Veckans klassiker: JFK

21 januari, 2013

Ooookej. Nu är det femte gången gillt.

Fyra gånger förut har jag försökt se JFK och inte en enda av dessa har jag lyckats hålla mig vaken under filmens alla tre timmar. Jag har alltså sett hela filmen men aldrig i ett svep och varje gång jag stoppat filmen i spelaren har jag känt ett riktigt tok-sug efter att se den. Det går således inte att skylla på att jag skulle ha varit jättetrött, blasé eller känt ett oinspirerat suckigt måste. Den här gången, den femte, kan vara den sista gången jag ger mig på filmen och jag ska försöka förklara varför.

Joe Hutshing och Pietro Scalia vann en Oscar 1992 för Bästa klippning. Personligen tycker jag priset det året kunde ha fått heta Snabbaste klippning för här ligger till och med MTV i lä. Jag bestämde mig för att försöka räkna klippen under en random minut i filmen, det blev mellan minut 55 och 56. Jag fick fan spasmer i ögonen när jag koncentrerat satt med en såndär klickräknare i handen och tröck för kund och fosterland och jag erkänner, jag gav upp. Det kändes hux flux inte viktigt längre, det viktiga var att jag just då förstod varför jag faktiskt inte orkar med filmen i sin helhet: det blir FÖR mycket.

Det kryllar av kända manliga skådespelaransikten med massiva glasögonbågar. Kryllar! Dessa män dyker upp i filmen som gubbar i lådor, utan att presenteras ens på ytan och jag sitter där och Tommy Lee Jones i blekt hår försöker hålla reda på situationer, skottvinklar kan Joe Pesci agera utan att falsettskrika och svartvita dokumentära filmklipp blandas med Kevin Costner ser trevlig ut i hornbågade glasögon spelfilmsscener. Precis lika jobbig som meningen här innan är att läsa är filmen att beskåda. Det är ett heltidsarbete i hjärnan att hänga med i svängarna och jag pallar inte hur mycket jag än vill. För vill vill jag. Mycket till och med. Men tre timmar är långt tid.

Första timmen är helt klart värst. Under andra timmen finns det lugnare scener där hjärnan och ögon får vila och det är så skönt och så bra att det stör mig att det inte är längre perioder. Tredje timmen, ja då är jag mör. Historien är välskriven, den bör berättas och Oliver Stone är en kompetent regissör men i fallet med JFK är det inte nog, inte för mig. Jag hade hellre sett att filmen var fem timmar lång och att jag slapp känna mig som en tryck-kokare i skallen efteråt.

Gary Oldman är Lee Harvey Oswald och som vanligt när det gäller Gary Oldman så ÄR han sin karaktär. Så jäkla imponerande! I ärlighetens namn finns det mycket med filmen och skådespeleriet som är imponerande men efter femte – och sista? -  tittningen så blir betyget precis detsamma som alla andra gånger. En trea, ett ganska trist betyg för en film som denna men rättvist tycker jag.

{ 9 comments… read them below or add one }

Henke januari 21, 2013 kl. 08:16

Asch. Jag som hoppats på din Mulholland Drive revy idag!

Svara

Fiffi januari 21, 2013 kl. 08:39

Henke:
Den kommer. Måste bara fnula klart på den först. ;)

Svara

Movies - Noir januari 22, 2013 kl. 16:07

Ah, en mycket bra film där jag håller med om att Gary Oldman ÄR Oswald. Men min favorit är nog nästan Donald Sutherland när han dyker upp och dominerar i en härlig sekvens.

Jag gillar alltså det här och skrev om den för några veckor sen. Minns inte att jag kände att det blev för mycket eller att jag tänkte på klippningen, hmm. Men man måste se den när man är på rätt humör och inte har annat att tänka på, utan tvekan.

Svara

Fiffi januari 22, 2013 kl. 23:23

Movies-Noir:
Du med din Donald Sutherland. Jag har fortfarande inte kommit över honom naken med peruk. ;)

Om du inte tänkte på klippningen så hade du nog lyckats få din hjärna i rätt JFK-fas. Grattis! :D

Svara

Movies - Noir januari 22, 2013 kl. 23:40

Haha, YES! Underbar att du inte kan sluta tänka på Donald naken med peruk :D

Verkar som det. Det är trots allt en film som jag tycker är lite långsam av sig…

Svara

Fiffi januari 23, 2013 kl. 14:39

Movies-Noir:
Nästa gång kanske du kan varna på riktig för nakenchocker? :)

Svara

Movies - Noir januari 23, 2013 kl. 18:04

Nej, då försvinner ju överraskningsmomentet och traumat :D

Svara

filmitch januari 24, 2013 kl. 00:08

Om den här filmen kan tycka mycket. Otroligt välgjord och roligt med alla kända namn. Har dock svårt för själva filmen som tenderar att bli en propagandafilm istället för en spelfilm. Hamnar på samma betyg men mer för att det är ett intressant projekt.

Svara

Fiffi januari 24, 2013 kl. 08:30

filmitch:
Visst är den välgjord men det hjälper inte ;)

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: