FAST & FURIOUS: HOBBS & SHAW

Det här hade jag verkligen sett fram emot. Det här. Men vad är ”det här”?

Är det filmen i sig jag längtat? Är det sommarblockbusterbiljakter? Är det känslan av att få se en riktig hjärndöd – men underhållande – actionrökare? Eller är ”det här” bara den där *host* oansenliga trion i huvudrollerna?

Dwayne Johnson, Jason Statham och Idris Elba – i samma film!! Det här är muskelmys på samma sätt som om Arnold skrivits in i manuset till Demolition Man! Det här är 2019-års version av en 80-tals-buddy-actionfilm, typ 48 timmar. Två antagonister som bråkar, tjafsar och gnabbas – O.U.T.T.R.Ö.T.T.L.I.G.T. Två antagonister som tar till nävarna, som slåss, stenhårt, onödigt och H.E.L.A. J.Ä.V.L.A.T.I.D.E.N.

Jag trodde inte slagsmål kunde vara så sövande som det är i den här filmen. Enda gången jag vaknar till liv är när Vanessa Kirby kommer med i matchen, hon är stentuff, ascool och en perfekt badbomb i badkaret i vilken dom flintskalliga  matchomännen sitter och plaskar omkring. Idris Elba sitter på badkarskanten med en elvisp och fixar bubblor. Alltså, han är så enastående bra som skurk. Hans Brixton är verkligen badass. BADASS. Sa jag badass?

Hobbs & Shaw var underhållande för stunden när jag satt i biosalongen men på vägen till bilen tänkte jag ”vad var det för film jag såg nu igen?”. Maken till hjärndött manus har jag inte sett sedan Escape Plan 2: Hades men det filmen vinner på är manlig charm och kvinnlig stake.

Skådespelarna som dyker upp totalt uncredited räddar en del scener, Idris Elba är Kung och lyssna på The Rock när han uppmanar alla till att sitta kvar under HELA eftertexterna. Hela. Ända in i mål. Som om två timmar och sexton minuter inte räcker, man ska härda ut en minut till.

Som sommaractionrulle är denna film helt okej MEN jag hade väntat mig, önskat mig och längtat efter så himla HIMLA mycket mer.

Fler som sett filmen är:
Henke
Sofia
Johan
Steffo

En ladylike sommar: LADYHAWKE

Ibland när man ser (om) filmer från ”förr” kan man lätt fråga sig hur i helskotta det gick till, hur kunde filmen ens produceras? Inte sällan ställer man sig även den berättigade frågan ”hur i hela friden kunde jag tycka att detta skräp var BRA?” Sen nångång ibland sådär när jag ser om en film jag vet att jag sett men inte minns ett jota av så dyker en annan känsla upp: ”det här är galet dåligt men samtidigt….samtidigt….samtidigt….kanske så underbart”.

Ladyhawke är urtypen av en sån film. Lökig som ett helvete, ren larv egentligen, en redigt banal 80-tals-klyscha i allt från färger till musik till Michelle Pfeiffer i instagrampudrade filter långt innan Instagram ens fanns, Rutger Hauer som flawless ridande stonefacehjälte och Matthew Broderick i narrliknande kläder. Det är verkligen inte bra det här, ändå sitter jag och ler. Ja, jag gör det, jag ler. Det är som ett ihopkok av en filmisk tidsera som – turligt nog – aldrig kommer komma tillbaka och jag kan inte göra annat än att underhållas.

Turligt nog har jag dock en hjärna och hjärnan skriker nooooooooo medans det rycker i kinderna. Jag provar att stänga av ljudet under några minuter och DÅ sjunker filmen som en gråsten. Musiken visade sig vara allt. Musiken är det som gör att jag hamnar i 80-tals-bubblan, den mysiga, den hemtama, den pastelliga.

Som helhet är filmen givetvis inte toppen men den är bra mycket bättre än jag kunde tro. Den är dock två timmar lång och efter första timmen känner jag att det räcker. 60 minuter hade varit perfekt. Då kanske betyget hade blivit ett annat.

Det här är en film i sommartemat En ladylike sommar. Här kan du se övriga filmer jag skrivit om. Med denna film kommer både jag och bloggen att gå på semester ett par veckor men lördagarna tickar på som vanligt med ladyfilmer.

