Jag satt i en fullsatt biosalong. Filmen Patrik 1,5 hade precis börjat och Torkel Petersson och Gustaf Skarsgård pussas. Det går ett sorl genom publiken, det fnissas, skrattas och nån säger ”oooooäääääääähhhhhh, näääääääeeeeee” alldeles för högt.
Vafandåför, undrar jag? Det är ju inte så att det tillämpas random-movie-nights i Sverige, där man köper en biljett och inte vet vad man ska få se. Köper man en biljett för 90 spänn för att se en film om homoadoption, varför blir man överraskad att snubbarna pussas?
Det var precis likadant när jag såg Brokeback mountain på bio. Tre personer gick i affekt efter första halvtimmen och två av dom proklamerade med hög röst vad dom tyckte om ”äckliga bögjävlar”.
Vet man med sig att man är homofob och måste typ bua så fort det visas någon form av manlig ömhet – varför går man inte och ser nån annan film istället? Nån machofilm om heteromän, för heteromän. Typ…..Arn?
Filmen för övrigt var helt okej. Ingen kioskvältare känslomässigt men jag hade en trevlig stund. Torkel Peterson spelar som vanligt Torkel Peterson men här funkar det jättebra. Och i mina ögon gör den annars ganska beige Gustaf Skarsgård en av sina bättre rollprestationer.
Muriel Heslop (Toni Collette) är fel på precis alla sätt som en ung tjej kan vara. Hon ser konstig ut, hon är oklädsamt överviktig, hon beter sig underligt, hon sminkar sig för mycket, har fel kläder, hon har en helt missanpassad familj och ingen som direkt självförtroendeboostar henne, varken hemifrån eller i skolan.
Om man som Muriel är en tjej vars högsta dröm är att hitta en kille och gifta sig med så kan det stöta på vissa problem då presumptiva pojkvänner inte direkt behöver ta kölapp utanför hennes flickrum.
Muriel är en ofrivillig ensamvarg, en tjej med ledsna ögon som inte ser någon annan utväg än att stjäla pengar från sin äckliga höjdarpappa (Bill Hunter) och rymma för att ”bli någon”. Muriel byter stad, får en riktig tjejkompis och börjar med babysteps hitta sig själv. Men längtan efter en brudklännig släpper inte. Hur hittar man en kille att gifta sig med?
Muriels bröllop är en färgglad underhållande film om kärlek. Om kärlek mellan vänner, om kärlek mellan familjemedlemmar, om kärlek till en man, om kärlek till sig själv och om vad som kan hända när det är rejäl soppatorsk i dessa kärlekstankar.
Personligen har jag svårt att se Muriels bröllop utan att vrida mig som en orm med magknip i soffan. Det är skämskudde fram, det är osmakligt pinsamt, det är ibland jävligt irriterande men samtidigt är det så roligt, det är så snällt och det är riktigt tankeväckande.
Bröllopsscenen är ett filmhistoriskt ögonblick för något gladare har sällan skådats på film. Och nej, det är ingen direkt spoiler
Alla människor vars hjärna innehåller ett UNS av sunt förnuft fattar att ingenting i TV-serien Bonde söker fru är som det ser ut att vara.
Solen skiner inte alltid. Bönder är inte trevligare än andra. Tjejer som vill bli bondfruar för att få en kvart i strålkastarljuset har inte alltid superlätt att acklimatisera sig till det ”ljuva” livet på landet.
Det är liksom inte laidback musik i bakgrunden när man ska upp och mocka, fodra och mjölka klockan halv fyra på morgonen i spöregn och två plusgrader. Ingen jävel kan lura i mig det.
Istället tycker jag att alla tjejer som får för sig att söka till Bonde söker fru ska hyra Grabben i graven bredvid och liksom reka innan dom postar sin ansökan för HÄR snackar vi dokumentärkänsla och verklighetsanknytning i lantlig miljö. Eller….öööööööööeeeeöööööö…NOT.
I den här filmen får vi följa Desirée (Elisabet Carlsson), den pedantiske bibliotikarien från stan och Benny (Michael Nyqvist), den smutsige bonden och hur deras världar möts och kärlek uppstår. Hör du stråkarna nu? Fågelkvittret? Nej, inte jag heller.
Det blir liksom ingen kärlek i luften. Det blir inget pirr. Det enda som händer är att fördomarna om lantisar som mindre intelligenta varelser duggar tätt liksom klyschorna om hur belästa kvinnor i välstrukna kjolar och stora stickade halsdukar beter sig. Visst är tanken att det ska krocka, det är själva vitsen med historien, men nån jävla måtta får det väl ändå vara på dumheterna!?
Benny framställs som totalt IQ-befriad. Han är bonde för bövelen, alltså läser han inga böcker. Punkt. Det är en sanning i filmen precis som att Desirée inte kan laga mat – inte köttbullar i alla fall – av den enda anledningen att hon är en stadsflicka.
Vilket jävla junk!
Ingen människa är så ensidig som Desirée framställs i Grabben i graven bredvid. Ingen människa är lika platt som Benny heller. Visst, det är svårt att få in en hel drös av personlighetsdrag i en karaktär, men är inte svårigheter till för att övervinnas?
Att titta på Grabben i graven bredvid är som att se en kortklippt Barbie och en lerig Ken stå och torrjucka varandra på låret, i motvind och med hemlängtan. Det gnistrar aldrig, det känns ingenting, jo, det svider lite när filmen tar slut för jag tänker ”äääääsch, neeeeeej, faaaaaaan” och nån enstaka gång drar jag på smilbanden, men med stängd mun och även det stramar.
Det höga betyget är Micke Nyqvists förtjänst. Han är skithet även i lantmännenkeps och fyra kilo koblajja under naglarna. Det är få förunnat att vara det.
Med någon annan kille än Twilight-Robert Pattinson som omslagspojke hade jag sett den här filmen för länge sedan. Nu skrek den liksom bara BIGBIG-NO-NOOOO från hyllan i videobutiken.
Tills idag. Tills just nu. Tills den liksom slog på sin ge-mig-en-chans-nuråååå-aura och fick mitt hårdnackade motstånd att stämpla ut.
Nu sitter jag här och undrar vad tusan som hände.
Varje gång jag ser en film som får mina fördomar på skam eller som jag redan innan klassat som kalkon men som när jag ser den får mina mungipor att leta sig uppåt och mitt hjärta att bli alldeles varmt, det är då jag vet varför jag gör det här. Det är därför jag tittar på film, det är därför jag älskar det här. Dessa minutrar är värda allt.
Egentligen är Remember me varken mer eller mindre än en anspråkslös liten historia om människor. Det behöver inte vara mer komplicerat än så för att bli intressant.
Tyler Hawkins (Robert Pattinson) delar sunkig lägenhet med polaren Aidan (Tate Ellington). Han har ett komplicerat förhållande till sin far, den kände advokaten Charles Hawkins (Pierce Brosnan), han älskar sin 11-åriga sladdissyster mer än allt på jorden och mamman Diane (Lena Olin) har träffat en ny man.
Allys (Emilie de Ravin) mamma blev skjuten i tunnelbanan för tio år sedan och sen dess bor hon med sin pappa, den temperamensfulle och inte alltför trevlige polisen Neil (Chris Cooper). Ally och Tyler börjar träffas och…hmmm…nej, jag berättar inte mer.
Att ha Remember me liggande i filmer-jag-ska-se-nångång-högen är som att ha ett ostron i handen och inte veta om det innehåller en pärla eller inte när man öppnar det.
Nu vet ju jag att den innehöll en pärla för mig, men man kan aldrig veta. Det är precis som med alla filmer man ser, you´ll never know…
Klicka här få kan du se filmen just precis nu på Headweb.
Elva regissörer fick åtta minuter var på sig att skriva ihop och regissera varsin del av filmen New York, I love you.
Det blev en samling av människoöden vars röda tråd, förutom att dom utspelar sig i just New York, är kärlek.
Längtan efter kärlek, olycklig kärlek, kärlek mellan barn och föräldrar, gammal kärlek, köpt kärlek, kärlek för en natt eller hela livet. Det som förvånar mig är bara att det känns så….urvattnat.
Många av episoderna känns som transportsträckor, några är riktigt underhållande och en står ut som en solros på en potatisåker.
Historien om den gamla operadivan (Julie Christie) och den hjärtskärande krumme hotellpojken (Shia LaBeouf) satte sig som en av amors pilar i min bröstkorg. Jag blev alldeles varm inombords, jag kände så för den där killen att hjärtat nästan brast. Det tog ett tag innan jag såg att det faktiskt var Shia LaBeouf som haltade sig fram genom hotellkorridorerna, men vilken rollprestation han gör på dessa få minuter. Jag blir fan kär!
Vill du se filmen direkt? Klicka här så kan du se den på Headweb.
För att börja med det första först: börjar jag titta på en film som heter Love happens så tror jag att jag kommer att få se en film om kärlek. En romantisk film helt enkelt. Jag känner mig ganska så bombsäker på det.
För det andra: om Jennifer Aniston är med på filmomslaget i samma frisyr som hon alltid har så tror jag mig veta vad jag får: en romantisk komedi, som även om den inte är jättekul i alla fall är underhållande.
För det tredje (och det är nu jag anar en smula oråd): om Aaron Eckhart är den manliga huvudrollsinnehavaren och spelar mot Jennifer Aniston och jag inte läst en endaste rad om romantikrykten och relationsskvaller dom emellan så KAN det vara så att det är en rätt medioker rulle som inte ens tjänar på dålig snaskreklam i kvällstidningarna.
För det fjärde så vill jag inte tro att filmindustrin är så jävla puckad att dom prånglar ut en film som heter Love happens och försöker lura folk att det är ett mysigt romantiskt drama om det sen inte är det.
MEN JO. PRECIS SÅ PUCKADE ÄR DOM!
Love happens handlar inte ett skit om kärlek. Love happens handlar om Burke Ryan (Aaron Eckhart), en författare som på nåt slags hallelujah-moment-vis försöker hjälpa människor i sorg att komma över den genom att ”bjuda in” folk till sessioner (= betala dyra pengar såklart) och själv prata om boken han skrivit, om sorg givetvis, eftersom han själv vet allt om det pga att hans fru dog i en bilolycka och han själv var med i bilen.
Så springer han på Eloise (Jennifer Aniston) som har en blomsterhandel och är sådär charmigt tankspridd som bara Jennifer Aniston kan vara och hon har en liten fläta i håret bara för att visa att hon är lite KRÄÄÄJSY som tjej liksom (samma grej i Along came Polly då denna lilla ynkliga fläta skulle ”bevisa” att hon levde nåt slags hippieliv) och jag vill bara flyga in i TV:n med sekatören och klippa av henne det där långa jävla avocadoinpackade perfekta håret och skrika: BYT FRISYR! TA PÅ DIG PERUK I NÅN JÄVLA FILM! Var inte så idiotjävla likadan hela tiden, jag är TRÖTT på det, TRÖTT är jag, för jag brukade gilla dig men du är så mainstream och full av botox att jag blir gaaaaalen.
Ja. Man kan väl säga att just DÄR dog filmen för mig.
Sambon däremot satt tyst och still i soffan. När jag frågade mitt i filmen vad han tyckte så sa han: Den är bra. Den funkar på mig.
Men när det var en kvart kvar av filmen ställde han sig upp och ropade: NU DOG DEN! Vad fan är det för jävla HAKFITTA han har? Har han haft det hela filmen? VA? HAR HAN DET??
Euhm…Ja…
Summa summarum: Love happens borde aldrig ha hetat Love happens. Den borde ha hetat Grief happens.
Efter den formidabla hundfloppen Hachiko: A Dog’s Story känns det som att Lasse Hallström behöver åtminstone en liiiiten flipp för att behålla sin plats som Hollywoods mesta mysgubbe.
Är Dear John den filmen?
Savannah (Amanda Seyfried) tappar sin handväska från en pir och hennes mesige kunde-ha-blivit-en-pojkvän tvekade några sekunder för länge innan han joggade mot vattnet. John (Channing Tatum), en soldat på permission, stod nämligen och tittade och kastade sig snabbt som en gazell ner från den sex meter höga piren och hämtade upp väskan från sjöbotten och gav den till Savannah.
Spännande början på en film?
Ja. Som FAN.
Jag tror aldrig under hela min livstid att jag känt samma ”klick” mellan två människor på film som jag gör mellan Savannah och John. Jag hamnar in nån sorts trans, minns känslan själv, den där känslan av att ha hittat den rätte bara genom ett ögonkast och det är så sjukt sällan den nerven infinner sig mellan skådespelare som har ett helt kamerateam runt omkring sig.
Det är smart av Hallström att ge rollen som John till Channing Tatum som i min värld är en okänd skådis (fast han hade en liten roll i Public enemies och ja, även i G.I. Joe: The Rise of Cobra, men den sistnämnda är INTE en film som ligger på min måste-se-lista). Han är klockren som soldat, klockren som vanlig kille, han beter sig precis som som vilken romantisk lagd nykär tjej vill att ens kille ska bete sig och han är skitsnygg men på ett ordinärt vis. Amanda Seyfried är även hon helt klart rätt i rollen som Samantha.
Dear John är på pappret inget mer än en vanlig kärlekssaga men en kärlekssaga är egentligen aldrig vanlig, det är aldrig ”bara” en historia. En kärlekssaga är aldrig en petitess, aldrig förgäves, aldrig utan minnen, mål och mening även om den tar slut.
Ja. Jag gillar Dear John. Den känns äkta och på riktigt precis som kärlek gör för dig och mig och alla som någon gång upplevt den.
Lasse Hallström är definitivt tillbaka och han sitter rätt säkert där han sitter, på sin stol stoppad med mysiga och välgjorda filmstunder som Gilbert Grape, Once around, Chocolat, Mitt liv som hund – och Dear John.
Maria Larsson (Maria Heiskanen) är gift med Sigge (Mikael Persbrandt). Sigge är en riktigt kvinnokarl och har i perioder svår med spriten. Dom träffades som unga och har hunnit bli föräldrar till fyra.
Sigge sliter som hamnarbetare, tar dom jobb som finns, när dom finns och ekonomin i familjen är allt annat än trygg. Maria beter sig precis som den perfekta mamman skulle göra för hundra år sedan i vårt land: familjen går före allt, mamman är inte värd mer än huvudlöss, hemmet må vara påvert men det ska vara helt och rent och klanderfritt utåt och att lämna sin man hur illa han än beter sig är det inte tal om.
Det blir svårt med det sistnämnda när Sigge kommer hem på fyllan, sjunger högt, svär och slår både barnen och Maria, men hon biter ihop, för så gör man.
Maria vann en kamera på en lott precis när hon träffade Sigge och den kameran har legat nedpackad i åratal. När Maria desperat försöker få ihop pengar till brödfödan går hon till en fotograf och försöker sälja kameran. Försäljaren blir förtjust i Maria och lovar köpa kameran mot att hon fortsättningsvis får använda den och hämta papper, plåtar och framkallningsvätska hos handlaren, mot avskrivning.
Kameran spelar såklart en central roll i filmen, likaså Sigges kvinnoaffärer, alkoholberoendets makt och Marias obotliga envishet i allt hon förtar sig.
Maria Larssons eviga ögonblick är en film om det svenskaste svenska, om vårat historiska arv, om kärlek, svartsjuka, om mänsklighet men det är heller inte svårt att se den som en italiensk film, inte svårt alls att höra en smattrande temperamentsfull italienska istället för Marias ganska sävliga finlandssvenska.
Jag har dragit mig för att se den här filmen. Jag kände att jag inte orkade, att det skulle vara en i raden av pretentiösa teatraliska svenska misärfilmer, men jag kunde inte ha mer fel. Maria Larssons eviga ögonblick förtjänar att bli en klassiker. Det är en fantastisk film, den berör, den är sann och ingenting har lämnats åt slumpen.
Maria Heiskanen är precis perfekt alldaglig och fulsnygg. Mikael Persbrandt är i vissa scener en kopia av Allan Edwall och rollen som Sigge hade definitivt varit Edwalls utan en sekunds provfilmning om den gjorts för 40 år sedan. Men jag tror inte Persbrands skådespelartalang kan lysa klarare än den gör här.
För övrigt är minsta biroll är perfekt castad, jag har ingenting att gnälla på. Absolut ingenting och DET är en ovanlighet när det gäller svenska filmer.
Regissören Jan Troell har guidat oss genom historien ända sedan Utvandrarna och Nybyggarna, via Il capitano, Hamsun och Så vit som en snö. Om Jan Troell är smart så låter han Maria Larssons eviga ögonblick bli sin sista film. För det kan inte bli bättre än såhär.
Överstelöjtnant Frank Slade (Al Pacino) är en dryg jävel.
Ja, han är inte bara dryg, han är arrogant, en riktig översittare, pensionerad – och blind. Han behöver en hel del hjälp och anställer Charlie, en unge blond snubbe (Chris O’Donnell) som sin personliga assistent och som sällskap på en alldeles speciell resa. Kanske den som blir den sista?
Jag tänker inte berätta mer.
En kvinnas doft är en film som luktar. Det är fanimej lukt TV the real thing.
Al Pacino visar upp varenda uns av skådespelartalang han är begåvad med, han kör på stora trumman fast i det pyttelilla formatet. Där han annars är tuff maffioso-karlakarl är han nu precis lika kaxig, men subtil på ett väldigt angenämt sätt.
Att se En kvinnas doft som seende är som att jobba på ett dagis för döva barn och vara hörande. Det ger liksom en ytterligare dimension, man försvinner in i en annan känsla, en annan värld och jag vill vara där – helst av allt med Al Pacino himself.
Att Chris O´Donnell är en synnerligen onödig skådespelare har han visat i varenda film han medverkat i och som tur är är han inte en frekvent nuna på filmaffischer nuför tiden. I En kvinnas doft är han inte ett dugg bättre. Det finns tusentals killar med ordinärt sportkillefejs som hade gjort hans roll precis lika bra, men nu är det som det är och var som det var och det är bara att gilla läget. Men hade någon av dessa killar castats i rollen som Charlie hade det varit precis det snäppet jag behövt för att få upp En kvinnas doft en våning och utnämna den till en riktig klassiker.
Nu blir det bara nästan, men det är så nära en fullpottare en film kan komma utan att vara där. En liten varm sommardoftande vindpust bara, så nära är det.
”Alla flickor har väl någon gång drömt om att vara prinsessa”, hör jag den unga Victorias berättarröst säga precis i början på filmen.
”Euhm….. NÄÄÄ!” skriker jag alldeles för mig själv till svar. Jag har aldrig drömt om det. Jag har aldrig drömt om flådiga klänningar, om gnistrande tiaror, om friare med eller utan springare, om ett liv i ofrihet, om en massa måsten karvade i sten. Jag har aldrig det och antingen har lilla Victoria fel eller så är jag ingen flicka.
När jag tittade på Askungen som liten ville jag hellre vara den tjocka råttan Gus än den stackars golvmoppande Askungen. Skit samma att hon hade glasskor och en välkammad kavaljer. Faktiskt.
Äsch. Tillbaka till filmen.
Young Victoria handlar alltså om den unga Victoria som så småningom ska bli drottning, fast det känns mer som en snuttgullig kärlekshistoria än någonting annat, om än med extremt bonade schackrutiga golv som kuliss och omständiga kläder.
Filmen är….trevlig. Det händer inte så mycket, varken sånt som retar upp mig eller som får mig att gäspa. Den harvar på i sedvanligt kostymdrametempo men utan toppar och utan dalar.
Emily Blunt är jättefin som Victoria och Rupert Friend är bra som hennes make prins Albert. Bra, ja. Inga toppar, inga dalar där heller. Bara kungligt myspys i utklädningskläder, typ.
Lotta (Ingela Olsson) och Sanna (Anna Ulrica Ericsson) är systrar och rätt olika varandra som personligheter. Lotta är nyblivet borgarråd i Stadshuset och Sanna är en ytlig mediapersonlighet, anställd på ett produktionsbolag. Lotta är nyskild tvåbarnsmamma, Sanna har inga barn, är singel, men älskarinna åt en inte gift, men väl upptagen, man (Johannes Bah-Kuhnke).
Lotta tävlar om topplaceringen i sitt parti med en självgod snubbe som heter Martin (spelad av Rolf Lassgård) och hon övertog platsen som borgarråd från motståndarpartiets höga snubbe Joel (spelad av Philip Zandén) som har en brattig son som flirtar med Lottas 14-åriga dotter Julia.
Sen är det äkta paret Siw Malmqvist och Fredrik Olsson som spelar huvudrollsinnehavarnas föräldrar, och Rickard Wolff spelar och sjunger Strindberg och Nina Gunke är Joels fru och Johan Widerberg spelar en djurskötare som jag aldrig ser blinka.
Pieeehuwww.
Andas.
Så olika har ETT stort problem: handlingen kretsar kring alldeles för mycket folk. Jag bryr mig inte om nån utav dom därför att jag HINNER inte. Jag får inte en chans att landa nånstans och fundera, eller känna efter för den delen. Det är ett jävla tempo, det är konstiga klipp, det är situationer som är fullständigt superknepiga och mitt i allt detta är det loads and loads av kända ansikten som man ska försöka pussla in i en rollfigur och som grädde på moset överöses hela filmen av djur.
Jag gav upp. Jag tröttnade rejält och fort gick det. Ingela Olsson som Lotta är briljant, men det är hon alltid. Anna Ulrica Ericsson körde med massivt överspel genom hela filmen och slutet sen, ja slutet, herregud säger jag bara.
Om jag varit filmkonsulent och läst detta manus hade jag gett tillbaka det till Helena Bergström och Tove Alsterdahl och sagt ”Skriv om, skriv rätt, för det här slutet finns det ingen på jooooorden som köper”.
Maria Antonia Josepha Johanna von Habsburg-Lothringen, så hette hon egentligen, Marie Antoinette. Hon föddes 1755, gifte sig som fjortonåring med Frankrikes blivande kung, Ludvig XVI och blev alltså sedemera drottning av Frankrike.
I Sofia Coppolas rockversion av Marie Antoinettes händelserika liv är det Spider-Mans flickvän Kirsten Dunst som gestaltar drottningen. Filmen är som att ge en 8-åring hela barnbidraget och tvinga den att shoppa upp allt på femton minuter på JamJam. Det är en orgie i pastellfärg, det är rysch pysch, det är mycket av allt – det är ren och skär godisglädje för ögat. Filmen är också BARA det.
Precis när filmen slutar börjar Marie Antoinette att leva sitt ”riktiga” liv, det är då allt det intressanta kommer igång, men det får vi inte se. Vi får se A men inte B, trots att det kanske är C som är det mest intressanta.
Jag vill se resten, jag vill ha en fortsättning och jag vill att Kirsten Dunst ska vara med i den också.
Det är 1980-tal. Den ljuva Ada (Nicole Kidman) flyttar med sin pappa prästen till Cold Mountain i North Carolina.
Det ska byggas en kyrka i byn och för att hjälpa till med bygget kommer Inman (Jude Law), en snygg karl som direkt fattar tycke för Ada. Känslorna är besvarade och när Inman åker för att delta i inbördeskriget blir Ada riktigt ensam och allena. I samma veva dör hennes pappa. Ada spelar piano och väntar. Och väntar. Och väntar.
Bonddottern Ruby (Renée Zellweger) kommer till gården försöker få Ada att inse glädjen med kroppsarbete. Inman deserterar från kriget och påbörjar den mödosamma vägen hem igen, till Ada som fortfarande mest bara väntar.
Filmen hade funnits på DVD i flera år innan jag fick rumpan ur vagnen och såg den. Jag har nämligen inte mycket till övers för krigsskildringar och mina åsikter om Renée Zellweger som skådespelerska lämpar sig egentligen inte i tryck. Åter till Cold Mountain är inte alls den kalkon jag trodde den skulle vara, inte alls, den är sevärd på många sätt. Det en rätt mysig känsla i filmen, gråtvarningen ligger som en blöt filt över varenda bild. Både Nicole Kidman och Jude Law är som vanligt jättebra och Philip Seymour Hoffman har en liten roll.
Åter till Cold Mountain fick sju oscarsnomineringar 2004, men vann bara en. Renée Zellweger fick pris för bästa kvinnliga biroll vilket är helt jävla skrattretande. I min värld förtjänar hon inga priser whatsoever, så usel som hon är i precis allt hon gör. Jude Law var nominerad som bästa manliga huvudroll, men blev brädad av Sean Penn i Mystic River i en av de tajtaste nomineringsrundorna i oscarshistorien (de andra tre var Ben Kingsley i House of sand and fog, Bill Murray i Lost in translation och Johnny Depp i Pirates of the Caribbean: The curse of the Black Pearl).
Det svåra med denna typen av film är att få den att kännas trovärdig eftersom alla går omkring och är så infernaliskt snygga hela tiden. Åter till Cold Mountain är som en gammaldags matinéfilm, perfekt för en halvtråkig juldagskväll eller söndageftermiddag men så mycket mer är det inte.
Hugh Grant dansar, Kiera Knightly ser dum ut på det sättet som bara Kiera Knightly kan göra och Bill Nighy sjunger den ultimata julsången.
Liam Neeson är en vuxen tänkande plastpappa, Laura Linney är kär, Emma Thompson och Alan Rickman är ett gammalt strävsamt par och för första gången fattar jag vad det är för ”det” världens samlade kvinnor alltid har sett hos Colin Firth.
Det här är mysigare än en ledig kväll uppkrupen i soffhörnet med världens största filt, levande ljus, en stor mugg varm choklad och Melody Gardot i hörlurarna.
Känslomässigt är den här filmen en mix av C-vitaminbrus, första veckan av nyförälskelse och chokladtryffel och som familjefilm i julhelgen är den outstanding.
Det här är det närmaste äkta kärlek man kan komma om man tror att det går att köpa för pengar.
Precis såhär var det.
