I rymden finns inga känslor

28 september, 2010

Sam (Martin Wallström) bor ihop med Frida (Sofie Hamilton). Sam har en bror som heter Simon (Bill Skarsgård) som bor hemma hos deras föräldrar.

Simon har Aspergers syndrom och är inte helt lätthanterlig ens för föräldrarna och när Simon återigen gömmer sig i en tunna med lock (som han tror är ett rymdskepp) och vägrar komma ut får hela familjen nog. Sam tar med sig Simon hem till lägenheten och där ska dom försöka bo och samsas alla tre. Ja, lycka till säger jag bara.

I rymden finns inga känslor är en vettig film. Det är skönt att se en ungdomsfilm men tänkande, kännande, MÄNSKLIGA människor, där det händer jobbiga saker som karaktärerna får deala med och visa riktiga känslor som i verkligheten. Precis som när Sams och Simons mamma (spelad alldeles fenomenalt av Lotta Tejle) får nog, när måttet är rågat och hon bara VRÅLAR, det är så jävla härligt att se. Inga fasader, inget påklistrat låtsasliv, bara ett jävla desperat urvrål.

Jag har egentligen ingenting negativt alls att säga om filmen mer än att jag, min vana trogen, är alldeles för arbetsskadad för mitt eget bästa och reagerar på tapeterna i lägenheten och rabblar artikelnummer och kollektionsböcker i huvudet. Det är en knapp jag inte kan stänga av men det är också en olat jag kan leva med.

Det jag därmot INTE kan leva med och VÄGRAR att acceptera är alla dessa UNGJÄVLAR som envisas med att PRATA, RINGA, MESSA och SPARKA I STOLSRYGGEN FRAMFÖR under filmen. Jag blir fan galen. Jag blir RABIAT och det var beteendet från vissa ungdomar under denna film som fick mig att skriva detta blogginlägg.

Men jag får ta tillfället i akt och passa på att tacka dom störande unga tjejerna att dom åtminstone hade vett nog att bara göra grimaser och lipa och inte svara mig med svordomar och könsord när jag bad dom lägga av eftersom min dotter satt i stolen bredvid och ingen unge mår bra av att höra sin morsa bli kallad fitta offentligt.

Nog om det. Tillbaks till filmen. Bill Skarsgård gör mig glad. Han visar att efternamnet inte bara öppnar dörrar, det förpliktar och han lever upp till förväntningarna. Han är duktig.

Min dotter hade svårare för Cecilia Forss än jag hade men det beror antagligen på att hon är mer bevandrad i reklam-TV än jag. Så visst finns det en fara i att sälja sitt ansikte för länge till en specifik produkt, jag tror nämligen inte att hon vill förbli känd som ICA-bruden.

Martin Wallström är annars filmens stora behållning. Jag vet inte var han kommer ifrån, jag vet inte vart han är på väg, jag vill bara att han stannar kvar och filmar mer för han gjorde det här riktigt riktigt bra.

 

{ 12 comments… read them below or add one }

Joel Burman september 28, 2010 kl. 20:15

Jag är antagligen rätt partisk eftersom jag jobbat me flera som är med i den här filmen, men jag gillar den helt ok underhållning (me lite pekpinne) för hela familjen. Det görs inte så mycket sånn svensk film numera.

Gillar också Martin Wallström, han har varit på gång i flera år faktiskt men det här är första gången han verkligen sticker ut. Jag vill se mycket mer av honom.

Svara

f i f f i september 28, 2010 kl. 20:24

Joel Burman:
Jag tycker Martin Wallström är star-material precis på samma sätt som jag tyckte om Joel Kinnaman i Johan Falk-serien. Dom liksom lyser.

Svara

Joel Burman september 28, 2010 kl. 20:36

Håller helt med dig. Han har både ett bra utseende (inte för snygg) samtidigt som han leverar repliker och spelar väldigt naturligt (tyvärr inte alltid fallet med sv. skådissar).

Jag tror han kommer vara het bland rollbesättarna de kommande åren.

Svara

Nit89ram september 29, 2010 kl. 17:22

Såg denna på bio och tyckte den var helt ok, men inget mer. Intressant att man tog upp problematiken kring Aspergers syndrom och vågade "prata" om dessa saker, även om det ibland gick över lite väl för mycket i lyteskomik. Jag gillar idén som sagt att prata om detta syndrom, men det kan samtidigt skapa fel bilder för oinsatta (där bland annat jag själv räknas in).
Då tycker jag en film som "Mary & Max" lyckas bättre med ett mer balanserat porträtt.

Annars tycker jag där inte finns några brister i filmen, men samtidigt inget som höjer den över genomsnittet. Min syster och jag sammanfattade vår upplevelse i "Där fanns inget som var dåligt, men samtidigt inget som var bra". Bill Skarsgård däremot var riktigt bra och filmens höjdpunkt.

Svara

f i f f i september 29, 2010 kl. 18:22

Nit89ram:
Jag tyckte ändå filmen kändes rätt nyskapande. Ingenting av den vanliga misären som man så ofta ser i svensk film, bara lite nya sköna frågeställningar och kanske kanske gör det livet lite lättare får någon ungdom med samma syndrom?

Svara

Nit89ram september 30, 2010 kl. 10:11

Jo, det har du i och för sig rätt i.
Nyskapande för att vara svensk film, även om jag inte riktigt gillar att svenska filmer ska ha en annan måttstock. Men jag kan köpa det argumentet.

Svara

f i f f i september 30, 2010 kl. 11:25

Nit89ram:
Måttstocken som gäller på svenska filmer har ju svenska filmer skapat alldeles själva för 1. att svenska filmer oftast inte är så kul
och 2. för att vi tittare överhuvudtaget ska orka se den skit som kablas ut. Då måste liksom förväntningarna sänkas.

Svara

Maja februari 5, 2011 kl. 11:45

Du råkar inte veta vad det är för blå tapet med geometriskt mönster som Simon har i sitt rum? Tack på förhand! 🙂

Svara

Anonymous februari 5, 2011 kl. 22:37

Jag undrar som samma som maja, scenerna är bara helt fantastiska i sin design.

Svara

f i f f i februari 6, 2011 kl. 00:32

Maja & Anonym:
Tapeten heter 2626 från kollektionen Dimensions. Ni kan kolla in den på http://www.decormaison.se. 🙂

Svara

Maja februari 7, 2011 kl. 19:35

Tack så jättemycket! 😀

Svara

anc888 september 13, 2012 kl. 20:15

Charmig liten film. Något väl lik Rain man är den förstås 3/5

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: