Kategori: thriller

Publicerat

Hollow man

Efter att jag åter ha sett och fortfarande uppenbart gillar Paul Verhoevens klassiker Basic instinct så känner jag att det är fler av hans filmer som förtjänar en omtitt. Hollow man till exempel. Kevin Bacon som osynlige mannen, kan det a nåt?

Bacon spelar den något fanatiske forskaren Sebastian Cane. Med hjälp av hemliga experiment på djur försöker han komma på ett sätt att göra dom osynliga och precis som så många gånger förr i filmer med överintelligenta och narcisisistiska vetenskapsmän i huvudrollen så ska dom GIVETVIS prova på sig själva och SJÄLVKLART går det åt helvete.

Canes ex-flickvän Linda (Elisabeth SHue) och hennes nya snubbe Matthew (Josh Brolin) spelar dom andra stora rollerna men i ärlighetens namn är det vare sig dom eller Kevin Bacon som har huvudrollen, det är effektmakarna, för trots att Bacon är med i större delen av filmen så syns han väldigt lite. Det kan bero på det att jag gillar filmen så mycket som jag gör (eftersom jag inte gillar Kevin Bacon som skådis). Det kan också bero på att redan förtexterna skvallrar om att det kommer bli spännande och Jerry Goldsmiths musik är som färska hallon och kardemumma på filmjölken. Hollow man är en mycket välgjord liten petitess i filmhistorien och en film som trots elva år på nacken faktiskt håller mer än väl.

Den holländske regissören Paul Verhoeven blir 73 år i år och han är inte – och har aldrig varit – någon direkt produktiv man. Tyvärr. Jag gillar honom. Han har en skön känsla i sina filmer, en fingertoppskänsla som är rätt unik. Framöver kommer recensioner även av dom två kvarvarande actionklassikerna i hans repertoar: Robocop och Starship troopers. Total recall har jag redan skrivit om.

Publicerat

Veckans Gosling: Murder by num8ers

Det finns ingen på denna jord som klär i marinblå polotröja. Inte ens Sandra Bullock gör det. Herreguuud vilket fullkomligt onödigt klädesplagg.

I Iskallt mord har Bullocks polis nos för allt annat än snygga kläder. Hon är duktig på sitt jobb, hon gör det hon ska och hon gör det bittert, buttert och oklanderligt men hennes privatliv är kajkobajko minst sagt. Hon vill och vågar inte släppa någon nära och det står helt klart att något hemskt har hänt henne, något som har att göra med en (fd) stor kärlek. Det hettar till mellen henne och hennes nya jobbpartner (Ben Chaplin) men hon behandlar honom inte särskilt schysst.

Två uttråkade skolpojkar med klara narcissistiska drag (Ryan Gosling och Michael Pitt) drar igång en ”lek” med dödlig utgång och polisen med Bullock i spetsen kommer dom på spåren.

Här har vi alltså en 22-årig Ryan Gosling som ska spela 18 men ser ut som 15 och en 38-årig Sandra Bullock som ska spela 38 men beter sig som 23 eller 65 och inget där emellan. Murder by numbers är kanske inte en helt dum originaltitel (aningens bättre än den svenska översättningen Iskallt mord).

Sandra Bullock har tagit fram stora plånboken för att finansiera filmen och hon gör ett bra jobb i huvudrollen men jag får liksom ingen känsla för vare sig historien eller människorna. Jag bryr mig inte alls, inte om idiot-pojkarna, inte om iskalla Bullock och jag får inte tillstymmelse till förhöjd puls under som ”spännande scenerna” förutom när det dök upp en apa med köttig rumpa från ingenstans, då höll jag på att grädda i byxan.

Inte ens Gosling himself var nåt att hänga i julgranen. Trist, men nästa torsdag får han en ny chans.

Publicerat

Fair game

Precis som det står på postern så är Valerie Plame (Naomi Watts) inte bara fru och mamma hon är spion också.

Det är den ytliga plotten till filmen Fair game. Den mer grundläggande är att filmen handlar om det sanna politiska spelet som föregick Irak-kriget 2003 och som strössel på glassen serveras en hel del kritik mot den före detta presidenten George W Bush.

