Psalm 21

Henrik (Jonas Malmsjö) är präst. Hans pappa (Per Ragnar) är också präst, men inte i Stockholm utan någonstans i Norrland, dessutom dog han precis under konstiga omständigheter.
Henrik sätter sig i bilen för att åka upp till den norrländska byn och ta reda på vad som hänt.

Vad som är bra med skräckfilmen Psalm 21:

1. Jag tycker att små tjejer med pudrad vit hy och konstiga ögon är bland det läskigaste som finns.
2. Jag tycker att Per Ragnar är otäck.
3. Jonas Malmsjö lyckas med konststycket att rabbla psalmer med prästkrage utan att bli skrattretande.
4. Det är många små vithyade tjejer med långt hår och konstiga ögon med i filmen.
5. Per Ragnar är med.
6. Dom halvruttna blekta likstela ansiktena som är skrämseleffekter i filmen är snyggt animerade.

Vad som är dåligt med skräckfilmen Psalm 21:

1. Tycker man inte att små tjejer med pudrad vit hy och konstiga ögon är läskiga så finns det inte mycket att höja pulsen med här.
2. Hur bra animerade dom där kompostfejsen än är så är dom med alldeles för ofta och för mycket. Precis som när Lenny Norman är stå-uppare och drar sina otaliga sexskämt så blir det liksom liiiite för enkla poäng. Det behövs mer kött på benen, både på denna skräckfilms och på Lennys.
3. Jag såg den via Voddler (som fortfarande inte fungerar som det ska för mig men jag leker Sverker igen och håller på med ett ingående Voddler-test, mer info om det kommer så småningom) och kan ärligt säga att det inte gjorde filmen rättvisa.

Psalm 21 utger sig för att vara en skräckfilm och javisst, den är bitvis rätt otäck. Det hade varit roligt att se någon ny vinkel, något unikt i handling eller effekter men nej, allting är gjort enligt Skräckfilmsformel 1A. Trots allt hoppade jag till några gånger och kände inte det minsta för att spola eller stänga av (trots grova uppspelningsproblem). För mig behövs inte så mycket mer för att ge denna typ av film ett medelstarkt och godkänt betyg.

Frida tycker lite som jag, Erik på Bigger boat tyckte såhär och Andreas har tagit fram stora motorsågen.

Filmen finns att hyra här.

JAG ÄR NYFIKEN – GUL

Lena Nyman är en skådespelerska som liksom alltid funnits. Nu finns hon inte mer och det känns lite konstigt tycker jag. För att minnas henne och försöka navelskåda hennes skådespeleri en smula tittade jag på Jag är nyfiken gul, filmen som verkligen satte henne på kartan.

Jag är nyfiken gul känns som en film jag redan ”borde” ha sett, men den har fallit mellan stolarna och jag har aldrig direkt haft nån anledning att hyra den. Förrän nu då.

Filmen handlar om Lena Nyman (Lena Nyman) som är teaterelev och ska spela in en intervjufilm tillsammans med regissören Vilgot Sjöman (Vilgot Sjöman) som hon även delar säng med.

Hon går runt på stan med en mikrofon och frågar folk frågor om politik, om utbildning, om sex, om kvinnofrågor, fångvården, klassamhället samtidigt som hon utforskar sin sexualitet genom att sätta på en ung Börje Ahlstedt. Olof Palme intervjuas och visar prov på sitt sköna och tydliga sätt att prata som jag minns från min barndom och han säger kloka vettiga saker samtidigt som Lena slickar sig om munnen och flirtar med Vilgot i bild.

Som tidsstudiedokument är Jag är nyfiken gul väldigt intressant men som film, nej, inte alls. Inte för mig. Jag tycker filmen spelar alldeles larvigt mycket på ”den svenska synden”, den frispråkiga och frigjorda blonda svenska kvinnan och men inte för att det ger en extra dimension och behövs i handlingen utan mer för att skapa debatt och löpsedlar. Det kanske inte var Vilgot Sjömans baktanke men jag kan inte se det på något annat sätt.

För mig kommer Lena Nyman alltid att vara Ronjas mamma Lovis och Börje Ahlstedt alltid Mattis hur många nakenscener dom än gör tillsammans i denna film. Så är det.

 

GRÄNSEN

Krigsfilmer som genre är något jag inte riktigt har vett att uppskatta. Jag förstår oftast inte grejen, jag tycker bara det blir testosteronfånigt och jag funderar mest på vem som tvättar kläderna och hur det kommer sig att soldater verkar klara sig otroligt länge utan mat.

När jag skulle se Gränsen ville jag försöka göra den ordentlig rättvisa och tog därför med mig en man till bion som verkligen älskar krigsfilm och som i väldigt få lägen skulle välja någon annan film att se än Rädda menige Ryan (jo, möjligtvis Kellys hjältar) alldeles oavsett humör.

Vad tyckte då han om Gränsen? Och vad tyckte jag?

Det här är mitt manliga biosällskaps samlade intryck av filmen:

Det första som slog mig är hur äkta filmen känns. Uniformerna, utrustningen, vapnen, kylan, till och med ansiktena känns igen. Att se filmen var på sätt och vis som att göra lumpen igen. Då blev man ihopföst med folk från olika delar av landet, det funkar ju så och det var skönt att se att handlingen inte kretsade kring fem stockholmare utan att det var en riktig blandning.

Har man varit tre veckor i skogen på en vintermanöver så vet man hur dom mår, att elden måste brinna dygnet runt, att man fryser och att man inte får bli blöt om fötterna. Har man dessutom stått på försvarets skidor, vilka för övrigt är samma som 1942, så blir det ännu mer autentiskt. Det är inte bara att sätta på sig skidorna och åka, det är som att ha en toadörr under varje fot.

Jag kan förstå nyfikenheten soldaterna känner när dom ville ta sig över norska gränsen för att se fienderna, nazisterna, livs levande. Jag känner med dom och jag uppslukas av filmen på ett sätt jag sällan gör.

Gränsen är en av dom bästa svenska filmerna jag sett. Den var spännande från första sekund, välgjord och genuin. Jag rekommenderar den varmt, speciellt till alla killar som varit fjälljägare – eller någon gång lekt krig i skogen.

 

 

.

Vad tyckte då jag?

Det finns inget som säger så lite om en films förtjänster som dess budget. Mycket av det jag läst om Gränsen kretsar kring pengar och att filmen blev gjord helt utan ekonomiskt stöd från Filminstitutet. Men en bra story och kreativa idéer kostar inte pengar, det är allt runtomkring som drar iväg och visst, självklart underlättar det att ha en stor säck med stålars om man vill förverkliga sin dröm men ibland går det lika bra ändå, kanske bättre till och med.

Mina irritationsmoment gällande Gränsen är uppenbara brister som inte går att skylla på tajt budget. Dialektala missar till exempel. Om en skådespelare ska spela värmlänning och således prata värmländska kanske hon (i det här fallet) ska göra det hela tiden och inte bara ibland. Dessutom tror jag inte på att soldater, inte ens svenska sådana – och definitivt inte 1942! – hälsar på varandra genom att ge varandra en kram.

Gränsen är nyskapande på ett häftigt sätt. Krigsfilm som genre på svenska har inte existerat förrän nu. Jag tycker det är modigt och kaxigt att lyckas dra ihop en sån här produktion och trots en del larviga missar är filmen ändå helt okej.

Till en början hamnar jag i nån slags mental snurra där mina tankar pendlar mellan Röd snö och julkalendern med Staffan och Bengt från 1984 men hjärnaktiviteten lugnar ner sig så småningom och jag lyckas se bortom fördomarna.

Jag tycker killarna bakom filmen, Richard Holm, Johnny Steen och André Sjöberg har gjort ett mycket bra jobb. Dom behöver inte skämmas ett endaste dugg.

 

 

.

.

Fler recensioner av Gränsen kan du läsa här:
Royale with cheese
Jojjenito
Flmr

Tre om en: Regi Alfredson

Med start imorgon kväll sänder SVT tre filmer regisserade av en far Alfredson och hans två söner.

Imorgon visas Daniel Alfredsons Varg med Peter Stormare i huvudrollen och min recension av filmen kan du läsa här.

Fredagkvällen krönts med en stor svensk klassiker signerad Hans Alfredson. Den enfaldige mördaren är en enligt mig av dom absolut bästa svenska filmer som någonsin gjorts.
Tyvärr har jag inte skrivit någon egen recension om den men här kan du läsa en riktig hyllning av Rasmus på RJ:s filmblogg.

På lördagen visas Tomas Alfredsons filmatisering av John Ajvide Lindqvists sjukt bra bok Låt den rätte komma in där Per Ragnar en gång för alla ristade i sten att han är kanske bäst i Sverige på att spela läbbig. Min recension av filmen hittar du här.

Det här är tre riktigt bra anledningar till att krypa ner i soffan med en stor kopp thé och njuta av både reklamfri och riktigt bra svensk film på TV.

SVT1 Torsdag 6/1 kl 22.00
Varg 2008
Regi: Daniel Alfredson

 

 

SVT1 Fredag 7/1 kl 22.00
Den enfaldige mördaren 1982
Regi: Hans Alfredson

 

 

SVT1 Lördag 8/1 kl 21.30
Låt den rätte komma in 2008
Regi: Tomas Alfredson

ÄNGLAGÅRD – TREDJE GÅNGEN GILLT

Det är 16 år sedan sist.
16 år sedan min mamma satt och snarkade på bion åt filmen hon längtat så länge efter (och jag önskade att jag hade kunnat göra henne sällskap men nej, John Blund ville INTE vara i närheten av biosalongen och jag förstår honom).

Det är 18 år sedan första gången. 18 år sedan vi fick träffa Fanny Zander, Zac, Axel och Rut Flodfält, Mårten, Gottfrid, Ivar, prästen Henning och alla dom andra i Änglagård, en film som vad man än tycker har blivit en svensk klassiker och i mina ögon en välförtjänt sådan.

Nu är det tredje gången gillt. Änglagård har brunnit upp, Fanny bor på Mallorca tillsammans med sin dotter Alice (Molly Nutley) där hon äger en restaurang. Måns Flodfält, son till Mårten (Jakob Eklund) har addat Alice som kompis på Facebook och där har han berättat en hel del om turerna kring släktskapet mellan Fanny och hans egen farfar Axel (Sven Wollter). Alice konfronterar sin mamma, hon vill att dom åker tillbaka till Änglagård och tar reda på en gång för alla vem som är hennes morfar för (säger hon gråtande): ”jag vill veta vem JAG är”.

Jag tror inte det här kommer bli den sista Änglagårdfilmen. För precis lika engagerad som Alice är i att hitta sin riktiga morfar precis lika ointresserad är hon av att veta vem som är hennes riktiga PAPPA. Det där är en tråd så lös att den aldrig ens tänkt tanken att slå knut och det är en av ganska många manusmässiga paniklösningar. Änglagård är lite som ett extranummer på en bra konsert. Många vill se mer men det finns liksom ingenting mer att säga, energin är slut.

I det läget är inte helt förvånande att dom skådespelare som sticker ut mest är nykomlingarna men det känns ändå en smula skevt att dom mest livgivande är dom döda.

Det är nostalgiskt så det knyter sig i magen att se Ruts begravning, att se bilden av Viveka Seldahl på kistan och följa Sven Wollters sörjande ansikte när han säger hejdå till sin fru som även var hans livskamrat i verkligheten. Och Ernst Günter. När han knatar iväg längs grusgången som Sveriges mysiga-men-ändå-lite-småläskiga svar på Shrek så undrar jag lite var dom där 18 åren tog vägen.

Dom självklara höjdpunkterna i filmen är annars Molly Nutley och Lindy Larsson. Molly agerar och finns till med en självklarhet som jag önskade se hos varenda 15-årig tjej och Lindy Larsson som den homosexuelle pastorsadjunkten Kristoffer äger varenda scen han är med i. Herregud, killen kan steppa, sjunga, spela dragspel, baka, flirta med Zac och be till Gud samtidigt – OCH han är dessutom tatuerad! Jag menar, hur mer politiskt inkorrekt korrekt kan en kille bli?

Jag måste ändå säga att Änglagård – Tredje gången gillt inte är särskilt intressant som film betraktad. Som Bregottreklam fungerar den alldeles utmärkt med alla sina vyer över öppna landskap och betande kor, som en påminnelse om att byhålebor är inskränkta och missunsamma, javisst den funkar som det med och även som ett bevis på att alla drömmar kan uppnås och alla människor köpas med kombinationen av gråtmilda komplimanger och arvslotter.

Det jag väljer att ta med mig från visningen är ändå den varma känslan i magen jag får av Tord Petterssons Ivar. Har han inget barnbarn och vill ha ett så är jag villig att adopteras. Farfar eller morfar spelar ingen roll, jag har inte någon av dom kvar i livet och säger Ivar ja så gör jag det också. Det går inte att vara knusslig i det läget.

ANGEL

Angelica Holst (Helena Bergström), ”Angel”, har varit sångerska och stjärna i hela sitt liv. Karriären har gått bra men dom senaste åren är det ingen som bryr sig längre. Skivorna säljer inte, hon är helt enkelt inte intressant.

Hennes man Rick (Rolf Lassgård) kommer på den formidabla idén att Angel ska försvinna och liksom låtsas dö och därmed skapa rubriker och en media-hype kring hennes person som gör att skrivförsäljningen går i taket och hon blir stor igen för att sedan ”återuppstå igen ifrån det döda” och bli ÄNNU större.

Angel hakar på, hon lyssnar på allt Rick säger och genomför ett fejkat självmord genom att ”gå ner sig i sjön” men reser istället till Thailand ett par månader.

Grundhistorien i Angel är djup som ett fågelbad. Det är nästan skrattretande faktiskt. Filmen känns till en början som en dålig ursäkt för att produktionsbolaget ska kunna ta emot en muta av Thai airlines så att familjen Nutley-Bergström kan få en välbehövlig asiensemester betald.

Men sen händer det nåt. Jag kan inte för mitt liv säga att filmen blir intressant men det som slår mig är att SKÅDESPELARNA är det. Helena Bergström, Rolf Lassgård, Rikard Wolff, Elisabet Carlsson och Johan Rabaeus, alla växer och blir nåt jag aldrig förut sett dom vara. Visst, Helena Bergström både gråter och visar bröst och brevlåda men hon gör det på ett annorlunda sätt, ett lite ”fulare” sätt, lite mer på riktigt. Rolf Lassgård klär inte alls i mascarasvart ansiktsbehåring men han är trovärdig som föredetting, han är skavig, rynkig, köttig, ja, på riktigt och i en scen sitter Rikard Wolff och pratar med Lassgårds Rick vid ett bord och den blicken Wolff får fram där, den sorgsna gamla blicken, den känns så innerlig att jag var tvungen att spola tillbaka och titta på den igen för att bevisa för mig själv att jag inte sett fel.

Slutet känns väldigt abrupt, lite som att någon skrek ”Mr Nutley, du har en minut på dig att få till ett slut nu, en minut Mr Nutley!” och sen var det pang-poff-tjoff-slut bara. Det är inte så att jag känner mig lurad på konfekten, det fanns liksom inga godsaker att bli lurad på, men jag blev ändå glad att dessa skådisar som jag sett i så mycket fortfarande kan överraska.

 

Frostbiten

Filmen tar sin början i Ukraina. Det är 1944 och några frivilliga skandinaviska SS-soldater går vilse i skogen och hittar en övergiven stuga, en stuga i vilken det finns motståndare ingen beväpnad soldat i världen kan besegra.

Sen fortsätter filmen i ett litet samhälle i Norrland dit läkaren Annika (Petra Nielsen) flyttar tillsammans med sin tonårsdotter Saga (Grete Havnesköld) för att få jobba tillsammans med en känd genforskare, Professor Gerhard Beckert (Carl-Åke Eriksson).
Dom har inte bott länge i byn förrän en ung kille hittas död med två runda hål vid halspulsådern och fler ska det bli (och nu syftar jag inte bara på hålen). Genforskaren har nämligen uppfunnit ett rött piller som förvandlar personen som äter den till vampyr och när en läkarkandidat får med sig ett gäng såna tabletter från sjukhuset till en fest blir det startskottet för något som kan liknas vid en vampyrepidemi.

Jag måste säga att Frostbiten förbryllar mig lite. Den kom 2006 och gick mig helt obemärkt förbi. ”Sveriges första vampyrfilm” och jag missade den totalt! Hur kom det sig?

Svaret är helt ärligt jag vet inte och lika ärligt kan jag säga att den som väntar på nåt gott ibland väntar lite för länge. Men nu är väntan över. Jag sprang på den här filmen, jag såg den, jag har försökt smälta mina intryck och kan väl sammanfatta känslan med ett anspråkslöst men ändå glatt litet WOW!

Frostbiten är väldans annorlunda, speciellt för att vara en svensk film. Det är påkostade och schyssta effekter, förvånande bra i vissa fall. Det är snygg scenografi, estetiskt liksom och manus är finurligt med många kreativa lösningar på ”mordvapen” och givetvis måste jag här slänga in en passus om att Toppraffel-bloggaren Pidde Andersson är filmens manusbearbetare.

Jag skiter lite i att vampyren i vissa scener mer liknar en varulv, jag struntar i att vissa skådespelare lämnar en hel del i övrigt att önska (men Grete Havnesköld har faktiskt bevarat en del av sin Lotta-på-Bråkmakargatan-sisu), jag tänker faktiskt inte sönderanalysera den här filmen alls för jag tycker den är bra.

Jag gäspade inte, jag spolade inte, jag jämförde den inte med Låt den rätte komma in, jag blev bara väldigt väldigt förvånad och kanske en smula lycklig över att få se en liten svensk skräckispärla som jag inte visste fanns.

Kommissarie Späck

Det finns tre olika sätt att göra film på: med hjärtat, med hjärnan eller med förhoppning om att fylla på bankkontot snabbt och till alla bredder.

Kommissarie Späck känns, precis som så många andra svenska polisfilmer, enbart som ett sätt att jävligt enkelt tjäna stora pengar och det är fine, det är det absolut, om det finns ett uns av någon av dom andra kroppdelarna med på ett hörn – OCKSÅ.

Det gör det inte här och det förvånar mig lite faktiskt. Nu har inte Fredde Granberg någonting med manus att göra men när han står bakom kameran brukar det kunna bli inte bara sådär barnsligt småkul utan även rätt finurligt och det blir det inte här, inte på en endaste fläck.

