Kategori: 2010

Publicerat

2010: MOBY DICK

Ja….jag säger då det. Jag känner mig som en surgumma med stödstrumpor när jag harklar upp lite snor i halsen och läser högt från baksidan på filmens fodral.

”Från skaparna av Mega Shark vs Giant Octopus och Titanic 2 kommer tidernas mest klassiska havsäventyr som du aldrig har sett det förut!”

Här måste jag pausa en stund. Det jag nyss läste var dagens sanning – om än med en komisk twist. Nej jag HAR aldrig sett detta förut och det är jag väldigt tacksam för. Jag fortsätter:

”Jättevalen Moby Dick tog kapten Ahabs ben i en av sjöhistoriens mest mytomspunna sammandrabbningar. Nu är Ahab tillbaka i en specialbyggd ubåt, redo att hämnas på sin gigantiska fiskfiende som åter sätter skräck på haven…”

Joråsåatteh sörru. En mandelkubb på det?

Publicerat

MEEK´S CUTOFF

En väldigt tyst liten film som handlar om just ingenting.

Fast det är inte sant. Meek´s cutoff handlar om mycket men kanske främst överlevnad, dock utan stora bokstäver. Men som vanligt när det handlar om denna typ av film funderar jag i andra banor än dom regissören och manusförfattaren kanske vill. Som hur det kommer sig att jag som civiliserad person 99 dagar av 100 har svarta kläder på mig och den hundrade dagen har något vitt och *skvimp* så har jag spillt ner mig lagom till frukostkaffet. Men kvinnorna på prärien som inte har tillgång till dusch och som bor/jobbar/går/kämpar i naturen dagarna i ända har fotsida vida klänningar i ljusa pasteller och dom är ALLTID RENA.

Så jag tittar på filmens Emily (Michelle Williams) och hennes med-strapatsörer och hamnar i tankar om tvättstugor, blekmedel och bajamajor.

 

 

Publicerat

INHALE

Jag klickar mig runt bland streamingsfilmerna hos Lovefilm och blicken stannar vid ett namn – Baltasar Kormákur.

Jag känner igen namnet men kan inte riktigt placera det och klickar mig vidare. Sen – ÅHÅÅÅÅ – tänds glödlampan på skallbasen och poletten trillade ner. Djupet. Det var ju han som regisserade Djupet och Djupet var en bra film och hur beige Inhale än känns, nu jäklar blir det Baltasar-movie-night!

Sagt och gjort. Jag andas in. Och ut. Jag brukar göra det ganska ofta, både lungorna och jag mår liksom lite bättre då. Filmen drar igång och med det även oråden.

Det äkta paret Stanton, Paul (Dermot Mulroney) och Diane (Diane Kruger) lever i varje förälders mardröm. Dottern Chloe (Mia Stallard) är i desperat behov av en lungtransplantation. Med tiotusentals lungsjuka på kö är det inte en lätt väntan, föräldrarna inser att snaran dras åt, det kanske inte går, organet dom behöver kanske inte kommer dyka upp i tid och dotters liv är i verklig fara.

Paul kommer på en fiffig lösning på problemet. Med familjens besparingar på fickan styr han kosan mot Mexico där det enligt uppgift ska gå att köpa sig ett organ. Inga direkta moraliska betänkligheter alltså och detta blir på nåt sätt extra konstigt då Paul jobbar som distriktsåklagare. Det kastas in några krystade scener mellan Paul och en man han ska åtala för att ha skjutit en snubbe som visar sig vara pedofil och snubben i fråga har ofredat mannens son.

Allt som vid första anblicken är en ond handling kanske inte är det. Det kanske finns en mänsklig baktanke bakom vissa brott. Allt detta känns enbart som att skriva mig (och alla andra som ser filmen) på näsan, som att det ska vara nåt slags ”bevis” för att Paul nånstans ÄR en schysst snubbe trots att han åker till The City Of Death för att köpa en kroppsdel av nån mindre värd människa för att rädda livet på dottern.

Det är ganska mycket med den här filmen som inte fungerar. Alla dessa fram-tillbaka-klipp mellan då och nu, dessa idoga kamerafilter som gör att Mexico ska upplevas som som helvetet på jorden, mycket som har med manuset att göra haltar betänkligt. Skådespelarmässigt är det också lite si och så. På pappret är det ganska starka namn med Diane Kruger som det i mina ögon mest intressanta men när det kom till kritan var det inte så många som levererade. Ska en film som denna fungera måste karaktärerna kännas trovärdiga och gör dom inte det måste dom åtminstone få mig att känna liiiiite med dom. Här? Näpp. Händer nada.

