Skräckfilmssöndag: MINDHUNTERS (2004)

Skräckfilmer behöver inte alltid och enbart handla om blodtörstiga monster, brutala mord eller andra rysligheter. Skräckfilmer kan också vara mer thrillerskräck. Tänk till exempel på När lammen tystnar eller Dolt under ytan. Mindhunters är just precis en sådan film, en seriemördarskräckfilm med lite smartare skrivet manus än vanliga ungdomar-i-skogen-filmer kanske är, normalt sett.

Här ser vi favoritfinnen Renny Harlin regissera Christian Slater, Val Kilmer, Clifton Collins Jr och den väldigt underskattade skådespelaren LL Cool J i en film som faktiskt påminner på fler än ett sätt om just När lammen tystnar. Även här får vi nämligen följa några FBI-aspiranter som mitt i den psykologiska profil-utbildningen springer in i ett mördare som försöker överlista dom på alla sätt. Det blir en katt-och-råtta-lek, en ”Tio små negerpojkar”-historia som till en början känns mest som ett vanligt mysterium men som med ökad speltid blir mörkare och mörkare.

Om du vet om att du är nervklen när det kommer till skräck kan det finnas ett par scener som upplevs rejält otäcka. För en ”sån som jag” är detta dock liiiite för snällt för att jag ska se det som ren skräck men visst, jag fattar grejen, det gör jag. Vissa scener påminner om en del celler i Saw-filmerna (fast light, det måste jag tillägga).

Renny Harlin gjorde denna film mitt emellan Driven och Excorsisten: Begynnelsen och jag kan väl inte säga att 2001-2004 är hans starkaste år i karriären. Däremot gjorde mitt googlande på honom mig sugen på en del andra filmer jag missat: Pakten, 12 Rounds och Cleaner till exempel. Inget ont som inte har något gott med sig.

Filmen går att se några få dagar till på CMore och här är listan på alla andra skräckfilmer jag sett i söndagstemat.

THE LATIN KINGS

I maj 1994 hände något som förändrade mitt musiklyssnande under en ganska lång tid framöver. The Latin Kings kom ut med sitt debutalbum Välkommen till förorten och jag lyssnade på CD:n på repeat hela den sommaren. Det kändes som att jag fick en inblick i ett Sverige jag levde väldigt skyddat från – och jag gillade det.  Musiken alltså. Som fan.

Melodisk, smart hip-hop på svenska skapade av ett gäng ”svartskallar” från miljonprogrammen söderut längs Stockholms röda linje, det var ingen självklarhet att det skulle falla mig i smaken men å andra sidan, jag lyssnar på all bra musik, oavsett genre. Den skivan rankades dessutom av Sonic Magazine i juni 2013 som det 6:e bästa svenska albumet någonsin och om det säger något av värde så är det kanske att skivan HAR ett bestående värde som man faktiskt inte kan skoja bort.

Tio år efter genombrottet gjorde Maud Nycander en dokumentär om gruppen, en film som kan ses på SVT:s ypperliga Öppet Arkiv. Det är intressant att se dom prata om och analysera det som hände ett decennium tidigare men jag undrar om det inte är ÄNNU mer intressant att se den här dokumentären fjorton år för sent. Det Sverige som var ”då”, som skildrades mellan 1994-2004 är ljusår ifrån det Sverige som är nu och ändå är det samma grundproblematik. Segregation, brottslighet, rasism, utanförskap, allt detta finns (ju) kvar, det känns som att gällande detta har tiden stått still.

Den här entimmesdokumentären gnuggar lite på ytan både vad gäller The Latin Kings medlemmar, förorten (i det lilla) och Sverige (i det stora) och ändå känns den matnyttig. Men kanske att den hade mått bra av att vara längre och köttigare, med ännu mer kontent alltså. Det jag tar med mig starkast från filmen var synen av Salla som trär på sin lilla dotter röda små strumpor och klippet med Håkan Hellström (som resulterade i den ypperligalåten Hundår på plattan Omérta).

Tack till Jojje som skrev om filmen igår och tipsade mig om att jag också borde göra det. Och det var ju helt rätt, klart det var en film för mig. Jag är mer förvånad över att jag kunnat undvika den ända till nu. Här kan du läsa Jojjes recension.

RAY

Ray Charles Robinson föddes 1930 i Albany, Georgia och dog 10 juni 2004, tre månader innan filmen om hans liv premiärvisades på Toronto Filmfestival. Ray hade en yngre bor som hette George som tre år gammal dog mitt framför hans ögon och det var i den vevan Rays syn började försvinna. Två år senare var han helt blind.

Ray Charles var en stor artist, pianist, sångare och kompositör men han var också svår på damer. Under större delen av hans liv var han gift med Della Bea Robinson (i filmen spelad av Kerry Washington) men det hindrade honom inte från att skaffa tolv barn med nio olika kvinnor. Lägg därtill ett hårt och svårt narkotikamissbruk så har hans liv allt man kan begära för en biografifilm Hollywoodstyle.

Regisören Taylor Hackford har lyckats gör en film som i den här genren känns tillverkad efter Formel 1A och det är inte dåligt, verkligen inte, det är bara ganska själlöst. Två och en halv timme lunkar på och Jamie Foxx fullständigt briljerar som Ray. Det räcker för en sevärd film men det räcker inte för att filmen ska gnugga sig in i kroppen och knoppen på mig.

Gillar du biografier och musikfilmer är det definitivt ett tips men jag skulle bli förvånad om filmen om Ray kommer rocka din värld.

Finns att se på Netflix!

THE TERMINAL

Ibland när man vaknar känner man att det är en ”såndär dag”, en ”såndär dag” när precis allt kommer gå fel. Det räcker att man snavar lite och slår tån i sängbenet så är det kört, dagen kommer bli ett helvete.

Viktor Navorski har kanske en liiiiten annat syn på vad en ”såndär dag” är för nåt. När han landar i New York visar det sig nämligen att hans pass är ogiltigt och att hans land, Krakozhia, råkat ut för en statskupp och inte existerar längre på pappret. Han kan således inte få ett nytt pass då han inte längre har något land och utan pass kommer man inte in i USA, no way José. Så Viktor Navorski blir helt enkelt strandsatt på JFK-flygplatsen i väntan på….bättre tider.

Steven Spielberg har alltså gjort filmen om Herr Navorski som i verkligheten hette Merhan Karimi Nasseri, var från Iran och bosatte sig i terminal 1 på Paris-Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris mellan 1988 och 2006 efter att ha blivit bestulen på sina värdehandlingar som bevisade hans flyktingstatus. ”Baserad på en verklig händelse” alltså, men ändå inte.

Tom Hanks spelar denne östeuropeiske man med en självklarhet som kanske bara Tom Hanks kan, fan, jag skulle tro på honom om han spelade utomjording, kines, zucchini, kloakforskare, manshora, brunbjörn, nobelpristagare – vad som helst. Är han inte världens mest likeable skådespelare? Det skulle finnas nån lag på att han tvingades göra fem-sex filmer per år tills han dör.

Filmen i sig är också rätt lätt att tycka om. Två timmar och åtta minuter rann iväg även vid denna omtitt och för att vara en Spielberg-film är den vare sig trög i starten eller innehåller faderslösa barn.

DAVID WINGO-TISDAG: UNDERTOW

Kristen Stewart imponerade rätt stort på mig i Woody Allens senaste film Café Society. Frågan är, ser jag på henne i ett annat ljus nu när jag sett att hon faktiskt KAN agera OCH stänga munnen?

Svaret är: nej.

I Undertow är hon visserligen bara fjorton år gammal och man ska inte mobba barn men hon är verkligen ingen höjdare här. Det är dock Jamie Bell som har huvudrollen som den unge Chris Munn och det är också han som i filmens början briljerar i filmens bästa och starkaste scen – tillsammans med en SPIK!

Det här är en skitig white-trash-film som handlar om en ensamstående pappa som flyttar till en grisfarm tillsammans med sina två söner när hustrun dött. Med namn som Dermot Mulroney, Josh Lucas och nämnda Bell och Stewart så kan man förledas att tro att filmen är bättre än den är men den är verkligen inge vidare. David Wingos musik är däremot jättefin. Supermysig faktiskt. Kanske det bästa med hela filmen. Och spiken då, man får inte glömma spiken.