Leif Andrée gör antagligen vad han kan för att blåsa lite liv i den äckliga polisen Martin Späck, men det funkar inte. Johan Hedenberg är Grünwald Karlsson och jaaaa, han är arg hela jävla tiden (precis som Persbrandt) och nej, det är inte humor att höra honom lyssna på Sudda sudda sudda sudda bort din sura min varannan minut. Vad har dom fått det ifrån liksom?

Cecilia Frode spelar Irene Snusk. När hon var med i Roast på Berns och så uppenbart inte ville vara där sa hon med allvar i rösten:

”Jag frågade mig själv när jag gick hit om jag tyckte det var roligt med snusk. Könsord, bajs och kiss och sånt och nääe, jag tycker inte det är roligt. Jag tycker det är ett osofistikerat sätt att skämta på.”

Ja, då vet vi åtminstone varför hon tackade ja till den här filmen. Money talks, i alla lägen (och här kan du se hela det ångestladdade ”roliga” klippet. 4 min in i klippet är citatet ovan.).

För Kommissarie Späck är ingenting annat än snusk i ordens mest skitiga bemärkelse. Det är plumpt, sexistiskt, taffligt, lågt och dessutom ”onödigt blodigt” (enligt sonen) och ”helt enkelt inte kul alls” (enligt dottern). Själv skrattar jag åt det som händer före förtexterna men kan man ens tillskriva det en del av filmen? Jag vet inte. Jag vet bara att Kommissarie Späck kan tacka just denna lilla sekvens för det höga betyget.

OM GUD VILL

Det är sommar i Stockholm, det är 1975 och det är varmt som satan.

Juan (Amir Chamdin) har flyttat till Sverige, han jobbar tvåskift för att få ihop till en normal lön och väntar ivrigt på att hans fru ska komma efter och bo med honom. Det är sju dagar kvar tills dess. Han prickar av dagarna i en almanacka i omklädnings-rummet. Sju dagar av längtan och väntan och han räknar ner.

Så möter Juan Juli (Nina Persson), en ganska skum finsk sångerska som är om möjligt ännu mer ensam än Juan och plötsligt spritter det av liv i hans ögon. Det blir roligt både att leva och att jobba, men på allt det roliga läggs det gifta locket. Juans fru ska ju komma.

Efter att ha sett Amir Chamdins Cornelis blev jag väldigt nyfiken på att se hans långfilmsdebut och nu har jag alltså gjort det. Om Gud vill är en bra film och hade jag sett denna innan jag såg Cornelis hade jag fortfarande tyckt att Cornelis var en toppenfilm men jag hade kanske inte varit lika förvånat positiv.

Om Gud vill är filmad helt i svartvitt, den är tidstypisk in i minsta detalj (precis som Cornelisfilmen) och till och med förtexterna ackompanjeras av Somliga går med trasiga skor. Det är inte så konstigt att Om Gud vill på många sätt känns som en kompishistoria till Cornelisfilmen, som en lite mindre och lite sämre tvåäggstvilling, som en helt annan del av Sverige fast under samma tid, men ändå inte. Asch, det låter flummigt som fan nu, jag inser det, men, ja, det får vara så.

Chamdin lyckas drämma till med maximerad nostalgikänsla i båda dessa filmer. Han har här letat upp klipp med Kojak, med Palme, med Hedvig i Från A till Ö och hela scenografin med allt från reklamaffischer till kläder och hår till musik är väldigt väl genomtänkta. Janne Loffe Carlsson har förvandlats till en invandrarboss på ett fruktlager i Årsta och detta med så enkla medel att det är genialiskt och Chamdin själv är visuellt väldigt lik en av karaktärerna i min barndoms höjdarprogram Tårtan.

Att ingen har tänkt på att ge Nina Persson en filmroll förut är både konstigt och helt självklart (och guuuuud vad det känns som att jag sitter här och röker braj nu och bara väntar på att Suzanne Reuter ska komma och säga att det kommer en kanelbulle flygande) men det ÄR konstigt för att Nina Perssons utseende gör sig extremt väl på film och speciellt i svartvitt – alltså hon är ju jättevacker – och det ÄR helt självklart att filmrollerna INTE samlas i klungor runt henne för hon är inte någon stor aktris, för att uttrycka det diplomatiskt.

Men som helhet är Som Gud vill en sevärd film. Charmig i sin litenhet och ännu ett bevis för mig på att Amir Chamdin är en framtidsregissör värd att hålla ögonen på.

BECK – LEVANDE BEGRAVD

Det finns någonting med Beck-filmer som gör att jag stänger av min recensionskritiska del av hjärnan så fort jag stoppar i en Beck-DVD i spelaren.

Kanske beror det på att jag har svårt att se dessa filmer som just filmer, för mig är det mer 90-minuters-avsnitt av en småputtrig polisserie, kanske börjar min okritiskhet med bokstaven G och slutar på UNVALD?

Jag vet inte, jag vet bara att det nu börjar bli så många filmer, så lika omslag och trots att jag läser på baksidan av fodralet vet jag inte med säkerhet om jag sett filmen eller inte. Det är ju lite bajs faktiskt, jag är annars en ”rain man” när det kommer till att komma ihåg filmer.

Levande begravd är den av Beck-filmerna som kan vara den mest förutsägbara av dom alla och det säger en hel del. Mina barn hade kunnat lista ut plotten, när dom var blöjbarn och sög på smörgåsrån i sulkyn. Jag tycker att det är att nedvärdera sin publik att skriva ihop sån ytlig smörja till handling med såna enorma glapp att Helvetesgapet i Ronja Rövardotter är som en skrattrynka i jämförelse.

Att Levande begravd överhuvudtaget funkar som film är helt och hållet regissören och kameramännens förtjänst som med hjälp av ”spännande vinklar” försöker få till nåt nytt av det som redan filmats tvåtusen gånger förut.

Det sjuka är att jag ändå inte kan såga skiten helt. Det går inte. Jag gillar Beck, jag gillar stämningen, jag gillar figurerna och jag gillar att äta lång söndagfrukost med Haber, Persbrandt, Rautelin och Hirdwall som sällskap.

Ja. Sån är jag.

 

 

TILL DET SOM ÄR VACKERT

Jag står framför den där tavlan på bion på vilken man kan läsa filmtitlar och visningstider. Jag vill gå på bio kl 16 och jag har tre filmer jag inte sett att välja mellan: den kritikerrosade Hämnden, publikfavoriten Himlen är oskyldigt blå och det till synes pretentiösa dirigentdravlet Till det som är vackert.

Jag vet inte vad det är som får mig att välja den sistnämnda men nånting är det. Kanske hoppas jag på att få gå loss med en ordentlig tarmtömnings-recension när jag kommer hem? Kanske har jag inte tillräckligt höga tankar om dom övriga två filmerna? Kanske vill jag bara se nåt jag inte vet så mycket om?

Nåja. Hur som helst så går jag in i salongen och med ens sänks medelåldern med tjugo år. Vi är nio personer därinne, inte en chipspåse, inte en enda android mobil som pockar på uppmärksamhet, inte så mycket som ett viskande försnack eller nåt Samuel Fröler-skvaller bakom ryggen på mig. Det är bara knäpptyst och det är asskönt!

Filmen börjar och jag får lite dålig smak i munnen redan efter några minuter. Att klämma in nånting nytt (Youtube), nånting gammalt (Mozart) och två könsord (fitta och kuk) i dom första fem meningarna känns en anings…krystat…men jag bestämmer mig för att vara openminded och inte sparka på någon som mentalt redan ligger.

Till det som är vackert handlar om Katarina (Alicia Vikander), en 20-årig tjej som har levt ett hårt liv på många sätt, bland annat genom att ha vuxit upp med en alkoholiserad mamma. Hon bor med sin hantverkarsnubbe Mattias (Martin Wallström) och jobbar i skolbespisningen, men får ett utbrott, spöar på en elev som snackar skit om henne och får sparken. I samma veva får hon nys på Mozart och blir alldeles tagen av musiken.

Efter ett gäng turer lyckas hon få jobb i receptionen på Göteborgs konserthus och där kommer hon i kontakt med Den Store (och gifte) Dirigenten Adam (Samuel Fröler) och dom inleder en kärleksaffär.

Alicia Vikander är en unik skådespelerska, hon är av en sort vi inte är direkt bortskämda med i Sverige. Hon lyckas pendla i uttryck mellan en oskuldsfull trettonåring till en tärd fyrtio-plussare till en gammal gammal kvinna och hon tappar aldrig fokus, hon spelar aldrig över, inte en sekund.

Samuel Fröler däremot är både kung och president i riket Överspel men på nåt underligt sätt så köper jag det här. Jag antar att egocentriska dirigenter med narcissistiska drag beter sig just som han gör.

Däremot blir jag inte klok på FILMEN. Den drar åt en massa håll och just som jag tror jag får kläm på vad den vill säga så sliter den sig som en obstinat gammal hund. Lisa Langseth har både skrivit manus och regisserat och enligt det jag kan läsa mig till ska filmen handla om ”nedärvda maktförhållanden i den högkulturella världen”, vilket för mig är ren mumbo-jumbo. Det är som att försöka göra Darin till Rachmaninov eller Marcus Birro till Ernest Hemingway.

Till det som är vackert är som att lägga Lilja 4-ever, Så som i himmelen, Skärgårdsdoktorn, I rymden finns inga känslor (bara för att Martin Wallström är med, ingen jämförelse för övrigt) och Hundtricket i en blender och trycka på On. Resultatet blir spretigt och halvdant och Alicia Vikander. Det är dessa tre ingredienser jag kommer minnas i alla fall.

PATRIK 1,5

Precis såhär var det.

Jag satt i en fullsatt biosalong. Filmen Patrik 1,5 hade precis börjat och Torkel Petersson och Gustaf Skarsgård pussas. Det går ett sorl genom publiken, det fnissas, skrattas och nån säger ”oooooäääääääähhhhhh, näääääääeeeeee” alldeles för högt.

Vafandåför, undrar jag? Det är ju inte så att det tillämpas random-movie-nights i Sverige, där man köper en biljett och inte vet vad man ska få se. Köper man en biljett för 90 spänn för att se en film om homoadoption, varför blir man överraskad att snubbarna pussas?
Det var precis likadant när jag såg Brokeback mountain på bio. Tre personer gick i affekt efter första halvtimmen och två av dom proklamerade med hög röst vad dom tyckte om ”äckliga bögjävlar”.

Vet man med sig att man är homofob och måste typ bua så fort det visas någon form av manlig ömhet – varför går man inte och ser nån annan film istället? Nån machofilm om heteromän, för heteromän. Typ…..Arn?

Filmen för övrigt var helt okej. Ingen kioskvältare känslomässigt men jag hade en trevlig stund. Torkel Peterson spelar som vanligt Torkel Peterson men här funkar det jättebra. Och i mina ögon gör den annars ganska beige Gustaf Skarsgård en av sina bättre rollprestationer.

 

Tre om en: Filmer om svenska städer.

Hata Göteborg 2007

Rogge, Svante, Lukas, Johan och Jonas Mitander bor i Helsingborg. På helgerna åker dom över till Helsingör, super snodd öl och slåss med danskar.

Jonas är ledaren i gänget. Han är äldst, han är argast och han är som en oemotsagt storebror för dom andra. Så kommer Isak, kusin till en i gänget, med smutsiga dreads och ett öppet sinne och vrider om schackpjäserna några varv, om jag nu kan kalla skånska svennebanankillar för just det.

Gänget har som princip att aldrig snacka med någon som dom inte känner. Det är inte så moget tänkt, men man kan tillskriva dessa pågar många egenskaper men mogna är kanske inte det första jag tänker på.

Killarna spelar fotboll i ett skitdåligt korplag och dom scenerna känns så autentiska att varenda fotbollsförälder i landet kan känna igen sig. Svordomar, överskotts-testosteron-energi och en lagledare helt utan empati. Vem har inte sett sånt in action? Nicolaj Schröder som den arge fan Jonas lyckas dessutom vara både skitrolig, jätteenerverande och totalidiot på en och samma gång. Det ska han ha absolut cred för.

Det här är på en gång både så realistiskt, så dumt och så charmigt att jag inte kan göra annat än smälta. Tro bara inte att Hata Göteborg är nån huliganfilm eller ens en fotbollsfilm, för det är den inte. Hata Göteborg är en film om att fastna i mönster, om att växa upp och känna behov av att bryta sig loss och kanske till och med få arslet ur vagnen och göra just det.

Stockholm boogie 2005

Stockholm är som allra vackrast på sommarkvällar och speciellt sommar-kvällar då promillehalten är perfekt, sällskapet välvalt och ingenting känns omöjligt.

Jerka (Erik Johansson) har precis blivit singel och bestämmer sig för att fira detta med sin kusin Hoffe (Jens Malmlöf). Men en tête-a-tête med sin kusin kanske inte är den bästa förutsättningen för en oförglömlig kväll så dom bestämmer sig för att leta upp lite tjejer. Dom är rätt osmidiga, tjatar på allt som rör sig med två fettsäckar på framsidan och nappen haglar inte direkt men så missar Nathalie (Maria Lindström) sin nattbuss och blir ett enkelt byte.

Timmarna går, kväll blir natt blir morgon och sen tar filmen slut. Det händer inte mycket och det som händer är peanuts mot vad jag varit med om själv i stockholmsnatten (höhö) så jag tycker inte det är nåt att skriva hem om direkt. Ingenting mer än att jag tycker Erik Johansson är en av Sveriges absolut bästa skådespelare och att jag önskar honom ett totalt hutlöst no-mercy-genombrott så att ALLA lär sig vem han är och sätter hans vanliga namn på kartan.

Fucking Åmål 1998

Det är inte många gånger sen jag blev vuxen som jag längtat tillbaka till högstadietiden. Framtidsångest, idiot-hormoner och plastglas med La Garonne mosat med Dextrosol är ingenting att sträva efter igen kan jag känna.

Men när jag satt ensam i biomörkret den där novemberdagen 1998 och tittade på Agnes (Rebecka Liljeberg) och Elin (Alexandra Dahlström) och lyssnade på Broder Daniel och bara njöööööt av en ungdomsfilm som varken knäpper på näsan, förbannar, förenklar eller försvårar, det var så jävla härligt och helt klart ett stort hallelujah-moment för mig.

