HÄMNDEN

3 mars, 2011

28 oktober förra året stod jag på en SF-bio nära mig och valde bort att se Hämnden. Jag vet att det inte är nån idé att blicka bakåt och bli förbannad för det är ju inte mycket jag kan göra åt saken nu, men jag kan lugnt konstatera att jävlar vad jag valde fel.

Susanne Bier fick gå fram och ta emot en Oscar för bästa utländska film i söndags natt och inte sedan 1998 när Livet är underbart vann samma pris har jag känt samma oförställda glädje.

Nu kunde jag inte vråla mig glädjehes i direktsändning för jag hade som sagt inte sett filmen då, men nu jublar jag. Jag jublar och skickar en famn stora gula heliumfyllda ballonger hela vägen till rød-pølse-landet och Susanne Bier för det här är så bra att jag nästan får skrivkramp. Men bara nästan.

Historien kretsar kring läkaren Anton (Mikael Persbrandt) vars arbetsplats är ett fältsjuk någonstans i Afrika och hans danska fru (Trine Dyrholm) som vill skiljas efter Antons otrohet. Dom har två söner, varav den ene, Elias (Markus Ryygard) blir brutalt mobbad i skolan.

Samtidigt i London dör 12-årige Christians (William Jonk Nielsen) mamma i cancer och han flyttar hem till Danmark med sin pappa (Ulrich Thomsen). Både Christian och hans pappa är introverta tryckkokare fyllda av känslor och sorg men ingenting ens så mycket som pyser ut. Allt stannar på insidan.

Christian hamnar i samma klass som Elias och det behövs bara en första skoldag innan Elias lynchmobb visar sitt fula ansikte även mot Christian. Skillnaden är nu att Christian ger tillbaka, han vägrar ta skit.

Filmens röda tråd är just hämnd (nähä!) och frågeställningen om det verkligen är det bästa att i varje läge vända den andra kinden till. Jag är inte så säker på det även om jag önskade att det var så.

Komplexa frågor, inga lätta svar, män som kämpar med sin manlighet, en kvinna som kämpar med sig själv, två pojkar på väg att växa upp som kämpar med det mesta, alltså, det är ingen enkel film det här. Det är två timmar skruvstäd, två timmar film där det känns fel att ens blinka, än värre att sörpla i sig lite kaffe. Jag vill liksom inte missa nåt.

Barnskådespelarna är obegripligt bra, det känns inte som att dom spelar, dom bara ÄR och Persbrandt är så sjukt närvarande i varenda scen, jag tror inte jag sett honom såhär bra sen Dag och natt.

Jag är mäkta imponerad av helheten. Efter det här är Susanne Bier inte ”regissören till Livet är en schlager” om någon frågar mig, hon har regisserat Hämnden.

{ 18 comments… read them below or add one }

Plox mars 3, 2011 kl. 16:02

Ja vilken ångest man fick över att man "hoppade över" Hämnden där innan Galan. Har inte läst hela din text Fiffi, men bara det inledande stycket räckte ju för att bli peppad som attan igen. Älskar Bier, vill se filmen, ska se den, måste se den!

Svara

f i f f i mars 3, 2011 kl. 17:51

Plox:
Ja, det måste du!
Det här är ett större måste än att borsta tänderna på morgonen ;D

Svara

RJ mars 4, 2011 kl. 06:45

Härligt med femman i betyg. Och jättekul med Oscarsvinsten. 🙂 Har inte sett den här filmen än men vill se den som tusan.

Svara

f i f f i mars 4, 2011 kl. 07:12

RJ:
Den är mycket väl värd sin Oscar. Heja Danmark! 😉

Svara

Joel Burman mars 4, 2011 kl. 10:58

Tycker du hyllar lite väl vilt faktiskt. Det är en stabil film helt i samma global drama anda som Mamooth, Babel osv. Men jag tycker det behövs lite mer story än att Persbrandt spelar mjukt för en gång skull. Dessutom har jag lite svårt för mycket av I-landsdramatiken kring de två överklass familjerna. Jag hade gärna sett att filmen hade inkluderat mer av den döda mamman eller Persbrandts otrohet.

Svara

f i f f i mars 4, 2011 kl. 15:37

Joel:
För mig är en bra film en känsla, precis som en dålig film är.

Det är så få filmer (sett till hur många jag ser) som får mig att hamna i "filmbubblan" där allting runt omkring mig liksom försvinner och när en film gör det, ja så är den värd att hyllas i min värld.

Jag tycker dessutom inte att otrohet eller att någons fru/mamma dör eller att någon blir mobbad och slagen i skolan är I-landsproblem. Men det är jag det 😉

Svara

addepladde mars 4, 2011 kl. 23:12

Fast där måste jag bryta in. Otrohet, fru/mammadödsfall och skolmobbning är väl typiska i-landsproblem? Om man ser på det ur ett vidare perspektiv så är otrohet enbart ett löfte man bryter som vårt samhälle har tagit fram. Fru-, mamma- och vilket dödsfall som helst är jättehemskt, men om man ställer det i proportion till vad som händer i många gravt underutvecklade länder så är det mest vardagsmat. Skolmobbning är också hemskt, men säg det till dem som har någon skola att gå till?