Du kan läsa om fler David Wingo-filmer här om du vill.

HOTEL RWANDA

Jag har börjat titta på den här filmen tre, fyra gånger, minst. Varje gång har jag stängt av och valt en annan film istället. Kanske någon lättsammare, någon som kräver mindre av mig, någon som inte har Don Cheadle i huvudrollen. Don Cheadle är inte bra. Hade Denzel haft huvudrollen i Hotel Rwanda hade jag sett den redan 2004, så simpel i sinnet är jag.

Det finns en podcast som heter Thomas & Tomas filmpodcast, antagligen för att dom som har den heter Thomas och Tomas och dom pratar om film. Jag lyssnar på podden varje vecka och oftast pratar dom om ganska nya filmer men den här veckan hette avsnittet ”Hotel Rwanda – Det otäcka avsnittet” och större delen av diskussionstiden gick till denna film som alltså har tolv år på nacken. Efter 82 avsnitt var det som att det blev en helt annan aura kring inspelningen. Killarna pratade lite saktare, lite mer eftertänksamt och det blev allvarligt på ett sätt det sällan behöver bli kring ”vanliga” filmer.

Samtidigt i en soffa nära mig. Jag är förkyld på ett sätt jag väldigt sällan är. Jag håller på att snyta ut hjärnan ur kroppen, har ont överallt, hostar så det svider från stämbanden till naveln och jag känner att jag håller på att bli man-cold-Steffo mentalt och I don´t wanna go there. Så jag kommer på världens bästa grej. Jag behöver perspektiv på tillvaron. Jag behöver känna att jag har det jävligt bra även om (och när) jag mår piss. Så nu – NU – ska det bli av, nu ska jag äntligen se Hotel Rwanda!

Paul Rusesabagina (Don Cheadle) är hotelldirektör och hutuer. Hans fru Tatiana (Sophie Okonedo) är tutsier. Utseendemässigt är det ingen större skillnad på dom men för det kristdemokratiska regeringspartiet MRND och dom hutunationalistiska milisgrupperna är skillnaden lika stor som mellan arier och judar i nazityskland. Hutuerna gav sig fan på att tutsierna och det blev startskottet för ett folkmord världen sällan skådat. Nästan en miljon tutuer dödades under dom tre månaderna 1994 då utrensningen pågick.

Paul Rusesabagina lät över tusen tutsier husera på hotellet och räddade därmed deras liv, alltså bara bråkdelen färre människor än Oskar Schindler räddade under andra världskriget genom att anställa judar i sin fabrik. Heter anledningen till att så många fler känner till Oskar Schindler Steven Spielberg? Om han regisserat även Hotel Rwanda, hade fler känt till namnet Paul Rusesabagina då? Eller bryr vi oss helt enkelt väldigt mycket mindre om vad som händer i Afrika än i Tyskland?

Frågorna hopar sig i min snorfyllda hjärna. Jag kan inte riktigt tänka klart. Scenerna när Pauls fru bryter ihop har fastnat, när hon panikgråter sådär som vilken mamma som helst skulle göra inför det faktum att både man själv och barnen troligtvis kommer dödas. Musiken dröjer sig också kvar. När sluttexterna rullar och jag försöker greppa att det här faktiskt inte ”bara är på film” utan allra högsta grad verklighet får jag svindel.

Sen tänker jag på att vi stänger gränserna för folk som behöver hjälp. Sen tänker jag att om jag och mina barn hade behövt fly och ingen jävel hade sträckt ut en medmänsklig hand, hur hade det känts i magen? Sen tänker jag att INGEN som säger nej till att hjälpa flyktingar och ingen som tycker illa om människor på grund av annan hudfärg kan ha sett den här filmen. Dom kan inte ha sett Schindler´s list heller. Förintelsen, ägde den ens rum? Och sommaren 1994 hände väl viktigare grejer än ett folkmord i Rwanda? Sverige grävde ju guld i USA…

Tack för sparken i baken Thomas och Tomas!