Jag minns att jag blev glad vid tanken att ungdomar kommer att få se den här i skolan och inte behöva fylla 27 innan hjälpen kommer. För Fucking Åmål är hjälp till självhjälp för massor med unga tjejer, det är jag helt hundra på.

Lukas Moodyson har gjort ett storverk som kommer sitta som ett skönt småkliande ärr vid hjärtat på många generationer ungar framöver. Ja, inte bara ungar förresten. Deras mammor också.

I rymden finns inga känslor

Sam (Martin Wallström) bor ihop med Frida (Sofie Hamilton). Sam har en bror som heter Simon (Bill Skarsgård) som bor hemma hos deras föräldrar.

Simon har Aspergers syndrom och är inte helt lätthanterlig ens för föräldrarna och när Simon återigen gömmer sig i en tunna med lock (som han tror är ett rymdskepp) och vägrar komma ut får hela familjen nog. Sam tar med sig Simon hem till lägenheten och där ska dom försöka bo och samsas alla tre. Ja, lycka till säger jag bara.

I rymden finns inga känslor är en vettig film. Det är skönt att se en ungdomsfilm men tänkande, kännande, MÄNSKLIGA människor, där det händer jobbiga saker som karaktärerna får deala med och visa riktiga känslor som i verkligheten. Precis som när Sams och Simons mamma (spelad alldeles fenomenalt av Lotta Tejle) får nog, när måttet är rågat och hon bara VRÅLAR, det är så jävla härligt att se. Inga fasader, inget påklistrat låtsasliv, bara ett jävla desperat urvrål.

Jag har egentligen ingenting negativt alls att säga om filmen mer än att jag, min vana trogen, är alldeles för arbetsskadad för mitt eget bästa och reagerar på tapeterna i lägenheten och rabblar artikelnummer och kollektionsböcker i huvudet. Det är en knapp jag inte kan stänga av men det är också en olat jag kan leva med.

Det jag därmot INTE kan leva med och VÄGRAR att acceptera är alla dessa UNGJÄVLAR som envisas med att PRATA, RINGA, MESSA och SPARKA I STOLSRYGGEN FRAMFÖR under filmen. Jag blir fan galen. Jag blir RABIAT och det var beteendet från vissa ungdomar under denna film som fick mig att skriva detta blogginlägg.

Men jag får ta tillfället i akt och passa på att tacka dom störande unga tjejerna att dom åtminstone hade vett nog att bara göra grimaser och lipa och inte svara mig med svordomar och könsord när jag bad dom lägga av eftersom min dotter satt i stolen bredvid och ingen unge mår bra av att höra sin morsa bli kallad fitta offentligt.

Nog om det. Tillbaks till filmen. Bill Skarsgård gör mig glad. Han visar att efternamnet inte bara öppnar dörrar, det förpliktar och han lever upp till förväntningarna. Han är duktig.

Min dotter hade svårare för Cecilia Forss än jag hade men det beror antagligen på att hon är mer bevandrad i reklam-TV än jag. Så visst finns det en fara i att sälja sitt ansikte för länge till en specifik produkt, jag tror nämligen inte att hon vill förbli känd som ICA-bruden.

Martin Wallström är annars filmens stora behållning. Jag vet inte var han kommer ifrån, jag vet inte vart han är på väg, jag vill bara att han stannar kvar och filmar mer för han gjorde det här riktigt riktigt bra.

 

KARAOKEKUNGEN

”Vem vill se ut som en förvånad badboll?” frågar filmens Pirko (Kjell Wilhelmsen) och syftar till hur snubbar ser ut som rakar av sig håret på huvudet.

Vem vill vara karaokekung frågar jag mig för det här är fan inte bra. Jag hyrde filmen för att få se Mia Skäringer men hur mycket var hon med? Fem minuter? Känns som falsk marknadsföring om någon frågar mig.

Det är krystade dialoger, det är platt scenografi, det är ocharmigt och inte kul alls. Filmen är ändå kategoriserad som komedi, utan citationstecken, men för mig liknar det mer ett Roy Andersson-drama fast utan Roy Anderssons smutspastelliga perfektion.

Kjell Wilhelmsen i huvudrollen verkar vara en skön kille och jag låter ingen skugga falla över honom. Han klarar sig med beröm godkänt och han kunde ju inte veta hur slutresultatet skulle bli när han läste manus och tackade ja.

Näääe, jag ids inte ens analysera det här. Jag tackar för mig och går vidare genom livet för den här hållplatsen har absolut ingenting spännande att ge mig som kan hålla mig kvar. 82 minuter i Almost Elvis-land var 81 för mycket.