Skräckfilmssöndag: THE FINAL GIRLS (2015)

Hur ska man avsluta en skräckfilmsvecka med kvinnotema på bästa sätt? Kanske tjonga till med The Final Girls, en homage till subgenren 80-talsskräckfilm med två trevliga skådespelerskor i huvudrollerna vid namn Taissa Farmiga och Malin Åkerman? Klart det fick bli så!

Malin Åkerman spelar Nancy, mamma till Max (Taissa Farmiga) och screemqueen i 80-talsslashern Camp Bloodbath. Nancy har kämpat på med skådiskarriären sen dess men liksom fastnat i rollen som Amanda Cartwright i den där kultskräckisen från förr. Hon går på provfilmningar men inte mycket händer trots att det var tjugo år sedan filmen kom.

Nancy och Max sitter i bilen och pratar när dom blir påkörda och Nancy dör. Tre år senare sitter Max i en biografsalong med dejten Chris (Alexander Ludwig) och tittar på just Camp Bloodbath. Att se mamma Nancy på vita duken blir lite för mycket för Max, hon vill gå ut och ta luft och precis då börjar biografen brinna sugs Max, Chris och några vänner till dom in i filmen – och fastnar där. Dom fastnar alltså där med Jason Vorhees-look-aliken Billy och mamma Nancy/Amanda.

Den här metagrejen funkar över förväntan bra och både Åkerman och Farmiga är så pass bra skådespelare att det blir lite dammigt i rummet under vissa scener. Kanske är jag lite snål med betyget, kanske är jag helt on point, men det känns som en stark trea till den här filmen blir en korrekt och härlig avslutning. Sevärd film, speciellt om man – som jag – är en sucker för 80-talsskräck.

Hur tar Sofia och Johan den här veckan i mål? Vilka filmer blir det? För egen del fortsätter skräckfilmerna ticka in på söndagarna resten av året men den här veckan har varit superkul – precis som vanligt. TACK SOFIA OCH JOHAN för samarbete och en DRÖS skräckfilmstips!

Skräckfilmsveckan: LADY PSYCHO KILLER (2015)

Om man tycker att det är en tillräcklig grund för att göra en skräckfilm att man vill visa en kvinna som dödar en massa män, då är Lady Psycho Killer något för dig. Om man däremot uppskattar andra delar av filmskapande såsom skådespelare som kan sitt jobb, snyggt foto och bra gjorda effekter då bör man lägga benen på ryggen och ”göra en Usain Bolt” så fort denna film kommer upp på tal.

Jag tänkte ge förslag på två typer av texter om denna film, en hyllande och en inte så vidare värst positiv. Den första är en recension skriven av skribenten MGDSQUAN på sajten Horror Society.

”Lady Psycho Killer is awesome. I thoroughly enjoyed my viewing, but I’d understand if you fail to agree. It’s a fluid yet complex mash-up of horror, drama and comedy that can be closely equated to American Psycho 2 meets Clueless. In the second feature film from director Nathan Oliver, a young college student (Kate Daley) goes on a maddening, bloody journey of self discovery. As she learns more and more about her dark desires and how she views the world – and the men – around her, the body count rises at an alarming rate behind the back of her new lover. Between the hacking and slashing and the voice-overs playing in her head, Lady Psycho Killer is a psychological horror-comedy that gets it right! — So, what does Lady Psycho Killer have to offer besides a successful mash-up of genres and a layer of 1980’s sensuality? Well, the murderer is a woman, and that’s definitely something that isn’t highlighted nearly enough. ”

Det här är en kort text av en svensk bloggare från sajten Fiffis filmtajm.