Sean Penns nuna i en politisk thriller är en garant för mig att filmen inte är en kalkon. Naomi Watts ansikte lovar mig egentligen ingenting alls. Hon kan vara alldeles briljant (som i Eastern promises), lite för blek (som i Du kommer att möta en lång mörk främling), jättecharmig (som i King Kong) och helt okej (som i amerikanska The ring).

I Fair game visar hon upp en egenhet som jag trodde var unik för svenskar som inte är så vana att prata med invandrare eller när illa utbildad sjukvårdspersonal ska försöka prata med någon som är handikappad och inte riktigt fattar att den handikappade kanske bara har ett trasigt ben, inte fel i huvet. Watts böjer sig fram när hon pratar, hon säger orden lite för sakta och artikulerar sin engelska som om hon skulle förklara nåt för ett dagisbarn. Det ska hon inte. Hon är CIA-agent, en högt uppsatt sådan dessutom och dom hon pratar med är inte efterblivna på något sätt.

Även regissören Doug Liman har en egenhet som jag tycker är aningens enerverande. I scener när det är fler än två personer i ett rum låter han kameran liksom gunga horisontellt från vänster till höger, fram och tillbaka fram och tillbaka, istället för att använda sig av klipp och han har säkert en skitsmart baktanke med det men jag tycker det blir jobbigt att titta på i längden. Att åka Vikingagungan på Grönan har samma effekt, jag blir ett light-fyllo i skallen. Vad gäller Sean Penn så är han Sean Penn, han sköter sig galant precis som alltid.

Fair game är en rätt spännande thriller fullskiten med vapentekniska och politiska facktermer som gör att jag ibland inte ids hänga med. Kanske är det meningen, kanske inte, men det är smart för vem vill dissa en film med orden ”Jag fattar liksom inte allt…”?

Jag vill ju inte att Naomi Watts ska luta sig fram mot mig och liksom föööörsööööööööka föööörklaaaaara.

Publicerat

THE RESIDENT

Då gårdagens höjdare var regisserad av Finlands mest kände regissör Renny Harlin tänker jag dagen till ära presentera en film som är regisserad av Finlands kanske mest okände: Antti Jokinen.

Jag brukar normalt sett vara försiktig med spoilers men den här gången fullkomligt sprutar jag ur mig dom så vill du se filmen med friska ögon ska du helst inte fortsätta läsa.

Filmen handlar om en bedragen vältränad akutläkare vill byta bostad då dom gamla minnena känns för påträngande. Någon ringer och erbjuder henne en apbillig hyreslägenhet. Hon tar den. Tjohoo liksom, what´s the catch?

Världens kortaste plot, ja, visst är det det men en nagelbitarthriller behöver inte vara djupare än så för att funka.

Antti Jokinen har alla förutsättningar att få till en visserligen standardiserad thriller men ändå en sevärd sådan men han shabblar bort varenda pass, varenda målchans, ja, han har fanimej ÖPPET MÅL ibland men skjuter ändå utanför.

Planteringarna är lika uppenbara som Drottningsholms trädgårdsmästares. Ahaaaa, där används en spikpistol. Nähä! Så tokigt! Kommer den att återanvändas i slutscenerna? JAAAAA, SKULLE TRO DEEEEET!

Nu är det inte BARA Jokinen som inte hade en av sina bästa veckor på jobbet i och med denna filminspelning, både människorna framför kameran och hans posse bakom måste ha haft viktigare saker att tänka på än arbetsinsatsen för det är verkligen sandlådenivå på slutproduktionen.

Hilary åååå-jag-har-vunnit-en-Oscar-nej-just-det-jag-har-ju-vunnit-TVÅÅÅÅÅ Swank har hamnat i samma felvalsfack som Cuba Gooding Jr och Halle Berry efter sina vinster. Det är inte många rätt där. Att det inte gått så bra för henne kan också bero på att hon faktiskt inte är en överdrivet bra skådespelare, det är mer filmerna hon vunnit med som varit extremt bra.

Vad gäller den manliga huvudrollen så tror jag Jokinen ville ha George Clooney. Eller Javier Bardem. Eller Ola Rapace. Det han fick var Jeffrey Dean Morgan, en billigare mix av dessa tre men en mix med total avsaknad av utstrålning.

Christopher Lee är med på ett liiiitet liiiiitet hörn och när han dör är det enda jag tänker ”jaha, det där var sista gången jag såg honom i en film” för han såg lika död ut innan som han gjorde efteråt.

Inte ens scenograferna lyckas få till det. Lägenheten fullkomligt lyser Albuquerque Studios och alla vinklar, vrår och konstiga ”bakomrum” är så tok-illa genomförda att det känns som interiörer från en dockteater.

Det Antti Jokinen är mest känd för innan detta jubelhaveri är att han regisserade Eurovision Song Contest när det hölls i Helsingfors året efter Lordis vinst 2006. Min absoluta åsikt är den att utan den exekutiva producenten och landsmannen Renny Harlins stålar hade Jokinen aldrig kommit i närheten av en regissörsstol på högre nivå än finska Bolibompa.

Publicerat

Children of men

Det är inte ofta jag ser filmbloggaren Jojjenito klämma till med toppbetyget 5/5 till en film men när det väl händer är det klart jag blir nyfiken.

Att filmen han hyllar är en dystopisk berättelse om en mörk infertil värld med två av mina kanske-inte-jätte-favvisar i huvudrollerna, Clive Owen och Michael Caine, det skrämmer inte mig. Det är självklart att jag vill se filmen och nu är det gjort.

Jag säger bara, Jojjenito….Jojjenito. Vad har du gjort? Jag har fan inga naglar kvar. Knappt några tånaglar heller.

Children of men är en film som stundtals är så spännande att jag märker att jag slutar andas. Jag håller andan och magen känns lika ihopsnörd som kinesiska flickors fötter.

Filmen utspelar sig i London. Det är år 2027, allt är svart och världens yngste människa har precis dött dryga 18 år gammal. Kvinnorna kan inte längre få barn och ingen vet varför. Clive Owens rollfigur sprudlar inte av livsglädje direkt men när han blir tillfrågad av en ung och mirakulöst gravid kvinna att skydda henne och transportera henne till säkerhet då får han nåt att leva för, han får en mening.

När jag gick en kurs i filmmanusskrivande fick jag lära mig att dom riktigt stora skådespelarna procentuellt har större huvuden än ”normalpersonen”. Dom gör sig liksom bättre i bild och som perfekt exempel gavs John Travolta. Hade jag gått samma kurs 2011 hade det inte varit Travoltas ansikte som visades i storbild utan Clive Owens.

Som skådespelartyp är Owen väldigt Nicolas Cage-isk men då Cage havererat (nästintill) totalt dom senaste åren verkar Owen ha växt till sig. Michael Caine går knappt att känna igen med blond permanentad peruk och det är bara bra, mer sånt till Mr Caine. Att regissören Alfonso Cuarón har en förkärlek för det mörkra och dystra visade han redan 2004 när han förändrade Harry Potters spännande men mellanstadiesnälla skolvärld i den tredje filmen: Fången från Azkaban.

Children of men är en film som är mycket mycket nära en fullpoängare även för mig och jag hade kunnat sätta en månadslön på att jag skulle tycka det motsatta. Så, tack Jojjenito. Utan din recension hade jag aldrig sett den här filmen.

Publicerat

PSH-helg: RÖD DRAKE

FBI-agenten Will Graham (Norton) måste hitta en seriemördare som kallar sig ”Red Dragon”. Det går inge bra och han griper tag i det sista halmstrået han har, han letar upp sin antagonist doktor Hannibal Lecter för att få hjälp, Lecter som en tid innan försökt döda Graham.

Jag försöker titta på filmen alldeles objektivt och alldeles lugnt men det går inte för åååå vad jag tycker om Anthony Hopkins! Åååå vad jag tycker om Edward Norton! Åhååååå vad jag tycker om en hel helg med Philip Seymour Hoffman!

Det här är tredje gången Hopkins gestaltar världens mest sofistikerade kannibal. Första gången var i den extremt spännande När lammen tystnar i regi av Jonathan Demme, andra gången i Ridleys Scotts äckliga Hannibal och nu i Brett Ratners Röd drake, en orgie inte bara i spänning utan även i välregisserade biroller där Philip Seymour Hoffman – såklart – briljerar i sin.

Det här är en av dom få gångerna när jag faktiskt varit rädd när jag lämnat en biosalong. Filmen släppte inte. Känslan av att psykon finns överallt satt i länge länge efteråt. Jag måste säga att filmserien om Hannibal Lecter är en av dom bästa och mest högkvalitativa jag vet, med den sista delen, Hannibal Rising, som ett litet underligt frågetecken inom parentes.

 

 

.

 

 

Som den plufsiga, svettiga journalisten Freddy i sjaskigt grå täckjacka gör PSH ett inhopp ingen som sett filmen glömmer. Det är klister i kombination med kroppsbehåring, naken hud mot en rullstol av trä och det är dödsångest med stort D. Herreguuuud vad bra han är!

Publicerat

PSH-helg: Mission impossible 3

Ethan Hunt (Tom Cruise) är i gasen igen, denna gång är han kär och lycklig och på jakt efter en hemlig ”hartass”. Den som letar efter nämnda hartass är ondskan personifierad i elakingen Owen Davian (Philip Seymour Hoffman).

Mission impossible III har inte alls samma charm och finurlighet som ettan, den är inte alls lika snyggt filmad med motorcyklar i slow motrion som John Woo fixade till med kärlek och överflöd i tvåan, nej, denna den tredje delen är bara råare och skitigare än föregångarna. Fulare liksom.

Rollslistan är maffig: Ving Rhames, Michelle Monaghan, Jonathan Rhys Meyers, Simon Pegg, Billy Crudup, Laurence Fishbourne OCH helgens favvo-Phille, det är hög standard och trevliga ansikten men det hjälper liksom inte. Filmen går på tomgång och trots att det bangas och pangas och kraschas och skjuts så blir det…tråkigt.

Jag måste erkänna att jag hade svårt att se PSH som redigt elak innan jag såg filmen, men han klarar det bra. Han har en isande psykopatblick att ta fram när han måste och han är vidrig på ett helt klart trovärdigt sätt. Däremot är det inte som actionfilmsskurk JAG vill se honom. Å andra sidan är Micke Nyqvist skurk i Mission impossible IV och det känns om möjligt ÄNNU mer twistat.

Publicerat

COLLATERAL

Max (Jamie Foxx) längtar bort. Han kör taxi i Los Angeles men drömmer om en ha en egen limousinfirma på en paradisö. Han har en bild på ön i bilen där bilden symboliserar hans frihet och han tittar på den så fort han känner att pulsen eller irritationen blir för hög av att ha en idiotjävel till kund i baksätet.

Han får en drömkörning från flygplatsen. Annie (Jada Pinkett Smith), en snygg åklagare, börjar prata med Max och dom får bra kontakt. När dom är framme vid hennes kontor byter dom kort, han får hennes visitkort och hon hans bild på paradiset.

Nästa körning kommer som ett brev på posten. En gråhårig man i välskräddad kostym kommer ut från kontoret och hoppar in i bilen. Mannen, Vincent (Tom Cruise), är en översittartyp som vill köpa Max taxitjänster hela natten för en summa Max inte kan tacka nej till. Dom beger sig av till första stoppet, ett stopp som kommer förändra Max liv för alltid.

Collateral är regisserad av Michael Mann, snubben som även gjorde den skittråkiga Pacino-DeNiro-snackisen Heat 1994 och den om möjligt ännu tristare Johnny Depp-maffia-rullen Public enemies men även den relativt intressanta OCH första Hannibal Lector-filmen Manhunter 1986 med Brian Cox som Hannibal. Det jag vill säga med detta är att Michael Mann är en regissör som normalt sett inte får mig att gå ner i brygga men med Collateral har han hittat en ton och en känsla som får mig att utbrista i ett ljudligt HURRA i soffan.

Collateral är en spännande film med två huvudrollsinnehavare som spelar på det yttersta av sin förmåga. Jag känner med Jamie Foxx som Max, jag har inga problem med att förstå hans utsatthet och panik. Tom Cruise som Vincent är en komplex människa som det är svårt att avsky trots att han är ett svin.

Mark Ruffalo som polisen Fanning (i skitsnygg mustasch) är jättebra, likaså Peter Berg och Javier Bardem som har små men tongivande roller. Jason Statham har kanske den minsta birollen av dom alla, några få sekunder i början av filmen, men dom är fullt tillräckliga för att jag som tittar ska förstå en hel del om vem Vincent är som person. Han är ingen som vinner Månadens filmsnällis här på bloggen direkt.

