IRON MAN 2

12 september, 2010

Om jag skulle drabbas av hjärtstillestånd och samtidigt behålla ögonen öppna så skulle det ha samma verkan på min hjärtfrekvens att visa MARVEL-bläddret i början på en seriehjältefilm som att tjonga i mig ström från sånadär el-spatlar.

Jag blir så glad så glad av MARVEL-loggan att fötterna liksom klapprar mot vardagsrumsgolvet som händerna på en trumslagarapa, en sån man kan dra upp med en metallnyckel i ryggen.

Iron man var en bra film. Egentligen var den mycket bättre än den trea jag gav den vid första tittningen. Iron man 2 är också en bra film, fast på ett lite annat vis.

Robert Downey JR är fortfarande som klippt och skuren för rollen som Tony Stark. Han gör sin hjälte mänsklig på ett sätt som jag inte har sett sen Bill Bixby var Dr David Banner i The incredible Hulk, en TV-serie som för mig som liten var känslosammare än Lilla huset på prärien.

Mickey Rourke borde tacka sin lyckliga stjärna för alla misslyckade operationer för det var inte bara ansenliga mängder diffust jox som sprutades in här och där, det var ett par-tre injektioner skådespelartalang och personlighet också – och SOM dom gjort nytta!

Fan han är BRA alltså! Vem hade kunnat göra den galne ryssen Ivan Vanko bättre än Mickey Rourke? Ingen på denna sida Vintergatan i alla fall.

Scarlett Johansson, Samuel L Jackson och Don Cheadle klarar sig också med beröm godkänt men sen kommer mina två men, mina två STORA men som gör att filmen stannar vid ett medelbetyg för det här är fanimej inte okej.

Gwyneth Paltrow var bra i första filmen som Pepper Potts, Starks assistent som inte kan lura en blind med sina känslor för chefen. I den här filmen går hon ett steg längre och beter sig som om hon är den överbeskyddande, duktiga storasystern som inte kan släppa kontrollen över sin ansvarsskygge och flamsige lillebror (Stark). Det gör mig skitirriterad! Låt fanskapet vara! Låt honom sköta sig själv, stå inte där och se ut som en trånande kossa, blir förbannad, dra, hångla upp honom, texta ett stort plakat med ordet KNULLA? eller nej, byt ut frågetecknet mot ett utropstecken och sluta var en sån jävla MES.

Och detta jävla skrikande såfort hon hamnar i händelsernas centrum, vad är det för otyg? Hon verkar aldrig vänja sig heller, allt är läskigt, hon har tummen mitt i handen, hon är en riktig velpotta rent utsagt och värsta sortens bimbo dessutom. Hon är en sån tjej som lever för och trånar efter en man istället för att leva sitt eget liv. Näe, skaffa dig ett liv Pepper Potts. Eller en ryggrad. Fast det ena brukar leda till det andra i det fallet.

Och sist men inte minst kommer vi till den formidabla plattfoten i filmhistorien, Sam Rockwell. Här är killen som inte kan glädja ens sin egen mamma med sin uppenbarelse. Han spelar Justin Hammer, Starks antagonist och inte i en enda scen tror jag på att han är Hammer. Jag tror fullt och fast att han är Austin Powers som ska sätta sig i en liten gul bil och försöka vända i en tunnel. Han är så skitdålig att det svartnar för ögonen. Han förstör mer än myggsvärmar gör när man ska bada en varm sommarnatt.

Sammantaget är Iron man 2 en sevärd rulle, den är välgjord och skön och Robert Downey JR går verkligen från klarhet till klarhet för mig. Nu hoppas jag på en trea men utan idioter, vilket aldrig kommer ske eftersom Stark inte klarar sig en sekund utan glosögde Pepper Potts och med den insikten sjönk även han mina ögon.

Men bara lite.
Han är ju så snygg.
Blink, blink.

 

{ 22 comments… read them below or add one }

Joel Burman september 12, 2010 kl. 11:02

Såg den här igår och j*vlar vad jag blev besviken. Kändes som Jon Favreau var mer intresserad att hänga med skådissarna framför kameran den här gången.

Enkla bombastiska action scener som när Mickey Rourke går framför voltande exploderande racingbilar i slow motion kan bli hur coolt som helst i händerna på Michael Bay eller Roland Emmerich men här är det bara segt och sökt.

Håller helt med dig om Gwyneth Paltrow släng på henne en munkavle för jag fick slänga mig på fjärrkontrollen så fort hon och Robert Downey körde sina damp scener.

Håller även med om Sam Rockwell. Var det någon mer än jag som kände att han försökte vara Gary Oldman???

