RABBIT HOLE

Att göra film av extremt sorgliga historier görs oftast på något av dessa två sätt:

1. Det delas ut näsdukar i biofoajén, det hörs tyst viskande från raden bakom ”Vilken tuuuuur att jag har Lancômes nya vattenfasta mascara, jag är så blöööödig när det gäller sånthär”, det är extrema närbilder på snyggt gråtande stora filmstjärnor där tårarna liksom faller i perfekt uträknade banor nedför dom supersminkade släta kinderna och det ackompanjeras av ståkar och fanskap i parti och minut.

2. Allt i filmen är brunt, beigt, grått och svart, ordet MISÄR liksom blinkar i urinfärgade neonbokstäver. Det luktar gammal snus, tunnelbana och moderkaka, alla är fula, allt är skit, alla dör och jag sitter i salongen och tänker ”Jaha, det var som fan, undrar när Pizza Hut stänger”.

Efter idag finns det en punkt 3. Den heter Rabbit hole.

Becca (Nicole Kidman) och Howie (Aaron Eckhart) har förlorat sin son i en hemsk olycka. Pojken sprang ut i gatan jagandes sin hund Taz och en ung kille kom körande. Det behövs inte mer än så för att tragiken ska bli ett faktum och livet aldrig mer bli sig likt. Ett ögonblick verk.

Åtta månader har gått och Becca och Howie lever som i en bubbla. Dom sörjer på varsitt sätt, Howie med en önskan om att gå vidare, att kanske få närma sig sin fru fysiskt igen, Becca genom att baka kakor och utåt sett vara allmänt perfekt.

Men en sånhär livsomvälvande olycka går inte att strutsa bort, det går inte att förtränga, att glömma eller hålla för öronen och sjunga ”LALALALALALA” så högt det bara går. Dom måste fejsa faktum för att kunna gå vidare.

Rabbit hole är ett lysande exempel på hur två vuxna människor på ett konstruktivt sätt växer isär och ihop på en och samma gång. Det är inte så mycket sorgligt gegg, det känns väldigt äkta, paret Becca och Howie skulle mycket väl kunna finnas på riktigt och att dom gestaltas av Kidman och Eckhart som rent objektivt är väldigt docklika, felfria, nästan lite kalla, ja, det kunde inte bli bättre. Att se fasaden rämna på en Kendocka ger liksom ännu en dimension till begreppet vardagsrealism.

Det enda som står emellan mig och högsta betyg är en salt droppe som vägrar produceras i ögonvrån. Det hade behövts en enda men nej, det ville sig inte.

BLUE VALENTINE

Berättelsen om Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams) är ingen självklar linjär saga, kärlekshistorier är sällan det. Det fanns ett liv före, det är oftast inte helt friktionsfritt under tiden och om framtiden kan ingen sia oavsett hur goda intentionerna är när man ger sig in i ett förhållande.

Jag vet, det här kan bli kanske den sämsta recension jag någonsin skrivit men jag vill verkligen inte berätta handlingen. Jag vill inte det alls. Nu är inte handlingen alls lika ”spektakulär” som i exempelvis Never let me go (som fick mig att bli lika spoilerobstinat förra veckan) men jag känner mig som en fyraåring med röd spade i sandlådan och en snorig dagispolare bredvid mig som vill att jag ska använda min spade till att gräva honom en grop.

– Nej, säger jag, N E J, jag vill inte! Jag vill INTE.

Jag vill att du ska se filmen med vakna, nakna och öppna ögon och utan förväntningar (vilket kanske inte är så lätt efter den här recensionen). Jag vill att du ska titta på filmen och se den för precis vad den är. Den förtjänar det. Den förtjänar din fulla uppmärksamhet.

Michelle Williams blev oscarsnominerad för sin roll som Cindy och det med all rätt. Men att akademin inte nominerade Ryan Gosling för manlig huvudroll eller filmen för bästa film (och kastade ut skräpet The fighter istället) är för mig en stor stor gåta.

