Röd lördag: RED LIGHTS

Finurliga övernaturligheter med Robert De Niro, Sigourney Weaver, Cillian Murphy och Elizabeth Olsen. Låter rätt okej va? Intressant rollista och den spanske regissören som gjorde Buried (med Ryan Reynolds) bakom spakarna. Rodrigo Cortés heter han. Allt känns fine så långt. Att filmen bara har sju år på nacken och att jag inte hört så mycket som en ekorre viska om den kanske borde få mig på andra tankar men nej, jag tror gott om filmen tills motsatsen är bevisad.

39 kronor kostar det att hyra denna film på Itunes. Jag får ha filmen i 48 timmar. Kan se den hur många gånger jag vill under två dygn. Lyxigt va? Nu visade det sig att det enda som var lyxigt med dessa 48 timmar var att då jag somnade hela tiden tog det mig två dygn att ta mig igenom filmen. Måste ju jobba lite mellan varven också. Fast, ärligt talat. Hur jag än vrider och vänder på den här filmen så ÄR. DEN. INTE. BRA.

Tom Buckley (Cillian Murphy) är assistent till psykologen Margaret Matheson (Sigourney Weaver) och tillsammans utreder dom paranormala händelser, försöker sätta hittipåfolk som luras med att dom är synska men i själva verket har en massa kameror och bakgrundsfolk som hjälpredor i svindleriet. Matheson har nånslags antagonist i den blinde klärvoajanten Simon Silver (Robert De Niro) som nu, oförklarligt och efter 30 år, är på tapeten igen.

Det här är en film som har ett manus av servettstorlek (precis som Buried) men utger sig för att vara nåt slags smart skrivet mastodontberättelse i åtta IT-tjocka delar (och då menar jag åtta IT/Det-böcker där både del 1 och del 2 är komprimerade). Slutresultatet blir att någonting som lovar tjockt levererar lövtunt och luckorna i manus är Marianergravsdjupa. Jag blir nästan förbannad för att det är så uselt genomfört alltihop. En film som Sharknado 3 utger sig inte för att vara Oscarsmaterial, alltså blir man varken besviken eller arg när det är kass, men Red Lights är den totala motsatsen. Lägg. Inte. Ner. Något. Varken. I. Kronor. Eller. Minuter. På. Den. Här. Smörjan. Tack för mig. Hej.

 

 

.

Nästa lördag kommer en annan film med rött i titeln. Förhoppningsvis en bättre sådan.

Röd lördag: RED DAWN


Dagens film är en remake på filmen Red Dawn (Röd gryning) från 1984, en film med en rollista som kan få alla oss 80-talsfreak att gå ner i blöt spagat: Patrick Swayze, Lea Thompson, Charlie Sheen. Jennifer Grey, C. Thomas Howell, Harry Dean Stanton och Powers Boothe.

I 1984-filmen är det tredje världskriget som verkar vara nära ett utbrott när Sovjetunionen attackerar USA och vi får följa ett gäng (mestadels) ungdomar som försöker hålla fortet i en liten stad i mellanwestern. I 2012-års version är det Nordkorea som invaderar USA och dom unga grabbsen i grannskapet med hemvändande U.S Marine Jed Eckert (Chris Hemsworth) i spetsen ska försöka bringa ordning och reda samt, så gott det går, slå tillbaka.

En sak som filmen har som ett plus är Chris Hemsworth i helt rätt roll. Han är trovärdig som militär och han den auktoritära vuxenpersonen i det för övrigt unga gänget. Han pratar med släpig men tydlig röst, ungdomarna lyssnar när han säger sanningar som ”när man slåss på sin egen bakgård, för sin egen familj så är det inte lika hårt och det ger mer mening”. Okej, kalla mig Fiffi Frågetecken för jag fattar inte ett jota men vad gör det, han får ungdomarna med sig. ”Det här är bara ett ställe för dem men för oss är det vårt hem”. Rimligt ändå.

Annars tycker jag hela filmen är ett enda stort frågetecken gällande existensberättigande. Varför gjordes det en remake på just denna historia? Behövdes det verkligen? Verkligen?!?! I min värld är det ett stort och entydigt no-no. Jag får kräksmak i munnen då dom überpatriotiska flosklerna liksom aldrig slutar komma. ”Vi ärvde vår frihet, nu är det upp till oss att slåss för den”. JAG HÖR DIG CHRIS, JAG HÖR DIG.

Det är fullt möjligt och kanske mer förståeligt om/att det här är en film amerikanare kan ta till sig. Resten av världen borde sitta med en bekymmersrynka mellan ögonbrynen precis som jag och räkna på vad 65 miljoner dollar hade kunnat för nytta som bistånd till något fattigt land istället. 8 067 600 000 vattenreningstabletter eller 4 482 759 vaccinpaket från Unicefs webshop till exempel. Vill man inte spy litegrann, vill man inte det?

 

 

Filmen finns att se på Netflix. Bland annat. Här kan du läsa mer om Röd lördag-temat och filmerna som varit med.

LIBERAL ARTS

Han spelade Ted i How I met your mother, ja det gjorde han, Josh Radnor. Jag som inte har sett så mycket av just den TV-serien känner ändå igen hans fejs från några mer eller mindre kända romantiska komedier. Han har nämligen ett sånt fejs, ett fejs man minns. Och dagens film är alltså hans film, egentligen i alla sätt som går. Han har skrivit manus, han regisserar själv och han spelar den manliga huvudrollen. Aka, hans film.

Här spelar han Jesse Fisher, en 30-nånting-typ-åring som blir bjuden hem till sin studentstad för att gå på en professors avtackningsfest. Professorn heter Peter Hoberg (och spelas av Richard Jenkins). När Jesse är på plats hemma hos Peter möter han föräldrarna till Zibby (Elizabeth Olsen), en collegestudent som han sedan lär känna lite bättre och blir våldsamt förälskad i.

En mysig liten romcom alltså? Ja, det är det faktiskt. Lägg till Allison Janney och Zac Efron till rollistan också så får du en mycket välspelad liten mysfilm att se om andan faller på.

Filmen finns att se på SvtPlay tom 7 maj 2018.

SOVER DOLLY PÅ RYGGEN?

Ett litet anspråkslöst klick på Netflix och så sitter man framför den danska filmen med den hemska titeln Sover Dolly på ryggen?och undrar vad tusan som händer. 1930-talet ringde och ville ha tillbaka sin kvinnosyn och 1950 ringde och ville ha tillbaka sin mansdito. Herrejävlar så omodernt detta är även om det är inlindat i något så pass nytt som rätten att som kvinna skaffa barn alldeles på egen hand med hjälp av en spermadonator.

Anne (Lene Maria Christensen) längtar efter barn och löser problemet. Hon blir gravid men får panik eftersom hon är ett ”kontrollfreak” och plötsligt (ja, plötsligt!) kommer på att hon ju inte vet vem pappan är! Herregud, nu är det en tokrolig fars på gång när hon (med hjälp av en väninna) ska hacka donationscentrets receptionsdator för att ta reda på adressen till pappan. SOM OM DET FUNKAR SÅ??

Jaja. Anne får i alla fall reda på adressen och bestämmer sig för att uppsöka mannen. Det visar sig att det bor en riktig low-life-sucker-galenpanna-idiot-världelös-skithögs-sköldpaddsägande-dolly-parton-fan-som-aldrig-borstar-varken-håret-eller-tänderna där vid namn Gordon Dennis (Nikolaj Lie Kaas). Anne å andra sidan är en framgångsrik TV-personlighet som har ordning och reda på både boendet och ekonomin och längre bort på skalan från henne än Gordon går fanimej inte att vara.

Men Anne biter ihop. Hon vill ta sig in i hans liv, lära känna honom, äta middag med honom, ligga med honom och hela tiden tänker jag att VARFÖRDÅÅÅÅÅ??? HAN ÄR BARA ÄCKLIG. BARA BARA ÄCKLIG. Men Anne lyssnar inte. Hon kör på ända tills hon blir överbevisad. Och börjar dejta den perfekta grannen som verkligen är perfekt på alla sätt men så perfekt att han blir tråkig och då märker hon att hon saknar troll-Gordon och gör slut med grannen, föder barn, letar upp Gordon igen, visar dom stinna nybliven-mamma-brösten på offentlig plats och då faller Gordon som en fura såklart. Killar gillar bröst det vet ju alla höhöhö.

Fy fan vilket jävla skräp! Manuset är skrivet av Christian Torpe och Marie Østerbye och dom båda verkar ha fortsatt arbeta inom detta skrå även efter den här filmen. Det går inte ens att skylla slutresultatet på en manlig regissör med sunkig kvinnosyn. Regissören heter nämligen Hella Joof och är mig veterligen kvinna.

Filmen finns att se för den masochistiskt lagda på Netflix.

Skräckfilmssöndag: THE HAUNTING OF HELENA (2012)

Sophia (Harriet MacMasters-Green) flyttar in med sin lilla dotter Helena (Sabrina Jolie Perez) i ett hus. Helena är i den åldern då mjöltänderna börjar ryka och tandfén introduceras. Hon tappar sin första tand och hon tappar sin andra. I samma veva börjar hon prata om någon som bor i hennes antika klädskåp. Helena själv verkar inte rädd men Sophia undrar vad det är som pågår. Vad är det som hänt i huset? Vem är det Helena ser och varför i hela helsefyr samlar hon tänder till denne någon?

Jag måste förklara en sak om den här filmen. Första halvan såg jag tittandes på en Ipad i sängen sent en natt. Jag hade hörlurar och skärmen var en anings för nära mina ögon. Det var kanske det bästa sättet att se den här filmen MEN det var inte bra för mina nerver eller för den hoppfulla nattsömnen. Jag stängde således av efter halva, jag var helt enkelt för rädd.

Andra halvan av filmen såg jag på stora TV:n en vanlig kväll med andra människor i lägenheten som pratade och pysslade. Det är därför inte så svårt att förstå varför jag tyckte första halvan var mycket starkare än den andra, jag såg dom under så totalt olika omständigheter att det nästan blev som två filmer i en.

Men det jag måste ge filmen som ett stort plus är att trots att manuset inte bygger på något nytt under solen (stort hus, ensamt, natt, märkt, mardrömmar, tokig möbel, demoniserad liten dotter, döda människor som är vita i ansiktet och har suddiga konturer) så har den ändå något som funkar otroligt bra på min älskade skräckfilmsnerv. Jag tycker nämligen filmen är läbbig. Tänder är aldrig kul, inte på det här sättet. Utdragna, blodiga, det är fan inte najs.

Visst har även denna film sin beskärda del av det som kallas jumpscares och det kan även jag understundom tröttna rejält på MEN under första halvan av filmen leviterar jag tamejfan från sängen ett par gånger. Å andra sidan, andra halvan av filmen är inte alls lika otäck. Så om första halvan är en stark fyra och andra halvan en okej tvåa så kan inte slutbetyget hamna på något annat än en riktigt bra trea.

Nästa söndag kommer det en ny skräckis här på bloggen. Bra va? Och denna film kan du se på Netlix. Kalas va?

A LATE QUARTET

Vad sägs om en film med skådespelarkvartetten Philip Seymour Hoffman, Catherine Keener, Mark Ivanir och Christopher Walken?

Vad sägs om att dom spelar fyra musiker, medlemmar i en världskänd stråkkvartett, Fugue String Quartet? Fyra starka personligheter, alla vill vara i centrum, dom har känt varandra länge. Vad händer när en av dom blir sjuk, när Parkinsons sjukdom knackar på dörren, när balansen förändras och det äkta paret i kvartetten får problem?

Det är den New York-baserade israeliska regissören och manusförfattaren Yaron Zilberman som ligger bakom den här filmen, vi hör den svenska mezzosopranen Anne Sofie von Otter på soundtracket och Twin Peaks-kompositören Angelo Badalamenti har skrivit filmmusiken. Vad säger man? Hela filmen andas toppkvalitet.

Jag kan förstå om du som läser detta och som följt bloggen genom året kräks åt att läsa om min beundran för Philip Seymour Hoffman ännu en gång men jag kan inte lägga band på mig. Han ÄR ett unikum. Jag som trodde att jag sett honom agera på toppen av sin förmåga SÅ många gånger förut, i SÅ många filmer, jag blir helt blown away av honom här. Att det här är samma person som skrämt skiten ur mig i Mission Impossible III, som fått mig att vika mig av skratt i Along came Polly, som fått mig att äcklas i Happiness, känna ensamhetspanik i Love Liza och bli nervös i The talented Mr Ripey, det är otroligt. Känslorna han lyckas få fram här känns så äkta att dom inte verkar spelade. Alls.

A Late Quartet är en mycket fin film och värd betydligt mer än dom 19 kronorna jag hyrde den för på Itunes.

 

SEVEN PSYCHOPATHS

När Martin McDonagh kallar då kommer man. Det är alldeles tydligt.

2008 skrev och regisserade han filmen In Bruges, en film det är stört omöjligt att inte tokgilla. Brendan Gleeson och Colin Farrell var en alldeles bedårande duo där. 2012 var det dags igen att fråga Colin Farrell om han ville ha en huvudroll och denna gång är det Sam Rockwell som är hans närmaste man med Christopher Walken och Woody Harrelson som starka birollskaraktärer.

Jag tror inte NÅN kan säga nej till Martin McDonagh, i alla fall inte nån som är smart och som bryr sig om sin karriär. Denne Martin är nämligen en filmskapare som kan det här med att göra ”riktig film” och som inte lämnar nåt i manus åt slumpen.

Här är det Marty (Colin Farrell) som spelar en författare som försöker skriva ett filmmanus som han gett titeln Seven Psychopaths. Men han behöver få ihop en story och han behöver hitta underlag att basera sina psykopater på. Det är där Sam Rockwells Billy kliver in. Han är inspiratör, han är excentriker OCH han kidnappar hundar. Nu har kan skitit i det blå skåpet då han kidnappat Charlies (Woody Harrelson) hund och HAN tänker fanimej inte ge sig förrän hans lilla ögonsten är tillbaka i säkerhet.

Det finns så mycket som är bra med den här filmen, scenografin, musiken, klippningen, känslan av att man aldrig vet vad man ska få se och åt vilket håll historien är på väg och det är DET som gör att jag känner att jag ser en ”riktig film” när Seven Psychopaths rullar framför mina ögon. Jag vill inte att den ska ta slut och jag kände samma sak när jag såg In Bruges. Nu kan jag inte göra mer än att lägga fingrarna i kors och hoppas att hans nya film Three Billboards outside Ebbing, Missouri blir precis lika bra. Premiär i oktober i USA och där teamar några från dagens film upp med några nya McDonagh-fejs. Hej Woody Harrelson, Sam Rockwell, Frances McDormand, Abbie Cornish, Caleb Landry Jones och Peter Dinklage, jag tänker inte vänta en sekund längre än jag behöver för att se er i nya filmen. Martin McDonagh rules, precis som hans bror!

A THOUSAND WORDS

Hur skulle du uttrycka dig om du visste att du bara hade ett visst antal ord kvar att säga och när dom orden var slut skulle du dö?

Tänk på saken.

Tänk riktigt ordentligt på saken.

Exakt.

Visst får man direkt tanken att man vill förflytta den idén till Twitter?

I filmen A thousand words är det den snabbpratade komikern-som-hade-sin-peak-på-80-talet Eddie Murphy som behöver brottas med det här dilemmat. Han som gjort sig en grej av munlädret, som ordbajsar som om det inte fanns en morgondag. Perfekt att casta honom som bokagenten Jack McCall alltså.

Det mest intressanta med filmen är att den byter riktning helt efter typ halva filmen och blir något annat än den flamskomedi man kanske trodde till en början att den skulle bli. Inte såååå pjåkig men högre betyg än en stark tvåa blir det tyvärr inte.

LIFE HAPPENS

Två tjejer, två killar och en kondom. Så skulle den här filmen ha kunnat heta med en svensk 80-talsinspirerad titel.

Kim (Krysten Ritter) och Deena (Kate Bosworth) delar boende och har båda dragit hem varsin snubbe på hemmamatch. När det börjar hetta till kommer dom på att det behövs kondomer och tjejerna börjar yra runt i huset som ystra höns, varädom, varädom, varädom? Vilka dom förresten? Det finns nämligen bara EN kondom och den snor Deena.

Filmen klipper till ett år framåt och då är Kim givetvis mamma till en liten pojke. Så kan det gå när inte haspen är på. Och att vara väldigt ung och mamma är kanske inte alltid varken kul eller optimalt, i alla fall inte för Kim som har svårt att fixa barnvakt, svårt med relationen med sonens pappa som inte har minsta lust att ta ansvar, svårt med jobbet, svårt att träffa nån ny. Men, som sagt, shit happens och life happens och det är bara att bita ihop.

Kat Coiro har skrivit och regisserat en film som är helt okej på alla sätt och vis, men mest på grund av att Krysten Ritter är en riktigt bra skådespelare (och inte enbart kan spela tuffingar som Jessica Jones). En scen som inkluderar bröstmjölk är dessutom sjuuuuukt bra. Hahaha. Jag skrattar fortfarande.

Skräckfilmsveckan: RUMAH KENTANG

Rumah på indonesiska betyder som jag förstår det hus. Kentang betyder potatis. Rumah Kentang betyder alltså ”potatishuset” eller ”house of potatoes” som det står när jag ser filmen med engelsk text. Det låter liiiite läbbigare och lite mindre Lars Molin på engelska än svenska eller hur och tittar du noga på affischen så är bokstäverna skrivna med potatisar. Kreativt va?

Jag sprang på den här filmen när jag klickade runt på Itunes och jag undrar om det inte är mitt bästa tips när det gäller att hitta små annorlunda filmer som man inte känner till alls. Okej, ibland blir det tok och fel och dåligt på alla sätt och vis men ibland – som nu – blir det faktiskt riktigt bra.

Farah (Shandy Aulia) hyr ett hus som alltså kallas potatishuset och det vilar en förbannelse över det. Enligt seden får man till exempel aldrig öppna ytterdörren när det ringer för då släpper man in ett spöke. Självklart ringer det på dörren. Farah har nåt slags sjätte sinne och ser sånt som andra inte ser och detta i kombination med att bo i ett hus som detta är kanske inge vidare för nattsömnen. Vem är det som står i duschen med svarta fötter? Vem är det som snabbt och skakigt kryper omkring i taket?

Det känns lite förvånande att det inte redan dykt upp en amerikansk remake på den här filmen, eller har det det? Har jag bara missat det? Alla typiska skräckfilmsingredienser finns här och vem är jag att gnälla över det? Kanske blev det lite extra plus för filmen att jag såg den ensam, mitt i natten och när det var alldeles höstsvart  ute, men äsch, visst är den värd en fyra!

Idag skriver Filmitch om The Healer och Sofia om en film som ligger mig otroligt varmt om hjärtat nämligen Maggie.

 

BRÖLLOP I ITALIEN

På svenska heter dagens film Bröllop i Italien. Den engelska titeln är Love is all you need. Den danska originaltiteln är dock Den skaldede frisør, alltså – på svenska – Den skalliga frisören. Det intressanta är att alla dessa tre titlar tillsammans beskriver filmen alldeles på pricken rätt.

Filmen handlar nämligen om Ida (Trine Dyrholm) som är frisör och under sin fina peruk är hon skallig. Hennes cellgiftsbehandling av bröstcancern är avklarad, hon är för tillfället friskförklarad och hon tackar nej till att återskapa det borttagna bröstet då hennes man Leif (Kim Bodnia) ”mest ser till insidan och antagligen inte ens märker att det är nåt som saknas”.

Med dessa höga tankar om sin man är det klart Ida blir överraskad när hon kommer hem efter en koll på sjukhuset bara för att hitta mannen i doggystyle-position på soffan med sin blonda (typ) 22-åriga ekonomiassistent. Va fan! Dom skulle ju börja leva nu! Dom skulle börja blicka framåt och framförallt skulle dom ju åka till Italien tillsammans och se dottern Astrid (Molly Blixt Egelind) gifta sig med sin Patrick (Sebastian Jessen)!

Mitt i alla dessa kaosochpaniktankar ska Ida backa ut från en parkeringsplats och kör rakt in i sidan på en betydligt flådigare bil som precis skulle passera. Ut kommer en man i kostym, jäktande, skrikande, irriterad. Philip (Pierce Brosnan) är chef för ett stort frukt-och-grönsaksföretag och har annat att göra än att lösa försäkringsfrågor och parkeringsskador med en vimsig medelålders kvinna. Han ska ju till Italien. Han son ska ju gifta sig!

Hur jag hamnade framför Bröllop i Italien i förstaläget har jag ingen aning om, jag zappade väl på Itunes som vanligt och bytte från den skräckfilm jag tänkte hyra till den här. Bara sådär. Och ibland blir ”bara sådär” så himla bra! Det här var nämligen en otroligt fin film!

Visserligen är det JU en saga att en tiopoängare som Pierce Brosnans Philip skulle finnas i verkligheten – och än mer saga att han då skulle bete sig som han gör – men man kan väl drömma? Trine Dyrholms Ida är inte lika mycket av en sagofigur men hon är en komplex person och ingen ”vuxen Askunge” eller så. Det händer skit i alla rollfigurernas liv, ingen är perfekt, alla är lite trasiga, lite rassliga och samtidigt lite underbara.

Det här är en film som kan muntra upp den gråaste av dagar!

BLACK ROCK

Plask!

Nu hoppar jag ner i den uppblåsbara Duplass-poolen igen.

Dagens film är producerad av båda bröderna Duplass och har ett manus som är skrivet av Mark Duplass efter en idé från filmens regissör Katie Aselton. Det enda tokiga med filmen är väl att den redan är gjord både en, två, tio och femtio gånger förut – med endast små skillnader i själva historien.

Har du sett Eden lake eller någon av dom svenska filmerna Losers, Järngänget eller kanske Från djupet av mitt hjärta? Gillar du naturäventyr långt från civilisation och mobiltäckning? Tycker du att människans mörka sidor är spännande? Då kanske Black Rock kan vara nåt för dig.

Den här filmen handlar om tre tjejer varav två, Sarah (Kate Bosworth) och Lou (Lake Bell), är nära vänner och den tredje, Abby (Katie Aselton) var nära förr i tiden innan nånting hände som splittrade tjejerna. Tillsammans ska dom åka på nån form av äventyrstur till en liten öde ö, en tur som egentligen endast Sarah verkar pepp på. Hon har dessutom tillverkar nån form av ”Goonies-karta” som dom ska ha kul med. MEN det visar sig att dom inte ÄR ensamma på ön. Tre killar dom känner igen från skoltiden dyker upp.

Jag blir lite snopen när jag ser filmen. Den är 1,18 lång men känns som Ben-hur. Ingen av skådespelarna imponerar. Manuset känns hafsigt och o-troligt. För första gången sen jag såg Eden lake känner jag för att se om den. DÄR har du ett redigt filmtips i denna genre!

.
I avsnitt 42 av Snacka om film pratar jag lite mer om den här filmen.

TEDDY BEAR

Filmitch-Johan är en av ganska få filmbloggarkompisar som läste min blogg även när den fanns på en annan adress och inte handlade om film.

På den bloggen kunde jag vara rätt frispråkig om både ditten och datten och inte sällan när jag skrev om mina åsikter kring ett visst land och ett visst ämne som härrör detta så fylldes inkorgen i ett HUJ av rejält arga mejl från personer med mycket tveksamt vokabulär som ville göra både det ena och det andra med mig, oftast medelst tillhyggen och/eller sina könsorgan och i princip alltid med mitt dito inblandat.

Rekordet var 140 kommentarer på fem minuter. Fan, dom bara rasslade in och jag minns att jag satt och undrade vad dessa män tror att sperma innehåller eftersom samtliga kommentarers andemening var att jag ”borde våldtas tills jag fick nån vett i kroppen”. Nuförtiden skulle man kalla dessa mejlare för nättroll, då tänkte jag mest att det var idioter. Skillnaden är kanske hårfin.

Det land jag skrev om var givetvis Thailand och det jag specifikt yttrande mig om var ”köpefruar”. Uppenbarligen ett brännhett ämne bland dessa kränkta män som inte kunde knappra på tangentbordet fort nog för att banka sans i skallen på mig, få mig att förstå att dessa unga vackra flickor med porslinshy och storlek 34 i skor faktiskt var dödsförälskade i sina babyrosa trettio år äldre män med hundkrull på ryggen och bruna fotriktiga sandaler. Äkta kärlek var vad det var och ingen ”feministflata” skulle öppna käften och påstå nåt annat.

Det är andra tider nu. Inte i Thailand men i mig. Jag har lärt mig att välja mina strider samt att stänga av öronen när jag hör historier från män som varit på ”semester” där. Dom får ha sina penecillinkurer ifred, det går inte att förändra dom, jag kan inte hacka mig in i deras hjärnor och få dom att höra det jag hör (dvs deras egna ord) och känna det jag känner, för det här är inte bara en kvinnosyn som är helt jävla bananas, det är synen på hela mänskligheten – inklusive dessa mäns syn på sig själva. Tycker jag, ska tilläggas. Det här är MIN syn på alltihop.

När jag träffade Johan härom veckan gav han mig – utifrån mina thai-aggressiva blogginlägg – ett filmtips.  Teddy bear. En dansk film om en bodybuildare på jakt efter kärlek. En jättestor man med ett jättestort hjärta som beger sig till Thailand för att snabbt som ögat hitta sig en fru. ”Han är en riktig snällis”, sa Johan. ”Ge filmen en chans. Du kanske ser på alltihop på ett lite annorlunda sätt sen?”

Det är klart jag ger filmen en chans och det är klart det är värt ett försök!

Den tatuerade teddybjörnen Dennis (Kim Kold) ÄR verkligen en snällis. Eller….man kan se det som att han är snäll. Man kan också se det som att det är nåt vajsing i skallen på honom. Han är alltså 37 år gammal, världskänd och prisad inom sin sport men han bor hemma hos mamma och försörjer sig som dörrvakt. Mamma är kontrollerande, passiv aggressiv, en vidrig liten person som öppnar den (icke låsta) badrumsdörren när Dennis duschar och sätter sig och kissar alldeles bredvid. Att det är nåt skevt i DEN relationen kan till och med ett nättroll se.

Dennis vågar inte berätta att han tänker åka till Thailand så han säger till mamman att han ska tävla i Düsseldorf och då kan hon inte sova, stackars lilla mamman…Lilla pojken Dennis ska läääämna henne, buhuuu buhuuuuu, och han reser iväg med skuldkänslor upp över öronen. Så kommer han till Thailand och beger sig till en ”äktenskapsförmedlare” efter tips från den torre och aurafattige släktingen (?)  som precis gift sig med sin söta thaitjej och är överlycklig över matchningen.

Resten av filmen är precis som du tror. Och jag gnisslar tänderna samtidigt som jag TYCKER att Dennis nånstans ändå försöker vara en hyvens man. Ja. Försöker. Typ. Knappt. Men ändå.

Äsch. Jag har så svårt för hela den här världen, jag blir ledsen, jag tycker det är så tragiskt bara. Jag inser (nuförtiden) att det finns många som har en praktisk syn på kärlek som jag inte riktigt har, att det är okej att ha en relation utan att det känns mys i magen, utan att man kan skratta tillsammans eller ens förstå varann. Det är fine. Jag låter det vara så. Låter dom hållas och hoppas dom är nöjda med sina liv för nånstans vill jag ändå tro att alla gör så gott dom förmår.

Men jag håller tummen för Dennis för filmen var sevärd trots att ämnet är svårt. Eller kanske på grund av.

Filmitch har också skrivit om filmen. Här är hans recension.

BLONDIE

Hur mycket skit kan en film få innan det blir larvigt? Så satt jag och tänkte under tiden jag såg Jesper Ganslandts Blondie, en film som jag uppfattat blivit sågad jäms med fotknölarna när den kom.

Varför har jag uppfattat det så? Det räcker ju med en snabb googling för att se att så inte var fallet. Jag vet dock att jag läste en del negativt angående Carolina Gynning och hennes skådespelardebut MEN nu när jag sett filmen undrar jag om det inte bara var den där svenska jävla Jante-jäveln som genomsyrar dessa åsikter? Det går väl knappast för sig i Jantesverige att vara Carolina Gynning, supersnygg OCH begåvad OCH som dessutom inte gör bort sig på vita duken?

Det enda lilla som stör är att hon i vissa scener glömmer bort att hon inte ska prata skånska. Samtidigt kan jag tycka att det finns en regissör som borde skrikit ”BRYT!” och tagit om scenen när han hörde att det blev fel, eller en klippare som borde kunna fixa till det, eller att det gått att lägga på ny röst efteråt?

Nåja. Nog om Gynning.

Blondie handlar om systrarna Elin (Gynning), Katarina (Helena af Sandeberg) och Lova (Alexandra Dahlström) som åker hem till sitt föräldrahem för att fira mammans (Marie Göranzon) 70-årsdag. Vill man vara petig kan man ifrågasätta hur gammal mamma Sigrid var när hon födde Lova eftersom Lova inte känns som en dag äldre än 22 men å andra sidan…..det är ju ingen omöjlighet. Kanske till och med en petitess? Äsch. Jag släpper den funderingen.

Blondie, som film, är verkligen ögongodis. Scenografin är oklanderlig och skådespelarna är rent utsagt SKITSNYGGA! Jag känner att filmen känns lite….fransk. I franska filmer upplever jag ofta att skådespelarensemblen kan vara nästan för snygg för sitt eget bästa. Att om det är en familj som ska gestaltas så är det VM i perfekta pager, babylen hy, långa slanka ben och fräknar på rätt ställe. Men det var innan jag sett Blondie för här är familjen beyond fransk. Det här är blondinälskarnas paradis och detta utan att gestalta någon av tjejerna som vare sig våp eller bimbos. Härligt säger jag bara!

Jesper Ganslandt använder sig av både musik och Olle Sarri på bästa möjliga vis och jag tokgillar att han dammat av Carolas gamla superhit Säg mig var du står och använder den både inne i filmen och under eftertexterna. Om jag hade sett filmen på bio hade jag sannolikt fått ståpäls och gråtit en skvätt under eftertexterna och därmed också gett filmen ett ännu bättre betyg men nu blev det Neflix på TV:n och en stark trea. Verkligen inte fy skam det heller! Bra jobbat, alla inblandade!

SIGHTSEERS

Om det är NÅGOT den här filmen är så är det en film för alla oss som har sett det mesta och som tror oss kunna stämpla en film bara genom att läsa tre rader om den och/eller se en poster.

När jag började titta var jag lite halvseg men när filmen slutade var jag hundraprocent klarvaken. Jag vet inte hur många gånger jag höjde ögonbrynen och utbrast ”men va faaaan” i värsta Johan Falk-anda!

Filmen finns på Netflix och mitt tips är att gå in där och klicka på play utan att läsa mer om filmen. Men om jag ska ge dig en spark i baken och några ord på vägen så tänk på filmen som en brittisk variant av Jag hade i alla fall tur med vädret FAST med Edgar Wright som producent. Ja, allt kan hända och mycket händer. Den är bra skruvad den här filmen. Och bra. Riktigt sevärd!