Det är nåt med dom där indieskakiga, smala och till synes noll-budget-producerade filmfestivalskräckisarna som gör mig heligt förbannad. Jag är en tänkande person, jag förstår prylar och jag inser att regissören och manusförfattaren Nathan Oliver antagligen vill berätta något om samhället idag, om exploaterande av kvinnor, av hur många as till män som passerar dom flesta av kvinnligt kön vid något tillfälle i livet, om hämnd, om styrkan hos kvinnor MEN det enda jag upplever är att han via denna blonda dockiga uppenbarelse lägger ännu mer lök på laxen att kvinnor trots allt ÄR ”sämre” (och detta för att huvudrollskaraktären Ella uppenbarligen är psykopat och inte alls en ”stark kvinna”). Sen tycker jag det är skitilla när man använder Fun Light Hallon som blod i skräckfilmer. Ett jävla NYS! Lingonsylt? Har du hört talas om LINGONSYLT, Nathan??”

Jag misstänker – och hoppas – att Sofia och Johan har sett andra filmer än Lady Psycho Killer just idag. Klicka på deras namn för att se vilka filmer som göms där.

Skräckfilmsveckan: THE BLACKCOATS DAUGHTER (2015)

Som om det inte var nog med skräckfilm varje söndag hela året här på bloggen, nu är det ju dags för den årliga SKRÄCKFILMSVECKAN också! I samarbete med Johan (Filmitch filmblogg) och Sofia (Rörliga bilder och tryckta ord) kommer det dyka upp skräckfilmer på alla dessa tre bloggportaler hela veckan lång. Allt för att du ska få tips (och anti-tips) om vilka filmer du kan bulla upp med inför Halloween.

Eftersom jag försöker blanda filmer från olika länder på söndagarna bestämde jag mig för att göra en annan sorts tema just denna vecka. Skräckfilmer med TJEJER i fokus. Så nu blir det tjejer och kvinnor av alla möjliga och omöjliga slag som hamnar i diverse oegentligheter och otäcka situationer ända till på söndag. Länkar till Johan och Sofias filmer finns längst ner i varje inlägg.

Nu kör vi!

The Blackcoats Daughter, eller The Devils Daughter, eller February som den också heter, är en film regisserad av en viss Osgood Perkins som nuförtiden helst verkar kalla sig Oz. Han har regisserat två filmer, dagens samt Netflix-originalaren I am the pretty thing that lives in the house. Även den en skräckis.

Dagens film handlar om två flickor som blir kvar insnöade på en internatskola när deras föräldrar inte kommer och hämtar dom. En väldigt enkel story och tempomässigt klassas den nog som en slowburner för vissa och som ett sömnpiller för andra. Jag själv hamnar nånstans mitt emellan där då jag uppskattade att historien berättades utan snabba klipp men jag tyckte aldrig riktigt att det brände till mot slutet.

Kat (Kiernan Shipka) är den yngre av dom kvarglömda flickorna. Hon är rädd, hon tänker på om föräldrarna omkommit på vägen. Rose (Lucy Boynton) är lite äldre och det visar sig att hon ljugit för sina föräldrar och att hon faktiskt VILL vara kvar ensam på skolan. Hellre det än att åka hem. Samtidigt rymmer en annan ung tjej, Joan (Emma Roberts), från ett mentalsjukhus och hon verkar vara på väg mot skolan, den där skolan som verkar ha ett och annat gömt i skuggorna.

Som så många andra skräckfilmer tror jag denna uppskattas sent på natten endast i sällskap av några tända värmeljus och ett gäng uppskrämda kompisar i 14-17-årsåldern. Alltså egentligen ingenting för mig.

Johan och Sofia skriver om helt andra skräckfilmer idag, jag gissar på att Sofia sett en italiensk skräckis och Johan kanske den nya Halloween (med lite tur?). Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Skräckfilmssöndag: INVALID (2015)

Agnes (Joni Durian) bor med sin bror Andrew (Brandon Salkil). Hon sköter honom som den vegetative unge man han är. Grönsak alltså, med en ruffare beskrivning. Det är knappt han kan sitta upp i sin rullstol men han är ständigt uppkopplad mot sin droppställning. Han kan inte prata, inte följa något eller någon med blicken. Han klarar sig inte själv, alls.

Men Agnes sköter honom och vi får egentligen inte reda på varför, inte heller vad som hänt Andrew. Det är liksom inte viktigt. Det som är viktigt här är att filma Agnes i närbild i duschen när hon ”tvålar in sig” men använder aldrig tvål och när det kommer andra unga donnor till lägenheten som alla verkar vara mer eller mindre smutsiga eftersom duschen är the place to be oavsett anledning till besöket.

Agnes hör nämligen Andrew prata i nån form av telepatisk överföring av desperat röst och detta visas i filmen med att rösten hörs, Agnes skriker och hux flux blir det animerade små filmer med tecknade knivar i hallucinogena kulörer som berättar för henne att Andrew kräver blod. Och blod får han. Agnes dödar nämligen dom duschande kvinnorna.

Alltså, den här filmen är så erbarmeligt värdelös att det är knappt den kvalar in i det här temat. Men visst ska den genrebestämmas som en skräckfilm så what shall I do, jag har sett den, jag har slösat bort 71 minuter av mitt liv men tackar samtidigt manusförfattaren och regissören Dustin Mills att han inte gjort filmen längre än så.

Det finns absolut inga goda kvalitéer med denna film och är det så att du har en faiblesse för just nakna bröst kan jag tipsa om flugan The Internetz för att hitta bättre filmer med sådana i närbild.

På´t igen nästa söndag, då med en film som – kan jag lova – får högre betyg än denna!

ABZURDAH

Cielo (Eugenia Suárez) är en ung tjej som börjar chatta med en äldre man vid namn Alejo (Esteban Lamothe) på internet. Han är peppande och stöttande och när dom till slut träffas IRL visar det sig att han dessutom är snygg. Dom inleder en relation som – när man tittar på den objektivt – är dömd att misslyckas och när den sen gör det hamnar Cielo i en hemsk negativ spiral med anorexia, bulimi och depression.

Filmen Abzurdah är baserad på argentinskan Cielo Latinis självbiografi med samma namn som hon skrev när hon var 20 år och ville belysa problemen med just ätstörningar. Nu är Latini 34 år och har skrivit en bok till som eventuellt också kommer bli film.

Abzurdah är verkligen en ungdomsfilm med stort U men kanske också en film att se tillsammans med sina föräldrar – om båda parter är tämligen opryda. Filmen innehåller nämligen en hel del sexscener som kanske kan anses cringe för en del? För övrigt är skådespeleriet rätt igenom bra och filmen är med sina exemplariska nittio minuter väldigt smidig att ta sig igenom.

Jag såg filmen på Netflix.

HOLDING THE MAN

Under senhösten 1995 befann jag mig en månad i Australien. Tidigare samma år hade en roman publicerats, en roman med titeln Holding the man, skriven av Timothy Conigrave. Jag sprang en hel del i bokaffärer i alla städerna jag besökte och såg den karakteristiska boken med två suddiga män på framsidan precis överallt. Självklart köpte jag den och givetvis läste jag den. Det visade sig att boken var en biografi och att författaren själv dött bara månader efter att den kommit ut i handeln, i sviterna av Aids-relaterade sjukdomar.

Historien handlar om Timothys liv med start 1976 när han som sjuttonåring går på en katolsk pojkskola och förälskar sig John Caleo, lagkaptenen i skolans amerikanska fotbollslag. Det var en kärlekshistoria som höll i sig i över femton år och innefattar allt ifrån den fumliga och osäkra starten, till att skolan vill bestraffa dom, till föräldrarnas reaktioner när dom inser att sönerna är homosexuella och därmed gör något olagligt. Det pendlar mellan härlig förälskelse, motgångar, tjafs, otrohet, bråk och det faktum att dom båda efter många år tillsammans testade positivt för HIV.

Boken var underbar. Jag läste ut den på bara några dagar och den står fortfarande i bokhyllan och pryder sin plats. Filmen har lite skavanker. Ryan Corr som spelar Timothy Conigrave är visserligen bara 26 år när ska spela 17-årige Timothy men han ser alldeles för gammal ut för att jag ska köpa ”skolpojkdelen” av filmen. Craig Stott som spelar John Caleo funkar inte så mycket bättre han som ung men KANSKE att deras båda eländiga peruker är det som förstör allra mest.

Annars berättas den i grunden fina men samtidigt mörka historien lättvindigt och enkelt, den dryga två timmar långa speltiden känns inte speciellt lång, man hänger på och känner både med och för dom båda unga männen. Och Sarah Snook i rollen som kompisen Pepe är ett stort plus, hon är ofta grädden på moset i filmer. Mer roller till Sarah Snook om jag får välja! Anthony LaPaglia spelar Johns pappa och jag hoppas att den riktiga pappan lever och tvingas se filmen.

Det gör ont att se Holding the man, jag blir ledsen, förbannad och nästan helt slut. Det gör ont på samma sätt som att se Torka aldrig tårar utan handskar. Att se verkligheten utan försköning gör ofta ont och att se inskränkta föräldrar som inte älskar sina barn förbehållslöst gör mig galen. Homofobi är en åsikt och personlighetsdrag jag har noll respekt för. Noll.

Kärlek är livet, livet är kärlek.

Filmen finns att se på Netflix!

A BIGGER SPLASH

Om du, liksom jag, känner ett tomrum efter den fysiska italienska världen man fick en munsbit av i filmen Call me by your name, här kommer en räddning!

A Bigger Splash är en film jag tänkt se säkert tjugo gånger sedan den kom, den förhandsvisades på Malmö Filmdagar (och jag valde bort den), den gick på bio (jag funderade inte ens på att se den), den släpptes på Itunes (jag uppmärksammade det men kom inte ens i närheten av att klicka på ”hyr”) och när den släpptes på C More flimrade den förbi som en såndär film jag antagligen aldrig kommer se.

Sen såg jag Call me by your name. Det är en film som växer och växer och växer i mitt huvud. Jag tänker på den väldigt ofta, får en längtan efter en semesterweekend på den italienska landsbygden där jag kan gå och känna på handgjorda kakelplattor och krama mogen frukt mellan händerna. Och DÅ slog det mig som med en metallisk stekspade över pannan: A Bigger Splash! Det är ju samma regissör! Luca Guadagnino! Italien! Sol! Hud! Mänskliga köttiga relationer! Mat! Känslor! Nakenbad i ljumna pooler!

Luca Guadagnino måste vara världens bästa TAKTILA regissör. Ingen kan på samma sätt som han filmiskt beskriva känslan av YTOR. Det där lite grova mönstrade tyget som används på utemöbler, känslan i fingrarna när man klipper någons hår, av tunna bomullskläder mot semesterledig hud, sex mot en sträv poolkant, stoppa ner fingrarna i en drink full med krossad is, blöta badkläder, blöta trädetaljer, panerad mat, att skära i rå fisk med vass kniv. Exemplen kan radas upp som ett pärlband och jag tror att alla som sett någon av dessa två filmer vet exakt vad jag menar.

Om Armie Hammer var levnadsglad spillevink i Call me by your name så är det ingenting mot Ralph Fiennes rollfigur Harry Hawkes i dagens film. Han är energisk, han är fysisk, han är glad. Han är fan underbar!

Harry åker på spontanbesök tillsammans med sin dotter Penelope (Dakota Johnson) till en liten italiensk by där vännerna Paul (Matthias Schoenaerts) och Marianne (Tilda Swinton) har gömt sig för omvärlden. Marianne är en stor artist som genomgått rehab och behöver vara knäpptyst på grund av problem med rösten. Paul och Marianne har ett till synes passionerat förhållande till varandra men när Paul får frågan från Harry om han är lycklig slingrar han sig alltid. Nånting har hänt och skrapar man lite på ytan är inte allt som man först tror. No more spoilers.

Jag tror att vissa filmer kommer till en i exakt rätt tid, precis på samma sätt som vissa personer kan göra. Man ska inte snabba på saker, tvinga sig på filmer som inte vill bli sedda, inte se filmer som inte lockar alls. Det blir sällan bra. A Bigger Splash låg och väntade på mig som en snok i solen och när jag minst anade det väste den ”Se mig! Se mig NUU!” och jag lyssnade. Vilken jättejättebra film! Men om jag ska ge ETT tips för att på riktigt förstå sig på den här filmen, se Call me by your name först. Luca Guadagnino har hittat en plats i filmvärlden där ingen annan regissör befinner sig. Antingen älskar man det eller så….gör man det antagligen inte.

DOTTERN

Det byggs en ny biograf i Stockholm, en bio som heter Capitol. När byggnaden var i sin linda startade gänget bakom biografen en kickstarterkampanj som jag givetvis hakade på. Jag betalade in lite pengar och skulle som tack få en liten present som tack när öppningen närmade sig.

Dagarna före jul dök den upp och jag måste säga att jag blev över förväntan glad över detta kickstarter-kinderägg som damp ner i brevlådan! En ursnygg svart tygpåse med biografloggan i guld, två fribiljetter OCH en DVD-film som jag aldrig hört talas om men blev jättesugen på att se. Och NU är det alltså sedd. Dottern. The Daughter. En film (löst) baserad på Henrik Ibsens pjäs Vildanden och med en HARANG av bra folk framför kameran.

Sam Neill. Geoffrey Rush. Paul Schneider. Stabila snubbar alla tre. Odessa Young som Hedvig. Simon Stone heter mannen som skrivit manus och regisserar och det här är hans långfilmsdebut. Han känns som en man uppvuxen med teater (kanske både som skådespelare och publik) för filmen har ungefär samma tempo som denna pjäs har på en teaterscen. Det låter inte riktigt lika högtravande i själva dialogen men att det är en filmad pjäs kan han inte svära sig fri ifrån.

För mig är filmens stora behållning Paul Schneider som Christian, mannen som återvänder till sin barndoms stad när pappan (Rush) ska gifta om sig med en (mycket) yngre kvinna. Christians mamma tog sitt liv, något som varit hysch-hysch under hela hans liv men nu är det dags att dra fram dom gamla skeletten till ytan igen. Tycker Christian. Hans omgivning håller nog inte riktigt med.

Jag såg den här filmen en kväll när det droppade snöblandat regn på fönsterrutan och det fladdrade stearinljus både här och där i lägenheten. Det var bra. Filmens långsamma tempo skänkte mig lugn i hela kroppen. En annan dag hade filmen kanske gjort mig stressad och nipprig? Så kan det ju vara. Sevärd tycker jag dock att den är, både för oss som redan innan sett Vildanden på en teaterscen och er som inte gjort det.

THE DIARY OF A TEENAGE GIRL

Jag undrar om The diary of a teenage girl kanske skulle kunna funka på samma sätt för amerikanska ungdomar som Fucking Åmål gjorde (gör?) på svenska? Det är liksom en helt vanlig tonåring i centrum, en tonårstjej som heter Minnie (Bel Powley) som inte tänker på så värst mycket annat än att knulla. Och knulla gör hon. Men många. Med allt (höll jag på att skriva men DET är inte riktigt sant), om nu ALLT även innefattar mammans (Kristen Wiig) pojkvän Monroe (Alexander Skarsgård).

Det här är en film som visar väldigt mycket naket om man med naket menar icke skylda toppiga tonårsbröst. Den som längtar efter en spritt språngande näck Alexander Skarsgård får leta i andra filmer (eller i TV-serien Big Little Lies) men duger det med vilken Skarsgård som helst är mitt tips att punktmarkera pappa Stellan. Som Alexander sa i Conan O´Briens talkshow: ”Jag tror jag var fjorton när jag såg min pappa i byxor för första gången”.

Men nu är det Minnie som är huvudperson och filmen utspelar sig i 70-talets San Fransisco. Mysigt alltså, såklart. Hemtrevliga 70-talet med murriga sammetssoffor och stormönstrade ryamattor, utsvängda jeans, brunt, orange och blå ögonskugga. Marielle Heller har regisserat och hon gör ett riktigt bra jobb. Hon har även skrivit filmens manus baserad på en roman av Phoebe Gloeckner.

Rätt kvinnor på rätt plats (och rätt man!) och det blir en film som är sevärd OCH riktigt bra. Att den inte får högre betyg beror kanske på att 45-åriga kvinnor inte riktigt är målgruppen. Hade jag sett den när jag var 15 hade det antagligen varit full pott.

Psst. Filmen finns att se på Netflix!

LIFE

Frilansfotografen Dennis Stock (Robert Pattinson) kämpar på med att fota röda-mattan-arrangemang i Los Angeles. Filmstjärnor på bild säljer och han behöver, precis som alla andra, pengar för att överleva. I New York bor hans ex-flickvän och sonen Rodney som han träffar alldeles för sällan. Han skyller på jobbet. På att han skickar henne pengar när han kan.

Det är 1955 och en skådespelande nykomling vid namn James Dean (Dane DeHaan) är precis på väg att slå igenom stort med Öster om Eden. Dennis blir vän med den lite udda James och får i uppdrag att fota honom för Life Magazine. James är 24 år och känner sig tveksam till en plats i rampljuset. Han kommer från en liten stad i Indiana och får inte riktigt ihop allt. Han är aktuell för Ung Rebell men vet inte om han fått rollen. Han är förälskad i Pier Angeli (Alessandra Mastronardi) men vågar inte gå all in i relationen. Han dricker för mycket, han drar till med vita lögner för att slippa måsten och han känns inte helt stabil, inte på nåt sätt egentligen. Det är något melankoliskt över honom, nåt som åtminstone jag tycker lyser igenom när man ser hans filmer vilka han för övrigt är MAGISKT BRA i. Har du inte sett Öster om Eden, Ung Rebell eller Jätten, gör det nu!

Regissören Anton Corbijn har lyckats göra en snygg, lugn och underhållande film om vänskapen mellan James och Dennis och det är fint att se hur alla dessa ikoniska bilder blev till. Robert Pattinson och Dane DeHaan är på pricken-bra i sina roller, det är bara att sätta sig ner och titta på en hantverksmässig felfri film.

Life finns att se på C More och där finns det MASSOR med andra bra filmer att se – också.  Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

THE MEDDLER

Marnie (Susan Sarandon) har inte mycket till eget liv. Åldrande, men inte gammal, märker hon att hon inte längre behövs i någons liv och definitivt inte i dottern Loris (Rose Byrne). Den högt älskade maken (och pappan till Lori) har precis dött och lämnat Marnie i ett jättelimbo. Massor med tid över OCH massor med ärvda pengar men ingen att lägga varken tid eller pengar på. Hur hon löser det? Hon punktmarkerar dottern som en galen människa, ringer, messar, hälsar helt oförhappandes på och har noll koll på personliga gränser. Skitjobbig människa helt enkelt. The Meddler handlar alltså om denna mamma Marnie och hur hon nästlar sig in i Loris vänners liv (när Lori stänger henne ute pga stalker) och hade inte Marnie haft dessa pengar hade hon inte kunnat nästla sig in. Hon KÖPER sig vänner. Otroligt äckligt.

Antagligen ska Marnie kännas som en öppen och charmig dam men jag avskyr henne. Att filmen ens går att se beror på att Susan Sarandon är en sån sjukt bra skådespelare. Men usch annars. Folk som köper sig makt och inflytande är sällan bra folk och allt Marnie gör ger en sur eftersmak i munnen. I min alltså. Inte i hennes uppenbarligen. Karaktärsutveckling var det ja? Hmmm. Det finns en del övrigt att önska gällande detta i dagens film.

Skräckfilmsveckan: SOUTHBOUND

Episodfilmer kan nästan ses som en egen skräckgenre. Några (oftast) välskrivna, kluriga och otäcka kortfilmer samsas i en lång film där det ibland finns en röd genomgående tråd, ibland inte.

Det bästa med dessa filmer är att det nästan alltid är en eller två kortfilmer som sticker ut och är riktigt härligt läbbiga, det verkar vara SÅ mycket lättare att få en historia att hålla i 15-20 minuter än att göra om den till ett långfilmsmanus.

I Southbound är det Roxanne Benjamin, David Bruckner, Patrick Horvath och någon som kallar sig Radio Silence som står bakom regin och det är personer som även varit inblandade i filmer som V/H/S, Entrance, The Pact II, The Signal och XX. Rätt duktigt folk alltså. Regissörer som klarar av att både berätta en historia OCH smälla till med sköna effekter om så behövs.

Det fina med Southbound är att det finns en gemensam nämnare, något som gör att jag som tittar upplever det som EN film, inte flera. Det är visserligen filmer-i-filmen och olika grupper av skådespelare MEN dessa ingenmanslandsmotorvägar i ett kargt amerikanskt ökenlandskap spelar helt klart huvudrollen. Det kan liksom inte gå bra om man får motorhaveri på en sån väg. Eller om man försöker få lite mat i sig på ett motell. Eller om man – hemska tanke! – råkar köra på någon.

Rolling Stone Magazine rankade Southbound som nummer 8 på sin topp 10-lista över bästa skräckfilmerna från 2016 (med The VVitch på första plats och Don´t Breathe på andra) och absolut, den har en given plats på den listan.

Southbound finns att hyra på Itunes och är väl värd 29 kr.

Vad har Johan och Sofia tagit sig an idag måntro? Sofias tisdagsskräckis hittar du här och Johans är här.

 

ZIPPER

Jag undrar vad Lena Headeys make tänker när han missat gå ut med soppåsen och hon spänner ögonen i honom och trycker ihop läpparna sådär som hon gör på arbetstid. När hon är Cersei Lannister i Game of Thrones. Psykopatincestkvinnan personifierad.

Här spelar Headey Jeannie Ellis, fru till politikermaken Sam (Patrick Wilson) som har en sprudlande karriär framför sig. Han är The It Guy i staden kan man säga. Men som ”vanligt” med människor som kommer i maktposition så stiger makten en åt huvudet och han börjar få svårare och svårare med moralen. En eskortflicka kommer i hans väg och han passar på. Sen kommer den en till och hux flux letar han upp dom som duvor letar brödsmulor och det enda jag tänker under tiden är ”Cersei kom igen, börja koka kaniner nu. Visa vad du går för!!”

Uppenbarligen har han inte sett Game of Thrones för begäret kan inte stillas och plötsligt befinner han sig i en livsposition där allt ställs på ända. Såklart. Bubblan spricker alltid förr eller senare för den som ljuger sig blå.

Patrick Wilson har helt klart en av Hollywoods mest vänliga fest, det är väldigt svårt att tycka illa om honom. Kanske är det därför han oftast castas som schyssta killen (The Founder), problemlösare (The Conjuring) eller trygg polis (Fargo säsong 2). Här är han en sexmissbrukande douchebag och det krockar lite för mig i hjärnan samtidigt som det blir mer spännande när en till synes hygglig skådespelare agerar skithög. Det hjälper dock inte upp filmen i sig.

Filmens regissör och (delvis) manusförfattare Mora Stephens har gjort en film som jag inte riktigt greppar meningen med. Det är liksom inget nytt under solen. För mig hade filmen höjts till något utöver det vanliga om grundstoryn varit densamma men fokus legat mer på kvinnorna, på eskortflickorna och speciellt på frun. Jag vill ju se Cersei lacka ur!

(Ja, hon gör det. Också. Men jag vill se mer.)

 

ABOUT RAY

Ray (Elle Fanning) föddes som Ramona och är uppväxt med sin ensamstående mamma (Naomi Watts), mormor (Susan Sarandon) och mormorns fru (Linda Emond). En bra uppväxt även om Ramona bara ville ha en familj som alla andras. Något ”vanligt”.

Men familjesituationen blev ungefär lika vanlig som hennes eget liv. Hon kände jättetidigt att hon var en pojke i en flickas kropp och nu när hon är 16 vill hon börja förvandlas till man på riktigt. För att få göra det behöver hon målsmans godkännande. Båda målsmännen. Hennes pappa behöver alltså få reda på detta och ge sitt medgivande, pappan som inte funnits i Rays liv alls.

Det finns mycket – på pappret – med den här filmen som känns intressant men efter att ha sett den känns det som ALLT slarvades bort. Elle Fanning gör sitt bästa för att bete sig som en dude och det går väl…sådär. Susan Sarandon känns också tveksam i sin roll, nåt jag sällan brukar känna. Naomi Watts gör även hon säkerligen sitt bästa men det är en del manusmässiga fadäser hon tvingas igenom då detta drama gränsar till fars och för mig funkar det inte alls.

Mer än en tvåa i betyg kan det inte bli för detta super-pk-familjedrama som från början hette Three Generations. En visserligen sann titel men ack så missvisande. About Ray är precis vad filmen är, den handlar bara om Ray.

Sista filmen i temat Asiensommar: UNDER KÖRSBÄRSTRÄDEN (AN, 2015)

Sentarô (Masatoshi Nagase) driver en foodtruck alldeles själv och han känner att han skulle behöva lite hjälp. Han säljer sina dorayakis som ser ut som två små amerikanska pannkakor med söt bönpasta emellan fast pannkakorna heter egentligen kasutera och är typ japansk sockerkaka.

En dag kommer Tokue (Kirin Kiki) förbi. Hon söker jobbet han erbjuder men han tackar nej då Tokue är gammal och han inte tror att hon orkar med det fysiskt tunga jobbet. Men Tokue ger inte upp, hon kommer tillbaka och denna gång överlämnar hon en plastburk med sin egen hemkokta bönpasta. För honom att smaka. Om han vill.

Han tackar ödmjukast och framåt kvällen öppnar han locket och stoppar ner fingret. Han kan inte sluta äta. Tokues bönpasta är den godaste han någonsin ätit och vad han än tycker om denna underliga gamla gumma med dom krokiga fingrarna och rödflammiga händerna så känner han att han MÅSTE anställa henne. Sagt och gjort, Tokue börjar jobba i foodtrucken och där börjar också en typ av relation som inte enbart kommer handla om jobb och bönpasta.

Vilken otroligt fin film det här är! Jag sitter med en klump i halsen nästan hela filmen igenom, det är nåt med bilderna, musiken, den gamla damen och den ödmjuke Sentarô som gör att jag smälter inombords. Filmen är så väldigt grundsnäll och ibland är det precis vad jag behöver även om historien egentligen är hemskt sorglig. Jag kan hur som helst inte värja mig, jag tycker det här är en fantastiskt bra film och ett värdigt avslut på sommarens Asien-tema!

Tusen tack Daniel för dom utvalda filmerna jag tagit mig an under dessa tolv sommarveckor! Medelbetyget är riktigt högt och jag har verkligen fått upp ögonen för asiatisk film på ett bredare sätt än förut. Det här har varit både väldigt lärorikt och väldigt roligt! Här finns en lista på filmerna jag sett och skrivit om i temat som i och med dagens inlägg obönhörligen är slut.

Dagens film finns att se på C More. Gört, bara gört!