Jag tycker Blue Valentine är en av förra årets bästa filmer, kanske DEN bästa till och med. I alla fall det bästa dramat. Den har allt, precis allt som ett bra vardagsdrama ska ha och det enda jag tänker på när eftertexterna rullar är att jag inte vill att den ska vara slut. Jag vill se den igen och det på direkten.

Mandomsprovet

Benjamin Braddock (Dustin Hoffman) fyller snart 21 och har uppenbar ålders-noja. Vad ska det bli av honom, vad vill han göra med sitt liv och hur ska han lösa sitt verkligt STORA problem: att han är oskuld?

En av hans föräldrars äldsta vänner Mrs Robinson (Anne Bancroft) ber honom om skjuts hem från en fest och det är uppenbart att hon har baktankar med att få hem den unge Benjamin. Hennes äkta man är inte hemma, hon är mörkrädd och i stort behov av bekräftelse från något med aningens högre puls än en flaska sprit.

Benjamin är inte överdrivet förtjust i tanken att bli förförd av henne men när hon klart och tydligt säger att om han någonsin vill ligga med henne är det bara att ringa så passar han på några dagar senare. Han hyr ett hotellrum för sig och Mrs Robinson men får kalla fötter precis när det hettar till. Mrs Robinson frågar om det är så att han inte tycker hon är vacker och han svarar med dräparen som hade fått vilken normalt funtad kvinna att springa därifrån hur desperat hon än var:

– You´re the most attractive of all my parents friends.

Hur som helst så får dom till det och inleder nåt slags hemligt sexuellt förhållande.

En ung Dustin Hoffman är väldigt lik en inte lika ung Tom Cruise, fast med något sämre hy. Att han spelar 21 i filmen får mig nästan att börja fnissa för han ser mer ut som 35 och Anne Bancroft som är 40 i filmen liknar mer en snofsig och välbevarad nybliven pensionär.

Visst förstår jag att Mandomsprovet var kontroversiell 1967, men 2011 är den inte ens en axelryckning. Det intressanta med filmen som jag ser det är inte åldersfrågan, det är att han dejtar både mamman och dottern. Att en tjugoåring har ihop det med någon som är dubbelt så gammal är ju inget ovanligt eller konstigt nuför tiden, inte ens om det är killen som är den yngre.

Det som gör att Mandomsprovet fortfarande håller och ÄR en klassiker är skådespeleriet. Dustin Hoffman, Ann Bancroft och Katherine Ross som dottern Elaine är så bra att jag får rysningar och som grädde på moset det mysiga soundtracket signerat Simon and Garfunkel som tvingar in mig i en filmisk känsla som är svår att ta sig ur när filmen är slut.

Filmen hittar du här.

Hela soundtracket finns på Spotify. Klicka här och njut.

NEVER LET ME GO

Kathy, Ruth och Tommy går på en engelsk internatskola. Det är en sluten värld där mörka hotfulla historier lärs ut som sanningar och där fritt tänkande inte är något som direkt premieras.

Klassen får en ny ”beskyddare”, en lärarinna som öppnar deras ögon och talar om varför dom egentligen befinner sig på skolan. Självklart blir hon bortplockad, tystad, ivägskickad.

Nej, Never let me go är ingen ny Döda poeters sällskap om du tänkte den tanken. Lärarinnan i fråga är inte viktig som person, den stora frågan i den här berättelsen är vad den handlar om i grund och botten. Är det en kärlekshistoria? Ja. Är det ett mångfacetterat drama? Ja. Är det något så annorlunda som en science fiction-film i engelsk landsbygdsmiljö? Ja, faktiskt och just därför tänker jag inte droppa så mycket som en milliliter spoilervätska i den här recensionen för jag tycker du ska se filmen utan att veta för mycket.

Vad gäller skådespelarna så är Kiera Knightley som den vuxna Ruth precis lika rutten som hon brukar vara. Jag försöker-försöker-försöööööker tänka bort det, fokusera på annat, sluta med den där jävla klådan som infinner sig så fort hon är i bild, men det är så ruskigt svårt.

Carey Mulligan å andra sidan är den vuxna Kathy och hon är precis så bra som hon alltid är. Hon har en fantastiskt fin berättarröst som jag gärna hört mer av som en guide genom historien och en unik närvaro i varenda scen. Andrew Garfield – nya Spider-man – spelar Tommy och han verkar ha gjort någonting rätt med tanke på att han även var med i The social network men jag har ännu inte riktigt fnulat ut exakt vad. Han ser mest ganska…dum…ut.

Jag undrar om Kiera Knightley är castad för att tillföra någon form av högaristokratiska Jane Austen-vibbar över filmen, det kan vara så. Filmen är baserad på Kazuo Ishiguros bok med samma namn, Ishiguro som även skrivit Återstoden av dagen vilket för mig gör den här filmen bra mycket intressantare än om den baserats på något skrivet av Austen herself.

Never let me go är en bra film som hade varit så väldigt mycket bättre om någon hade sparkat det där Kiera-helvetet ner i botten på en återvinningscontainer märkt ”deponi” och sen tömt den upp och ner på nåt sopberg i obygden. Det retar mig. Det retar mig så fruktansvärt mycket att jag känner såhär och inte kan se bortom det för filmen förtjänar ett bättre betyg än jag kan ge den. Jag vet det. Men det går bara inte. Hon är värre för den här filmen än om Ove Sundberg kraschat min senaste Singstarfest.

Äsch, vad fan, FUCK KIERA! Nu har det gått några dagar sen jag såg filmen och skrev recensionen och filmen släpper inte, klumpen i magen går inte bort. Jag kan inte dissa ett helt fotbollslag på grund av en malplacerad back hur fel människa på fel plats det än är. Never let me go ÄR en fyra. Minst en fyra.

 

PSH-helg: Jack goes boating

Det här enkla men fina kärleksdramat är Philip Seymour Hoffmans debut som regissör.

Att det är en teaterpjäs från början är ganska lätt att känna då i princip hela filmen kretsar kring fyra personer och handlingen är väldigt enkel. Jack (PSH) är ofrivilligt ensam. Det känns som han varit singel i alla tider. Han vill inget hellre än att träffa någon och när kompisen Clyde (John Ortiz) bjuder in honom till en blind-date med frugans (Daphne Rubin-Vega) arbetskamrat, den blyga och lika ensamma Connie (Amy Ryan) slår han mental knut på sig själv.

Dejten är lite stel men det går ändå bra och när den är slut berättar Connie att hon gärna skulle vilja att dom åkte en båttur i sommar (dejten är mitt i vintern). Jack tar henne på orden men det finns ett problem som måste lösas innan dess: han kan inte simma.

Det finns ingenting som Jack inte skulle göra för att få Connie att vilja ha honom, samtidigt gör hans bästa vänner det bästa dom kan för att förstöra sitt eget förhållande. Lögner, otrohet, skrik och gap och Jack förstår ingenting.

Jack goes boating är fin och mysigt skruvad liten parentes i filmhistorien. Inga stora gester, inga stora ord, bara fyra individer som visar sin osäkerhet på fyra olika sätt. Spännande i all sin enkelhet.

 

 

 

 

PSH är sunkig, han är skönt tjock, han har dreads, han är svår men outsägligt charmig med sina mascarasvarta ögonbryn och nervöst harklande. Ingen behärskar denna typ av roller som han. Ingen!

Livet efter detta

Det här är en liten film med många infallsvinklar.

Den första: Matt Damon.

Sambo: Asså, jag har alltid tyckt att den där Matt Damon är rätt kass men han växer verkligen i mina ögon för varje film jag ser.
Jag: Jaså? Gör han?
Sambo: Ja. Han har ett såntdär föränderligt utseende. Han ser aldrig likadan ut.
Jag: Gör han inte?
Sambo: Nej.
Jag: Vilken var den senaste flmen du såg med honom då?
Sambo: Den där boxarrullen.
Jag: The fighter?
Sambo: Ja.
Jag: Men det var inte Matt Damon.
Sambo: Inte? Det förklarar varför jag inte kände igen honom.

Den andra: Tsunamin.

Filmen inleds som en riktig katastroffilm. En tsunami väller in över staden där ett av filmens huvudrollspar semestrar. Det är vidrigt. Det blir verklighet överförd på film på ett sätt som just nu känns alldeles för nära. Jag mår nästan illa.

Det som gör att jag ändå fixar att hålla helvetet i Japan på armlängds avstånd när jag ser filmen är att effekterna är tämligen keckigt gjorda vilket förvånar mig eftersom filmen var oscarsnominerad för Bästa visuella effekter tillsammans med Alice i Underlandet, Harry Potter, Inception och Iron Man 2 (Tron Legacy var mycket orättvist BORTGLÖMD i sammanhanget).
Men nä. Tsunamieffekterna var hopplöst pixliga och uppenbart tråkigt datoranimerade. Synd för filmen men bra för mitt psyke.

Den tredje: Clint Eastwood.

Jag älskar Clint Eastwood som regissör. Jag fanimej avgudar honom. Men det är jobbigt att för varje film han gör känna ”nämen nu ÄR det den sista…faaaaan också” men sen kommer det en till och jag blir Lille Skutt i magen och sen när jag sett den tänker jag samma sak igen. ”Gubben är typ hundra år, det här måste ju ändå vara hans sista…”

Livet efter detta/Hereafter är både vanlig och ovanlig som Eastwoodfilm betraktad. Stämningen, musiken, tonen i filmen är oefterhärmeligt Clintans men den ”hoppiga” handlingen, det andliga temat och dom osedvanligt dåliga skådespelarna är inget jag normalt sett kopplar ihop med hans regissörskap. Speciellt barnskådisarna är usla och det retar mig. Matt Damon och Cécile De France som franska Marie är dom enda som sköter sig helt utan anmärkning.

Filmen glider annars på i ett mysigt lugnt tempo, ingen brådska här inte och det är skönt. Däremot tycker jag Clintan ska trumma på lite så han hinner med en film till innan han beger sig mot Nangijala. Minst en till.

Going the distance

Alla som någon gång varit i ett långdistansförhållande vet att det inte är nån enkel match. Många mil emellan kan döda dom starkaste av känslor och det är svårt att se en filmadaption av ett sådant förhållande som något annat än Lars Norén.

Att det skulle kunna bli en romantisk KOMEDI av detta känns avlägset och en romantisk komedi som jag faktiskt både SKRATTAR och FNISSAR åt känns precis lika otänkbart som att jag någon gång skulle få sätta mina fötter på Mars.

Going on distance handlar om Garrett (Justin Long) och Erin (Drew Barrymore) som träffas i New York när hon jobbar som sommarpraktikant på en tidning. Sex veckors intensivt dejtande slutar när praktiken är över och Erin flyttar hem till San Fransisco igen.

Dom lämnar ett stort hål i varandras hjärtan och liv, dom har haft jättekul ihop, gillar varandra som fan och saknar varandra hiskeligt mycket när dom inte är tillsammans. Såklart gör dom det och inte tusan gör det avståndet lättare.

Justin Long har en förmåga att agera som om han inte agerar. Det är dyngskönt att se och det kompenserar Drew Barrymores oförmåga att spela någon annan än Drew Barrymore. Garretts bästa polare Dan spelas av Charlie Day, ett litet komiskt ordbajsande geni som jag tror vi kommer få se mycket mer av framöver och Christina Appelgate är Erins syster och alldeles mitt-i-prick även hon.

Jag tycker att den här filmen bäst kan beskrivas som vettig. Det kanske låter torrt och tråkigt men i dagens filmklimat är det snarare spännande. Människorna behandlar varandra väl, kompisarna pratar med varandra på ett visserligen skruvat vis men ändå med respekt och hjärtlighet. Det är inte en massa smutsig otrohet och lögner, det är bara ett komplicerat förhållande som två normalt fungerande människor försöker rädda och bevara på bästa sätt.

En scen ut filmen som inte släpper ur mitt medvetande är när Garrett och Erin är på en pub och träffas för första gången. Erin äter nån mat (kyckling?) som innehåller nån sås som hon kladdar ner hela munnen och halva kinden med och Garrett lägger huvudet på sned och jag ser att han tycker att hon är sådär oborstat charmig och liksom på riktigt (Hey! En tjej som käkar med god aptit bland folk hör inte till vanligheterna, inte på film från Hollywood i alla fall) och att en såskladdig kind på första dejten tydligen är ett stort plus.

Jag inte kan sluta tänka på den scenen för det sistnämnda är något som jag inte märkt av i min verklighet. Inte alls faktiskt. Det är lite synd för en söl-fia som jag.

Filmens soundtrack går inte heller av för hackor. Finns på Spotify. Klicka här.

The human stain

Om gårdagens recension handlade om en film som maximerat slutprodukten efter sina givna ekonomiska förutsättningar så är dagens film det precis omvända.

The human stain hade en budget på 30 miljoner dollar, ett stort filmbolag i ryggen, ett manus baserat på den amerikanske författaren Philip Roths bok med samma namn (på svenska heter den Skamfläcken) och en hel hög av världens mest namnkunniga och begåvade skådespelare i rollistan. På pappret borde detta vara en solklar succé, lika skinande blankt som ett nyputsat fönster i vårsolen men det blev liksom lite för mycket av det goda.

Coleman Silk (spelas av Anothony Hopkins som vuxen och Wentworth Miller som ung) är en omtyckt och erfaren litteraturprofessor som blir av med jobbet (han säger upp sig själv) då han anklagas för att vara rasist. Samma kväll som detta händer dör hans fru knall och fall i hans armar. Sen träffar Coleman en man, Nathan Zuckerman (Gary Sinise) som bosatt sig i en enslig stuga i skogen för att få vara ifred och dom två blir vänner. Samtidigt möter Coleman Faunia Farley (Nicole Kidman) som är en trasig kvinna med mörka hemligheter som försörjer sig som städerska och i hasorna har hon sin galna ex(?)man Lester (Ed Harris) som inte alls gillar att frugan sätter på den gamle gubben Coleman.

Historien pendlar mellan nutid (1998) och dåtid och berättar om Colemans liv, när han var ung och boxades, när han träffade sina kärlekar och det faktum att han egentligen är en svart man.

Det är många infallsvinklar på den här historien, vissa mer intressanta än andra och det är precis där felet med filmen ligger tycker jag. Mycket-vill-ha-mer är ett talesätt som inte gör sig på film. Det blir liksom inte en större och mer välsmakande pannkaka av att stoppa i chokladbitar, blodpudding, grönkål och mashmallows i smeten, det blir bara en väldigt knepig pannkaka.

Filmens absoluta höjdpunkter är alla scener med Anthony Hopkins, Nicole Kidman och Ed Harris. Speciellt Hopkins är helt makalöst bra här. Jag tror inte jag sett honom så minimalistiskt genialisk sen Återstoden av dagen. Varenda ryckning i mungipan, varenda ögonrörelse, allt är smått, finsmakande och heeelt perfekt och det är mycket tack vare honom som filmen håller sig flytande.

Det finns inte så många Anthony Hopkinsar och Nicole Kidmans i världen och för mig är det som att få en liten fint inslagen present att se dom agera, alldeles oavsett omständigheterna. Men omständigheterna just här är inte så kul.

Här finns filmen.

The kids are all right

Ett lesbisk par ville ha barn. En man donerade sperma. Det lesbiska paret får en dotter och några år senare en son. Barnen växer upp och blir två sökande ungdomar som är nyfikna på sitt ursprung och bestämmer sig för att kontakta den biologiske fadern.

Där är filmens handling, en smula förenklad. Krafsar man lite på ytan dyker det upp många fler och intressanta frågeställningar och jag måste säga att The kids are all right är rätt nytänkande i sin enkelhet.

Det är frågor om relationer i stort, om sexualitet, om kontrollbehov, om kärlek, om att vara barn och växa upp och om att vara vuxen och bli äldre. Jag är väldigt imponerad av filmmakarna, av skådespelarna, av helheten för det hade precis lika gärna kunnat bli en banal smörja av det här. Nu är The kids are all right istället en köttig berättelse som håller från A till Ö och hela vägen däremellan och detta tack vare Annette Bening, Julianne Moore och Mark Ruffalo som den glödande och personliga vuxna trion. Mia Wasikowska (Alice i Underlandet) är också bra som den osminkade tonårsdottern Joni.

Jag gör en liten våg i soffan för det här är bra. Det känns liksom som att det är…på riktigt.

FÖRVANDLINGEN

Det här är Paul Rudd, Rachel Weisz, Gretchen Mol och Frederick Weller i ett drama som lika gärna, eller ännu hellre, hade fått utspela sig på Stadsteatern med fyra unga svenska skådisar. Nu blev det tyvärr inte så.

Förvandlingen handlar om, ja, jag vet inte riktigt. Paul Rudd i lösnäsa kanske? Han har en lösnäsa med jättestora näsborrar som gör att det enda jag tänker på är om det är hans riktiga näsa INNAN eventuell förskönande operation eller om det är en påklistrad variant och om det är en påklistrad variant, varför i helvete var han tvungen och ha så överdoserade näsborrar? Det konstigaste med näsan är att i profil ser det ut som hans nuvarande men framifrån ser han ut som han sprungit in i en glasvägg och när halva filmen gått ser han ut som vanligt. Förvandling var det ja, plastikoperation var det ja, men för vems skull?

Hur långt är du beredd att gå, hur mycket är okej att förändra sig för kärlekens skull? Det är själva pudelns kärna i filmen. Intressant? Kunde ha varit. Kul? Nej. Engagerande? Inte ett dugg. Det är knappt ens välskrivet och det är regisserat av en blind med vänsterhanden. Filmen funkar inte ens som slött sällskap eller som bakgrundsljud.

Jag släpper det här nu. Uäk.

 

ADVENTURELAND

James (Jesse Eisenberg) hade tänkt åka på en efter-studenten-resa till Europa över sommaren men då hans pappa blev nedgraderad på jobbet fanns det inga pengar i föräldrarnas plånbok för resesponsring och James måste istället ta ett jobb för att tjäna egna pengar.

Ett jobb. Ett jobb! Ett jobb? Hur fixar man ett jobb om man inte pluggát annat än litteratur i skolan, klippt grannens gräsmatta och läser poesi inte för att man måste utan för att man gillar det?

James knallar till stadens lokala nöjesfält Adventureland och lyckas inte få det lite mer tuffa jobbet som ”åkturskille” utan som det aningens töntigare ”spelkille”. Han träffar en hel del nya vänner i samma ålder som han själv, däribland Em (Kristen Stewart) som han givetvis förälskar sig i. Den lite äldre gifte killen Connell (Ryan Reynolds) jobbar som nån slags vaktmästare/allt-i-allo-fixare på nöjesparken och han sätter i hemlighet på Em men blir samtidigt polare med James.

Det är lite fint med en film som kretsar kring en kille som verkligen tror på kärleken och lever efter det. Han är en nörd (Hey! Det är Jesse Eisenberg, what else is new??) men han är en nörd med både patos, ryggrad och gott hjärta.

Adventureland utspelar sig 1987 med allt vad det innebär. Jag kan inte säga att jag får värsta 80-talsvajbsen av filmens utseende men soundtracket är helt perfekt i sammanhanget och till skillnad från filmens James kan jag aldrig få för mycket av Falco´s Rock me Amadeus.

Jesse Eisenberg går från klarhet till klarhet även om han (fortfarande) håller sig till/enbart blir castad som osäkra-killar-karaktärer. Kristen Stewart visar att hon faktiskt KAN stänga munnen (vilket är det stora irritationsmomentet med just henne i Twilight, bortsett från att filmen suger babianröv). Annars tycker jag Matt Bush som idiotjäveln Frigo gör en toppenbra insats, även om han är våldsamt irriterande med sitt pungslagande och fönsterkissande.

Jag tycker om den här filmen. Den gör mig glad. Hela insidan av magen känns som en microuppvärmd vetekudde och är inte det ett jättebra betyg för en film så vet jag inte vad.

DEN RÖDA FILMEN

Fotomodellen Valentine (Irène Jacob) kör på en hund som visar sig tillhöra en gammal muttrig orakad domare (Jean-Louis Trintignant). Valentine tycker att den gamle mannen är intressant (vilket till en början är otroligt svårt att förstå) men hon har tålamod med hans vresighet och lyckas till slut ta sig igenom skalet.

Den röda filmen är den filmen i trilogin som är minst färgfascistisk i den utvalda kulören. Bortsett från en scarf, några bowlingklot, en stor plansch, en tröja och lite blod så är det inte mycket rött. Personligen tycker jag det är synd, Kieslowski hade gärna fått tjonga på med massor mer av den vackraste färg som finns.

Skådespelarmässigt har jag ingenting att klaga på. Det är en mycket bra film på alla sätt som finns men jag måste erkänna att jag hade lättare att ta till mig all genomtänkt och mer eller mindre svårförståelig symbolik när jag var yngre och aningens mer intellektuellt lagd än jag är nu.

Kieslowski knyter ihop trilogisäcken på ett mycket fint sätt när han får in Julie (Juliette Binoche) från Den blå filmen i en liten liten roll som en vetrinär som verkar glad och tillfreds med livet. Även i filmens absolut sista skälvande sekunder vävs alla tre filmerna ihop på ett sätt som jag inte kan tyda som annat än en metafor av broderskap.

Den röda filmen blev Krzysztof Kieslowskis sista och med den lämnade han frihet, jämlikhet och broderskap efter sig samlat på 4,5 timme film, testamenterat till oss filmälskare att förstå, förvalta och föreviga. Nu har jag dragit mitt lilla strå till den stacken.

Den vita filmen

Den polske hårfrisören Karol Karol (Zbigniew Zamachowski) är kallad till rättegång. Hans franska fru (Julie Delpy) vill skilja sig då hon anser att deras äktenskap inte blivit fullbordat eftersom Karol varit impotent sedan deras bröllop.

– Det är enbart tillfälligt, säger Karol.
– Jag älskar inte dig längre, säger frugan och tar precis allt det som förut var gemensamt. Allt. Pengar, tillhörigheter, hemmet, ALLT.

Karol flyttar hem till Polen igen och livet vill honom inte direkt väl. Han bestämmer sig för att hämnas på allt och alla – och speciellt på ex-frun – men inte ens det går enligt planerna.

Den vita filmen handlar om jämlikhet. Den handlar om tron vi invaggats i att vi alla är lika inför lagen. Men precis som friheten i Den blå filmen visar sig vara en illusion så är jämlikheten i Den vita filmen inget annat än ett luftslott.

Den vita filmen är den andra filmen i Krzysztof Kieslowski trilogi Trikoloren och kanske den som jag har lättast att ta till mig. Zbigniew Zamachowski spelar den vanliga tjommen Karol på ett ytterst mänskligt vis och han är så närvarande i varenda scen att det bara inte går att koncentrera sig på annat.

Filmen handlar också om en av dom mest ångestladdade känslor som finns: att veta att man hamnat i skiten på alla sätt som går men utan egen förskyllan. Hur tar man sig upp från botten om det knappt finns hård mark under fötterna och hur mycket livslust och överlevnadsinstinkt ryms i tanken på den ultimata hämnden?

Fur – Ett fiktivt porträtt av Diane Arbus

Diane Arbus (Nicole Kidman) känner sig inte som alla andra. Hon gillar att blotta sig för främlingar, hon fascineras av kropps-behåring, av dvärgar, av prostituerade.

Diane jobbar som assistent åt sin man, den berömda fotografen Allan Arbus (Ty Burrell) och dom har tillsammans två döttrar som Diane är fullkomligt övertygad om ser på sin mor som en väldigt udda person.

Det flyttar in en underlig man med mask på våningen ovanför. Diane kan inte släppa tanken på honom. När hon en kväll står på balkongen och insuper nattluften ser hon honom genom ett fönster och vips har hon knäppt upp sin stramt skräddade beiga klänning, en sån som inte kan bäras med värdighet av någon född efter 1910, bortsett från Kidman själv förstås.

Hon smyger upp till grannen med sin kamera i handen, ringer på och talar om sin önskning: att få ta ett porträtt av honom. Men grannen Lionel (Robert Downey Jr) vägrar visa sitt ansikte och ber henne komma tillbaka kvällen därpå, vilket hon gör och många kvällar efter det.

Diane Arbus var en av 1900-talets mest kända kvinnliga fotografer och filmen Fur är en påhittad saga om hennes liv. Vad som är sant och falsk är egentligen inte intressant, det filmmakarna vill ha fram är mer känslan av henne, vem hon var och varför hon tog samhällets särlingar, freaksen om man så vill, under sina vingar. Hon fotograferade dom i sina egna miljöer, således var dom bekväma under plåtningen medans den ”normale” betraktaren var den som skruvade på sig åt bilderna.

Här finns ett gäng av Diane Arbus bilder och visst är det lätt att förstå att dom rönte uppmärksamhet i mitten på 1900-talet.

Filmen är annars ett lågmält välspelat drama som inte blir tråkig en enda sekund. Kidman gör det Kidman gör bäst, agerar sval, distanserad, känslig och nästintill transparent. Den som förväntar sig få se Robert Downey JR som muskulös casanova kanske ska lägga dom tankarna på hyllan. Här är han mer Chewbacca.

Fur är en film jag letat efter i åratal. Den har inte funnits att varken köpa eller hyra, det är som att den varit försvunnen från jordens yta tills den gick på SVT en kväll och jag missade den. Men var kan jag hitta en film jag inte trodde fanns om inte på LOVEFILM. Respekt!

Den blå filmen

När jag var i tjugo-års-åldern var Krzysztof Kieslowski den kanske mest spännande regissören som fanns (näst efter David Cronenberg och Luc Besson som liksom alltid funnits där).

Det kryllade inte av filmpretton i min närhet och jag var rätt ensam om att ha koll på en polsk regissör med ett namn ingen ens kunde stava till så när han slog på stora trumman och gjorde sin färggranna trilogi Trikoloren med den blå, den vita och den röda filmen så var det ingen som direkt gjorde vågen när jag ringde runt och frågade kompisarna om biosällskap.

Vet man inte bättre så är det lätt att tro att en film signerad Kieslowski bara är nittio minuters svårmodigt helvete gjord för bibliotikarier och quinnor i pälsmössa. Vet man lite mer så är hans filmer mer som nedslag i vardagen, som livssymboler, för livet är sällan som i tjommiga Goldie Hawn-komedier eller som i Sex and the city. Allt kan hända och allt händer och där är Kieslowski med sin kamera och försöker visa det för omvärlden på det sätt han gör bäst.

Den blå filmen börjar med en bilolycka. Den framgångsrika kompositören och den 5-åriga dottern dör och ensam kvar blir Julie (Juliette Binoche), hustrun, som är den enda överlevande i kraschen. Hon ska reda upp allt efteråt, sälja det stora huset, ordna med ekonomin, rensa upp bland hemligheter, försöka stå på egna ben och få ett LIV. Kan det vara så hemskt att mitt i denna sorg, mitt i detta mörker så finns en liten liten känsla av frihet i att bli av med allt?

Vet du med dig att du avskyr allt som inte stavas Steven Seagal och hatar alla skådisar som inte pratar som en hederlig gammal redneck och att du gärna sitter i soffan och muttrar om ”franskt dynga” när du ser en svart page på film – se något annat. Slösa inte tiden på detta. Men vill du genom en films förtjänst kanske tänka en helt NY tanke så ge Kieslowski en chans. Den blå filmen sätter igång många funderingar om man tillåter sig öppna sina sinnen.

Det här är inte den bästa filmen Kieslowski gjort men bra, det är den.