P.S

En av filmens stora plus är insikten om hur lik Nicole Kidman Laura Linney är. I den här filmen ser dom ut som systrar. Detta kan även ses som ett minus om man inte gillar Kidman, men det gör jag. Jag gillar Laura Linney också.

Vad gäller P.S. som film så är den bra luddig. Kanske handlar det om en död man som reinkarnerats i en ung man (Topher Grace). Kanske handlar det om en före detta äkta man (Gabriel Byrne) som hade större problem än den före detta frun (Laura Linney) kunde misstänka. Kanske handlar det om svarsjuka två vuxna syskon emellan eftersom brodern (Paul Rudd) får hembakad paj av modern men systern (Linney) inte får det – och hon tycker inte ens om paj. Kanske handlar filmen om kvinnlig vänskap och rivalitet? Kanske handlar det om gummsjuka? Om svartsjuka? Jag vete fan faktiskt.

Filmen sågs i ett svep utan problem, den tickade på, jag hade rätt trevligt men var det meningen att jag skulle greppa någon röd tråd så var den här banan riktigt illa snitslad.

MEAN GIRLS

Mean Girls är en film som – har jag förstått – är jättestor och väldigt omtyckt i stora kretsar, alltså inte bara bland tonårstjejer, det finns en och annan medelålders man som trillat dit också. Den har till och med en egen dag: 3:e oktober!

För egen del har jag såklart vetat att filmen funnits men valt bort den och avfärdat den som simpelt tonårstrams. Nu har jag sett den och jag tycker faktiskt att det ÄR simpelt tonårstrams, dock kanske skönare förpackad, innehållande en samling skådisar som är bättre än ”normalt” och med ett mer välskrivet manus än man är van vid.

Tina Fey har skrivit manus efter Rosalind Wisemans bok och det är en trevlig dialog filmen igenom. Lindsay Lohan, Rachel McAdams, Lacey Chabert, Amy Poehler, Lizzy Caplan, Amanda Seyfried och Tina Fey själv har alla stora roller och ja, alla är riktigt bra.

Nu är det här en komedi och det är där filmen står och burnar på stället med handbromsen ordentligt åtdragen för jag tycker inte den är så himla rolig. Det är en form av humor som inte riktigt funkar på mig, jag tror det är den där ”mobbningskomiken” som känns sådär. Jag har så himla svårt att se det roliga i elaka människor även om det mesta ”rättar till sig” på slutet. Jag förstår att jag låter torr som fnöske nu men det bjussar jag på.

Trots detta är Mean Girls en betydligt bättre film än jag förväntade mig. Ett bra tidsfördriv men kanske inte så mycket mer än så.

SÅ SOM I HIMMELEN

”Jag vet inte varför jag återvände till min barndoms by. Ibland gör man saker man inte själv förstår.”

Orden är Daniel Daréus (Michael Nyqvist). Han är den där Store Kände Dirigenten Kay Pollaks film handlar om.

När jag hör honom säga dessa ord i inledningen av den där filmen känns det som att det är jag som pratar. Ibland gör man saker man inte själv förstår. Ja det gör man. Som att se Så som i himmelen en fredagskväll tillsammans med min mamma elva år efter att vi såg den på bio tillsammans och jag skämdes som en hund över hennes tjoande, ljudligt gråtande och skrikande ”BLOOOD! NÄÄÄ VA MYCKET BLOOOOD!”

Jag såg uppföljaren Så ock på jorden på Malmö Filmdagar i tisdags (min recension av den kommer på torsdag) men någon recension av första filmen fanns inte att hitta på min blogg. Så kan vi ju inte ha det! Därför sitter jag nu med en kopp kaffe, en ihopklämd C More-dammsugare och en mamma som redan en kvart in i filmen är asförbannad (”VAD HETER HAN? MORBERG? JAG KAN INTE SE DEN DÄR FAN LAGA MAT ENS, HAN ÄR EN JÄÄÄVEL, HAN FÖRSTÖR HELA FILMEN!”)