Att historien är ganska fånig är inte Baltasar Kormákurs fel. Så tänker jag, andas in, andas ut och går vidare i livet.

Publicerat

RED HILL

En av dom allra roligaste upptäckterna med Twitter var när jag började följa Sylvester Stallone. Satan, det var häftigt! Det är förresten fortfarande häftigt och framförallt är det en svindlande tanke att veta att han sitter där med sin mobil i sin kralliga näve och försöker få till sköna tweets precis som oss andra. Att han skriver som han pratar gör det bara ännu coolare. När han tar i skriver han med STORA BOKSTÄVER så det är superlätt att höra hans röst genom orden.

För ett par månader sedan började han läcka info kring filmen Expendables 3. Det twittrades om Wesley och att han ”calling SEAGAL this morning”. Sånt gör en sån som jag alldeles lycklig. Direktinfo från källan. Inga mellanhänder. Bara…stort!

Sen kom tweetet angående regissören. Stallone  skrev ”The director is an Aussie….” och genast kom det gissningar. Snubbar twittrade in förslag på Phillip Noyce, Russell Mulcahy, Paul Hogan (!?) och Greg McLean. Självklart kunde jag inte hålla mig. Jag måste ju svara.

”Jane Campion? ;)”

Jag vet, det är inte snyggt att skratta åt sina egna skämt men jag tyckte banne mig jag fick till det där. Hade det inte varit spännande om Jane Campion regisserade Expendables 3? Kom igen, säg inte att jag har fel, det hade varit ett filmhistoriskt mirakel om detta skett och en milstolpe i actiongenren. Jag fick självklart inget svar på mitt tweet men jag VET att han läst det, att han tänkt tanken att nåt miffo med flätor och hundnamn gissade på Jane Campion och måste vara efterbliven. Det är stort. För mig är det det.

Hur kom jag då in på detta här och nu? Vad har Red Hill med stallonetwitter att göra? Jo, jag ska berätta. Patrick Hughes är den gemensamma nämnaren. Han har regisserat kortfilmen Signs (finns att se på youtube, klicka här), han regisserade Red Hill och det är alltså han som är ”the aussie” som ska regissera Expendables 3. Ingen Campion alltså men väl en ung snubbe som Stallone handplockat och uppenbarligen tror på. Klart jag måste hyra Red Hill och se vad det är för tjomme och vad det är för film som imponerat så på min stora favvis.

Red Hill är en modern variant på spagettiwestern med skådespelare som pratar med australiensisk brytning. Ganska flyhänt filmat (flyhänt är ett bra ord, det är också ett ord jag inte kunde innan jag lärde känna Sofia), filmen känns ganska fräsch och lätt trots att jag vet att den är motsatsen – precis som yoghurtglass.

Fast jag säger nja. Jag röstar fortfarande på Jane Campion.

Publicerat

I SAW THE DEVIL

Jag gillar det här med att öppna en liten dörr och komma in i ett rum jag inte visste fanns.

För ett tag sedan såg jag den nya actionfilmen med Arnold Schwarzenegger, The last stand.  Filmen var regisserad av Kim Jee-woon, en sydkoreansk man som gjort bland annat A bittersweet life. När jag läste på lite om honom dök en titel upp som lät intressant, I saw the devil och av en slump ”sprang” jag på den på Lovefilms streamingstjänst. Sagt och gjort, en solig dag tog jag med mig datorn ut på balkongen, satte hörlurarna där dom hör hemma och begav mig in i sydkoreansk kolsvart hämndfilm när den är som allra allra bäst.

Fyra minuter in i filmen måste jag byta byxor. Jag blev så jävla rädd, jag hoppade en halvmeter av skräckfilmsljuden rätt in i öronen och trodde på riktigt att jag hade kissat ner mig. Jag såg sen att det var mitt fulla vattenglas som hade flugit upp i luften, jag måste ha fått en riktig hailarryckning på högerarmen och hjärtat slog som på en liten kanin. Det gjorde det flera gånger under filmens gång kan jag säga. Det här är ett spännande as till film, det är våldsamt på gränsen till vad som är vettigt, det är närgångna grafiska och väldigt snyggt gjorda sadistscener och det testosteronhämnas åt alla håll och kanter precis som det ofta gör på film när någons gravida fru blir brutalt mördad.

Kim Soo-hyeon (Byung-hun Lee) vet hur det känns att leva med smärtan och saknaden efter en älskad fru och sorgen efter det barn som aldrig blev. Han ger sig fan på att leta upp den som mördat frun och jakten på seriemördaren Kyung-chul (Min-sik Choi) blir både lång och jävligt blodig.

Min-sik Choi är banne mig ett unikum. Vilken skådespelare! Jag som trodde att jag sett hela hans mimik-repertoar redan i Oldboy misstog mig rejält. Han är vidrig den där karln och jag tvivlar inte på att han ÄR psykopat på riktigt i den här filmen. Självklart hjälper det till att jag inte känner till nåt om hans privatliv, jag har inte sett hemma-hos-bilder från hans hus i Seoul (eller vad han nu bor), jag vet inte vad hans barn heter. Jag vet bara att han är bland det mest uttrycksfulla som kan visas på film oavsett vem han spelar.

I saw the devil är ingen film för kräsmagade, ingen film för blodfobiker, ingen film för folk som redan innan tvivlar på människans godhet. Det här är tufft att se, jobbigt, vidrigt, hemskt men det är samtidigt väldigt väldigt bra. På gränsen till lysande faktiskt.

Publicerat

TINY FURNITURE

Hör du till skaran som fallit som en fura för TV-serien Girls? Är du en av dom som förstår hajpen kring Lena Dunham, seriens skapare och regissör och kanske till och med älskar den? Grattis till dig i såna fall. Då är Tiny Furniture en film för dig.

Tiny Furniture är nämligen en film av och med Lena Dunham. Flera av skådespelarna som känns igen från Girls är med i rollistan, precis som Dunhams egen syster Grace som spelar syster i filmen. Man skulle kunna tro att svågerpolitiken slutar där men nejdå, Lenas mamma Laurie Simmons fick också en roll – som mamma. Att den här filmen tidsmässigt kom två år före TV-serien gör mig riktigt glad.

Att Lena Dunham skriver manus, regisserar själv och lyckas få detta projekt finansierat innan hon gjort en framgångsrik och barriärbrytande snackis-TV-serie innebär att det finns filmbolagsfolk med både hjärna, hjärta och tillgång till checkblocket som är skönt modiga och sånt gör mig nästan… lycklig.

Det som gör Lena Dunham så udda är att hon inte är udda, hon ser ut och beter sig som en helt vanlig tjej och sånt ser man inte på film dagligdags direkt. Filmens huvudkaraktär Aura är precis lika spretig och osäker och fundersam och humörsvängande som vilken ungdom som helst. Tankar på framtiden, vem är jag, vad ska det bli av mig, när kommer jag träffa mannen i mitt liv, hur ska jag göra för att tycka att livet är kul?

Tiny Furniture är på många sätt en osminkad film som visar alla sidor av ett vanligt liv och på det sättet är filmen fungerande, bra och viktig men att en film är fungerande, bra och viktig är inte alltid samma sak som att den är underhållande och håller hela vägen. Tiny Furniture är liksom inte underhållande på samma sätt som Girls och kanske beror det på formatet. Girls-avsnitt på dryga tjugo minuter är en sak, en långfilm en annan.

Lena Dunham ska ha all cred i världen för att hon försöker göra världen till en bra mycket lättare plats för alla tjejer som är så twistade i skallen att vi tror att vi inte duger om vi inte är real-life-photoshoppade dygnet runt. Det är ju bullshit. Hur många snubbar tror att dom behöver vara det för att vara okej? Jag gissar på….inga.

Publicerat

EVERY DAY

Det är nåt visst med filmer som handlar om vanliga människors vardag. Om det här med att vara någons man eller fru, om att ha barn eller vara barn, om att handskas med åldrande föräldrar, med sitt eget åldrande, med att ens barn är gay eller gillar att spela fiol.

När såna här filmer görs på ett bra sätt är dom oftast väldigt trivsamma att titta på. Handlingen passerar som ett rinnande vatten, man känner igen sig eller är tacksam för att man inte gör det. Kanske lär man sig nåt nytt på kuppen.  Men det som slår mig när jag ser Every Day är att det är som att ha sällskap i soffan av en kompis. Det är mysigt, det är lugnt, ingen behöver förställa sig och låtsas vara någon den inte är. Man bara sitter där, pratar lite, kanske fikar lite med en ostmacka eller nåt. Det är harmoniskt.

Att Every Day fungerar så pass bra som den gör tror jag beror mycket på skådespelarna. Helen Hunt som mamman och Liev Schreiber som pappan är ett bra par. Ezra Miller är den homosexuelle storebrorsan och Skyler Forgang den charmiga lillebrodern som ser ut som en liten krullhårig variant av Maggie Gyllenhaal. Eddie Izzard spelar den högljudde och frispråkige chefen och Brian Dennehy en nedkissad, gammal och bitter morfar.

Jag tycker om filmen och jag tycker om alla karaktärerna. Det är ingen hejsanhoppsanslut med ballonger och konfetti, det är inga överdrivna gester eller onödiga twister, det är en fin liten film med fin musik som handlar om det finaste som finns: det vanliga livet, sånt som det är för dom flesta av oss.

Kanske känns betyget orättvist snålt men det är det inte. En stark trea för en film i den här genren är bra. Det är ingen film jag gärna ser om, det är ingen film som förändrar mitt liv men den är stabil och mysig. Alltså en trea.

Publicerat

FOUR LIONS

När jag stoppar den här filmen i DVD-spelaren minns jag att jag läst om den hos Flmr för länge sedan och det jag minns är att jag trodde jag läst en hyllning. Nu har jag dubbelkollat och kan verkligen inte hävda att 3/5 är en hyllning (hur gärna jag än vill lita på mitt minne) men med facit i hand är Flmrs trea betydligt högre än min syn på filmen.

Det är klart jag tror att Four Lions är en rolig film. Alltid när det står en massa oneliners på fodralet av typen ”EXTREMT ROLIG”, ”SMART KOMEDI”, ”SKRATTFEST” i kombination med en massa plus, getingar och amelia-a:n så får man förväntningar hur mycket man än försöker slå bort dom. Jag slog och slog men det hjälpte inte. Jag tyckte inte filmen var rolig.

Jag tycker man kan – och får – skämta om allt, även om svartmuskiga terrorister men en historia blir inte per automatik humoristisk bara för att man fokuserar på en liten klunga hjärndöda män med som superkorrekt brittisk accent kämpar för att bli självmordsbombare. Filmen är inte dålig men en komedi som inte är rolig kan liksom inte få godkänt hur gärna jag än vill.

Om jag nu ens vill.

Publicerat

TEMPLE GRANDIN

Jag börjar med lite snustorr fakta.

Temple Grandin föddes i USA 1947. Hon är forskare inom husdjursvetenskap och har kallats ”den akademiska världens mest välkända autistiska forskare”. 2009 utsågs hon till agronomie hedersdoktor vid Sveriges lantbruksuniversitet för sitt arbete för att främja djurens välfärd. *

Som sagt, hon är alltså autistisk och hon är otroligt intresserad av djur, en kombo som visade sig vara ett lyckokast. Till slut. Det var ingen räkmacka för Temple att nå dit, det kan man inte säga och i filmen om (en del av) hennes liv får jag en inblick i hur hon hade det som en extremt annorlunda kvinna på den amerikanska landsbygden.

Hon bor en sommar hos sin moster (Catherine O´Hara), får hjälpa till att sköta djur och gård när (antar jag) hennes mamma (Julia Ormond) behöver avlastning. Det sista är bara ett antagande men jag tyckte mig inte få någon annan förklaring till varför Temple fick ett sommarboende.

Det här är egentligen en TV-film och som sådan är den riktigt bra. Claire Danes är tillräckligt porträttlik en ung Temple, inte perfekt, Danes är alldeles för ”grundsöt”, men hon lyckas få mig att hamna i känslan att det är den autistiska Temple jag ser med alla sina fel, brister och begåvningar. Jag tycker om den här lilla filmen, den var mysig på ett skönt sätt. Sevärd men inte så minnesvärd.

* Fakta hämtad från Wikipedia

Publicerat

COLUMBUS CIRCLE

Såna här filmfodral kan få mig att hyperventilera om jag är på det humöret. Jag blir alldeles lycklig. Dom många bilderna på halvstora skådisar i rektangulära fält vittnar oftast om en välgjord thriller och när jag sen sätter på filmen och ser förtexter med flygande pusselbitar och spännande musik då är glädjen fullkomlig.

Abigail (Selma Blair) bor i ett lyxigt bostadskomplex vid Columbus Circle i New York. Hon har inte lämnat lägenheten på många år och det är tydligt att någon form av övergrepp och svek från föräldrar ligger bakom det beslutet. Hon verkar inte lida någon som helst brist på pengar och låter mest dagarna gå bland sina fina möbler och dyr konst.

Lägenheten rakt över hennes blev ledig när en gammal dam hastigt gick bort och ett par, Lillian (Amy Smart) och Charles (Jason Lee), var snabba som huggormar med att köpa lyan. När Abigail hör en massa oljud från deras lägenhet, tittar i dörrhålet och ser en sönderslagen Lillian krypa ut från lägenheten släpper hon i henne. Det är den första mänskliga kontakten på flera år och hon tycker det är jobbigt men kan inte blunda för misshandeln. Hon har ju själv varit där.

Första halvan av den här filmen är sjukt bra, alltså sjuuukt bra. Den är spännande och känns smart, skådisarna sköter sitt jobb och både Selma Blair och Giovanni Ribisi (som polisen Frank Giardello) är härliga att se. Tyvärr håller filmen inte hela vägen, den sackar, twistarna kommer för tidigt och det blir liksom rabarbersvaj in i mål. Men ändå, eftersmaken är helt okej.

Publicerat

LOVE CRIME

Eftersom jag är en person som lider av en överdos av mansförakt är det ibland skönt att se kvinnor på film som beter sig som riktigt psykopatiska suggor. Här är det Kristin Scott Thomas som än en gång pratar franska och än en gång faktiskt imponerar en smula på mig, kanske en del på grund av språket men också för att hon är riktigt bra på att spela badass bitch.

Christine (Scott Thomas) är chef på ett stort företag och styr allt med järnhand. Hennes närmaste medarbetare Isabelle (Ludivine Sagnier) är otroligt ambitiös, målmedveten och en riktig lojal arbetsmyra. Att Christine inte nått toppen enbart på egna meriter står ganska snart klart då hon samvetslöst och manipulativt snor Isabelles idéer och tillskriver dom sig själv.

Christine lever ihop med Philippe, en man hon har ett gäng hållhakar på och denne Philippe kan inte hålla tassarna borta från Isabelle. Om det blir krångligt? Mmmmm. Om det blir komplikationer? Aaaaaaaa. Om det blir trinageldrama och lite ond bråd död? Jomenvisst sörru.

Love crime är en film som faktiskt är ganska smart, dock inte så smart som den hade kunnat vara. Den är klurig men den saknar twist(-ar), eller så tror dom som gjort filmen att dom lyckats twista till det, jag vet inte. Jag hade inga svårigheter att tänka ut slutet men sett till det stora hela så gjorde det inte så mycket. Filmen funkade, den var rätt engagerande hela vägen och skådespelarna gjorde sitt jobb.

Det är inget jag gör vågen åt och det är inget jag kommer ta till mig som ett av dom starkaste filmminnena i mitt liv men det var en schysst film och – som sagt – psykopatiska kvinnor får för lite plats i dom kulturella finrummen. Ja, i fulrummen med. Dom psykopatiska männen däremot, dom knölar sig in banne mig överallt.

Filmen går att streama på Lovefilm.

Publicerat

HESHER

TV-serien Två och en halv män goes sopstation, där är filmen Hesher.

Där TV-serien har Alan (Jon Cryer) har filmen den trasiga ledsna ensamstående pappan Paul (Rainn Wilson). Där TV-serien har den lille pojken Jake som inte är så liten längre (Angus T. Jones) har filmen T.J (Devin Brochu), en skolpojke som försöker klara sig själv då han inte har så många andra att förlita sig på med en pappa som inte orkar och en farmor som gör sitt bästa som inneboende hemma hos dom.

I TV-serien Två och en halv män finns också Charlie (Charlie Sheen) och Walden (Ashton Kutcher), snygga men kanske inte så vettiga grabbar. I filmen Hesher finns Hesher (Joseph Gordon-Levitt), en ung man i långt smutsigt hår, fills som en gång i tiden var vita men nu snarare liknar en andra hud och hemmafixade tatueringar. Han hatar typ allt och alla, sig själv inkluderat och han ses mer sällan med kläder än utan.

Dessa tre män i olika storlekar möts på ett minst sagt udda vis och Hesher flyttar liksom bara in hos Paul, T.J och T.J´s farmor. Det är som att dom alla står på ruinens brant och det finns bara två alternativ: hoppa eller backa som fan.