Det var inte menat som något påhopp, men jag bara känner att det är skillnad på lidande och lidande.

Avdelning: Inte så genomtänkta filosofiska tankar på en fredagkväll!

Svara

f i f f i mars 5, 2011 kl. 07:49

addepladde:
Jag tror inte det finns ett enda barn boende i ett U-och/eller-krigsland som tycker det är vardagsmat att se sin mamma dö och jag tror mobbing som fenomen finns även om det inte är i skolmiljö. Otrohet är, precis som du belyser, inte mer än ett löfte men det hindrar väl inte att ett brutet löfte skulle göra ont även om det hände någon icke boendes i ett I-land.

Jag tycker Hämnden belyser MASSOR med problem, världsomfattande och allmänna sådana, på ett alldeles ypperligt sätt och jag hade inte en enda tanke på att det skulle vara "I-landsdramatik" när jag såg filmen.

Svara

addepladde mars 5, 2011 kl. 10:02

Du har givetvis rätt och jag ska egentligen inte uttala mig när jag inte har sett filmen, men jag fick ett infall. Så kan det gå ibland. 😉

Svara

f i f f i mars 5, 2011 kl. 10:11

addepladde:
Infall är alltid bra. Kör på med dom, håller jag inte med dig säger jag det. Håller jag med dig säger jag det också ;D

Svara

Sofia mars 7, 2011 kl. 16:06

Skulle man börja med den typen av problemrelativism blir det ju väldigt svårt att någonsin göra film om något annat än krig och svält och det absolut mest hemska som någonsin kan hända i världen.

Det jag fastnade för var snarare att du beskriver att männen brottas med sin manlighet medan kvinnorna brottas med sig själva. Varför blir det ofta så?

Svara

f i f f i mars 7, 2011 kl. 16:17

Sofia:
Precis. Och det är därför jag tycker Hämnden är så himla bra, just för att den belyser både små och stora problem och frågor och att många av problemen är samma i ett I-land som i ett U-land men konsekvensen av dom blir aningens olika.

Jag tror att dom flesta kvinnor brottas med sin kvinnlighet (också) hela tiden. Män är (nog) oftast lite mer softa och säkra i sin manlighet. Eller så är det bara min fördomsfulla syn på saken 😉

Svara

Sofia mars 8, 2011 kl. 05:18

Ok, då blir det ju intressant att du väljer att framställa det som att männen brottas med sin manlighet och kvinnorna med sig själva när kvinnorna egentligen brottas med sin kvinnlighet.

Känns som att det nu för tiden är (eller i alla fall framställs som) extremt polariserat. Å ena sidan är manlighet fruktansvärt ambivalent, å andra sidan betydligt mer självklart/oproblematiskt än kvinnlighet. Å ena sidan behöver kvinnor inte försvara det faktum att de är kvinnor, å andra sidan läggs(fortfarande) en massa betoning på kvinnlighet som något avvikande från normen/mindre positivt.

Svara

f i f f i mars 8, 2011 kl. 06:56

Sofia:
Att jag valde att uttrycka mig som att "män som kämpar med sin manlighet, en kvinna som kämpar med sig själv" är just för att filmen handlar om en en hel hög med människor av manligt kön och egentligen bara EN kvinna och hon kämpar med sig själv inom många områden varav kvinnlighet och att vara nöjd med sig själv trots en otrogen make är en av dom.

Det blev en lång mening 😉

Svara

Sofia mars 9, 2011 kl. 05:09

Men en klargörande en 😀

Svara

Joel Burman mars 9, 2011 kl. 19:32

I landsproblematiken förstärks av att familjerna är så överklasslyxiga med sina fina sommarställen vid havet och Persbrandt jobbar med världen som arbetsplats. Av den anledningen blir jag lite fördomsfull och dömer karaktärerna lättare sen blev jag inte så berörd som du och andra verkar kunna bli.

Svara

f i f f i mars 9, 2011 kl. 20:15

Joel:
Det där är intressant för jag tänkte aldrig så, jag tänkte inte en tanke på att dom var överklass. När jag frågade min sambo om han hade tänkt på det så sa han "ja, det var nog därför jag inte orkade bry mig så mycket om dom".

Så jag förstår din ståndpunkt rent logiskt men inte känslomässigt 😉

Svara

Jojjenito mars 20, 2011 kl. 14:46

Jag ställer mig på fiffis sida (om det finns en sån). I-landsproblem kallar jag inte att ens mamma dör eller att man blir mobbad i plugget. I-landsproblem det är när tåget stannar på ett ställe utan täckning för mobilen, eller att kaffet i kaffeautomaten på jobbet inte är så gott.

Min recension: http://jojjenito.blogspot.com/2010/10/hamnden.html

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: