Katastroffilmstisdag: TITANIC

Nu har äntligen turen kommit till ett av filmhistoriens mest kända kärlekspar: Jack och Rose.

Dom allra flesta katastroffilmer är gjorda efter en ganska tydlig och liksidig mall. Dom allra flesta katastroffilmer är dessutom våldsamt överdrivna och påhittade i ett försök att göra effekter som är  mer/större/häftigare än något vi sett förut.

Titanic som katastroffilm betraktad är något av ett unikum tycker jag. Filmen har alla ingredienser som behövs för att extraordinärt CGI-drama men den har även fler dimensioner: en kärlekshistoria som berör långt in i hjärteroten, ett visst mått av verklighet (även om ramhandlingen är påhittad så har båten förvisso både funnits, kört på ett isberg och sjunkit), enastående skådespelare och en förmåga att efter 90 minuter få mig att säga högt ”JA JÄVLAR, VISST JA, FAN, DET KOMMER JU ETT ISBERG NU!” . Jag glömmer liksom bort vad filmen egentligen handlar om och jag gör det varje gång, så bra är själva historien om Jack och Rose.

Det tar två sekunder av förtexterna sen sitter jag med en klump i magen som inte släpper. Olycklig kärlek, vatten och död är en kombination jag är svag för och lägger man dessutom på katastroffilmsaspekten så självklart är jag körd, det vore rent korkat att tro något annat, men att Titanic är SÅ bra som den faktiskt är har inte bara med mina preferenser att göra – det ÄR helt enkelt en bra film, ett gott hantverk utan fel och brister.

James Cameron castade Leonardo DiCaprio som Jack Dawson, ett val som inte var helt självklart. Då hade han inte visat framfötterna så mycket intressantare filmer än som utvecklingstörd i Lasse Hallströms Gilbert Grape och som kär Romeo i Baz Luhrmann´s Romeo + Julia.  Han var en prettyboy som många ifrågasatte. Kate Winslet som Rose var inte ifrågasatt på samma sätt, mer att hon inte var ett stort namn då, inte hon heller. Jag tycker Cameron visade både stake och självförtroende i och med sina val och det skulle visa sig att belackarna hade fel, dom funkade alldeles finfint tillsammans.

Kärlekshistorier mellan en man och en kvinna med olika sociala bakgrunder finns det mängder av exempel på i filmhistorien så Jack och Rose är på det sättet inte unika alls. Det som är unikt är att jag verkligen tror på deras kärlek, på att dom är menade för varandra och….uääääk….se där, nu börjar jag böla igen. Hade Cameron haft provision på snordukar hade han varit miljonär på det med.

Effekterna är helt oklanderligt gjorda för att vara 1997 men tittar jag med 2011-års ögon så visst kan jag se missar och sånt som skulle kunna göras bättre nu men hallå, vem ids vara så petig. Titanic är en fantastisk film på alla sätt som räknas och om det inte vore ett känslomässigt heltidsjobb att se dessa tre timmar så skulle jag göra det bra mycket oftare.

ALIEN

Jag såg Alien för första gången i slutet på 80-talet.

Det var fredagkväll, det var mitt i vintern och jag kunde inte sova. Jag drog fram TV:n närmare sängen och zappade runt bland alla två kanalerna och precis då svepte Nostromo förbi. Jag släppte fjärrkontrollen, hamnade som i trans, kunde varken stänga av, somna eller blinka. Till råga på allt hade jag sjukt svårt att duscha ett par veckor efteråt, jag vågade inte titta uppåt för jag var helt säker på att det skulle sitta nåt slajmigt ostronliknande i badrumstaket som skulle släppa rätt ner över ansiktet på mig och fastna där.

Några år senare var jag i London vid Leicester square och betalade nästan 200 spänn för att gå in i något som hette Alien War. Hela insidan av rymdskeppet var uppbyggt som i ett rum in i vilket man blev inslussad åtta och åtta (eller tio och tio kanske, jag minns inte helt säkert). Jag fick min plats i rymdskeppet och det var tid för lift-off. Allt blev svart. Väggar och tak rörde sig, jag VAR i skeppet och nu kom ljudet, det smattrande oväsendet från ventilationstrumman, beviset för att det även i detta skepp sprang en alien lös.

När vi väl ”var uppe i rymden” hände det något. Lysdioderna började blinka helt galet, larmet gick igång liksom stoboskoplamporna och våra bälten lossnade. Vi var tvungna att fly, att gömma oss, för det var en fripassagerare ombord och våra liv var i fara. Paniken lyste i ögonen på mina medpassagerare och jag var minst lika livrädd jag.

En guide hjälpte oss in i en hiss men det fick bara plats fyra personer åt gången. Jag, min kompis och ett par som jag aldrig sett förut blev intryckta i den lilla hissen och ivägskickade. Det gnisslade och sprakade och alarmet fortsatte tjuta. Så hux flux tändes en lampa för några sekunder och jag såg den. DET VAR EN ALIEN I HISSEN! Ett monster, alldeles svart och stort var där och tjejen i hissen skrek till sen blev allt mörkt. Hissen fortsatte åka och snart var vi på säker mark. Dörrarna öppnades, ljuset tändes men…vi var bara tre i hissen!

Väldigt få filmer kan få mig i rätt stämning lika fort som Alien. Sist jag mätte tog det 3 minuter och 16 sekunder sen var jag där, ingen annanstans. Jag ÄR där, i skeppet, i rymden och jag känner mig inte det minsta lurad. Jag sitter bredvid coola Ripley (Sigourney Weaver) vid det vita frukostbordet, jag har långt hem, jag är bland vänner men rädd ändå och jag vill inte dö mellan tänderna på ett utomjordiskt monster, även om det är tillverkat av svarta sopsäckar. Jag köper hela faderuttan utan att ifrågasätta så mycket som en vagnsbult och jag älskar det!

Alien är en klassiker som håller tittning efter tittning, år efter år och det är få science-fiction-filmer förunnat. Jag bugar, niger och bockar, drar upp tröjan och ber Ridley Scott skriva en autograf för det här är filmkonst när det är som bäst.

HÄMNDEN

28 oktober förra året stod jag på en SF-bio nära mig och valde bort att se Hämnden. Jag vet att det inte är nån idé att blicka bakåt och bli förbannad för det är ju inte mycket jag kan göra åt saken nu, men jag kan lugnt konstatera att jävlar vad jag valde fel.

Susanne Bier fick gå fram och ta emot en Oscar för bästa utländska film i söndags natt och inte sedan 1998 när Livet är underbart vann samma pris har jag känt samma oförställda glädje.

Nu kunde jag inte vråla mig glädjehes i direktsändning för jag hade som sagt inte sett filmen då, men nu jublar jag. Jag jublar och skickar en famn stora gula heliumfyllda ballonger hela vägen till rød-pølse-landet och Susanne Bier för det här är så bra att jag nästan får skrivkramp. Men bara nästan.

Historien kretsar kring läkaren Anton (Mikael Persbrandt) vars arbetsplats är ett fältsjuk någonstans i Afrika och hans danska fru (Trine Dyrholm) som vill skiljas efter Antons otrohet. Dom har två söner, varav den ene, Elias (Markus Ryygard) blir brutalt mobbad i skolan.

Samtidigt i London dör 12-årige Christians (William Jonk Nielsen) mamma i cancer och han flyttar hem till Danmark med sin pappa (Ulrich Thomsen). Både Christian och hans pappa är introverta tryckkokare fyllda av känslor och sorg men ingenting ens så mycket som pyser ut. Allt stannar på insidan.

Christian hamnar i samma klass som Elias och det behövs bara en första skoldag innan Elias lynchmobb visar sitt fula ansikte även mot Christian. Skillnaden är nu att Christian ger tillbaka, han vägrar ta skit.

Filmens röda tråd är just hämnd (nähä!) och frågeställningen om det verkligen är det bästa att i varje läge vända den andra kinden till. Jag är inte så säker på det även om jag önskade att det var så.

Komplexa frågor, inga lätta svar, män som kämpar med sin manlighet, en kvinna som kämpar med sig själv, två pojkar på väg att växa upp som kämpar med det mesta, alltså, det är ingen enkel film det här. Det är två timmar skruvstäd, två timmar film där det känns fel att ens blinka, än värre att sörpla i sig lite kaffe. Jag vill liksom inte missa nåt.

Barnskådespelarna är obegripligt bra, det känns inte som att dom spelar, dom bara ÄR och Persbrandt är så sjukt närvarande i varenda scen, jag tror inte jag sett honom såhär bra sen Dag och natt.

Jag är mäkta imponerad av helheten. Efter det här är Susanne Bier inte ”regissören till Livet är en schlager” om någon frågar mig, hon har regisserat Hämnden.

DUM OCH DUMMARE

Om du har en riktig skitdag, om det känns meningslöst att gå till jobbet och precis lika meningslöst att gå hem, om barnen är fula, frun är sur / mannen är trött / det är piss-å-skit-tråkigt att vara singel, hunden är en idiot, akvariet innehåller mer alger än firrar, regnet strilar, Ikea redan börjar julpynta, det ekar tomt i kylen, det är svarta smutsränder i hela badkaret och feta handavtryck på samtliga fönster – då finns det bara en sak att göra: titta på Dum och dummare.

Dom lite smått charmigt förståndshandikappade kompisarna Lloyd Christmas (Jim Carrey) och Harry Dunne (Jeff Daniels) drömmer om att någongång kunna öppna en butik som säljer mask. I´ve got worms ska den heta.

Dom försöker spara ihop pengar till denna butik, Harry genom att piffa hundar som ska ställas ut och Lloyd genom att köra limousin. Lloyd kör en vacker kvinna (Lauren Holly) till flygplatsen och ser genom fönstret att hon glömmer sin portfölj i vänthallen och som den überlojale chaufför han är ser han det som sin livsuppgift att leta rätt på kvinnan och ge henne väskan tillbaka.

Det blir upptakten på en roadmovie av sällan skådat slag. Skämten står som spön i backen och är stundtals så låga att om man inte älskar sånt – som jag – så antar jag att man blir förbannad. Eller spyr. Eller stänger av. Men jag jublar och skrattar så tårarna rinner för det här är banne mig heeeeelt fenomenalt!

Jim Carrey och Jeff Daniels matchar varandra perfekt och trots höga doser av överspel så funkar det. En komedi av det här slaget som håller år efter år och tittning efter tittning kan inte få något annat än maxbetyg i min värld. Självklart är det inte en BRA film jämfört med till exempel Gudfadern men det är en brutalt ROLIG film som spär på skrattrynkorna och såna filmer måste också få finnas.

Om Harry är dum och Lloyd är dummare då måste det dummaste vara dom sista två minutrarna när Anna Anka gör entré iklädd bikini. Tänk så dumt att hon är mer känd för att ha varit gift med en gammal farbror än för att ha en minimal roll i en av världens roligaste filmer. Är inte DET dummast, då vete fan.

RHINESTONE

I dagar som denna är det inte helt enkelt att vara ”Stalloneofil”.

Efter den inte alltför genomsköna insatsen i The expendables får jag försvara honom som ett mobbat barn i en sandlåda, men det är ett jobb jag gärna gör. Jag minns nämligen när det var annorlunda.

Jag minns hur det var när han gjorde filmer ingen jävel mer än jag såg. Jag minns också hur det var när han var man nog att inte behöva gömma sig bakom trimmade handeldvapen för att skådespela.

I Rhinestone spelar Stallone Nick Martinelli, en New York-baserad taxichaffis som hamnar mitt i en vadslagning. Jake (Dolly Parton) är countrysångerska och har slagit vad om att vem som helst kan sjunga country och att hon kan göra en countrystjärna av just denne vem som helst. Vem är då vem som helst? Jo, taxichauffören Nick såklart!

Det här är sååå charmigt! Jag smälter som en smörklick i en gjutjärnspanna. Stallone och Dolly är ett sånt omaka par i varenda sammanhang jag kan komma på att bara idén att sammanföra dom gör mig alldeles varm i bröstkorgen.

Rhinestone är en komisk pärla i filmhistorien och en film som det knappt går att få tag på nuförtiden. Men jag har soundtracket på LP-skiva! Det borde ha blivit en sån platta som finns i alla svenska hem (lite som Främling med Carola, Sarah med Mauro Scocco, Forever young med Alphaville eller vad som helst med ABBA) men av nån outgrundlig anledning känner jag mig rätt ensam om att ha den på en hylla i vardagsrummet.

Men, alltså, titta på det här knastriga klippet.
Är det inte stor och njutbar komik så säg?

 

DET STORA BLÅ

Det var 1989. Det var kvällen innan min resa till Israel och jag hade varit i videoaffären och hyrt en konstig fransk-amerikansk rulle som jag egentligen inte ville se. Jag kände för Indiana Jones eller nåt med Stallone eller Tom Berenger, men jag hade sett allt med dom som gick att hyra.

Jag satte mig i soffan, färdigpackad och började titta och där satt jag storögd, alldeles blixtstilla och tårarna rann. Historien om amerikanska Johana (Rosanna Arquette) som förälskar sig i den snygge fridykaren Jacques Mayol (Jean-Marc Barr) vars vägar korsas av barndomskamraten och den extrema tävlingsmänniskan Enzo (Jean Reno) som är villig att göra ALLT för att få Mayol att ställa upp i en dyktävling bara för att visa honom en gång för alla vem som är bäst i världen, den historien är…..magisk.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det stora blå är en magisk film. Luc Besson har skapat ett mästerverk som är svårslagen i min värld.

Jag såg Det stora blå exakt rätt dag, rätt tid, vid rätt ålder. Jag tror alla filmintresserade människor, ja, andra med förresten, har en liknande film som liksom blir en ögonöppnare för världen, en katalysator för allehanda känslor och upplevelser, en speciell film som blir som ens bästa vän genom livet. Det stora blå är den filmvännen för mig.

Jag har sett Det stora blå 27 gånger.
Den vanliga 132-minuters-versionen 15 gånger och den extralånga (168 min) director´s cut-versionen 12. Varje gång får jag samma känsla, varje gång hamnar jag i nån slags nostalgisk gråtmild härlig blå-koma redan vid förtexten och det känns som att det borde vara en omöjlighet efter alla dessa tittningar.

Men för mig är det här filmhistoria. För mig är det här oslagbart.
För mig är det här den enda filmen jag sett som förtjänar ett högre betyg än vad som är möjligt.

Så, håll till godo. Sex ufon av fem möjliga till en film som är hundraprocent perfekt. Det går inte att göra film bättre än såhär.

TRANSFORMERS

Uforobotar finns. På riktigt. Jag lovar.

Jag har alltid varit säker men efter att ha sett Michael Bay´s version av Transformers är jag fullkomligt bombsäker.

Det finns Autobots. Det är dom goda robotarna, dom färgglada, dom beskyddande. Decepticons är elakingarna, dom mörka, svartgrå som vill sätta hela universum i skiten. Både Autobots och Decepticons letar efter kuben, prylen som är dess skapare och i jakten på den gör att dom hamnar hos oss på jorden. Hos oss på jorden finns även Decepticons ledare Megatron som gömts nedfrusen i ett bergrum ihärdigt övervakad av amerikansk militär sen många herrans år.

Men självklart funkar det inte att göra intrång i vår värld och se ut som stora robotar, hur skulle DET se ut, hur rädda skulle vi inte bli? Übersmarta robotar kan såklart transformeras, göra om sig själva till andra saker. Fordon till exempel.

Sam Witwicky (Shia LaBeouf) är en rätt vanlig kille. Hans drömmar kretsar kring en egen schysst bil och en snygg tjej och man kan säga att bara en liten stund in i filmen får han full pott: en knallgul sportbil som lever sitt eget liv – och Megan Fox.

Den gula bilen visar sig vara autoboten Bumblebee som blir Sams egen skyddsängel, en ängel vars tjänster han behöver oftare än vad som egentligen är nyttigt för en vanlig liten snubbe. Sams farfar var nämligen den som upptäckte Megatron för lääänge sedan. Decepticonisarna vet det och tror att Sam kan leda dom till kuben.

4 juli 2007 var en milstolpe i min biohistoria. Det var den dagen Transformers hade premiär och jag satt på rad 4 i mitten med ståpäls, våta ögon och 300 i puls.
När Megatron väcks till liv och med mullrande basröst säger: ”I am Megatron” och det dundrar och tjoffar och går sönder saker, då tänkte jag en filmupplevelse kan inte bli bättre än såhär. Sååå maffigt!

Hela filmen är sjukt snygg, effekterna är så pedantiskt gjorda att det är svårt att tro att figurerna inte finns på riktigt. Ljudet är glasklart, rollbesättningen är klockren och jag är så barnsligt förtjust i det här att jag saknar ord, jag kan inte fler superlativ, jag är bara lyrisk.

Transformers är en heltigenom perfekt effektactionfilm. Heeeelt perfekt.

Transformers:

 

Transformers 2 – Revenge of the fallen:
Det här är ingen film jag tänker recensera. Den är inte jämförbar med första filmen på något enda sätt och visst, den går att se, men se den då för vad den är: en halvdan uppföljare som stavas MJÖLKKOSSA.

 

Transformers 3 (i 3D) ska enligt ryktet ha premiär under 2011 men utan Megan Fox. Patrick Dempsey, Frances McDormand och John Malkovich är castade – och Shia LaBeouf såklart.

SHUTTER ISLAND

Ibland när jag har tråkigt och tittar på en film som inte är så värst bra brukar jag roa mig med att dra av ljudet. Det blir sällan bättre men ibland rätt intressant. Det finns nästan ingen film som funkar utan ljud. Det blir B på alla sätt och vis.

En films ljudbild är otroligt viktig för stämningen och som en känslomässig ”hjälp” för att få åskådaren i den sinnesstämning filmmakaren eftersträvar.

Shutter island är en fantastisk resa i ljudbild. Genom hela filmen pumpas antingen hög klassisk musik, ett irriterande dovt ljud, alternativt oljud, vilket gör att från första scenen fattar jag att det är spännande. Jag glider in i filmen, världen utanför försvinner, jag är hundra procent koncentrerad och det är en fullkomligt fantastisk känsla.

Man måste kyssa en himla massa grodor ( = se en massa riktiga B-C-D-kalkonrullar) innan man hittar Prinsen ( = den fullkomliga filmupplevelsen)och det är en del av grejen med att älska film. Plötsligt händer det, liksom.

Shutter island är en mix av Hitchcocks sätt att filma, av The shinings vidriga väderberoende stämning och Martin Scorseses förmåga att få sina skådespelare att göra exakt som han vill. Leonardo DiCaprio blir inte mer än ”lilla Leo” i händerna på dom flesta regissörer, men i samarbete med Scorsese blir han en stor skådis – kanske till och med större än sig själv. Karaktären han spelar här, den luskande och trasige sheriffen Teddy Daniels, är hans livs bästa rollprestation, helt utan motstycke.

Jag hade inte läst boken av Dennis Lehane som filmen grundar sig på, jag hade knappt läst något alls om filmens handling, jag bara tittade – och fastnade.

Det här är en film som borde läggas till i boken 1001 filmer du måste se innan du dör. Det här är filmhistoria. Det här är fanimej magi.

 

ÅTERSTODEN AV DAGEN

Butlern James Stevens (Anthony Hopkins) har ägnat hela sitt vuxna liv åt att med järnhand chefa över tjänstefolket på Darlington Hall. Han är trogen som en gammal hund, lojal som en älskarinna utan självförtroende och det finns ingenting, ingenting, som kan få honom ur balans gentemot sin arbetsgivare.

Det är 30-tal, det är strax före andra världskriget och på Darlington Hall samlas män med makt från hela Europa för att diskutera politik. Lord Darlington (James Fox) blir både överkörd och fartblind av sina inbjudna vänner med nazistsympatier och går med på att etablera kontakter mellan dessa och den engelska regeringen.

Miss Kenton (Emma Thompson) anställs som ny hushållerska och mellan henne och Stevens blommar en undertryckt förälskelse som inte tillåts så mycket som att pysa ut, inte nånstans. Miss Kenton genomskådar Lord Darlington och tycker inte alls om hans samröre med tyskarna. Stevens kämpar med både sin lojalitet mot Lorden och sin kärlek till Miss Kenton som inte på något sätt får synas på hans oklanderliga yttre.

Återstoden av dagen är ett mästerverk! Det är en explosiv känsostorm i det pyttelilla formatet, det är engelsk överklass, det är mästarna på engelska aristokratfilmer, regissörerna Merchant&Ivory, som ligger bakom, det är Anthony Hopkins som knappast kan bli bättre än såhär, det är Emma Thompson i absolut högform. Det är spännande, det är jobbigt, det är stor passion och det är så infernaliskt sevärt att orden tar slut.

Och GRATTIS till Nobelpriset 2017 Kazuo Ishiguro! Den här filmen är baserad på hans roman med samma namn. Är du sugen på att se någon mer film baserad på Ischiguros verk, kolla in Never let me go. Kanonfilm! Växer för varje titt!

MONSTER

Aileen Wuornos (Charlize Theron) är en ensam, psykiskt störd och föga attraktiv stycke kvinna.

Hela hennes liv har varit kantad av misär och hemskheter och hon har aldrig haft någon att lita på, någon som tyckt om henne eller som ens behandlat henne som folk.
Sen möter hon Selby (Christina Ricci) som är lite av en ensamvarg på sitt sätt men tillsammans blir dom både vänner och älskarinnor och håller ihop i flera år.

Aileen försörjer sig som prostituerad. Richard Mallory raggade upp henne den 30 november 1989. Den bilturen blev hans sista och han blev hennes första mordoffer. Det hann bli sex till innan hon åkte fast och den 9:e oktober 2002 avrättades hon av en enig jury i Florida.

Dokumentären om Aileen Wuornos Life and death of a serial killer av Nick Broomfield var så läskig att jag nästan gräddade på mig när jag såg den på TV och då hade jag ändå sett filmen. Jag kan fortfarande se hennes ögon framför mig fast det är 6-7 år sedan och först då fattade jag hur otäckt porträttlik Charlize Theron är i filmen.

Det är i princip omöjligt att förstå att denna vackra uppenbarelse kan förvandlas till ett sådant monster. Hon är fucking grym!

Monster är en orgie i omänsklighet, på alla tänkbara och otänkbara sätt, men det är en orgie som är helt klart värd att orka se.

 

FULL METAL JACKET

Jag och krigsfilm är inga bästa vänner direkt. Jag förstår inte krig, jag mår dåligt av krig, jag blir förbannad av krig, jag föraktar människors beteenden i krig och jag tycker allt som oftast att krigsskildringar inte ens är intressanta.

Men det är med krigsfilm som det mesta annat – det finns undantag – och Full Metal Jacket är ett sådant, för mig.

Stanley Kubrick regisserade Full Metal Jacket 1987, året efter Plutonen gjorde succé på bio. Plutonen fick en Oscar för bästa film, året efter fick Full Metal Jacket en stackars pissig nominering i en kategori ingen människa bryr sig om. Som jag ser det är Full Metal Jacket en mycket bättre film än Plutonen, om dessa nu nödvändigtvis måste jämföras.

I Full Metal Jacket gör Matthew Modine en kalasroll som Private Joker, den enda kända Baldwin som inte är släkt med Baldwin-bröderna, Adam Baldwin, spelar Animal Mother och Vincent D’Onofrio, den gigantiska kackerlackan i Men in black, är Private Gomer Pyle.

Visst är det grabbigt och vietnamigt och skitigt och hemskt som fan, men som krigsfilm är den hyperintressant. Full Metal Jacket är en av de mest mänskliga krigsskildringar jag någonsin sett och det är en film som sitter kvar i minnet som ärret efter ett skrapsår från tiden jag hade barnknän.

 

ROCKY IV

I dessa tider när Dolph Lundgren är lika het som ryggen på en strandsovare vid Barriärrevet känner jag att det är dags att gå tillbaka till rötterna och skriva om när det VERKLIGEN begav sig.

Javisst, nu gör Dolph TV-historia och visar prov på extremt tilltalande självironi, men det fanns en tid i världen då han var störst. Han var elakast. Han var Ivan Drago.

Den fjärde filmen om boxaren Rocky Balboa (Sylvester Stallone) börjar med att Rockys bäste vän Apollo (Carl Weathers) dör under en uppvisningsmatch mot den stenhårde ryssen Ivan Drago. Rocky bestämmer sig för att hämnas Apollos död genom att utmana Drago på en sista match. Matchen blir i Sovjet, det är kallt, det är kargt, det är öst mot väst, det är långt och stor blond man mot en ettrig liten latino. Det är ryssfemmor och anabola mot oldschoolträning i obygden och det är Survivors ”Eye of the tiger” i bakgrunden.

Sylvester Stallone har skrivit manus, regisserat filmen OCH spelar huvudrollen. Han ville att den slutgiltiga matchen skulle bli så autentisk som möjligt och sa därför till Dolph att boxas precis som om det varit en riktig match. Och Dolph boxades! Det slutade med att Stallone fick revbensskador och högt blodtryck.

Det här är en av mitt livs allra största filmögonblick.
Jag faller som en fura, jag fullkomligt älskar det här!

Filmitch tyckte inte alls lika bra om filmen, läs hans recension här. Och kommentarerna.

MONSTERS INC

Som ett led i miljödebatten och som ett förslag till alternativa energikällor har företaget Monsters Inc i Monstropolis gått i täten.

Monsters Inc´s anställa är uteslutande monster. Elaka, läskiga, hemska monster som smyger in till sovande barn och skrämmer skiten ur dom om nätterna. Målet är att få barnen att skrika så högt och länge som det bara är möjligt, för monstret suger in och sparar skriket i sina ”skrikcylindrar” som sedan omvandlas till energi som kommer hela Monstropolis till nytta.

Hela tiden pågår en tävling mellan monstren om vem som är den bästa skrämmaren. James P Sullivan är mästarnas mästare och hans sidekick och kompis är den gröna enögde filuren Mike Wazowski. Tillsammans är dom oslagbara.

En dag när Sullivan skräms som mest lyckas det rädda barnet av misstag följa med tillbaka ut genom portalen och in i Monsters Inc-fabriken. Barnet är en liten söt flicka som heter Boo (Bu på svenska) och när monstren väl får syn på henne blir dom livrädda. Barn är nämligen smittsamma, skitläskiga, vidriga och giftiga och får absolut inte finnas vare sig inom företagets mark eller i Monstropolis.

Men Boo är inte alls rädd för Sullivan. Hon gillar det där stora neonblå monstret och efter många om och med blir kärleken ömsesidig. Men, hon måste tillbaka till sin värld, till sin mamma och pappa och det måste göras utan att någon ser, vilket inte är nån promenad i parken för superskrämmaren Sullivan vars motståndare gör allt för att sätta dit Sullivan och själva hamna längst upp på skrämseltoppen.

Monsters Inc är en film som utan minsta tvekan ska ses på originalspråk. Sullivan och Mike är gjorda efter John Goodman och Billy Crystal och även om Allan Svensson och Robert Gustafsson funkar i den svenska versionen så blir dom riktiga rösterna i den amerikanska versionen ett mervärde utan dess like.

Jag kan inte tänka mig bättre underhållning än det här.
Monsters Inc är en fullfjädrad toppenbetygare. Filmen är fantastiskt gjort, det är sköna karaktärer, det är roligt, spännande, mysigt och det är en annorlunda story. Varje gång jag ser filmen vill jag gifta mig med en klotrund grön snubbe med ett öga, så kär blir jag i Mike Wazowski. SÅ kär ÄR jag i Mike Wazowski.

Titta, njut, känn meningen med livet ända ut i hjärtklaffarna och glöm för all del inte eftertexterna.

FARLIGT BEGÄR

Det är Frankrike. Det är 1780-talet.

Det är Markisinnan de Merteuil (Glenn Close) som slår vad med sin före detta älskare, den store casanovan Valmont (John Malkovich). Hon vill att han ska förföra den blott 16-åriga Cecile de Volanges (Uma Thurman) och hennes ondsinta plan är att hämnas sin fd älskare Gercourt som är den unga Ceciles blivande äkta man som tror sig gifta sig med en oskuld. Men där markisinnan kan sätta käppar i hjul sätter hon käppar i hjul och med ett elakt flin på dom tunna läpparna dessutom.

Valmont själv tycker att vadet är busenkelt, på tok under hans värdighet egentligen, men tackar ändå ja. Han bestämmer sig för att simultant hitta en något svårare nöt att knäcka. Den gifta, hypermoraliska, vackra och svala madame de Tourvel (Michelle Pfeiffer) blir det perfekta offret. Det han dock inte kalkyrerat med var sina egna känslor. Tänk om Valmont himself kunde bli förälskad? Det är något markisinnan de Merteuil inte hade räknat med heller och känslor hon inte är van vid kommer upp till ytan: svartsjuka.

Alltså, det här är så grymt begåvat skrivet. Den franske författaren Choderlos de Laclos skrev boken som är filmens förlaga redan 1782 och det är en historia som aldrig någonsin blir inaktuell. Kärlek, passion, svartsjuka, fula baktankar, bultande hjärtan, manipulation, här finns hela spektrat och det är så ytterst välspelat. Det är in i minsta detalj ren perfektion.

Det är inte ett felsteg, inte en liten vrickning, inte ens en otajmad blinkning. Det är vackra kläder på vackra människor i vackra miljöer och Valmont uttalar en av filmhistoriens allra bästa och mest användbara oneliners:
It´s beyond my control.

TIMMARNA

1925 skrev Virginia Woolf romanen Mrs Dalloway. Arbetsnamnet för boken var The hours – Timmarna.

Virginia Woolf mådde inte så himla bra. Hon var ofta djupt deprimerad. I filmen Timmarna spelas hon av Nicole Kidman, sminkad nästintill oigenkännlighet. Vore det inte för rösten skulle ingen kunna ana att det är hon.
Vi får följa Virgina Woolf nånstans på 1920-talet, vi får följa hemmafrun Laura (Julianne Moore) på 50-talet som inte heller mår så bra och som kämpar för att vara en bra mamma till sitt barn och en oklanderlig fru till sin arbetande make.

I nutid träffar vi på bokförläggaren Clarissa (Meryl Streep) som av sin vän Richard (Ed Harris) kallas Mrs Dalloway. Richard är döende i AIDS och Clarissa gör vad hon kan för att hjälpa honom.

Tre kvinnors öden sammanflätas genom romanen Mrs Dalloway och genom att dom lever med självmordtankar på nära håll.

Nicole Kidman fick en välförtjänt Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 2003 för sin tolkning av Virginia Woolf och både Julianne Moore och Ed Harris var nominerade till birollsstatyetter. Ed Harris har inte varit såhär bra sen Avgrunden 1989 – och han är alltid bra.

Det här är inte tjo och tjim och glam och skoj. Inte alls. Det här är en film att leva sig in i, att bära med sig, att tänka på länge efteråt. Det är snuskigt bra helt enkelt.