När jag ser Collateral vill jag sätta mig i bilen, dra på en skiva med U96 och bara åka helt planlöst genom ett nattsovande och neonupplyst Stockholm. Jag vill dock köra själv, ensam i bilen. Jag vill absoluuuut inte åka taxi.

 

Publicerat

En studie i brott

Det ska till en man som Alfred Hitchcock för att göra en film som denna och det ska till en svensk översättare som får Vertigo (= Svindel) att bli En studie i brott.

Den före detta polisen John ”Scottie” Ferguson (James Stewart) lider svårt av sin svindel, han får yrsel bara han går upp på en pall. Det som hände när han slutade som polis var att han jagade en bov tillsammans med en kollega och kollegan ramlade ner från ett tak och dog, mycket på grund av Scotties oförmåga att hjälpa honom när svindeln satte in.

En förmögen man anlitar Scottie som privadetektiv, han vill att Scottie ska skugga hustrun, Madeleine (Kim Novak), som beter sig konstigt och han misstänker att hon inte är sig själv utan besatt av en död kvinna. Scottie åtar sig uppdraget men det han inte hade räknat med var att Madeleine är mycket vacker, urtypen av en ta-hand-om-mig-kvinna och Scottie faller pladask. Hans bästa vän Midge (Barbara Bel Geddes) är skeptisk och trots att hon försöker hålla masken så förstår jag att hon gärna hade velat ha Scottie för sig själv.

I En studie i brott är ingenting vad det ser ut att vara och sakta sakta tar sig handlingen framåt. Hitchcock har inte bråttom, han litar på sina tittare, att dom har gott om tid, stort tålamod och en stark vilja att få sig svaret serverat. Jag hade inte riktigt det tålamod som krävdes, jag erkänner det. Jag somnade dom första två kvällarna jag såg filmen, vilket är lätt hänt med det saktfärdiga tempot, samtidigt som det gjorde mig irriterad för filmen är på intet sätt tråkig. När jag den tredje kvällen såg filmen från A till Ö märkte jag det.

Fotot är ett ämne för sig. Det är supervackert. När jag ser ljussättningen av James Stewarts grå hår, när det liksom ska matcha Madeleines dovt gråblå klänning, det är inget annat än utsökt. Dessutom var få regissörer lika medvetna om musikens spänningshöjande roll som Hitchcock var på sin tid.

För min generation är skådespelarna i denna film mer kända som TV-serie-skådisar. Kim Novak spelade Kit Marlowe i Falcon Crest, James Stewart var Miles Colbert i Nord och syd och Barbara Bel Geddes var mystanten Miss Ellie i Dallas. För den äldre generationen var James Stewart vår tids…Matt Damon?

Här finns filmen.

Publicerat

Fiffis filmtajm funderar på: En bra och en dålig. Del 1.

Vad gör du när det kommer en film med två huvudroller varav den ena spelas av någon du högaktar och respekterar och den andra av någon du gärna skulle se tugga grus alldeles fullsmockad med klipulver? Skulle du strunta i filmen eller hur skulle du göra? Titta men blunda och tänka på annat när den jobbige fan är i bild? Det är klurigt det där.

Hur pass mycket sämre blir en film av att den ena skådisen är en irriterande sopa? Kan det till och med vara så att irritationsmomentet känns mindre på grund av en strålande motpol och att filmen blir riktigt sevärd ändå?

Jag tänkte ta mig an tre filmer framöver som jag tycker lider av detta problem. Först ut är The jacket med en av mina stora favoriter, Adrien Brody, i den manliga huvudrollen och som den kvinnliga ser vi Kiera Knightley. Henne har jag föga till övers för. För att tala klarspråk, jag tycker hon är helt jävla USEL!

Handlingen i korthet: Jack (Brody) är soldat i Gulfkriget. Han blir skjuten i huvudet, överlever men drabbas av minnesförlust. När han kommer hem igen blir han anklagad för att ha mördat en polis. Han blir inlagd på mentalsjukhus, fullproppas med starka mediciner och tvingas genomgå en omänsklig behandling. Under drogpåverkan börjar han mentalt resa in i framtiden och där träffar han Jackie (Knightley) och hon kommer på att han befinner sig fyra dygn från sin egen död.