Jag tyckte om Så som i himmelen när det begav sig. Jag gav den en stabil trea i betyg då och känner mig faktiskt lite orolig för hur nutida jag ska se på filmen. Michael Nyqvist anno 2004 var 44 år och en hottie, en skådis som inte kunde stava till överspel på samma sätt som jag upplever honom i nya filmer. Frida Hallgren var trettio år 2004 men hennes Lena är (väl?) betydligt yngre än så? Å andra sidan utspelar sig uppföljaren blott några månader efter denna film slutat och då är Frida Hallgren fyrtioett… Well, ålder är ändå bara en siffra, eller hur var det?

Daniel (Nyqvist) återvänder i alla fall till sin barndoms norrländska by när han tvingas lugna ner sig arbetsmässigt efter en hjärtattack. Hans genomtänkta plan är att iklädd tunna dansmackor och höstjacka mitt i vintern köpa byns Folkskola, ett hus i avsaknad av värme och rinnande vatten. Smart kille det där. Full koll på klimatet i ett område i världen där han alltså är uppväxt. Jaha det är snö??? Jaha det är kallt?? Jahaaa, kanske att man skulle behöva sig ett element för att slippa hacka tänder om nätterna?

Lena (Frida Hallgren) sitter i kassan i byns matbutik. Öppen, glad och med en sprittande aura kommer hon nära alla människor hon träffar, hon pratar, lyssnar och har utsläppt oborstat hår och ett leende som smittar. Daniel blir betuttad i Lena, Lena fascineras av Daniel och runt omkring dom befinner sig byns mer eller mindre inskränkta invånare med prästen Stig (Niklas Falk) och allt-i-allo-butiksägaren Arne (Lennart Jähkel) i centrum.

Gabriellas (Helen Sjöholm) enda andningshål från sin alkoholiserade misshandlande make (Per Morberg) är repetitionerna i kyrkokören som Daniel håller i och deras förhållande är en bihistoria genom hela filmen. Gabriellas sång, du vet. Den där som fixar värsta hurven genom hela kroppen när Helen Sjöholm sjunger. Vilken jäkla scen det där är alltså!

133 minuter film passerar och jag tycker inte filmen är så pjåkig. Den funkar. Den håller. Dialogen flyter på, många av skådespelarna gör riktigt fina prestationer och jag tycker filmen förtjänar dom åtta guldbaggenomineringar den fick OCH oscarsnomineringen för Bästa utländska film. Det blev inga vinster dock.

Visst kan man titta med förstoringsglas och reta sig på både scener och manus om man skulle vilja (cykelscenerna borde ha klippts bort), visst kan jag tycka att det skriks osedvanligt mycket och visst gränsar det till jobbigt teatraliska frikyrkligheter ibland men jag tycker – förvånande nog – att filmen håller sig på ”rätt” sida hela vägen.

Kay Pollak har med Så som i himmelen gjort en film som förtjänar den klassikerstämpel den faktiskt har. Den förändrar inte min värld varken vid denna tittning eller förra men min mamma reagerade lika starkt på filmen nu som då. En av dom bästa filmerna som gjorts låter hon hälsa. Bara Forrest Gump, Den gröna milen, Grabben i graven bredvid och Stekta gröna tomater är bättre.

När jag såg filmen 2004:

När jag såg filmen 2015 (tre dagar efter att jag sett uppföljaren Så ock på Jorden):

Sofia, Henke och Jojje har också sett filmen.

JOHAN FALK 6: NATIONAL TARGET

Frank Wagner (Joel Kinnaman) hamnar mitt i handeln med estniskt amfetamin och GSI med Johan Falk i spetsen har fått nys på en känd estnisk maffialedare – en national target – som dom vill ha tag på, med Franks hjälp såklart.

Det här är Frank Wagners film, eller Joel Kinnamans om man så vill. Jävlar i helvete vad bra han är! Kärlekshistorien mellan honom och Marie (Ruth Vega Fernandez) är så hjärtskärande och det är speciellt en scen jag tänker på (den när han måste åka). Det är en kärlek jag köper fullt ut och den gör nog nästan lika ont i mig som den verkar göra i dom.

Seth Rydell (Jens Hultén) har en biroll i filmen men hans bror Felix (Anastasios Soulis) får lite mer plats. Han är bra och jag är inte ett dugg förvånad.

Johan himself har hamnat i nåt slags limbo i livet där varken arbetet eller privatlivet är sådär tipptopp. Han försätter sig i situationer där han förväntas agera med lojalitet och moral men han är mänsklig Johan och det är mänskligt att fela, i alla fall om man är beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande. Frågan är om han är beredd på det?

Att National Target landar på en fyra är helt och hållet Joel Kinnamans förtjänst. Det är stort skådespeleri  man får bevittna, mycket större än vad man kan förvänta sig och vad som är vanligt i en ”polisfilm”. Det säger en hel del om varför den här filmserien är så SJUKT bra. Den levererar på ALLA plan!

Manus: Björn Carlström
Regi: Richard Holm

CRASH

I mitt tycke är Crash en av världshistoriens konstigaste Oscarsvinnare.

För det första, Crash vann en Oscar för Bästa film 2006 fast filmen (enligt IMDb) är från 2004. För det andra, Crash vann en Oscar för Bästa film 2006 trots att Steven Spielbergs München, George Clooneys Good Night, and Good Luck, Bennett Millers Capote och Ang Lees Brokeback Mountain var dom andra nominerade i denna kategori.

Alla dessa fyra filmer är i mina ögon långt mycket bättre än Crash även om Crash inte på något sätt är en dålig film, den har bara ingen Oscarsaura.

Det kraschar liksom, i filmen alltså. Bilar krockar, förhållanden går sönder, rädslor och fördomar går i klinch. Kända ansikten blandas med ännu mer kända ansikten och episoder från diverse vardagsliv flätas samman. Jag tycker filmen är bra nu men  jag tycker den var ännu bättre när jag såg den 2005.

Det jag tycker bäst om med filmen är Sandra Bullock.

WE DON´T LIVE HERE ANYMORE

Mark Ruffalo, Naomi Watts, Peter Krause och Laura Dern – i samma film. En berättelse om kärlek, äktenskap och otrohet. Har man sett det förr? Ja det är klart, historien i sig är knappast ny, det är snarare skådespelarensemblen som känns fräsch.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om filmen, det bästa är att sätta sig ner och titta. Om någon av dessa fyra skådespelare intresserar dig är det anledning nog att se filmen, i alla fall om du är sugen på lite tidsfördriv som inte kommer stanna kvar nämnvärt länge i minnet. Jag såg den för åtta dagar sedan och filmen är i princip helt borta, samtidigt var den okej när jag såg den.

Haha, jag hade alltså inte kunnat spoila även om jag hade velat.

SPARTAN

Härom månaden skrev jag om tre filmer som Hollywoodlegenden David Mamet varit inblandad i (här är det inlägget) och här kommer en liten parentes till det inlägget.

Spartan är nämligen i allra högsta grad en David Mamet-film då han både skrivit manus och regisserat, en kombination som enligt mina djupgående studier sällan är helt lyckad.

Om du tänker dig vuxna män som leker krig, alltså inte roar sig med tönterier som paintball utan bara leker krig i största allmänhet i skogen iklädda kamo-kläder och allvarsam uppsyn, precis så börjar Spartan. Scott (Val Kilmer) är The Alfaman of the Alfamen, sitter på en stubbe och är förbannad, talar om för dom andra hur dom ska göra, vad dom ska säga, ser ner på dom för att dom inte orkar springa mer och det hela går ut på att ett gäng män i militärkläder jagar en väl sminkad kvinna över stock och sten.

Scenen hade kanske kunnat vara begriplig om den varit precis vad det ser ut som, ett gäng familjefäder som leker krig en ledig söndagseftermiddag, men så är inte fallet. Det är Secret Service som har en övning. Ja, precis, United States Secret Service, den polisiära organisationen som ska beskydda presidenten och dennes närmaste.

Det känns som om David Mamet suttit på sitt gubbrum och fantiserat ihop hur han tror att Secret Service arbetar. Den där hittipåvärlden genomsyrar hela filmen och jag tror inte på ett enda scenario, inte på en fläck. Okej att Val Kilmer spelar över så man tror det är på skoj (men det är det inte), det är en liten del av allt det usla, det jävliga är att varenda sekund av filmen är skrattretande genomrutten. Och det är en thriller vi snackar om här, det är ingen komedi, inte en spoof, inte ett familjedrama. Det är meningen att det ska bli spännande, att jag ska bry mig om den försvunna flickan som filmen handlar om, att Secret Service-männen ska kännas handlingskraftiga, intelligenta och trygga men ingenting av det fungerar. Det blir bara pannkaka, översaltad, understekt pannkaka med möglig sylt och sur grädde.

