DOMAREN

Den ibland alltför snabbtänkta jag tänkte ”åh, den där filmen måste jag se, Stanley Tucci och Helen Mirren, härligt ju!

Den oftast rätt framförhållande jag klickade därför i denna film på önskelistan på Itunes för att inte missa den när den fick premiär. Sen glömde jag bort den.

Någon månad senare dyker postern upp igen och jag tänkte ”åh, den där filmen måste jag se, Stanley Tucci och Helen Mirren!” och sen klickade jag på hyr. ”Men va? Varför står det Emma Thompson? Det är ju Helen Mirren…” men ja, det ÄR Emma Thompson som spelar huvudrollen i Domaren som domaren Fiona Maye, gift med Jack (Stanley Tucci) och med ett arbetstempo som är på gränsen till vad både hon och ett äktenskap klarar av. Det där med fritid, samliv, restaurangbesök eller bara somna samtidigt bredvid varandra är inget Fiona och Jack upplever mer än nån kväll om året och Jack har litegrann fått nog.

När en kollega börjar flirta med honom bestämmer han sig för att föreslå något för sin fru. Han föreslår att han ska få ha en affär och han kan inte riktigt förstå att hon blir ledsen över detta då hon ändå försummar honom 99% av tiden. Men han står på sig och packar en väska. Samtidigt ställs Fiona inför ett svårt fall, en 17-årig pojke med svår leukemi behöver blodtransfusion för att överleva men pojkens föräldrar och han själv motsäger sig detta då dom är Jehovas vittnen.

Jag undrar om jag någonsin sett Emma Thompson bättre än här? Det är Återstoden av dagen-klass tycker jag. Otroligt alltså. Så himla stram och korrekt och tydlig och skitsnygg med en otrolig pondus. Jag tror på att hon är domare alla dagar i veckan. Jag tror också på att Jack är precis lika kär i sin fru som han säger. Stanley Tucci har den auran. Man tror på honom. Vilken magnifik duo! Lägg därtill Fionn Whitehead som den leukemisjuke Adam Henry, han imponerar i det mesta han är med i, vilket inte är jättemycket än så länge med Dunkirk, Black Mirror: Bandersnatch och dagens film går inte av för hackor. Han är trots allt bara 21 år.

Gillar du filmer som utspelar sig i rättegångssalar är det här en film för dig. Gillar du smart skrivna manus som rör sig i personers gråzoner istället för att framställa världen som svart eller vit så är det också en film för dig. Och gillar du Emma T – eller Helen Mirren – se filmen! Det skulle nämligen lika gärna ha kunnat vara Helen Mirren. Det hade blivit bra det också.

POTTERSVILLE

Ja, vad kan man säga om Pottersville annat än att det är en lite annorlunda typ av julfilm.

Den arbetsamme och lojale butiksinnehavaren Maynard (Michael Shannon) kämpar på med sin butik i Pottersville, den går sämre och sämre men han fortsätter att vara en snällis både mot kunderna och personalen (Judy Greer).

Han har varit gift med frun Connie (Christina Hendricks) sen urminnes tider och han tror att dom har ett bra äktenskap. Kanske tror Connie detsamma, kanske har inte det faktum att hon iklädd kanindräkt har sex med andra från stan – också iförda denna typ av mundering – ingenting med saken att göra men när Maynard kommer på henne med en av hans vänner (Ron Perlman) i full action i deras sovrum blir han en smula…ledsen.

Så vad gör en lugn snällis som Maynard för att ”lösa problemet”? Han klär ut sig själv i en dräkt (typ gorilladräkt), super ner sig, går ut på stan – och blir filmad! Och vad tror den som filmar att han ser? BIGFOOT!! Plötsligt, över en natt, blir Pottersville känt som stan där man kan se Bigfoot och turisterna väller in. Och Maynards affär blomstrar. Och ändå är ingenting som det ska trots att det är jul.

Obs! Filmen ÄR precis lika skruvad som den låter.

A BAD MOMS CHRISTMAS

En av dom allra roligaste filmerna från 2016 heter Bad Moms. En klockren komedi, kul från början till slut med några hysteriska scener som jag för alltid kommer minnas genom att sätta saliv i halsen och skratta mig blå. Mila Kunis, Kathryn Hahn och Kristen Bell är en klockren trio som jag kände att jag GÄRNA skulle skulle hänga med mer. Jag blev alltså hoppetossglad när jag såg att det skulle komma en uppföljare.

Bad Moms Christmas hade premiär förra julen. Den släpptes på DVD några månader senare. Det har tagit mig fram till nu att se klart filmjäveln och som du förstår, det är INTE ett bra betyg för en film.

En första titt slutade med att jag stängde av efter tjugo minuter. Om man gör en uppföljare genom att lägga ett karbonpapper på originalet och sen BARA göra allt sämre, vafan är det att titta på? Har man inte bättre saker för sig i livet? Dessutom, att Kunis (Amy), Hahn (Carla) och Bell (Kiki) är asmysiga gör inte per automatik deras mödrar till detsamma. Ja. Precis. Mödrar. Mammor. Nu snackar vi Bad Moms på riktigt här när tjejernas morsor kommer och invaderar deras hem över jul. Det. Är. Inte. Så. Roligt.

Susan Sarandon som Carlas mamma Isis, Christine Baranski som Amys mamma Ruth och Cheryl Hines som Kikis mamma Sandy, det är tre skådisar som har det otacksamma jobbet att spela tre mammor ingen jävel orkar med. Döttrarna orkar inte och jag som tittar orkar FAN inte. Maken till jobbiga människor har jag sällan sett och där är anledningen till att det tagit mig ett halvår att se filmen. Små doser klarar magsyran, stora doser not so much.

Nu när jag arbetat mig igenom denna 104 minuter långa ”komedi” skäms jag nästan att säga att det mysigaste med filmen är tre män. Jay Hernandez som Amys kärlek Jessie, Peter Gallagher som Amys kuvade pappa och Justin Hartley som brandmannen/strippan Ty. Tacksamma roller alla tre och två av dom kräver dessutom ett rejält mått av självdistans (speciellt när det gäller dansen i eftertexterna). Men annars….fy fan vad solkigt det här känns.

Det är mycket julpynt i den här filmen men inte så mycket mysig julkänsla. Den är heller inte rolig. Att filmen klarar sig från det lägsta betyget beror på originalmammornas charm och snubbarna jag nämnde här ovan. För det där moraliska skitsnacket om att man bör förlåta sina föräldrar för all bajs som ställer till med BARA FÖR ATT DET ÄR JUL, det står mig upp i halsen.

Skräckfilmssöndag: ATERRADOS (2017)

Att som vuxen person bajsa i byxan tillhör inte vanligheterna, i alla fall om man inte kan skylla på magsjuka eller massivt intag av kombinationen katrinplommon och saltlakrits. Att sitta ensam en novembernatt och titta på dagens film – med hörlurar! – är inget jag skulle tipsa ens mina eventuella fiender om, faktiskt. Det är bra otäckt, alltså otäckt på det sättet att det var svårt att sova sen med lampan släckt. Så ja, den fick vara tänd. Jag är en människa! Hallå, jag är ingen maskin!

Den amerikanska titeln på denna argentinska film är Terrified så jag kan anta att Aterrados betyder just det. Passande titel. Verkligen passande.

Filmen utspelar sig i några hus utanför Buenos Aires där det händer en del oförklarliga grejer dagtid och – för dom inblandade – läskiga saker nattetid. Avloppsrör som låter och beter sig, möbler som flyttas runt och nåt som befinner sig i sovrummet om natten, nåt som kanske med lite tur kan fastna på film om man låter mobilen stå på inspelning hela natten?

Några parapsykologer tar sig an detta för att försöka luska i vad som hänt och händer och ja, det är väl i princip det. Allt annat är extra mos på korven, speciellt för såna som jag som ibland upplever ett viss mått av…leda…när jag ser skräckfilm då det känns som jag sett ”allt” och därmed sällan blir känslomässigt engagerad. Därför känns det extra häftigt när jag blir tipsad om en film och den levererar! Aterrados gör nämligen den, den levererar en storartad otäck skräckfilm med ett långsamt uppbyggande tempo och – givetvis – jumpscares MEN dom kommer absolut helt på pricken rätt, dvs när man inte är riktigt beredd. Dessutom är det inte en CGI-fest som utspelar sig framför ögonen, det här är mer handfast skräck, mer….verklig…om man så vill.

Så pass verklig att jag som sagt sov med sänglampan tänd. Och kanske aldrig mer kommer öppna garderobsdörren. Eller titta under sängen.

Filmitch har också sett filmen och här är hans recension av densamma. Den här filmen är en del i mitt tema Skräckfilmssöndagar som pågår hela 2018. Vill du läsa mer om filmerna i temat kan du klicka här

Skräckfilmssöndag: JIGSAW (2017)

Ibland känner jag att det här med skräckfilm är problematiskt. Som när en tioårings första fråga till en vuxen skolpersonal är: ”Vilken är din favorit-fälla i Saw-filmerna?”. Då blir jag rädd.

Jag glömmer ibland att jag är en vuxen person med en bra koll på vad som är rätt och fel, vad som är verklighet och fiktion när jag ser och skriver om filmer i den här genren men vad händer när väldigt unga hjärnor matas av allt för mycket filmer som denna? Alltså vi snackar väldigt unga och kanske unga människor som inte är helt stabila mentalt. Alltså, jag är inte helt bekväm med den tanken faktiskt.

Jigsaw är den senaste (men inte sista väl?) delen i Saw-franschisen som startade redan 2004 med kultfilmen (ja, KULTfilmen) Saw, kanske en av dom bästa skräckfilmerna i modern tid? Det Saw hade som gjorde den till något alldeles extraordinärt var en grundhistoria som berörde, jag brydde mig om vad som hände Dr Gordon (Cary Elwes) och Adam (Leigh Whannell) i det där helkaklade rummet. Problemet med många av uppföljarna är att dom BARA handlar om tortyrporr, i och för sig väldigt kreativ sådan men ändock rätt enahanda tortyrporr.

I Jigsaw tar manusförfattarna Josh Stolberg och Pete Goldfinger i från tårna. Alltså det är så mycket avskurna kroppsdelar, uppfläkta bröstkorgar (som det givetvis ska grävas med händerna i), sågklingor och andra vidrigheter, det är blodigt som fan och bara helt enkelt ISKALLT vidrigt mest hela tiden. Väldigt snyggt gjort – såklart – men som sagt, jag satt mest och tänkte på alla 10-åringar som sitter framför sina datorer, ensamma på pojkrummet med sina spretiga pre-teenie-tankar och som skrockar och myser åt det här übervåldsamma röran. Får lite ont i mammahjärtat men kan samtidigt inte toksåga filmen för SÅ dålig är den inte, inte som film betraktad. Jag gillar ju det där klegget för jag vet ju att det är film. Det är på ”skoj”. Men hur ung kan man vara och helt rätt igenom förstå det?

Här är en lista på resten av filmerna i temat. 

FIRST REFORMED

Lika ojämn som Paul Schrader är som filmskapare lika stabil är Ethan Hawke som skådespelare. I dagens film teamar dom upp, mig veterligen för första gången. Schrader som manusförfattare och regissör och Hawke som huvudrollsinnehavare i rollen som pastor Toller som, som 46-åring, försöker gå vidare i livet efter att unge sonen Joseph stupat i krig och frun lämnat honom.

Man kan tycka att trion Ethan Hawke, Amanda Seyfried och Cedric The Entertainer (i förtexterna utskrivet som Cedric Antonio Kyles) på pappret är en lustiger grupp men i filmen är dom allt annat än. Jordnära, lugnt och fint skådespeleri från alla tre gör denna film till en riktig trevlig upplevelse.

Even a pastor needs a pastor” säger pastor Jeffers (aka Cedric) och skrockar gott och visst är det så. Även om vi kanske inte behöver just en pastor i bokstavlig mening så behöver vi alla någon att lätta våra hjärtan inför. Pastor Toller sväljer sina känslor och på ytan är han ytterst beskedlig men skrapa det allra minsta på DET skalet och karln exploderar. Ethan Hawke lyckas på ett mästerligt sätt visa det på dom mest subtila sätt. Som att le och visa tänderna fast det ser ut att svida rejält, ibland bara med en ryckning i ögonvrån, ibland ser det ut som att han ska börja prata högt och tydligt men sväljer och tystnar igen.

First Reformed är en film som går att dissekera i detalj, den går att prata om och analysera men den går också ”bara” att se som en helt vanlig film. En film om sorgsna män, missförstådda kanske, om det farliga i att känna sig utanför en gemenskap, om psykisk ohälsa och lite annat smått och gott. Det First Reformed också är är en otroligt BRA film hantverksmässigt. Bra dialog, tempo och skådespeleri. Det som slog mig är att filmen är mycket tyst, det är få biljud och väldigt lite musik men den musiken som hörs är komponerad av den walesiska musikern Brian Williams som i musiksammanhang kallar sig Lustmord. Bra namn, lätt att lägga på minnet. Precis som filmen!

Filmen finns att hyra på Itunes. Väl värd varenda krona. 

THE ONLY LIVING BOY IN NEW YORK

Tycker du postern andas nån obskyr Michael Haneke-film med Isabelle Huppert i huvudrollen? Jag kan säga att ingenting kunde vara mer fel.

Det här är höst-mys-i-pys med ALLT du kan tänka dig att du vill se i ett höst-mys-i-pysigt New York. Central Park i höstfärger, vyer, inzoomade entréer, lugn pianomusik och låtar med Lou Reed, Herbie Hancock, Bob Dylan och – givetvis – Simon&Garfunkel.

Det är en mysig Pierce Brosnan, det trevliga Cynthia Nixon (aka Sex and the City-Miranda som tidigare i år försökte bli guvernör i New York), det är Jeff Bridges med bra hår, Kate Beckinsale som love interest och nykomlingen Callum Turner i huvudrollen som Thomas Webb, hipsterkillen med korta byxor, strumplösa skor, bångstyrigt hår och Clark Kent-glasögon.

Filmen är regisserad av Marc Webb, mannen bakom The Amazing Spider-man-filmerna och (500)Days of summer och jag måste ju erkänna att dagens film har mer gemensamt med den sistnämnda än dom första två. För egen del blev filmen en välbehövlig låtsas-semester i den där staden som är så jäkla trevlig men som ger alldeles för mycket jetlag för att jag ska orka åka dit så ofta. Tänk vad nittio minuter film ändå kan uträtta! Häftigt ju! New York om hösten, är det inte bland det mysigpysigaste man kan tänka sig? Ungefär som Fargo på vintern och Varberg på sommaren.

Filmen finns att hyra på Itunes.

MY COUSIN RACHEL

Efter att ha sett kostymfilmernas kostymfilm på Malmö Filmdagar – The Favourite – lider jag av att jag inte kan se om den förrän den har premiär nångång i början av 2019 (eller med lite tur på Stockholms Filmfestival i november?). Jag lider dock på ett ändå rätt kreativt sätt. Jag försöker leta upp/se om filmer med någon av The Favourites huvudrollsinnehavare i centrum och det finns en hel del av välja bland – och en hel del jag hittills missat. My cousin Rachel är en sådan film.

Rachel Weisz spelar huvudrollen tillsammans med Sam Claflin (killen i rullstol i Livet efter dig) i en film regisserad av Notting Hill-mannen Roger Michell. Han har även skrivit manuset som är baserad på en roman av Daphne Du Maurier, den brittiska författaren som 1938 skrev romanen Rebecca och sedan The Birds och Jamaica Inn, tre böcker som gett upphov till tre filmer regisserade av Alfred Hitchcock. Hon har även hittat på storyn som ligger till grund för filmen Rösten från andra sidan (originaltiteln är Don´t look now, ja precis, den med en naken Donald Sutherland, scenen man aldrig glömmer *host* pubesbehåring a la lovikavante *host*), en story som tre år efter filmens premiär 1973 skrevs om till en roman vid namn Don´t look know (svensk översättning: Vänd dig inte om)

Daphne Du Maurier skrev My cousin Rachel 1951 och det här är tredje gången den filmatiseras. 1952 med Olivia de Havilland och Richard Burton huvudrollerna och 1983 med Geraldine Chaplin och Christopher Guard. Den här gången är det som sagt Rachel Weisz som spelar Rachel, kvinnan som blir änkling när maken dör, maken som är kusin med Philip (Sam Claflin). Philip börjar misstänka att det kan vara Rachel som mördat sin man aka kusinen men får svårare och svårare att hålla tankarna i styr när hans kärlekskänslor för Rachel blir starkare och starkare. Hon är ju så vacker och så charmig och framförallt, så mystisk.

Både Weisz och Claflin är spot on i denna film, hon i 1800-talsmudering (om än inte alls så storslagen som i The Favourite) och han med kombinationen kåta men valpiga ögon. Han verkar ha fastnat i ”stark-men-svag-mannen-facket” då han, trots att han ser ut som en snäll machoman, i film efter film är så pass ”svag” att han faller för  dessa”starka kvinnor” han inte borde falla för. Jag skriver vissa ord inom citationstecken eftersom jag inte anser det vara en svaghet att falla för ”starka kvinnor” utan precis tvärtom men i filmerna skildras det i viss mån som en brist på karaktär att han inte kan hålla sig borta TROTS att han borde veta bättre.

För alla som gillar den moderna kombinationen av svart och beige i inredning och kläder borde detta vara nirvana. Några andra färgtoner existerar knappt. Rael Jones har komponerat musiken, en generisk summa noter som gör sitt jobb men inte fastnar i det musikaliska muskelminnet.

I mångt och mycket symboliserar känslan av musiken hela filmen. Den gör jobbet medans jag tittar men ingenting stannar kvar. Det är inget fel på kemin mellan Weisz och Claflin, regin är okej, hela hantverket är stabilt. Ändå finns det inte en enda liten hulling i filmen som hakar sig fast. Berättelsen är antagligen inte tillräckligt hisnande eller unikt, det finns dussintals filmer i denna genre och jag undrar om inte dom flesta av dom är bättre? MEN, jag måste ändå säga att intensiteten i sista halvtimmen gör att jag ändå känner mig nöjd med filmen. Den är sevärd, det är den.

Skräckfilmssöndag: FERAL (2017)

Vi har sett det förut och vi kommer garanterat få se den igen, det där med ett gäng ungdomar som ska ut i skog och mark, långt bort från civilisationen och som brukligt – shit goes down!

Här är det tre par som ska ut på en liten tältsejour tillsammans, två straighta par och ett lesbiskt (om nu det har med saken att göra…vilket det har….kanske….?). Självklart är dom inte ensamma i skogen och som du ser på affischen, det är NÅT som gömmer sig bland buskarna som gillar att mumsa på människokött. Rätt rejält dessutom.

Det är inga, för mig, kända fejs i rollistan men det gör inget och det stör inte, dom gör alla det dom ska. Regissören Mark Young är för mig även han okänd men jag får en känsla av att man borde hålla koll på honom framöver, speciellt om han fortsätter göra film i den här genren och med samma ESS i make-up-teamet som han har här. Det är nämligen väldigt snygga effekter, om man nu kan kalla brutal-gore-blodiga söndertrasade kroppsdelar ”snygga”.

I kategorin dumma-kids-i-skogen är det här en riktigt sevärd film och kanske just för att kidsen är korkade på ett lite annat sätt än vanligt. Eller….dom är inte ”bara” korkade, inte allihop i alla fall. SÅ gillar du genren, se till att hålla utkik efter Feral och se den. Ensam och i nattmörker. Ett tips bara.

Här är en lista på resten av filmerna i temat. 

Skräckfilmssöndag: NAILS (2017)

Jag har märkt att jag har någon konstig fetisch för filmer där huvudpersonen av en eller annan anledning är inspärrad mot sin vilja. Det ultimata är när det kretsar kring ett mentalsjukhus, det är obeskrivligt obehagligt, men det funkar även med vanliga sjukhus och speciellt om det gäller en sjuk person som har svårt att kommunicera med omvärlden.

Dröm då om min förvåning när Nails visade sig vara bulls eye när det kommer till sånt här. En kvinna, Dana (Shauna Macdonald) blir påkörd och förd till sjukhus med svåra skador. När hon vaknar till visar det sig att hon har sår i pannen, ena armen sitter fast som i ett skruvstäd pga jätte-av och hon har en slang i halsen. Hon kan alltså inte prata men hon är med i matchen och förstår allt som hänt.

Hon får en dator som talar när hon skriver och kan på så vis prata med sin man, dotter och sjukhuspersonalen men hon kan inte få fram några egna ljud. Inga skrik eller så.

En natt vaknar hon till av att det är någon i rummet, hon tycker sig uppfatta någon som rör sig men kan som sagt varken ropa på hjälp eller göra sig förstådd på andra sätt. När hon försöker förklara för personalen vad som hänt tar dom henne inte på allvar MEN hon lyckas till slut få en kamera installerad för att kunna bevisa det som händer nattetid. Grejen är bara det att ingenting syns på skärmen men att någon – något – är i rummet är helt solklart!

Alltså, vad härligt det är att ÄNTLIGEN kunna skriva att jag hittat en skräckfilmspärla, för jag tycker verkligen att Nails är en sådan! Mystisk, otäck, ganska långsam, panikframkallande och med superbra effekter och kameraarbete som får mig att prutta i byxan inte bara en gång. Inte bara två heller. Eller tre.

Det här är manusförfattaren och regissören Dennis Bartoks första långfilm och jag HOPPAS han får göra mer. Kanske en Nails 2 om inte annat? Jag är på!

Här är en lista på resten av filmerna i temat. 

THE SECRET MAN

Ta-daaaaam, här kommer filmen om Mark Felt, FBI-höjdaren som är en av den amerikanska historiens största visselblåsare. Under smeknamnet ”Deep Throat” hjälpte han journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein att få information kring Watergateskandalen 1972. Alltså dom två snubbarna som spelades av Dustin Hoffman och Robert Redford i filmen Alla presidentens män från 1976.

Här spelas Mark Felt av en rejält ålderssminkad Liam Neeson och det slår mig flera gånger att om Jeremy Irons fått rollen hade dom inte behövt sminka honom alls. Men Liam kör på, han går in i karaktär och gör Mark Felt sannorlikt precis lika fårig, fåordig och fyrkantig som han var i verkligheten. Jag har ingen anledning än att tro annat än att han gör sin karaktär rättvisa, det blir bara lite väl mycket teaaaaater över det hela. Peruken hjälper nog också till en del.

Den här typen av film brukar falla mig i smaken ungefär 50% av tiden. Antingen smaskar den till och blir en alldeles ljuvlig mix av sann historia och intelligent thriller eller så slår den knut på sig själv och blir till ett mumbo jumbo-lallande i ett försök att mörka ett sladdrigt manus med krumbukter så att den som tittar inte hänger med. The Secret Man har sina förtjänster men hamnar – för mig – mest i den sistnämnda kategorin. Den känns B utan att behöva vara det.

Diane Lane är alltid mysig att se och birollerna är fullskitna med halvkända ansikten men det hjälper liksom inte. The Secret Man känns medioker. Tyvärr.

 

ROMAN J. ISRAEL, ESQ

Det var lite buzz kring den här filmen i allmänhet – och Denzel Washington i synnerhet – när det vankades Oscarsgala tidigare i år. Denzel var nominerad i kategorin Bästa manliga huvudroll och när nåt sånt händer får alltid filmen en extra skjuts.

Men, varför har jag inte sett den förrän nu? Kan det bero på att den försvann som en fis i rymden från biorepertoaren (om den ens gick upp på bio i Sverige? Men det gjorde den, väl?) Eller har det gått inflation i Denzel Washingtons namn när det kommer till oscarsnomineringar, sådär på samma sätt som Meryl Streep? Att man till slut inte tror på filmen utan känner det som nån form av standard att om dessa två har gjort en film som fått någorlunda bra betyg så är deras namn däruppe som ett brev på posten? Det är klart jag gillar Denzel, det är klart jag inser att Meryl är Queen, men ändå, blir det inte lite….trist? Tänk Zlatan och Guldbollen. Klart han var bäst alla dom åren MEN det hindrar mig inte från att känna mig smått…blasé…åt prisutdelningen.

Nåja. Denzel fick se sig slagen av Gary Oldman den här gången precis som han fick se sig själv slagen av Casey Affleck (!) i samma kategori förra året (för Fences) men frågan är, om Roman J. Israel, Esq kommit något annat år, något år då lägstanivån på medkombatanterna inte var 120% av normalkapaciteten , då hade han nog fått gå hem med en guldgubbe. Det hade han.

Regissören Dan Gilroy lyckas nämligen med det smått otroliga, att kräma ur den briljanta essensen av det som är Skådespelaren Denzel Washington precis på samma sätt som han lyckades med Jake Gyllenhaal i Nightcrawler. Jag VET att dom är bra, att dom båda är bland det mest högpresterande man kan få se på vita duken och ändå – ändå – sitter jag där med hakan i handen och tamejfan dregglar. För Denzel är inte Denzel här, han ÄR Roman J. Israel. Han ÄR den OCD-drivna juristen med sitt stora hår, glugg mellan tänderna, ständigt lyssnande på sin ipod med 8000-låtar (varav en fick försämrad bas när han var tvungen att köra ipoden genom en metalldetektor) och med ett Rain Man-minne utöver det vanliga när det kommer till datum, paragrafer och lagar.

Roman har jobbat på en och samma advokatfirma i 36 år. En liten firma, bara han och advokaten William och Roman har varit mannen i periferin i alla år, han som skött allt, läst allt, haft koll, luskat bland lagar och domar. William var den som syntes, den som orerade i rättsalarna. När William råkar ut för en hjärnblödning och hamnar i grönsaksläge på sjukhus rämnar Romans trygghet på alla plan. Han tvingas ta över klienter – rent fysiskt – och han tvingas titta utanför sin välkända låda för att hitta ett jobb som betalar räkningarna.

Det här är en sådär film som jag inte ville skulle ta slut. Den är sjukt jävla mysig och jag älskar verkligen advokatvärlden på film. Det är liksom ordning och reda, det är män och kvinnor i kostym, det finns lagar och regler och dom som inte håller sig till dessa vet vad som gäller. Antingen blir man dömd eller så vet man var kryphålen finns. Eller vem man ska betala för att hitta dom.

Alla som någon gång tänkt tanken att ”Denzel Washington, fan alltså, han är en snubbe i min bok” bör se den här filmen. Det är min fasta övertygelse. Det, och att Dan Gilroy är en jävla KING på att göra film!

BATTLE OF THE SEXES

Jag följer ganska många filmbloggare och jag vet att många av dessa gillar att se och skriva om sportfilmer. Jag själv har också en riktig förkärlek för denna genre och ser väldigt gärna verklighetsbaserade filmer men någon form av sportutövande i centrum. Ändå är det få av mina ”homies-bloggare” som skrivit om Battle of the sexes. Ändå har jag inte sett den själv förrän nu. Hur kommer det sig egentligen?

1968 fyllde Billie Jean King (Emma Stone) 25 år och det var första året hon var professionell tennisspelare. Fyra år senare spelar hon fortfarande för småpengar jämfört med männens vinstsummor och hon är kräkless på det. Kvinnorna drar lika mycket publik ändå tycker förbundet att det räcker om dom vinner en åttondel av männens vinstsumma pga det är männen som är familjeförsörjare.

Battle of the sexes handlar om den välkända tennismatchen som gick av stapeln framför hela USA:s TV-kameror 1973 där Billie Jean King går med på att spela en match mot den 55-årige före detta proffsspelaren – och manschauvinisten – Bobby Riggs (Steve Carell) i nåt slags försök att bevisa att kvinnor faktiskt också kan. Varför en supervältränad ung kvinna mitt i tenniskarriären inte skulle kunna vinna mot en nästan trettio år äldre man förtäljer inte historien och jag kan inte sluta tänka på det.

Billie Jean King kämpade oförtröttligt för kvinnors rättigheter på alla plan och filmen vill på nåt sätt visa att hon inte hade det helt lätt privat heller. Gift med Larry (Austin Stowell) som verkar vara världens snällaste, mest stöttande och lojala partner och förälskad i Marilyn (Andrea Riseborough) som verkar vara världens snällaste, mest stöttande och förstående älskarinna så ja, det där svåra är aningens klurigt att känna även om jag kan förstå problematiken.

Frågan jag ställer mig efter att ha sett filmen är fortfarande varför? Varför har inte fler sett filmen? Varför har inte fler skrivit om den? Varför är inte Billie Jean King mer av en feministisk ledstjärna – fortfarande? Hon banade ju väg för så mycket bra! Hon var vältalig, intelligent, stod med fötterna på jorden, tog inga genvägar OCH lyssnade till sitt hjärta. En kvinnlig hjälte om du frågar mig! Emma Stone gestaltar henne hur bra som helst, det finns ingenting att klaga på med filmen, den är liksom bara…mellanmjölk. Lagom. Snäll. Den bränner aldrig till. Men allt detta är inget svar på varför-frågan eftersom man måste ha sett filmen för att kunna bedöma detta.

Sevärd film utan tuggmotstånd. Game, set och match.

FATHER FIGURES

För någon som är piss-less på män så är det här helt fel film att se. Det kanske inte är en film enbart FÖR män men det är definitivt en film OM män. Helen (Glenn Close) ska gifta sig (igen) på äldre dar och hennes tvillingsöner Peter (Ed Helms) och Kyle (Owen Wilson) sluter lojalt och glatt upp vid hennes sida.

Kyle lever livets glada dagar som en tämligen frimodig och hippie-aktig ladies man som nu funnit kärleken på Hawaii. Peter är mer stram och tillbakadragen, skild sedan många år men någon ny har aldrig funnits på tapeten. Relationen med lille sonen är ingen höjdare heller, han verkar i ärlighetens namn mest ha fokus på att hitta sin egen pappa.

När det visar sig att mamma Helen kanske inte varit superärlig mot sönerna om vem deras pappa är börjar en roadtrip där Peter och Kyle ska försöka hitta honom men kanske också sig själva? Brukar det inte vara så på roadtrips? Har man någonsin mer tid och möjlighet att tänka tankar klara än mil efter mil i bil?

Första tredjedelen av den här filmen var det världsklass på tycker jag. Ed Helms har växt till en av mina stora komiska favoriter och han gör mig inte besviken här heller. Owen Wilson är också alltid stabil. Det är en mycket likeable duo. Under andra halvan sjunker tempot en liten aning och under tredje flippar manuset ur en del men sammanfattningsvis tycker jag det är en sevärd film om det här med fäder. Om svårigheten att förstå sig på dom, om utmaningen i att ordna till sitt liv med en frånvarande fader som en aldrig försvinnande skugga och om att försöka bli en bättre förälder än den man själv fick.

FINAL PORTRAIT

Att se Armie Hammer på film har blivit en helt annan typ av upplevelse efter Call me by your name, det är i alla fall min syn på saken. Han har gått från att vara en tämligen auralös ”Ellos-kille” till att visa att han faktiskt kan någonting mer än att ”bara vara snygg – och aurafattig”.

Final Portrait är dock inte Call me by your name, här är hans roll nämligen (som vanligt) att sitta still, vara snygg OCH – ja faktiskt – vara tämligen aurafattig, så pass mycket att konstnären Alberto Giacometti (Geoffrey Rush), du vet han med skulpturerna av väldigt smala feldoserade människor med extremt långa och smala ben, ska måla ett porträtt av honom som han liksom aldrig blir klar med. Han blir aldrig nöjd. Det som skulle ta ett par timmar eller en eftermiddag på sin höjd tar dag efter dag efter dag och James Lord (Hammer) sitter där på stolen. Och sitter. Och sitter.

Filmens manus är baserad på verklighetens James Lords memoarer och är regisserad av birollernas mästare Stanley Tucci och när filmen är slut sitter och jag och funderar en stund på vad jag precis sett och jag blir inte direkt klok. Det är en sån väldigt liiiiiiten film men sån minimal handling att jag undrar hur den ens hade kunnat bli av. Fina miljöer och en liten inblick i Giacomettis skapande men annars….vad? Filmen är liksom så grund. Ytlig. Och ja, liten.

Jag har haft tråkigare nittio minuter i mitt liv men i ärlighetens namn gav mig filmen ingenting. Ingenting alls, faktiskt.