Ja, det är flummigt så det förslår, hela filmen är som en mörk LSD-tripp. Adrien Brody gör dock precis som vanligt, han har sitt manus och han vrider det mellan händerna som en gammal disktrasa och han lyckas göra det absolut bästa av det råmaterial han har till förfogande. Kiera Knightly gör inte riktigt samma sak.

Jag skrev om Kiera och hennes insats i The jacket redan 2005 på min andra, nu avsomnade, blogg (inlägget om henne och två andra kända miffotjejer går att läsa här) och trots att det gått nästan sex år och att jag egentligen inte ser mig som en långsint person så kan jag inte släppa det. Hon är S Å D Å L I G i allt hon gör men det finns grader även i helvetet och med The jacket har hon grävt sig så långt ner att till och med lavan skriker när den träffar henne.

Den bra skådespelarens insats:

 

 

Den dåliga skådespelarens insats:

 

 

Filmen som sådan:

 

 

Hade filmen blivit bättre om den sämre skådespelaren blivit utbytt?

Ja. Jag hade sluppit slita mitt hår och svära mig grön i ansiktet över Kieramänniskans bedrövlighet men det handlar inte bara om det. Scenerna när Brody och Knightley spelar tillsammans är skrattretande dåliga och med någon annan i hennes roll kunde det bara bli bättre. Vem som helst kunde ha gjort det bättre. Vem som helst.

Publicerat

Nine dead

Jag känner att det är dags att bryta av den här inför-jul-myspyskavalkaden en smula och tjoffar in en film som tydligen skulle vara en thriller-rysar-skräckis.

Tillåt mig småle.

Nio personer som på ytan inte har det minsta med varandra att göra blir kidnappade av en man i ful mask och inlåsta i en karg form av lokal, alla nio fastlåsta med handfängsel i en golv-och-tak-fast stång. Mannen med masken kommer in i rummet och förkunnar att han kommer att döda en person var tionde minut, det enda som kan få dom att klara sig från det som känns som en rätt solklar död är om dom kommer på varför dom alla är här. Vad är den gemensamma nämnaren av dessa nio?

Fåret Dolly hade kunnat gissa att Saw-filmerna har en alldeles egensnickrad hylla hemma hos manusförfattaren Patrick Wehe Mahoney, kanske en punktbelyst sådan, kanske med glasdörrar och kodlås till och med. Men om han nu prompt ska sno en idé, kan han då inte göra det ordentligt?

Nine dead är så mycket Saw utan att vara Saw så det blir larvigt. Det är inga fränt uttänkta mordvapen, det är enklast möjliga pang men precis som den maskerade mannen säger så är det ett pang var tionde minut och ja, det är realtid, jag har klockat.

Slutet däremot det är mer Haneke-skumt än jaaaaaa-jag-fattar-att-det-kommer-en-uppföljare-Saw och för mig är det det som räddar filmen från ett säkert kalkonbetyg.

Skådespelarna är ingenting, absolut INGENTING att hänga i julgranen. Inte ens Melissa Joan Hart (Sabrina – tonårshäxan) får godkänt trots att hon är den skådis som lyser starkast i sammanhanget.

Imorgon blir det puttrig snällisfilm igen. Mitt försök till att komma ifrån julstämningen gick ändå inge bra.

Publicerat

The next three days

Hur långt är en man beredd att gå för att rädda den han älskar?

Där har vi filmens tagline. Klämmigt kan tyckas. Spännande kanske en del anser. För egen del ger det mig en förhoppning om en passionerad thriller med nerv, hjärta och hjärna men efter att ha sett filmen känner jag mig mest som ett stort frågetecken.

Storyn kretsar kring John Brennan (Russell Crowe), hans fru Lara (Elizabeth Banks) och deras lille son Ty (Ty Simpkins som är en riktig Meg Ryan-look-alike) och hur deras liv förändras när Lara anklagas och döms för mordet på sin kvinnliga chef.
Alla misstankar tyder på att hon är skyldig men John vägrar ge upp. Han tror på sin fru, han kämpar för att hitta nya bevis som kan göra att fallet tas upp på nytt men när alla lagliga vägar stängs för gott tänker han om, han tänker nytt och hela hans liv kretsar kring den strålande idén att få ut henne ur fängelset och rymma för gott.

I min värld fungerar en sån här film bara om den för det första saknar logiska glapp i Grand Canyon-size och för det andra har en twist. Jag tänker inte vara nån Miss Spoiler nu men jag kan väl säga som så att för mig nådde storyn iiiiiinte riktigt ända fram för att uttrycka sig diplomatiskt.

Däremot måste jag säga att så bra som Russell Crowe är här har jag inte sett honom sen….jag vet inte när. Gladiator? A beautiful mind? Beats me. Bra är han i vilket fall och han har otroligt manliga underarmar. Elizabeth Banks som hans fru är också jättebra även om jag oftast blandar ihop henne med Maria Bello av nån underlig anledning. Nåja. Båda är duktiga skådespelerskor och när jag har polerat upp mitt halvblinda öga kanske jag lär mig vem som är vem.

Höjdpunkterna med filmen var ändå att få se Brian Dennehy i en ömsint fader&farfarsroll och att jag somnade till på förhandsvisningen och vaknade av mina egna snarkningar. Jag som aldrig snarkar!

Det var en powernap på fem minuter som jag trodde var femtio men så kändes också The next three days som världens längsta film. Den tog typ ALDRIG slut. Den är 45 minuter längre än det franska orginalet (som jag inte sett) men jag har svårt att tänka mig att denna historia inte skulle gå att berätta på kortare tid.

Ben Hur är en kortfilm i jämförelse, i alla fall mätt i träsmak.

(Bra skådespelarprestationer väger upp att filmen som sådan är väldigt nära en überkalkon.)

Publicerat

Tre om en: Stora genombrott

Christian Slater i Häxor, läxor och dödliga lektioner (1989)

Den allra första filmen jag såg ensam på bio i Stockholm var Häxor, läxor och dödliga lektioner. Såna filmer gick inte på bio i byhålan. Jag visste inte att såna filmer fanns.

Jag visste inte något om filmen annat än att det var en cool titel och att gå på eftermiddagsbio på en filmstad med massa olika salonger var något jag med lätthet skulle kunna vänja mig vid. Vad fanns det mer av värde att veta?

När filmen var slut kastade jag mig på tåget hem och ringde en kompis.
– CHRISTIAN SLATER! skrek jag.
– Väm ä dä? sa kompisen.
– CHRISTIAN SLATER! Lägg det namnet på minnet och kom ihåg var du hörde det först. DEN killen kommer bli stor!

Kompisen var skeptisk men han blev stor och det fullkomligt osannorlika är att det är genom denna film den stora massan fick syn på honom, ändå är jag den enda jag känner som sett filmen.

Storyn om dom tre svinrika, uppnosiga, överklasstjejerna som alla lyssnar till namnet Heather (därav originaltiteln Heathers) och Veronica, den nya tjejen i klassen och hennes kille (den då 19-årige Slater) är inget att tatuera in på överarmen direkt, därmed inte sagt att den är usel, bara lite beige. Vilket inte Christan Slater var. Då.

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Kate Winslet i Förnuft och känsla (1995)

Kate Winslet var med i Peter Jackson´s Svarta änglar redan 1994, jag vet det, men det var som den romantiska Marianne Dashwood i Ang Lee´s aristokratiska Jane Austen-drama Förnuft och känsla som hon blev stor – och nu snackar jag STOR!

Emma Thompson satt i intervju efter intervju och talade sig varm över denna 20-åriga tjej som kommer ta världen med storm och visst gjorde hon det. Först genom att bli oscarsnominerad för denna roll, sen genom att springa runt på Titanic med Leo och allra mest för att hon verkar vara en sån jävla skön brud.

 

 

 

 

 

 

Natalie Portman i Leon (1994)

A perfect assassin. An innocent girl. They have nothing left to lose except each other. He moves without sound. Kills without emotion. Disappears without trace. Only a 12 year old girl knows his weakness.

Tolv, på det trettonde, var Natalie Portman när hon fick rollen som Matilda i Luc Besson´s hit-man-thriller Leon. Som pageklippt liten sidekick till Jean Renos Leon är hon både klockren och superovanlig, så perfekt att alla som sett filmen för alltid kommer minnas henne.

Att det skulle bli något stort av henne var det nog ingen som tvivlade på men det jag personligen tycker är kaxigt är att hon lyckats bibehålla både sin integritet och hjärna, vilket verkar vara få barnskådisar förunnat.

För mig är Leon en modern klassiker, en tidlös historia om kontraster, om omänsklighet och mänsklighet och ett genombrott av en liten tjej som förtjänar all stjärnglans hon kan få (och som är nu är så stor att hon borde kunna säga nej till bajsroller. Hmm!).

 

Publicerat

The american

I filmens början går George Clooney omkring i snön mina älskade sommarstugetrakter i Dalarna (men i verkligheten spelades scenerna in i Brunflo i Jämtland). Det är huttrigt, det är kallt, det är svensk vinter när det är som snyggast och sedär, där dyker Björn Granath, Madickens pappa, upp i en liten liten roll.

George Clooney fortsätter sin promenad genom filmen. Han tar sig till Italien, till en mysig liten by där han liksom på övriga ställen han besöker är ”the american”. För det är han ju. Amerikanen. Den namnlöse, den tyste, den ensamme. Mannen som inte får skaffa vänner och därför fikar med en präst. Mannen som inte får bli kär och därför besöker bordeller. Mannen som dödar för pengar och därför lever som en köpt man gör.

Filmens regissör Anton Corbijn är för mig mest känd som mannen bakom Depeche Modes jättefina skivomslag, en del av deras musikvideor och att han – tro´t eller ej – gjort omslaget till Per Gessles platta Mazarin!

Filmaffischen är skitsnygg och för åtminstone mina tankar tillbaka i tiden till Cary Grant, till Hitchcock, lite till tidiga Bond, till filmer från 60 och 70-talet, till mysnostalgi, till välgjorda thrillers med män i dyra kostymer och till postern från Vertigo som hänger på jobbet (men även på Dr. James Wilsons kontor i TV-serien House).

Men, filmaffischen visar en springande George Clooney och det är lätt att luras att tro att The american skulle vara en tempofylld actionfilm men inget kunde vara mer fel. Det är mer drag i en morgontrött sköldpadda. Jag kan inte säga att filmen gjorde mig besviken, snarare tankfull och fundersam. Jag förstår nämligen inte riktigt vad Corbijn vill säga men han kanske inte vill säga nåt speciellt? Han kanske bara ville göra en snygg agentfilm och visa upp mannen med världens snyggaste händer när han noggrannt monterar ihop ett skjutvapen i närbild?

Ja tack, säger jag och nickar.
Det räcker alldeles tillräckligt för mig.

Publicerat

Long kiss goodnight

Det finns oanade och slumrande förmågor hos oss alla. Det är Samantha (Geena Davis) ett levande bevis på.

Samantha tappade minnet för åtta år sedan men lever nu ett stilla liv med man och barn. Hon ser ut som en sån mamma som använder hårinpackning dagligen och är noga med fuktbevarande lotion efter duschen för att bevara ungdomlig spänst och lyster, inte för sin egen skull, nej för mannens för så gör man.

När ett gäng beväpnade män tar sig in i huset så knastrar det till i synapserna och kunskaper från förr vaknar till liv. Samantha tar död på inkräktarna som vore hon värsta elitsoldaten och minnesfragment börjar komma tillbaka. Med hjälp av världens sämst klädda privatdetektiv Mitch Henessey (Samuel L Jackson) börjar hon sakta med säkert att lägga pusslet som kallas hennes förflutna. Vem är hon? Hur kommer det sig att hon behärskar vapenhantering som värsta stridisen och framför allt: varför klipper hon av sig håret och blonderar det?

Long kiss goodnight är en perfekt helgaction med micropopcorn och en stor Cola i handen och trots att den har några år på nacken så håller den hela vägen. Det är inte överdrivna effekter, det är ren och skär tuffis-ös med en kvinnlig hjälte som är så ball och snygg att jag fanimej ser ut som Marty Feldman i soffan.

Jag älskade den här när den var ny och jag älskar den nu. Den är bara millimeter från ett toppbetyg och skillnaden i det här fallet mellan en femma och en fyra är bara lite lite magkänsla. Det är nåt som fattas, men det är så lite att det nästan är larvigt.