Jag gillade ettan men det här kan ha varit den sämsta Marvel uppföljaren hitills. Ghost Rider 2 känns helt plötsligt het…

Svara

Daniel september 12, 2010 kl. 12:11

Tyckte den här filmen var riktigt bra. Om man inte analyserar utan bara upplever.

Svara

Joel Burman september 12, 2010 kl. 12:36

Daniel: Jag brukar normalt försöka att bara titta också men när det blir dåligt har jag en tendens att börja analysera varför det är dåligt.

Svara

Sofia september 13, 2010 kl. 04:18

Sam Rockwell känns ohyggligt ojämn, ibland är han riktigt bra och ibland… Och när det gäller Potts borde det väl vara schysstare att skylla på manusförfattarna som uppenbarligen inte kan föreställa sig någon annan kvinnlig sidekick än mamma?

När det gäller din inledning: Du har väl läst Kings "The Monkey"? Du ska nog inte se fler Marvelrullar…för allas vår skull 😉

Svara

Joel Burman september 13, 2010 kl. 06:42

Tycker det var en väldigt målande beskrivning med trumslagar apan. Det finns en lysande spdan i Toy Story 3!

Svara

Sara september 13, 2010 kl. 07:24

Jag tycker att Rockwell gjorde mycket bra ifrån sig i Moon. Men jag såg att vi tyckte rätt annorlunda om den filmen också så … 🙂

Svara

f i f f i september 13, 2010 kl. 09:26

Joel Burman:
Jag blev ju inte lika besviken som du eftersom jag är rätt lättflirtad i just den här filmgenren.

Kan hålla med dig om att Rockwell kanske trodde sig göra en Gary Oldman men i mina ögon blev det bara en dålig Mike Myers.

Svara

f i f f i september 13, 2010 kl. 09:26

Daniel:
Jag upplevde precis allt det jag analyserade 😉

Svara

f i f f i september 13, 2010 kl. 09:28

Sofia:
Visst är det manusförfattarnas fel och inte Gwyneths, men ibland orkar jag inte vara en vuxen tänkande människa, ibland är det så mycket lättare att koppla in reptilhjärnan och bara go-with-the-flow. 🙂

Svara

f i f f i september 13, 2010 kl. 09:28

Joel:
Ännu en anledning för mig att se Toy Story 3. ;D

Svara

f i f f i september 13, 2010 kl. 09:28

Sara:
Ja, jag såg det precis 😀

Svara

Joel Burman september 13, 2010 kl. 09:33

Fiffi: Det är lite av en bloggskandal att du inte sett en så bra film som Toy Story 3 ännu. Lätt årets bästa film före Kick-Ass

Svara

f i f f i september 13, 2010 kl. 09:51

Joel Burman:
Jag veeeeeeet 😉
Hur gör man för att få dygnet att innehålla en 35-40 timmar istället för 24?

Svara

Peter september 13, 2010 kl. 10:26

Har inte heller sett den. Hade tänkt ta med grabben och se den men den har inte blivit av.

Svara

Joel Burman september 13, 2010 kl. 11:23

Fiffi och Peter: Ett tips är att man absolut inte behöver se den i 3D. Jag upplevde det som första gången som 3D inte tillförde så mkt i en animerad film. Eller så var jag bara så uppslukad av storyn. Den är riktigt bra!

Svara

filmitch september 13, 2010 kl. 12:46

Älskar 1:a Iron man filmen och kände samma besvikelse som dig Fiffi för tvåan. Rockwell tycker jag mycket om men hans portätt av Hammer är påfund av manusförfattarna. I serien är Hammer så långt från Austin Powers man kan komma.

Svara

Peter september 13, 2010 kl. 16:31

Joel: Ska krävas mkt för att jag ska se en film i 3D igen. Inte alls imponerad av effekterna när jag såg Avatar 3D..

Svara

Joel Burman september 13, 2010 kl. 18:37

Peter: Avatar är ett luftslott. 3D funkar bättre i animations sammanhang.

Svara

f i f f i september 13, 2010 kl. 18:45

filmitch:
Han är ett påfund, ja. Punkt efter det.
😉

Svara

f i f f i september 13, 2010 kl. 18:46

Peter:
Avatar var upphaussat 3D-bjäfs om du frågar mig. Men jag håller med Joel, när det är animerad film funkar 3D mycket bättre.

Svara

Sofia september 14, 2010 kl. 03:55

När det gäller icke-animerad 3D kan jag fortfarande inte komma ifrån bilden av de där pappglasögonen man skulle ha på sig. Sedan blir det liksom inte lika häftigt längre…

Svara

Peter september 14, 2010 kl. 09:35

Kanske ge en animerad 3D film en chans då. =)

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: