IN BRUGES

Varför vill alla döda Brendan Gleeson hela tiden?

Jag blir bekymrad här. En sån härlig skådespelare, en man med en sådan varm aura, varför måste hans liv stå på spel i varenda film jag ser?

Okej, varenda film är att ta i. För inte så länge sedan såg jag Calvary och blev totalt knockad av denne skådis som jag sett i så himla många filmer men aldrig förut brytt mig om. Nu skulle jag vilja sitta med honom i en skumt belyst hotellobby, dricka mörkt urinfärgade drycker i breda kristallglas och prata om livet, kanske med en sprakande öppen spis i bakgrunden och uppstoppade djur med horn på väggen. Av nån anledning tänker jag mig att jag är barfota och att jag trycker in tårna i en djupt lurvig och – för att vara en hotellobby – otroligt ren matta men det är en bisats i tankeverksamheten. Huvudsaken är Brendan Gleeson.

Jag fick ett twitter-tips om att se In Bruges då Gleeson är med och filmen är skriven och regisserad av Martin McDonagh, bror till John Michael McDonagh som skrev och regisserade Calvary och självklart lyssnar jag på tips. In Bruges har legat på min bör-se-lista väldigt länge men då jag och Colin Farrell inte är några BFF:s direkt ramlar den alltid ner i förmån för andra, mer lockande, filmer. Men nu, en plötsligt ledig fredagsförmiddag, blev det av. Frukostmys och en filmisk resa till Belgien med två kriminella män kändes på pricken rätt.

Ray (Colin Farrell) och Ken (Brendan Gleeson) försörjer sig som lönnmördare. Efter en misslyckad ”operation” i London blir dom beordrade av sin överordnade Harry (Ralph Fiennes) att fly till Brygge (ja det är det svenska ordet för Bruges), en liten stad i Belgien.  Ken tycker att det är ganska najs, han gillar den gamla staden, att se sig omkring och dricka en öl eller två. Ray däremot han klättrar på väggarna och tycker livet suger. Två veckor ska ha bo i ett hotellrum tillsammans med gubben Ken, vilket jävla mörker!

Dom båda försöker dock göra det bästa av situationen på sina olika vis vilket leder till förvecklingar, galenskaper, slagsmål, förälskelse, en dvärg, hästbedövning, nyttjande av pistol samt blodmos.

Jag tyckte om filmen under första halvan, den kändes som en stabil trea, en BRA film helt enkelt. Gleeson och Farrell kompletterar varandra bra och jag gillar att det är så många närbildsscener. Man kan se varenda rynka, skäggstrå, ögonryckning, tår, skådespelarna kommer inte undan, dom kan inte gömma sig bakom smink och balla filter. Men när halva filmen har gått så händer det nåt. Det är som att man slagit på undersidan en upp-och-nedvänd ketchupflaska i fyrtio minuter och sen plötsligt säger det ploffs och den torra ketchupen liksom…vaknar. Saker och ting ställs på sin spets och storyn hettar till ordentligt.

Filmen tar slut lagom till sista klunken kallt kaffe, eftersmaken sitter i länge och det är inte kaffet jag syftar till. Brendan, ååå Brendan Gleeson. Jag lider med dig och dina snälla ögon. Colin Farrell är bra här men han imponerar inte så det känns i magen. Kanske får jag vänta på andra säsongen av True Detective för att han ska nå dit?

Nu ska jag ta mig an John Michael McDonaghs The Guard och Martin McDonaghs Seven Psychopaths. Ett par till lediga förmiddagar bara så.

16 svar på ”IN BRUGES”

  1. Perfekt film för en förmiddag tillsammans med en stor kôpp fin-latte!

    Jag gillade filmen en hel del. Inget som går till världshistorien men en underhållning för stunden. Du har något liknande, ett exakt samma till och med, att vänta med The guard.

    Den enda av dessa bröders filmer som du nämner som jag inte sett är Seven p.

  2. Lustigt det där, att det verkar vara en film som sitter en bit in för flera men sedan tycker man jättemycket om den när man väl kommer till skott…

  3. Bättre sent än aldrig, även om det alltid smyger sig in en risk att sådana här mästerverk bleknar när det kommer fler filmer i dess spår. Fast den här var väl inte så nyskapande utan bara fantastiskt välskriven och välspelad.

    Det blir spännande att se vad du tycker om Seven Psychopaths. Den verkar inte alls lika lätt att tycka om.

      1. Istället har den en gammal Christopher Walken. En väldigt ambitiös film. Om The Guard tog fasta på Gleeson’s mysfaktor och den svarta humorn från In Bruges så tog Seven Psychopaths jättekliv i en annan riktning. Jag föredrar klart Martin McDonagh, men så har jag inte sett Calvary än.

        Jag är dock helt med på Gleeson-hajpen. Trots Safe House och The Raven.

        1. Carl:
          Jag minns knappt honom i Safe House och The Raven stängde jag av pga John Cusack-overload. Men du…Calvary nästa nu då?

          1. En irländsk film skulle faktiskt passa utmärkt just nu, men vad är det för visningsfönster för Calvary? Jag missade helt när den gick på bio och då blir det lätt att man väntar tills Viaplay eller Netflix fiskar upp den om något år.

    1. filmitch:
      The Guard sisådär? Hmmm….;)
      Seven Psychopaths står på tur nu. Det är bra att du håller ner mina förväntningar 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.