Moa. Det är en skön dialog i filmen, Alexandra Dahlström är mästerlig på att spela ”vanlig tjej” men det finns ett stort MEN. Moa pratar som en 12-åring, ser ut som en 16-åring, är 19 och bor i en egen lägenhet men hon verkar jobba väldigt lite. Var får hon pengar ifrån? Det är synd när filmen spretar såhär, det skulle inte ha behövt vara så. Moa hade kunnat bo kvar hemma, ingenting i filmen hade blivit sämre av det, bara lite mer trovärdigt.
Jag tittade på filmen med en tjej som är bulls-eye vad gäller dess målgrupp och hon hade samma invändningar som jag. Filmen är sevärd men inte trolig och vissa scener är riktigt bra. Vi har även enats om betyget. Jag tyckte en tvåa, hon tyckte en tvåa, alltså blev det en…tvåa.
Håll i hatten en svensk film som jag sett! Minns inte speciellt mycket mer än att jag tyckte att ungdomarna kunde slappna av lite i inte ta livet på så blodigt allvar. Inte speciellt engagerande – tyvärr.
filmitch:
Brukar man inte önska det motsatta av ungdomar, att bry sig lite mer om livet och allt det inkluderar? 😉
Jo det är klart men tänkte nu på det nästan sektliknande tillståndet med att äta på Mc och andra saker som jag minns lite vagt från filmen. I detta fallet rör det folk i allmänhet o inte bara ungdomar vill jag påpeka så det var nog mer karaktärerna jag ville skulle slappna av lite.
Vidhåller fortfarande att dagens ungdom till överlag är bra folk men de läser för lite böcker 😉
filmitch:
Ja, just precis, det kändes som en sekt, som några med skygglappar modell hangardörrar fastsatta vid tinningarna, där deras sanning var den enda sanningen och just precis så tänkte man (väl?) själv som tonåring. Allting var kolsvart eller klorinvitt och om någon yppade nåt om grått så skrek man. Typ.
Så hur än dagens ungdom är så är dom nog som vi var när vi var unga – fast vi läste mer böcker och hade mindre vetskap om intörnätt.
Pratar som en 12-åring och spelar en 19-åring. Där dog sista gnuttan av intresse för denna film. Är det mest problem med skådis, regissör eller manus tro?
Henke:
Lite problem både här och där skulle jag säga. Problemen befinner sig i en vattenspridare och filmen är gräset. 😉
Jag anser att det över lag är alldeles för mycket tragedi i svenska filmer (och böcker), vilket förmodligen är ett arv efter Bergman och Strindberg. In med mer vampyrer, mer övernaturligt och sånt vi inte kan uppleva i nyhetsflödet. Den enda svenska vampyrfilmen jag sett gå upp på biograferna är ”Den rätte” och även där är melankolin på topp…
Magnus:
Apropå ditt önskemål, har du sett Frostbiten?
https://www.fiffisfilmtajm.se/frostbiten/
Jösses, den har gått mig förbi också – eftersom du gav den en hel fyra måste jag ju se den. Jag får direkt en känsla av att det där kan vara en sådan pärla som Dog Soldiers var (inte svensk, men väl lågbudget)…
Magnus:
Jag tycker det var en positiv överraskning, verkligen. Jag kan dock förstå att den ibland sågas. Smaken är som baken men ge den en chans vettja 🙂