THE WOODS

The Woman var en film som verkligen satte igång min Lucky McKee-stalker-nerv. Nu var kanske inte hans episod i Masters of Horror nåt att skriva hem om men min syn på honom som regissör försämrades inte. Han är skönt udda, duktig, egen. Jag tror på honom.

Nu har jag hittat The Woods, en film från 2006 med en riktig favvo i en av dom stora rollerna: Patricia Clarkson. En rysare i flickskolmiljö skulle man kunna kalla det. Eller en demonrulle i skoluniform. Eller en internatskräckis. Eller helt enkelt en helt okej film om man gillar den övernaturliga genren.

Den där skogen som omger Falburn Academy är nämligen ingen vanlig skog och ingen som beger sig in där kommer levande tillbaka. Heather Fasulo (Agnes Bruckner) tvingas dit av sina allt annat än kärleksfulla föräldrar (Bruce Campbell är pappan) och trots att det saknas ekonomisk förmåga för att betala Heathers skolgång lyckas rektorn (Clarkson) lösa detta med att ge Heather ett stependium. Eller ja, hon gav det inte bara, Heather fick göra nån slags mensa-tester som hon klarade galant och sen var det klart. Varför hon egentligen började på skolan är en annan femma.

The Woods är en snyggt berättad historia och en historia som känns lite ny för att den handlar om tjejer och kvinnor. Det räcker en bra bit men inte till något toppbetyg men jag kommer fortfarande ha gps:en inställd på Lucky McKee.

SILENT HOUSE

Jag stängde av. Jag stängde av!

Klockan var strax efter midnatt, jag låg i sängen, ensam vaken. Det är tyst, det är mörkt, jag är sådär lagom trött, sådär att det är skönt att ligga ner men kroppen vill inte sova.

Jag känner för en skräckfilm och blev upprymd när jag hittade Silent House, glad för att det var en läskig film jag inte sett och för att Elizabeth Olsen hade huvudrollen. Filmen börjar och jag känner direkt att den är bra. En skön känsla, bra uppbyggnad, inget direkt nytt men det gör inget för det är bra. Kanske för bra. Kanske…. fyfanaaaaannämenOJvadhjärtatslår. Det här är ju läskigt på riktigt!

Jag ser att det är 59 minuter kvar av filmen när jag klickar på paus. Det funkar inte. Jag blir för rädd, det är för spännande, jag fixar inte halvmeters jumpscares, inte nu. Så jag stänger av. Jag tror inte det någonsin förut har hänt. Jag klickar på stopp, stänger locket på laptopen och känner mig som en kyckling. En kyckling med maxpuls. Varför tyckte jag den var så läskig? Jag försöker analysera, försöker fatta men somnar med vetskapen om att jag ser klart filmen imorgon, på dagtid.

Så jag gör det. Solen skiner, det är tidig kväll och jag bestämmer mig för att se klart filmen.

 

 

 

 

HUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!!!!


MÅNDAGAR MED MADS: ADAMS ÄPPLEN

Kan du tänka dig en mix av Änglagård och Vägen ut med lite American History X och Lock stock and two smoking barrels-strössel på toppen?

Om ja, där har du filmen Adams äpplen.

Om nej, jag förstår dig. Det är ju en helt kockobello blandning. Hur tusan ska man få ihop det i skallen?

Prästen Ivan (Mads Mikkelsen) är en mycket storsint man. Han tror alla om gott, han är ödmjuk, snäll (men utan att tillåta sig bli överkörd),  godhjärtad och han verkar älska att gå i shorts. Ivan har startat nån form av kollektiv i kyrkan för människor som hamnat redigt på glid och in i den samlingen mer eller mindre kluriga tjommar ska nynazisten Adam försöka hitta sin plats. Det enda krav dom boende i kollektivet har på sig är att hitta ett mål med sitt liv, nåt annat kräver inte Ivan. Adam väljer som mål att baka äppelpaj.

Det är en salig blandning personligheter som samsas i den här filmen. En alkoholiserad kleptoman, den före detta stora tennisstjärnan Gunnar, bensinstationsrånaren Khalid som går runt med rånarluva i bakfickan, Sarah som är gravid och inte vet var pappan är och hon har fått beskedet att fostret kan vara handikappat. Plussa på med det aggressiva skinnhuvudet Adam och mysipysprästen Ivan som kanske inte har hela – eller båda – fotsulorna på jorden. Där är hela persongalleriet.

Adams äpplen är en film som funkar. Den tickar på. Den är tänkvärd trots (eller på grund av) att den är lite härligt annorlunda. Det är manlighetsfrossa i kubik men det är okej, jag köper det. Det handlar nånstans om att utvecklas som människa och den insikten packeteras i nån slags satir, kanske komedi, jag vet inte. Det är inte som att jag skrattar hejdlöst, jag fnissar i ärlighetens namn knappt, men jag tror att tanken är att vissa scener ska vara roliga.

Min stora aha-upplevelse blev att om inte ens Mads Mikkelsen klär i shorts, vem ska då göra det?

Filmen:

Mads:

 

Det här var sista filmen i Måndagar med Mads-temat. Jag hade tänkt köra den några veckor till men jag har helt ärligt tröttnat. Efter alla dessa veckor av mer eller mindre mediokra filmer så säger jag nu tack och hej till Mads Mikkelsen och det blir vanliga måndagar på bloggen några veckor innan nästa tema tar vid i höst .

 

SON OF RAMBOW

Jaharå! First Blood är en film som förändrar människors liv och var det inte satt i bevis förut så är det det nu.

Det är 1982 och First Blood går på biograferna. Will Proudfoot (Bill Milner) är en tioårig kille som lever i en hyperreligiös familj, en sekt, där varken radio, TV eller film accepteras. Självklart blir skolkompisen Lee Carter (Will Poulter) jättespännande. Han är en rebell, han röker och smygfilmar Sylvester Stallone på bio och när Will får se det öppnas en helt ny värld. När en grupp franska utbytesstudenter kommer till skolan öppnas ännu en med den färgglada, världsvana och sofistikerade Didier Revol (Jules Sitrik) i spetsen.

Son of Rambow är en film om att växa upp, om att hitta sig själv och våga vara den man är. Mina barn kunde ta den till sig på ett annorlunda sätt än jag, jag tyckte mest den var charmig, lite småkul och visst var det coolt att autentiska scener från First Blood blandades in. Barnen var mer där, inne i filmen, engagerade.

Är du sugen på mer kött på benen angående filmen? Klicka in på filmpodden Har du inte sett den. I avsnittet om manlighet diskuteras denna film livligt. Manlighet är kanske inte det första jag tänker på när jag tänker tillbaka på filmen men absolut, även vuxna män har ju varit små.

Jag:

Son och dotter:

MÅNDAGAR MED MADS: KUNG ARTHUR

När jag såg den här filmen på bio höll jag på att självantända av aggressioner. Maken till dålig film, maken till undermåliga skådespelarprestationer, maken till USEL berättad historia om Kung Arthur, hans riddare kring runda bordet och den där Guinevere. Och nu tvingar jag mig själv att se om eländet enbart för att specialstudera Mads Mikkelsens sporadiska närvaro.

Jag är en idiot.

Jag försöker fokusera på nåt som är bra när jag ser filmen men det enda jag kan komma på är att det är kul att Magdalena Graaf döpt sina mellansöner till Lancelot och Tristan och att det är lite synd att minsta sonen Charlie inte fick heta Gawain, Galahad eller Bors.

Filmen är precis lika dålig nu som då och Mads nuna hjälper inte ett skit.

Undvik!

Filmen:

Mads:

 

ARACHNOQUAKE

Det fanns en tid i världen då Edward Furlong var en cool kid, nån som kunde bli en framtidens man. Jag kan bara konstatera att ibland blir det inte riktigt som man tror.

I Arachnoquake är nämligen ”John Connor” tillbaka, men här som en lönnfet baseballtränare med otvättat hår och en röst som fullkomligt skriker ”målbrottet, varför glömde du mig, hallåååå?”. Han går runt som en fulare form av Frodo och försöker överleva invasionen av jättespindlar och det går inte göra annat än att tycka synd om snubben. 35 år är han nu förresten. 35!

Ja, nu är det ju inte bara Edward Furlong som försöker överleva, alla i filmen försöker komma på sätt att fly ifrån och/eller döda dom där gråmetalliska CGI-monstren som är så fjösiga att inte ens jag som avskyr detta djur i original blir det minsta skrämd.  Men nu har det varit jordbävning i New Orleans och med det kommer spindlar uppkrypande från jordens innandöme, spindlar som kan springa, kasta eld, simma och döda. Att dom ser ut som inklippta plastinsekter från BR Leksaker med alldeles för många och smala ben hör kanske inte hit, eller så gör det det.

Det mesta med den här filmen andas inte B-film utan så långt ner som bokstaven Q, ändå tittade jag klart. Nånstans gillar jag ju såna här filmer, jag gör ju det. Det är med skräckblandad förtjusning jag beskådar dessa filmer som i 9,5 fall av 10 bäst kan jämföras vid en tittkö förbi en massiv bilolycka.  Jag tycker det är kul att se hur filmarbetare med minimal budget löser problem, i vissa filmer kan nämligen avsaknaden av stålar ge upphov till en sprudlande kreativitet som jag verkligen uppskattar. Saken är den att med Arachnoquake får jag känslan av att det faktiskt finns en budget, att den är gjord som en TV-film som faktiskt kommer att visas nånstans, nångång och ändå är den så mycket sämre än så mycket annat i den här genren.

Jag skulle kunna ge den prefixen nästanusel men bara nästan. Den är nämligen rättigenom värdelös. Det enda jag fick med mig i bagaget var några goda skratt åt Edward Furlong. Åt. Inte med. Bara det känns sunkigt.

RESERVATION ROAD

Om det är svårt att tycka om en film som saknar älskvärda karaktärer så är det ingenting jämfört med motsatsen. I Reservation Road får vi lära känna en handfull människor där jag känner med och för alla, även the bad guy. Sånt är ovanligt men intressant som övning för när den onde inte är genuint ond hur löser filmmakarna det? Vem ska man då hålla på? Vem ska offras i slutet?

Dwight (Mark Ruffalo) är på en match med sin son, en son han älskar högt men sällan får träffa efter skilsmässan. Grace (Jennifer Connely) och Ethan (Joaquin Phoenix) åker bil med sina barn Emma (Elle Fanning) och Josh (Sean Curley). Josh har hittat eldflugor som han fångat i en glasburk och det blir diskussioner om detta i bilen. Det kanske vore bäst att släppa ut eldflugorna innan dom dör?

Matchen drar ut på tiden och Dwights något hysteriska ex-fru (Mira Sorvino) ringer och skriker och tjatar på att dom ska komma hem. Stressad till tänderna sätter sig Dwight och sonen sig i bilen och kör iväg hemåt. I en illa upplyst kurva på Reservation Road kör dom på något, något hårt. Något som Dwight förstår är en människa. Men Dwight stannar inte, han kör vidare, han har bråttom och vid vägkanten hittas en glasburk med eldflugor och en pappa försöker få liv i sin son.

Den här filmen har alla nödvändiga ingredienser för att bli en riktigt bra film. En känslosam historia och bra skådespelare men det räcker inte, inte när filmen bjuder på all världens mest otroliga sammanträffanden. Ska det bli små twister, är det meningen? Jag vet inte, jag vet bara att jag inte köper det.

Mark Ruffalo spelar med både känslorna och nerverna utanpå kroppen och jag tycker hans prestation är det bästa med filmen. Hjärtskärande i sina bästa stunder. Sen är det nyttigt att tänka att onda människor sällan är onda jämt. Ibland vill det sig illa, ibland gör vi alla val vi får sota för resten av livet. Vi är inte dåliga människor för det, inte så länge vi i alla fall försöker göra gott.

INHALE

Jag klickar mig runt bland streamingsfilmerna hos Lovefilm och blicken stannar vid ett namn – Baltasar Kormákur.

Jag känner igen namnet men kan inte riktigt placera det och klickar mig vidare. Sen – ÅHÅÅÅÅ – tänds glödlampan på skallbasen och poletten trillade ner. Djupet. Det var ju han som regisserade Djupet och Djupet var en bra film och hur beige Inhale än känns, nu jäklar blir det Baltasar-movie-night!

Sagt och gjort. Jag andas in. Och ut. Jag brukar göra det ganska ofta, både lungorna och jag mår liksom lite bättre då. Filmen drar igång och med det även oråden.

Det äkta paret Stanton, Paul (Dermot Mulroney) och Diane (Diane Kruger) lever i varje förälders mardröm. Dottern Chloe (Mia Stallard) är i desperat behov av en lungtransplantation. Med tiotusentals lungsjuka på kö är det inte en lätt väntan, föräldrarna inser att snaran dras åt, det kanske inte går, organet dom behöver kanske inte kommer dyka upp i tid och dotters liv är i verklig fara.

Paul kommer på en fiffig lösning på problemet. Med familjens besparingar på fickan styr han kosan mot Mexico där det enligt uppgift ska gå att köpa sig ett organ. Inga direkta moraliska betänkligheter alltså och detta blir på nåt sätt extra konstigt då Paul jobbar som distriktsåklagare. Det kastas in några krystade scener mellan Paul och en man han ska åtala för att ha skjutit en snubbe som visar sig vara pedofil och snubben i fråga har ofredat mannens son.

Allt som vid första anblicken är en ond handling kanske inte är det. Det kanske finns en mänsklig baktanke bakom vissa brott. Allt detta känns enbart som att skriva mig (och alla andra som ser filmen) på näsan, som att det ska vara nåt slags ”bevis” för att Paul nånstans ÄR en schysst snubbe trots att han åker till The City Of Death för att köpa en kroppsdel av nån mindre värd människa för att rädda livet på dottern.

Det är ganska mycket med den här filmen som inte fungerar. Alla dessa fram-tillbaka-klipp mellan då och nu, dessa idoga kamerafilter som gör att Mexico ska upplevas som som helvetet på jorden, mycket som har med manuset att göra haltar betänkligt. Skådespelarmässigt är det också lite si och så. På pappret är det ganska starka namn med Diane Kruger som det i mina ögon mest intressanta men när det kom till kritan var det inte så många som levererade. Ska en film som denna fungera måste karaktärerna kännas trovärdiga och gör dom inte det måste dom åtminstone få mig att känna liiiiite med dom. Här? Näpp. Händer nada.

Att historien är ganska fånig är inte Baltasar Kormákurs fel. Så tänker jag, andas in, andas ut och går vidare i livet.

MÅNDAGAR MED MADS: DE GRÖNA SLAKTARNA

Hahahaha! Mads Mikkelsen har en panna som ser ut som ett påskägg. Eller en halvmåne. Eller en hel måne beroende på hur man ser det. Eller en stor hudfärgad sten. Eller en glaskula. Eller nåt gjort av polerat porslin.

Mads Mikkelsen har en sån sjuk jävla panna att jag helt glömmer bort att titta på filmen. Så när den är slut ser jag den igen. Men allt jag ser är samma glänsande höga panna. Det kan liksom inte vara något positivt, inte för filmen.

Jag har ingen aning om vad filmen handlar om. Slaktare. Tror jag.

Det här var verkligen ingenting för mig.

Filmen:

Mads:

MIN GRANNE TOTORO

”Vill ni titta på Totoro med mig?”

Jag tittar bedjande, undrande och glatt på barnen. ”Totoro! Kom igen, det är Totoro ju!”

Båda barnen tittar på mig som om jag hade tentakler, fyra ögon och kom från planeten Weirdmammaus. ”Mamma….lägg av nu. Lägg bara av. Du tvingade oss se den där skitläskiga filmen med slottet när vi var jättesmå, det är väl samma som gjort den här…”

Det levande slottet? Den var ju jättebra. Inte ett dugg otäck ju”.

”Aldrig.”

”Suck. Jag var fem år! Den var svinläskig! Och vad var du? 30? Och du SOV!”

”Aldrig”, säger den ena. ”Aldrig”, säger den andra. Båda går och lämnar mig ensam med fodralet till Totoro.  Ja, vad säger man? Jag som tänkte att jag skulle vidga deras vyer, tvinga dom se annat än Bamse och lättsmält dubbad Disney, ge dom en inblick i Hayao Miyazakis värld och så blir det bara….fel. Suck. Men äsch. Vad suckar jag för? Jag må ha gett dom en ofrivillig skräckupplevelse av samma mått som min mamma gjorde när hon satte mig framför Professor Drövels hemlighet och trodde hon gjorde mig en tjänst men å andra sidan vet dom vad dom väljer bort. Norsk film har skrämt skiten ur mig sen dess och nu kommer animerad japansk film att göra detsamma med mina barn men dom vet å andra sidan vad det är. Dom har Miyazakis filmer som nån form av referenspunkt trots att dom inte sett alla och jag försöker känna mig nöjd med mig själv i rollen som filmväljarmamma trots att den ene valt bort Totoro för att spela LOL och den andra för att titta på Vänner.

Själv fortsätter jag välja Totoro, filmen om systrarna Satsuki och Mei som flyttar till ett hus på landet tillsammans med sin pappa och som lär känna sin nya granne Totoro, en knasig jättstor hårig varelse som inte ser ut som någonting annat jag sett. Eller som Mei uttrycker det: ”en jäääääääättestor hund!”

Det är för härligt det här! Det är så kreativt, så mysigt, så tjommigt med dom där genomskinliga mini-Totoros som springer omkring i skogen. Det är gullig musik, en fin historia och det är animerat i en stil som ingen annan än Miyaziki har. Han är som den japanska varianten av Per Åhlin. Flickorna Satsuki och Mei karaktäriseras som vanliga små tjejer både till utseende och beteende. Inget supertjejigt här inte. Okej, Mei har en rosa klänning men å andra sidan gör hon grimaser när hon är arg som en disneyanimatör på åttiotalet inte hade vågat ens skissa som telefonklotter.

Att Min granne Totoro gjordes det magiska filmåret 1988 förvånar mig inte. Det gör mig glad. Hela filmen gör mig glad. Hur ska jag få barnen att fatta det? Jag kanske måste väcka dom och vråla ”Totoro är en jääääääääättestor hund!”. Då blir dom inte rädda, väl?

Fredagsfemman # 74

5. Paul Rudd

En av världens roligaste och charmigaste snubbar heter Paul Rudd. Han är nästan larvigt bra och han är banne mig bra i allt han gör. Idag skulle Prince Avalanche med honom i huvudrollen haft biopremiär men den verkar vara bortplockad från SF´s repertoar, jag hittar den inte i alla fall. Men det gör inget, ingen kommer sakna den. Jag sågade filmen rätt hårt igår och kanske kan man tycka att denne Paul inte förtjänar fredagsfemman-uppmärksamhet i och med det men JO, det gör han. Se I love you man istället så förstår du. Han borde ha en garanterad plats på listan varje vecka, det där Avalanche-skräpet är snart glömt. Slappin´the base! Jaharå!

 

 

4. Sucken när det bara är pengar som pratar

Nu går The Lone Ranger på biograferna. Jag kan gissa att den går för fulla hus. Jag kan också gissa att väldigt få betalande besökare går från bion med ett nöjt leende på läpparna. Alltså, jag brukar sällan dissa filmer osedda men The Lone Ranger är en sån illaluktande money-talks-produkt att jag tänker fortsätta negga och faktiskt vägra gå och se den. Jag har pratat med en del kids om filmen, den som många av dom beskriver som ”Jack Sparrow har blivit cowboy eller indian eller nåt” och den kommer locka dessa kids som fortfarande tycker att Pirates of the caribbean är det ballaste som visats på TV. Men den är 2 tim 29 min lång. Det finns inte en tonåring som har ro nog i kroppen till att njuta ens av en vitsminkad Jack Sparrow så länge. Tror jag. Men jag vet inte. Det är bara en kvalificerad gissning. Lika kvalificerad som dollartecknen i ögonen på filmbolaget.

 

 

3. Liv Ullman

Hon har ”nåt”, Liv Ullman. Det ”nåt” hon har har hon alldeles av sig själv och hon behöver inte relationen med Ingmar Bergman för att vara någon. Så tycker jag. Fast jag förstår också att utan Ingmar Bergman hade hon kanske inte varit den Liv Ullman vi nu känner till. Hönan och ägget, den ständiga frågan som saknar svar. Kanske går det att hitta svar i filmen Liv och Ingmar – A love story som har biopremiär ( i alla fall i Stockholm) ikväll. Jag är sugen på filmen och jag förstår inte riktigt varför. Vad är hönan och vad är ägget i den ekvationen?

 

2. Ove får mig att skratta

Kan inte nån bara göra film på Fredrik Backmans bok En man som heter Ove? Typ….NUUU?

 

 

 

 

1. Tack för allt LOVEFILM!

I nästan hela mitt filmbloggarliv har LOVEFILM varit min sponsor. Jag har fått och postat hundratals hyrfilmer, jag har fascinerats över deras enorma filmbibliotek och många många gånger har jag hittat filmer som inte går att få tag i någon annanstans. Jag har tyckt om att jag fått låna faktiska DVD-och Bluray-skivor, att jag har kunnat se film ”the old fashion way” utan att streama via datorn. Nu lägger LOVEFILM ner sin verksamhet i Sverige, den 10 juli är sista dagen och med det försvinner nåt som blivit en trygghet för mig. Med en ledsen tår i ögat säger jag hejdå och TACK för allt!

RED HILL

En av dom allra roligaste upptäckterna med Twitter var när jag började följa Sylvester Stallone. Satan, det var häftigt! Det är förresten fortfarande häftigt och framförallt är det en svindlande tanke att veta att han sitter där med sin mobil i sin kralliga näve och försöker få till sköna tweets precis som oss andra. Att han skriver som han pratar gör det bara ännu coolare. När han tar i skriver han med STORA BOKSTÄVER så det är superlätt att höra hans röst genom orden.

För ett par månader sedan började han läcka info kring filmen Expendables 3. Det twittrades om Wesley och att han ”calling SEAGAL this morning”. Sånt gör en sån som jag alldeles lycklig. Direktinfo från källan. Inga mellanhänder. Bara…stort!

Sen kom tweetet angående regissören. Stallone  skrev ”The director is an Aussie….” och genast kom det gissningar. Snubbar twittrade in förslag på Phillip Noyce, Russell Mulcahy, Paul Hogan (!?) och Greg McLean. Självklart kunde jag inte hålla mig. Jag måste ju svara.

”Jane Campion? ;)”

Jag vet, det är inte snyggt att skratta åt sina egna skämt men jag tyckte banne mig jag fick till det där. Hade det inte varit spännande om Jane Campion regisserade Expendables 3? Kom igen, säg inte att jag har fel, det hade varit ett filmhistoriskt mirakel om detta skett och en milstolpe i actiongenren. Jag fick självklart inget svar på mitt tweet men jag VET att han läst det, att han tänkt tanken att nåt miffo med flätor och hundnamn gissade på Jane Campion och måste vara efterbliven. Det är stort. För mig är det det.

Hur kom jag då in på detta här och nu? Vad har Red Hill med stallonetwitter att göra? Jo, jag ska berätta. Patrick Hughes är den gemensamma nämnaren. Han har regisserat kortfilmen Signs (finns att se på youtube, klicka här), han regisserade Red Hill och det är alltså han som är ”the aussie” som ska regissera Expendables 3. Ingen Campion alltså men väl en ung snubbe som Stallone handplockat och uppenbarligen tror på. Klart jag måste hyra Red Hill och se vad det är för tjomme och vad det är för film som imponerat så på min stora favvis.

Red Hill är en modern variant på spagettiwestern med skådespelare som pratar med australiensisk brytning. Ganska flyhänt filmat (flyhänt är ett bra ord, det är också ett ord jag inte kunde innan jag lärde känna Sofia), filmen känns ganska fräsch och lätt trots att jag vet att den är motsatsen – precis som yoghurtglass.

Fast jag säger nja. Jag röstar fortfarande på Jane Campion.

SON OF NO ONE

Misstag som görs när man är väldigt ung, går dom att rätta till? Går det att förlåta sig själv, går det att få förlåtelse från andra? Kan man någonsin gå vidare, växa upp och bli en helt igenom fungerande vuxen person med en hemlighet i bakhuvudet som bara gnager och gnager och en ständigt illavarslande rädsla om att någon gång bli påkommen och avslöjad?

Son of no one handlar om den lilla pojken ”Milk” och om polisen Jonathan (Channing Tatum), om ett olöst mordfall, om nitiska poliser, om att se mellan fingrarna, om att vilja göra sitt bästa, om rädslor, om en familj i förfall.

Dom kända ansiktena fullkomligt radas upp i denna på pappret mellanmjölksthriller och faktiskt, ansiktena gör nytta. Channing Tatum visar (igen) att han är mer än bara en musklig kropp. Katie Holmes beter sig genuint känslosam som hans rädda och arga fru. Juliette Binoche är en grävande journalist med slafsig urringning och tveksamt amerikanskt uttal. Al Pacino och Ray Liotta har man sett så ofta som poliser att det är lika hemtrevligt som att dricka varm choklad efter en hurtig promenad i kall nysnö.

Filmen presenterar inget nytt under solen i manusväg men det är tajt berättat, schysst filmat och precis lagom sevärt för dagar då hjärnan inte direkt kräver högspänning.

PASSION

Alltså. Jag måste ju. Hur skulle jag kunna låta bli?

Hur skulle jag kunna strunta i att se den här filmen som så många kallar smörja? Passion är lite som den där skalbaggen som hamnat på rygg och blir ett simpelt byte för en ungdom med förstoringsglas och solen i rätt vinkel. Jag har dessutom sett den franska filmen som den här filmen är en remake på, Love crime och den var inte så pjåkig alls. Så jag menar, hur illa kan det bli?

Brian De Palma bakom kameran, Rachel McAdams och Noomi Rapace framför. Erfarenhet, kunskap och skådespelarbegåvning i en skön thrillrig mix. Eller?

För att vara tydlig, det finns ingenting i Passion som är rätt. Ingenting. Den här filmen har så många brister att jag inte vet var jag ska börja, men det är väl bara att hugga tag i första bästa fatala miss: Rachel McAdams.

Hennes roll, den hårdhudade världsvana chefen som styr både bolaget, sina anställda, älskare och älskarinnor med järnhand, gjordes i original av Kristin Scott Thomas, en mogen kvinna med naturlig integritet och skinn på näsan. I Passion ska denna livserfarenhet kompenseras med överdådiga örhängen som hänger likt glittriga julgranskulor på Rachels bleka örsnibbar. Hon har sladdriga skräddarsydda isblå byxor med hög midja och polotröja för att på nåt sätt utstråla makt. Vilken amatörcastare som helst kan se att det där inte funkar, hon ser för fan ut som en utklädd tonåring, hennes trovärdighet som chef för ett stort företag är nere på den absoluta nollpunkten.

Den andra fatala missen med filmen är att Noomi Rapace pratar. Det är nåt med hennes uttal som gör att det hon känns som kusinen från landet, kan vara att hon ÄR kusinen från landet (det lilla landet i norr). I originalfilmen spelades hennes roll av Ludivine Sagnier och det gick inte att missta sig på paniken hon kände när allt gled henne ur händerna och hon var tvungen att slå tillbaka mot überkvinnan Scott Thomas. Hon behövde sitt jobb. Vad behöver Noomi? Och var är den där klaustrofobiska känslan som låg som en blöt filt över Love crime?

Här är dom fatala missarna tre, fyra och fem: Behöver världen verkligen en remake på en medioker thriller som kom så sent som 2010? Är det en döv människa som komponerat filmmusiken? Och det här med scenografi och bildkomposition, har De Palma fått hjälp av en prao eller vad är det frågan om? Kör dom lite random på inspelningen? ”Kan du lägga dina bilnycklar på konferensbordet, gärna sådär nära kameran så dom hamnar i fokus, det är inte Rachel i den där barbierosa teryleneklänningen vi ska se det är dom där fullkomligt meningslösa nycklarna”.

Den sjätte fatala missen heter Brian De Palma. Jag skulle vilja säga gå och lägg dig gubbjävel så jag säger det: Gå och lägg dig gubbjävel! Kan du inte göra filmer som är bättre än såhär kanske du ska mata duvor i parken eller nåt istället.

I SAW THE DEVIL

Jag gillar det här med att öppna en liten dörr och komma in i ett rum jag inte visste fanns.

För ett tag sedan såg jag den nya actionfilmen med Arnold Schwarzenegger, The last stand.  Filmen var regisserad av Kim Jee-woon, en sydkoreansk man som gjort bland annat A bittersweet life. När jag läste på lite om honom dök en titel upp som lät intressant, I saw the devil och av en slump ”sprang” jag på den på Lovefilms streamingstjänst. Sagt och gjort, en solig dag tog jag med mig datorn ut på balkongen, satte hörlurarna där dom hör hemma och begav mig in i sydkoreansk kolsvart hämndfilm när den är som allra allra bäst.

Fyra minuter in i filmen måste jag byta byxor. Jag blev så jävla rädd, jag hoppade en halvmeter av skräckfilmsljuden rätt in i öronen och trodde på riktigt att jag hade kissat ner mig. Jag såg sen att det var mitt fulla vattenglas som hade flugit upp i luften, jag måste ha fått en riktig hailarryckning på högerarmen och hjärtat slog som på en liten kanin. Det gjorde det flera gånger under filmens gång kan jag säga. Det här är ett spännande as till film, det är våldsamt på gränsen till vad som är vettigt, det är närgångna grafiska och väldigt snyggt gjorda sadistscener och det testosteronhämnas åt alla håll och kanter precis som det ofta gör på film när någons gravida fru blir brutalt mördad.

Kim Soo-hyeon (Byung-hun Lee) vet hur det känns att leva med smärtan och saknaden efter en älskad fru och sorgen efter det barn som aldrig blev. Han ger sig fan på att leta upp den som mördat frun och jakten på seriemördaren Kyung-chul (Min-sik Choi) blir både lång och jävligt blodig.

Min-sik Choi är banne mig ett unikum. Vilken skådespelare! Jag som trodde att jag sett hela hans mimik-repertoar redan i Oldboy misstog mig rejält. Han är vidrig den där karln och jag tvivlar inte på att han ÄR psykopat på riktigt i den här filmen. Självklart hjälper det till att jag inte känner till nåt om hans privatliv, jag har inte sett hemma-hos-bilder från hans hus i Seoul (eller vad han nu bor), jag vet inte vad hans barn heter. Jag vet bara att han är bland det mest uttrycksfulla som kan visas på film oavsett vem han spelar.

I saw the devil är ingen film för kräsmagade, ingen film för blodfobiker, ingen film för folk som redan innan tvivlar på människans godhet. Det här är tufft att se, jobbigt, vidrigt, hemskt men det är samtidigt väldigt väldigt bra. På gränsen till lysande faktiskt.