David Mamet, det dröjer ett tag tills vi ses igen. Jag behöver en paus.

MEAN CREEK

Den unge pojken Sam (Rory Culkin) får stryk i skolan av en tjock pojke vid namn George. Mobbaren George (Josh Peck) går runt med sin filmkamera och gör livet surt för många både fysiskt och mentalt och det verkar som att det inte går att få slut på eländet och göra nåt åt hans taskiga beteende.

Sam sitter med en iskall ärtpåse och försöker kyla ner huvudskadan samtidigt som han berättar för sin äldre bror Rocky (Trevor Morgan) om vad som hänt och tillsammans bestämmer dom sig för att ge igen. På nåt sätt måste dom få George att sluta vara en sån vidrig ursäkt till människa. Dom sätter planen i handling och involverar Rockys två vänner Clyde (Ryan Kelley) och Marty (Scott Mechlowicz från Eurotrip) samt Sams flickvän (Carly Schroeder) och självklart slutar det i en tragedi, hämndlystna planer har en tendens att göra det.

Mean Creek är en såndär film som borde göra så JÄVLA ont att se och grejen är den att halva filmen GÖR ont, den gör svinont, är sjukt bra och hemskt jobbig. Halva filmen alltså. När exakt halva filmen gått borde filmen lika gärna kunna ta slut men då hade den varit 45 minuter lång och klassats som en kortfilm. Å andra sidan hade det antagligen blivit väldens bästa kortfilm.

Det behagliga med filmen, om det nu finns något som är behagligt, är att ingenting är svart och ingenting är vitt. Ungdomarna är som ungdomar är, det finns inga änglar och det finns inga demoner. Det finns på ytan snälla kids som gör jävliga saker och det finns jävliga kids som under ytan är rätt snälla.

Svensk söndag: FRÖKEN SVERIGE

Moa (Alexandra Dahlström) är 19 år, politisk intresserad och väldans medveten om sin omvärld. Hon försöker leva som hon lär vilket i hennes fall blir ett veganliv fullsmockat med måsten och krav.

Hennes tre bästa tjejkompisar är precis likadana. Dom skriker högst i demonstrationstågen och avskyr alla som käkar på McDonalds som pesten. Till och med Conny-med-dreadsen (Sverrir Gudnason) som spelar trummor i polarnas band, när han ses med en Big Mac i handen får han sparken från bandet. Nån måtta får det ändå vara för hur skulle DET se ut, en bandmedlem som äter KÖTT? Dom andra killarna i bandet, Hector och Ola, spelas av Matias Varela och Sveriges svar på Michael Cera, Peter Viitanen.

Sara Kadefors manus innehåller en hel del matnyttigt förutom politiska ungdomar, kärlek, sex, otrohet, ångest och kamratskap, hon lyckas även få in att Moas föräldrar (Sissela Kyle och Magnus Roosman) är fosterföräldrar till Jens, en trasig kille, jämngammal med Moa. Det är en skön dialog i filmen, Alexandra Dahlström är mästerlig på att spela ”vanlig tjej” men det finns ett stort MEN. Moa pratar som en 12-åring, ser ut som en 16-åring, är 19 och bor i en egen lägenhet men hon verkar jobba väldigt lite. Var får hon pengar ifrån? Det är synd när filmen spretar såhär, det skulle inte ha behövt vara så. Moa hade kunnat bo kvar hemma, ingenting i filmen hade blivit sämre av det, bara lite mer trovärdigt.

Jag tittade på filmen med en tjej som är bulls-eye vad gäller dess målgrupp och hon hade samma invändningar som jag. Filmen är sevärd men inte trolig och vissa scener är riktigt bra. Vi har även enats om betyget. Jag tyckte en tvåa, hon tyckte en tvåa, alltså blev det en…tvåa.