Jag är glad att jag hittade den här filmen. Den är fin. Den visar ensamhet och ledsamhet från flera olika håll och trots att filmen är överdriven så känner jag med och för dom alla tre. Jag vill dom väl, jag vill att det ska gå bra, att det ska sluta lyckligt.

Joseph Gordon-Levitt ser ut som en ung Keanu Reeves i sitt lortiga hårsvall och det skulle inte förvåna mig om vi får se dessa två som bröder i en film framöver. Rainn Wilson spelar inte, jag tror att han sitter där i fåtöljen och är sig själv. Smutsig, skäggig, flobbig och vilsen. Han är duktig. Trovärdig.

Unga killen Devin Brochu är precis så vanlig som han behöver vara för att filmen ska fungera. Han är en skolpojke, han skulle kunna vara vem som helst, vilken liten grabb som helst som just förlorat sin mamma. Den kvinnliga karaktären spelas av Natalie Portman i stora glasögon och faktiskt, hon ser också ordinär ut. Det borde inte kunna gå men det gick.

Tänk så mycket film som går att få till med lite vilja, hjärta, hjärna och ett skapligt manus.

Filmen går att se gratis på Voddler om du har Voddler Plus.

Publicerat

BRÖLLOPET

Här är det lätt att bli lurad känner jag.

Vid första anblicken är Bröllopet en såndär typisk hollywoodsk bröllopsfilm, en sån som Jennifer Lopez borde ha varit med i, eller Kate Hudson, typ. En såndär film där alla är snygga och stråkarna spelar på alla våra mest romantiska känslor och det finns nån svinrik släkting i bakgrunden som inte tycker att en räkning på 15000 dollar för krämfärgade rosor är nåt att höja på ögonbrynen åt.

Nu är inte Bröllopet en sån film, inte alls faktiskt. Bröllopet är mer av en indiefilm, nåt som Wes Anderson hade kunnat filma med vänsterhanden. Det är unga smala män i farbrorkläder, det är hipstermustascher och lågmält plinketiplonkmusik och folk som pratar så snabbt så  att man inte ska hinna tänka efter hur ytligt allt det där djupa snacket egentligen är. Det handlar om manlig vänskap, om olycklig kärlek, om att vara lite fel, om längtan och om den där känslan av att ge sig fan på nåt och genomföra det.

Jag vet inte riktigt under vilken tidsperiod den här filmen ska utspela sig och det kanske inte spelar någon roll egentligen, det som spelar roll är att karaktären Sam Davies (Michael Angarano) är ett riktigt pain in the ass. Han har en röst som får min hjärna att vilja tömma sig själv på innehåll och extra illa blir det eftersom jag tittar på filmen på datorn med hörlurar. Sen att Uma Thurman ska vara denna lilla pratglada ekorres ex-flickvän, haha, aldrig i fucking LIVET att hon skulle vara det. Jake Johnson (Nick i New Girl) är den enda jag inte retar mig på i hela filmen, alla andra är jättejobbiga och icke trovärdiga alls.

Nu är inte filmen så usel att den är otittbar – tyvärr. Jag kunde inte förmå mig stänga av, jag trodde hela tiden att det skulle vända, att den skulle bli bra – eller åtminstone bättre – men näpps, det blev den inte. Den höll sig på en svag tvåa rätt igenom.

Suck. Uma Thurman. Det är svårt att se henne såhär och ha Kill Bill i bakhuvudet. Hon har verkligen passerat bäst-före-datumet, OM det nu inte blir en Kill Bill 3 för då tror jag på henne igen.

Publicerat

MARIA WERN – Stum sitter guden

Eftersom det känns som jag är inte i ett stim av ganska rackiga svenska kriminalfilmer tänker jag ge mig på en serie som jag missat/avstått/blundat för helt fram tills nu.

Böckerna om visbypolisen Maria Wern är skrivna av gotländskan Anna Jansson och det är lika bra att jag erkänner direkt: jag har inte läst en enda av dom. Varför jag inte sett filmerna när dom gått på TV beror på att dom gått på megareklamkanalen TV4. Jag vill försöka behålla min mentala balans och undviker därför all form av tittande på reklam-TV-kanaler – vilket är något filmer som denna ska vara glada för. Ständiga avbrott är inte positivt för någon film, än mindre sådana som man kanske är lite tveksamt inställd till från början.