En ladylike sommar: LADIES IN BLACK

Här är en film som utspelar sig på varuhuset Goode´s i Sydney 1959. Det närmar sig jul och helgshoppingen är i full gång. Unga Lisa (Angourie Rice) får ett extrajobb som allt-i-allo i butiken och hennes ögon är stora när hon ser dom andra kvinnorna bakom diskarna, alla klädda i svarta klänningar och svarta pumps. Kvinnorna är något annat än Lisas egen mamma och hon får nu en insyn i helt andra sätt att vara och tänka. Kanske är det den äldre ungerska butikskvinnan Magda (Julia Ormond) som förändrar hennes synsätt mest då hon som immigrant med skinn på näsan peppar Lisa att stå på sig, att våga.

Det här är alltså en australiensk film, regisserad av Bruce Beresford, mannen som regisserat den fyrfaldigt Oscarsvinnande och niofaldigt Oscarsnominerade filmen Driving Miss Daisy (1989) – utan att själv bli nominerad för sitt jobb. Här ger han den storsäljande romanen ”The women in black” av Madeleine St John filmiskt liv och jag får en känsla av att denna film precis som andra filmer i samma genre (tex The Help från 2011) är så himla mycket bättre i bokform än på film. Det blir så styltigt när det berättas på detta sätt, alla nyanser försvinner, alla tankar och funderingar som lättare kan berättas i skrift försvinner.

Det här är helt enkelt en rätt trist film om ÄNNU EN ”ordinär” ung tjej med flätor och glasögon som i ett HUJ blir en vacker ung kvinna bara hon släpper ut håret och skippar glajjorna. Julia Ormond är filmens starka kort och hon gör en sevärd prestation som Magda. Resten, nja, not som much.

Det här är en film i temat En ladylike sommar, alltså filmer med ordet lady (eller pluralformen i dagens fall) i titeln. Här kan du läsa om fler av dessa filmer.

MURDER MYSTERY

Adam Sandler och Jennifer Aniston teamar upp igen (sist var i den charmiga pärlan Min låtsasfru från 2011) och denna gång i en Netflix Original-film med ett manus skrivet av James Vanderbilt.

Vanderbilts förra manus var Independence Day: Återkomsten och det är ett plus, det innebär nämligen att mina förväntningar på filmen är noll och detta alldeles oavsett två huvudrollsinnehavare som jag verkligen gillar.

Audrey Spitz (Aniston) har varit gift med sin Nick (Sandler) i en herrans massa år. Han jobbar som polis, hon som hårfrisörska och i alla deras gifta år tillsammans har hon drömt om att han ska ta med henne till Europa. Varje årsdag blir hon dock lika besviken. Hennes mustaschprydde äkta man har inte haft denna resa på världskartan, han är aningens mer torrboll, krass och hemmakär.

Av lite olika ödens nycker hamnar dom i alla fall till slut på denna europaresa och detta öde spelar dom bra många spratt. Dels träffar Audrey på en mångmiljardär på flyget som bjuder dom till hans superlyxiga yacht och dels får dom vara med om ett MORD just på denna båt. Det blir upprinnelsen till denna mordhistoria i vilkens anda Agatha Christie kan skönjas, i alla fall på ytan.

Adam Sandler och Jennifer Aniston är riktigt bra här, deras kemi är toppen, nästan lika bra här som i Min låtsasfru. Mitt enda problem med filmen är att den känns så light och så snabbproducerad och trots att jag vet att det är Netflix Original-stämpeln på filmen som får mig känna så så känner jag det likväl. Netflix själva har med sitt ”kvantitet före kvalitet”-utprånglande av egenproducerad (i stora stycken) skit gjort att min Netflix-tröttma är rätt massiv. Det är i nuläget den streamingstjänst jag tittar absolut minst på. Jag orkar liksom inte, det är too much.

Med detta sagt, visst kan det blir orättvist mot filmer som Murder Mystery men det spelar i sanningens namn ingen roll. Folk och fä och alla där emellan kommer se filmen ändå. Själv hade jag en okej stund framför TV:n men inte mer än så. Sandlers musche är det enda bestående minnet jag har av filmen. Den var fin.

ESCAPE ROOM

Ögonen fastnar på postern här bredvid. Jag har precis sett klart filmen och letar efter en bild till detta inlägg. Det här är bilden som dyker upp på IMDb. Jag tittar. Grubblar. Funderar på vad det är jag faktiskt tittar på. Dom där tomma pusselbitarna över munnen på filmens Zoey (Taylor Russell). Vad visar det? Att hon inte är en människa? Att Escape Room är nånslags AI-Terminator-film? Jag fattar inte, jag gör faktiskt inte det. Metallskelett? Odjur? Monster? Vad ÄR det? Det är ingenting som har med filmens handling att göra i alla fall. Ingenting alls.

Escape Room, som film, är som Saw fast för barn. Det är en välgjord bagatell med icke kända ansikten i alla roller men alla sköter sig bra. Det är ingen skräckfilm, mer en spännande thriller i sina bästa stunder. Den behandlar det här med liv och död både ingående, invecklat och djupt samtidigt otroligt ytligt när någon väl dör.

Alla vänner av diverse fobier och panikångestattacker får sitt lystmäte här och jag erkänner att jag ibland kände en redig ynnest att jag satt i soffan och inte var med gänget i filmen på deras strapatser. Jag tycker det här var en helt okej film, underhållande nog för en fredagskväll framför TV:n. Slutet må vara noll procent tillfredsställande men en schimpans kan räkna ut att Escape Room 2 kommer dyka upp innan man sagt gott nytt år 2021.

THE PERFECTION

Två unga kvinnor. Två av världens främsta cellister. Ettan vars karriär är på väg uppåt. Tvåan vars karriär gick i stöpet då hennes mamma blev sjuk och hon tvingades sköta henne i hemmet i åratal. Ettan som är sprudlande glad och uppenbarligen sprängkåt så fort hon får se tvåan. Tvåan är missunnsam och oskuld.  Ja, tills hon träffat ettan en kväll alltså.

Både ettan och tvåan har blivit ”upptäckta” av ett musikaliskt par som även driver ett musikskoleinternat och den skolan fungerar som något slags ”nav” för berättelsen som för övrigt kan beskrivas som en thriller för treåringar.

Jag har sällan varit med om en film vars manus skriver mig som tittar så IHIHELVETE på näsan. Den på riktigt SPOLAR TILLBAKA för att scen för scen beskriva det man redan fattat har hänt. PÅ RIKTIGT alltså.

Jag blir dumihuvvet av att titta på den här filmen. Den fördummar mig, den förminskar mig, den gör mig förbannad och den gör mig ännu mer less på Netflix Original-filmer som återigen visar att kvalitet inte är dess starkaste sida.

Varför ger jag inte filmen en etta då, kanske du undrar? Med RÄTTA borde du undra det. Jo, såhär är det. Filmen inkluderar en lång sekvens som utspelar sig på en buss som befinner sig i bushen, nånstans utanför Shanghai. Den scenen är bland det bästa jag sett på film i år. Otroligt spännande, äcklig, välspelad, på gränsen till galen scen och jag gnyr och vrider mig och får fan panik själv bara av tanken att befinna mig i en liknande situation. Den scenen är alltså så pass klockren att jag höjer betyget för filmen ett snäpp. Fast helt ärligt, den scenen är FEM PLUS. Då kanske du förstår hur jävla illa resten av filmen är.

GLASS

I det absoluta slutet av filmen Split fick vi alla se något som vi kanske inte hade räknat med. Filmen var inte slut. Det skulle bli mer. M. Night Shyamalan hade vävt in karaktärerna David Dunn (Bruce Willis) och Elijah Price (Samuel L. Jackson) från filmen Unbreakable och det var kanske inte en twist i Sjätte sinnet-klass men nog fan var det en ögonbrynshöjare? Nog tusan var det något extraordinärt att Shyamalan skulle få ihop filmerna till en TRILOGI med filmen Glass som den sista, den som skulle väva ihop allt?

Jag var pepp på Glass. Det var dumt. Är det inte alltid så? Dumt att ha förväntningar alltså. Man vill så mycket, för mycket. Jag tycker Unbreakable är en JÄTTEBRA film. En film jag gärna ser om. Split var också bra, en stabil trea även vid en omtitt. Glass då? Var hamnar den i det stora hela?

För det första, manuset till Glass är ungefär lika dumt som jag känner mig inför peppen. M. Night Shyamalan måste ha befunnit sig i en hybrisbubbla när han inviterade oss till fortsättningen efter Split. Visste han ens själv hur han skulle knyta ihop säcken? Jag är inte så säker på det.

Om jag kunde levitera (och samtidigt sitta kvar i soffan) skulle jag ha kunnat beskåda mig själv skakandes på huvudet samtidigt som jag knörvlar ihop näsan i en icke-gillande grimas. Det svider att säga det men Glass är verkligen ingen värdig avslutning på historien om David, Elijah och James McAvoy och alla hans schizofrena karaktärer. Jag fnissar ibland för att det är så dåligt. Sarah Paulson spelar en forskare (?) som håller dessa tre män inlåsta och med hjälp av elchocker får hon Patricia/Dennis/Hedwig/Barry/Heinrich/Jade/Ian/Mary Reynolds/Norma/Jalin/Kat/BB.T/Mr Pritchard/Felida/Luke/Goddard/Samuel/Polly aka Kevin Wendell Crumb aka The Beast att byta personlighet. Tänk om/att det kan vara så enkelt. Eller ”enkelt”. Bara att switcha, liksom. Dumt det med, dumt som fan, dumt som hela filmen, dumt som….jag…och M. Night.

Det finns dock vissa ljuspunkter i filmen, såna som gör att jag ändå kommer minnas den och som gör att jag inte kan ge den det allra lägsta betyget. Det finns till exempel en scen med en bil och alla skådespelarna inblandade med The Beast i gula brallor och Bruce Willis i en vattenpöl. Assnygg scen. Cool. Som att spela schack fast med filmkaraktärer.

Glass, ja. Slut på trilogin, ja. M. Night fortsätter att kanske inte ha sin bästa stund i filmhistorien men hey, jag ger inte upp. Jag tror på honom. Det vänder. Han har nån mer Sjätte sinnet att vrida ur sig innan han tackar för sig. Jag känner det på mig. Jag vill så gärna få rätt. Det vore sköj.

Ja, allra mest för M. Night.

GAME OF THRONES SÄSONG 8

Här är min genomgång och mina tankar kring den sista säsongen av Game of Thrones, uppdelad i avsnitt. Den innehåller JÄTTESPOILERS och bör inte läsas om du tänkt se serien/säsongen. I alla fall inte INNAN du ser den. 

 

Så.

 

Du är varnad.

 

Avsnitt 1. Herregud. Vad smart det var av mig att se om sista avsnittet från säsong 7 precis innan detta avsnitt. Det var trots allt två år sedan sist, en del andra inputs (en DEEEEL?!?!?!) har passerat hjärnan och även om jag trodde jag mindes allt så gjorde jag det inte. Men det var fint att se alla igen. Det kändes som ett bra avsnitt, små nedslag lite överallt, som att ”samla in gänget” och visa för oss som tittar var alla befinner sig och att dom är med i matchen. Ett fanserviceavsnitt kanske?

Avsnitt 2. Nu är vi igång! Härligt! Jag satte mig ner och förväntade mig ett avsnitt som det förra, ett med bra tempo och en schysst blandning av balla händelser och prat. Vad blev det? Bara prat! Bara bara prat! Under avsnittets gång hade jag ibland svårt att hålla mig vaken MEN jag fattar ändå grejen med alla möten och hejdås. Slaget mot White Walkerserna väntar, det kommer bli blodspillan, några av hjältarna kommer säkerligen stryka med, kan man hoppas på något….episkt….kanske? Alla är sammanbitna, alla är redo för vad som komma skall. Slåss mot redan döda? Hur ska det gå?

Avsnitt 3. VADFANVARDETHÄRFÖRNÅT???? Vilket SKIT!!! Jag fattar grejen med att man gör ett avsnitt med BARA ett gigantiskt slag och jag fattar baktanken med att endast filma med ”naturligt ljus” – vilket nattetid innebär INGET ljus – MEN liktförbannat, när man sitter framför TV:n, har släckt ner hela lägenheten och ÄNDÅ INTE SER ETT JOTA av vad som händer, då blir man förbannad!! Jag har SÅ svårt att förstå alla som hyllar detta avsnitt som det bästa någonsin genom hela TV-historien. Sitt 70 minuter och kolla på en svart skärm. Trasig makapär eller Game of Thrones S8E3? You tell me.

Avsnitt 4. Nuså, nuså, andas. Ett pratigt, mysigt, mastigt avsnitt, ett avsnitt som fick mig att sitta på soffkanten och önska att det aldrig skulle ta slut. Det kändes som att serien återigen tog sig tid att i sakta mak berätta något som skulle få karaktärerna att utvecklas och sen händer den, den assnygga men helt ologiska scenen när en drake blir nedskjuten och dödad av Euron Greyjoy och hans flotta. I en vinkel där Dany inte ens kan spotta dom stora fartygen kan alltså den vapenansvarige se draken – och skjuta prick. Så hur snygg den scenen än är så pajar den för mig. Varför ger sig inte Dany på båtarna? Hon sitter på en drake som uppenbarligen kan spruta eld, hon borde kunna förgöra dom där träbåtarna fortare än Euron hinner stöna ”nej inte där Cersei”.

Avsnitt 5. Neeeeeeej, nämen nej, bara nej. Så känner jag såhär minuter efter att avsnittet är slut. Kvinnan med dom många namnen – Queen Daenerys Stormborn of the House Targaryen, the First of Her Name, Queen of the Andals, the Rhoynar and the First Men, Lady of the Seven Kingdoms and Protector of the Realm, Lady of Dragonstone, Queen of Meereen, Khaleesi of the Great Grass Sea, the Unburnt, Breaker of Chains and Mother of Dragons aka Dany (på sista tiden) – visade sig vara precis lika psykiskt instabil och dumihuvet som vilken lättkränkt skolskjutare som helst. Jon Snow, hennes brorson och stora kärlek, dissar henne och då får hon nog och hämnas genom att via drakeld sätta hela King´s Landing i brand och döda tusentals oskyldiga, Jon Snow icke inkluderad. Är det inte lite för enkelt? Är det inte lite för…fel? I sju säsonger har vi följt henne då hon försökt vara (så långt det går) någorlunda rättrådig och stått på dom svagas sida och så nu….SNAP, liksom. Jag greppar det inte och jag köper det inte. Jag somnade dessutom mitt under striden. Hur snygg den är var så var det rätt tråkigt. Flera av seriens stora namn strök med men jag KÄNDE ingenting. Ingenting alls. Jättekonstigt. Den bleka och nästan Disney-patetiska scenen med Jamie och gravida Cersei gjorde mig bara ännu mer trött.  Jag hade velat se nån form av medeltida fosterutdrivning här. En hämnd och död värd en massmördare som Cersei. Men nejdå. Nu vet jag inte riktigt var jag befinner mig inför allra sista avsnittet. Tyrion är kvar. Och Brienne. Och Arya och Sansa och triste Bran och fortfarande supertriste Jon Snow. Jahopp. Ska verkligen serien sluta i stans jävla antiklimax?

Avsnitt 6. NEEEEEJ. NÄMEN NEEEEEEEEJ. Fan va arg jag är och blir och var. Det känns som att bli spottad i ansiktet. Av någon med kikhosta. Och slemsäcksinfektion. EN såndär som spottar gult snor. Blandat med grönt snor. Och lite hårda klumpar av random kropps-pryl mitt i alltihop. Hur är det MÖJLIGT att manusförfattarna till en av världens mest påkostade TV-serier genom tiderna kan knyta ihop en sån historia som denna och få den att kännas som ett segment från Life of Brian. Monty Fucking Python! SÅ känns det. Exakt så! När kungen/drottningen över hela klabbet hur flux skulle röstas fram på slutet kunde det lika gärna var Galenskaparna och After Shave som i En himla många program gjorde sig lustiga över fantasygenren. Buhuuuu, jag vill kasta TOMATER! Det är galet jävla dåligt! Och Jon Snow och Dany, kärleksparet med TV-världens absolut sämsta personkemi, det kändes INGENTING när hon dog, INGENTING. Och kanske är det av samma anledning som med Cersei, för även Dany fick dö någon form av DISNEYDÖD! Svalt, fagert, blekt, två ensamma blodstrimmor i ansiktet, stora ögon som sakta sluter sig, en dolk i magen. Äh va fan, vad tog det maffiga GoT-dödandet vägen? Huvuden som rullar, Joffreys äckliga giftdöd, det häpnadsväckande, det ögonbrynshöjande, det förvånande, det CHOCKERANDE, var tog det vägen? Hela säsong 8 känns som en bokklubbsbok för mellanstadiebarn, en bok som hamnar nånstans mellan Pocahontas och lille Hiawatha och där en tjock gammal gubbe i en stor handsnidad stol med armstöd läser sagan om spelet om tronerna. Serien hade kunnat sluta så. Som om George R.R. Martin själv läst sin egen bok. Frågan är bara hur serien slutat om George själv fått bestämma.

Jag kan inte ge säsong 8 godkänt, det går inte. Det här är by far den sämsta säsongen i hela serien och det gör ont att skriva dom orden. Jag hade inte högre förväntningar på denna säsong än på någon annan, att jag är så besviken beror inte på det. Jag är besviken för att säsongen SÖG HÄSTBALLE.

Varför inte en etta då?

Nä. Game of Thrones är inte en etta. Det här är påkostad TV deluxe och även om vissa scener och vissa effekter var mer än lovligt piniga denna omgång så är produktionsvärdet fortfarande väldigt högt. Att det känslomässiga ditot dalade som en kedjad buse i Nybroviken är en helt annan femma.

Säsong 1
Säsong 2
Säsong 3
Säsong 4
Säsong 5
Säsong 6
Säsong 7

MARY POPPINS RETURNS

Alla som gillade Mary Poppins, originalet alltså, från 1964, borde ge uppföljaren en chans. Alla andra kan låta bli.

Mary Poppins kommer tillbaka är nämligen en uppföljare som – förutom att Julie Andrews är utbytt mot Emily Blunt – är en karbonkopia av originalet. Det går inte att se att den är producerad 2018 och detta menar jag både på gott och ont.

Jag ser denna film ombord på ett flygplan. Jag bestämmer mig för den bland Emirates 1500 filmer och klickar på play. Minuten efter bestämmer sig kvinnan till höger om mig att hon vill se original-Mary Poppins och även hon klickar på play. Det blev ett flipperspel av guds nåde för mina stackars ögon kan jag säga. Jag försökte koncentrera mig på min film men ögonen drogs till hennes. Och det är så det känns med facit i hand, Marry Poppins kommer tillbaka är säkerligen en på alla sätt BRA film men den är inte originalet.

Emily Blunt visar återigen vilken storartad skådespelare hon är, att hon behärskar precis ALLA genres. Det är hon som gör filmen så pass sevärd som den ändå är i mina ögon. Hon är underbar. Barnskådespelarna i denna film, not so much.

SERENITY

På förhand och på pappet såg Serenity ut att kunna bli en av dom allra bästa filmerna från 2018. Nu blev det verkligen VERKLIGEN inte så.  Jag tänker dock att OM jag får en massa tid över någon gång och ser om filmen så TROR jag den kommer landa bättre än den gjorde vid första titten. Jag kan nämligen inte låta bli att känna mig lurad.

Den här filmen är skriven och regisserad av Steven Knight, mannen bakom Locke, Dirty Pretty Things, Hummingbird, Allied, såna filmer. Såna i grunden BRA filmer. Så kommer Serenity och tjongar på med Anne Hathaway och Matthew McConaughey i huvudrollerna, med Diane Lane, Jason Clarke, Djimon Hounsou och Jeremy Strong i lite mindre roller så det är väl SJÄLVKLART att förväntningarna går upp? Va? Man är väl inte gjord av cement heller.

Jag tänker inte skriva mer om handlingen är att det gäller att titta på filmen med en klar blick och ett öppet sinne. Betygsmässigt hamnar filmen på nånstans mellan en etta och en tvåa men det är trots allt rätt fint att se Matthew McConaughey gå all in i en film – och kanske till och med överspela en del? – så jag friar hellre än fäller. Men det är fanimej nära det allra lägsta betyget så sänk förväntningarna, för din egen skull.

HOTEL ARTEMIS

Postern må ha sina likheter med ett annat filmiskt hotell men vad gäller handling och annat finns det inga beröringspunkter mellan Hotel Artemis och El Royale. I den här filmen är vi nämligen i framtiden, i ett safe house som en åldrad sjuksköterska (Jodie Foster) sköter med järnhand.

Det är 22 år sedan hon var utomhus och i ärlighetens namn, framtidens Los Angeles är ingen stad som känns direkt mysig att vistas i. Sjuksköterskan lider av svår panikångest bara vid tanken på att lämna byggnaden men när en skadad kvinnlig polis behöver hjälp tar hon hjälp av all energi hon kan frambringa och hjälper henne komma in.

Huset är annars tänkt för kriminella, för att laga scumbags, sy ihop dom, få dom fit for fight igen och när Stadens Store Man behöver hjälp har sjuksköterskan inte så mycket val annat än att släppa in honom.

Jag tycker filmen började segt, dessutom fastnade jag i vinkelvolten när det gällde Jodie Fosters ålderssminkning. Vem tusan är hon lik? Är det Linda Hunt i någon roll? Efter en rejäl hjärngympa kom jag fram och rätt. Maz Kanata! ”She’s run this watering hole for a thousand years” sa Han Solo om henne  så det är inte bara utseendemässigt dom är lika, Maz och Jodie.

När jag kunde släppa den grejen var det lättare att hänga med i filmen. Den är snygg, det känns som det är nerplöjt en del dollars i produktionen och är det något som är världsklass så är det musiken och LJUDET. Det filmen fallerar på – i mina ögon – är att det känns som att ALLA skådespelarna spelar över. Jodie Foster är verkligen inte så gammal som hon ser ut, hon blir inte trovärdig även om hon är jättesöt. En riktig gammal dam i den rollen hade kunnat göra underverk. Tänk Glenn Close till exempel, hon är ändå femton år äldre än Jodie till att börja med.

Jeff Goldblum är alltid skön men är inte med så mycket. Dave Bautista kör sin ”Dave Bautista-pryl”och Sofia Boutella fortsätter prata med sin brutna engelska och ha en icke-blinkande-ögonkontakt med sina medspelare.

Visst, det var underhållning för stunden men frustrerande då den saknade mycket av ”det” som krävs för att bli en film man minns längre än eftertexterna.

THE SILENCE

I kölvattnet av en del andra ”du-måste-sluta-använda-ett-av-sinnena-för-annars-dör-du-filmer” (A quiet place och Bird Box till exempel) finns nu The Silence på Netflix. Ett dumt och mycket ologiskt manus har bakats ihop till en thriller som i sina bästa stunder är tittbar och i sina sämsta så dum att jag baxnar.

Att anlita Stanley Tucci för huvudrollen är smart, det lurar säkert många att tro att filmen är intelligentare än den egentligen är, i alla fall ett bra tag – och inklusive undertecknad.

Här är det blinda flygande monster-alien-fåglar som riskerar att döda (den amerikanska) mänskligheten och dom är långt ifrån konsekventa, alienfåglarna. Nä, det här är korkat så det förslår ändå är filmen säkert underhållande nog för många. Jag själv hade svårt att se den utan att längta efter spolknappen och betygsmässigt är den otroligt nära en etta. Kanske är jag för snäll, kanske gillar jag Stanley Tucci FÖR mycket, kanske kommer jag ångra mig och korrigera betyget vad det lider? Just nu landar den i alla fall på bloggens kanske svagaste tvåa någonsin.

Sista röd lördag: RED JOAN

Det här är historien om Joan Stanley (Judi Dench) som i sin tur är en romanfigur skriven av Jennie Rooney som i sin tur är inspirerad av den verkliga personen Melita Norwood.

Att se en film som Red Joan I TRON att den är baserad på verkliga händelser och en verklig Joan och sen få reda på att så inte är fallet, det är som att ramla på näsan och bryta densamma på sista trappsteget när man klättrat upp i Frihetsgudinnan. Det är surt som jävulen faktiskt och jag inser att jag överreagerar nu men likväl, känslor ska man inte bara vifta bort. Jag blir ju besviken. Lite ledsen kanske till och med. Jag vill ju att Joan Stanley ska ha funnits men närå, Melita Norwood hette hon alltså. Varför kunde inte boken – och filmen – ha hetat Red Melita? VARFÖR?

Brittiska Melita Norwood levde 1912-2005 och jobbade undercover åt KGB under i stort sett hela sitt vuxna liv. Hemligheten gällande hennes spioneri blev i alla fall höljt i dunkel ända till 1999 och detta kom som en chock för ALLA, inte minst hennes dotter Anita. Källor har gjort gällande att hon var ”the most important female agent ever recruited by the USSR” och att hon var viktigare än The Cambridge Five under Andra världskriget.

Melita hade alltså en dotter men i den här berättelsen blev det en son. Fan alltså, det STÖR mig. Varför inte göra historien så sanningsenlig som det går, JAG FATTAR INTE VITSEN.

Nåja. Joan Stanley spelas som gammal av underbara Judi Dench och som ung av Sophie Cookson och filmen haltar en hel del på grund av hoppen i tid och mellan skådespelarna. Vi har en skådespelare som utstrålar mer värme och äkthet än en öppen spis i en timrad fjällstuga och en skådespelare som jag inte skulle känna igen på stan om så mitt liv hängde på det. Vem som är vem kan du nog ana (I love you Judi! <3). Således njuter jag av scenerna med den gamla Joan och bryr mig föga om resten. Det är synd men det är likväl ett faktum.

Red Joan hade biopremiär igår och jag undrar i mitt stilla sinne var målgruppen för denna film ligger. Judi Dench Fan Club, kanske?

 

 

.

Tusen tack till Scanbox som gav mig en tittlänk så jag kunde se filmen i förtid för att få med den i temat! Och tusen tack till dig som följt med mig under dessa röda lördagar. Dom är slut nu, det här var den sista. Här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om i temat och det finns såklart många röda filmer som inte är med. Det är ett populärt ord i filmtitlar, helt klart. Om några veckor är det dags att köra igång årets sommartema och jag kan avslöja att även det temat handlar om ett specifikt ord i filmtitlar. Det här var liksom för kul för att släppa. 

Röd lördag: RED HOOK SUMMER

Är du sugen på ännu en Spike Lee joint efter Blackkklansman? Här kommer en, för mig, tämligen okänd sådan men den är Lees sjätte film i vad han kallar ”Chronicles of Brooklyn”. 

I den här filmen får vi följa den unga medelklasskillen från Atlanta, FlikRoyale (Jules Brown),  som blir lämnad över sommaren hos sin excentriske pastor-farfar i Red Hook, Brooklyn. Det blir en kulturkrock av Guds nåde när Flik ständigt fotar och filmar med sin Ipad 2 och farfar är förbannad och mest har Gud i skallen.

Det här är en färgglad liten film. Verkligen färgglad. Det är knallgult, knallblått och knallrött i princip i varenda scen och faktiskt rätt vackert att se super-gul-ostig mac´n´cheese på rött och blått porslin. I den sommarheta kyrkan blandas färgen knallila in i kombination med furu-gult och guldkrucifix.

Jag tittar på filmen och i ärlighetens namn, ingenting fastnar mer än färgerna. Det är en skrikig film, alla är högljudda och detta i kombination med att bakgrundsmusiken i långa stunder är jättehög gör att jag märker att jag sänker ljudet i omgångar så pass mycket att jag sista tjugo minuterna knappt hör vad som sägs. Jag är liksom trött i öronen och om det inte vore som så att jag älskar färg skulle säkerligen ögonen gett upp också.

Jag tycker inte det här är någon av Spike Lees bästa filmer, det finns kanske en anledning till att den inte är så värst känd? Okej för stunden, intressant om man gillar Spike Lee som filmskapare och/eller har en fetisch för Brooklyn, annars kan man utan dåligt samvete skippa den.

 

 

.

Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Röd lördag: RED PLANET

Det känns som ”det gamla vanliga”, den där storyn om att Jorden inte längre är fullt beboelig och att vi behöver någon mer stans i universum att bo på. Typ Mars, den röda planeten.

På nåt sätt har ”dom” fått syre till planeten och nu är det dags för den första bemannade rymdfärden dit. Givetvis går inte resan dit som planerat, hur skulle den kunna göra det, då hade det ju inte blivit en film. Ha ha.

Precis som i alla liknande filmer är rymdfarkosten bemannad med ett spretigt gäng människor. Val Kilmers Gallagher har solglasögon och är lite ”Balla Allan”. Bowman, aka Carrie-Anne Moss, tycker att dom andra ska se henne som en syster när hon passerar naken från duschen. Tom Sizemores Burchenal är en slemmig torsk, Terrence Stamps Chantilas är en man med bett i orden och Santen, Benjamin Bratt, vem är han egentligen? Schyssta killen?

Filmens stora förtjänst – i mina ögon – är allt som utspelar sig på Mars. Det är snyggt gjort. För övrigt är dom rymdiga effekterna obeskrivligt lökiga, filmen har verkligen inte åldrats väl på det planet.

Det finns så väldigt många bättre filmer i denna genre men ärligt talat, det finns en del som är sämre också. Jag tycker det var okej underhållning för stunden och filmen står och väger mot en trea men faller på målsnöret pga för lång och bitvis för seg.

 

 

.

Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.