Den första av Maria Wern-filmerna heter i alla fall Stum sitter guden och handlar om ett ritualmord som ska försöka lösas av den ensamstående mamman (änkan?) Wern och hennes gotländska kollegor mitt under midsommarhelgen. Wern är fint spelad av Eva Röse och övriga roller spelas av skådespelare som kan sitt jobb och inte retar upp mig i onödan. Det enda som retar upp mig är att deckargåtans lösning presenteras redan i halvtid för alla som har en syn någorlunda mer skarp än Stevie Wonders och mitt hopp stod till att jag skulle ha sett fel men icke sa Nicke, jag såg rätt och det blev ingen twist.

Det filmen lever på är genuina skådespelare och jag tror att serien som sådan kan så ett frö i mitt svenska filmhjärta om jag orkar ta mig igenom ett par till av delarna. Jag kanske gör det, det är i alla fall sommar och kraven på meningsfulla filmer som ger mig minnen för livet tonas ner.

Jämför jag Maria Wern med Sebastian Bergman i Den fördömde så väljer jag Wern tio gånger av tio.

Publicerat

DEN FÖRDÖMDE – Första kriminalfallet

När den här filmen ramlade ner i mitt brevinkast, fint förpackad i ett Lovefilmkuvert, då blev jag väldans perplex. Vad är det här? Har jag klickat fel eller vadå? En film om den sextonårige försvunna Roger, en film om Västerköpingspolisen med Torkel Höglund (Tomas Laustiola) i spetsen och den trasige kvinnotjusaren och gärningsmannaprofileraren Sebastian Bergman (Rolf Lassgård) som filmens absoluta huvudperson.

Rolf Lassgård + svensk polisfilm = varför har jag velat hyra denna? Jag minns inte och det är jobbigt men jag stoppar ändå filmen i spelaren och DÅ minns jag. Regi Daniel Espinosa. DÄR var orsaken.

Jag la upp den här på hyrlistan efter att jag sett Safe house på bio. Daniel Espinosa är en intressant regissör och med tanke på det lyckade Snabba cash-resultatet tänkte jag (nog?) att vem skulle kunna göra en ordinär polisfilm spännande och sevärd om inte han. Så hamnade Den fördömde i min brevlåda och vidare in i mitt medvetande, lite långsökt kan man tycka men långsökt i dessa sammanhang behöver inte vara fel – OM det nu inte är så att Rolf Lassgård är ett fejs på fodralet vill säga.

Jag fastnar lite i den grejen tyvärr. Filmen puttrar på och det är inte SÅ pjåkigt, Hans Rosenfeldt och Mikael Hjorth har skrivit manus och dom är gamla duktiga rävar om sällan misslyckas (hallå, Rosenfeldt skrev Bron!) men varför varför varfööööör måste det gå sån tråkig inflation i skådespelare, varför MÅSTE samma gamla uvar vara med jämt? Rolf Lassgård som huvudrollsinnehavare gör inte att filmen hamnar på mitt pluskonto och jag är tämligen övertygad om att det finns många svenska gladtjocka svettiga män i övre medelåldern som hade kunnat få Lassgårds roll men nejdå, ICKE, det ska vara som det alltid har varit, punkt och amen på det (jag måste dock tillägga att mitt filmtittande sällskap inte höll med mig om detta, för honom var och är Lassgårds närvaro en ren njutning men jag väljer att skriva detta inom parentes då jag inte tar så allvarligt på just DEN åsikten).

Så för mig är manuset okej och skådespelarna har överlag en hel del övrigt att önska (en del typ JÄTTEMYCKET). Daniel Espinosa då, räddade han den halvsega flintasteken? Nej, jag tycker faktiskt inte det.

Daniel Espinosa har ett sätt att framåt-och-bakåt-klippa/filma som gör mig skitirriterad. Om en scen börjar och saker händer så klipper han in skeenden från nästa scen i den just pågående scenen och det gör att all eventuell spänning/fokus från aktuell scen försvinner. Det blir bara hattigt. Jag trodde att det var en barnsjukdom, något som skulle växa bort ju fler filmer Epinosa fick göra men istället verkar han ha gjort detta till sitt signum. Sen ÄR det svårt att göra en mumsig mysig lördagmiddag av en flintastek alldeles oavsett såser och andra tillbehör.

Filmen finns att hyra här.