Asiensommar: KIKUJIROS SOMMAR (KIKUJIRô NO NATSU, 1999)

29 augusti, 2017

Nu är jag och temat tillbaka hos Takeshi Kitano igen. Denna GIGANT i japansk filmindustri som så många finner mästerlig men som jag av nån anledning märkt att jag har ganska svårt för.

Jag har sett fler än en handfull av hans filmer och hittills har vi inte klickat alls. Skulle Kikujiros sommar bli filmen som fick mig att skriva till Kitanos fanclub?

Han (filmen) var nominerad till bästa regissör på Cannesfestivalen 1999 men han vann inte och föga förvånande chockade den vetskapen inte mig. Nu får jag ta på mig kevlarväst och gaffatejpa igen brevlådan men Kikujiros sommar var nämligen – för mig – aningens svagare än Rasmus på luffen, en film som också spelar i äldre-man-finner-vänskap-i-ung-pojke-och-dom-beger-sig-ut-på-äventyr-tillsammans-och-lär-sig-om-livet-och-dess-kringelikrokar.

Filmens unga pojke heter Masao (Yusuke Sekiguchi), är nio år och bor hos sin mormor. Han ger sig ut för att leta rätt på sin mamma och en av mormoderns vänner ska försöka hjälpa honom. Vännen heter Kikujiro (Kitano) och han har väl inte riktigt koll på livet. Han är 40 plus, halvkriminell och känns inte helt stabil även om han är kreativ och ”rolig” i vissa scener.

I min värld borde filmen ha hetat Masaos sommar, men det kanske är att kränka Kitano för mycket. Klart han vill spela första fiol i sin egen film. Tänker jag tanken ett varv till och försöker analysera filmen objektivt så kanske Kikujiro och Masao egentligen är exakt samma person. Det kanske är en dröm alltihop? Hela berättelsen? Hela filmen?

Vissa scener är lite charmiga, bland annat en scen där några andra inblandade dansar med löv som täcker det allra heligaste och Masao skrattar sådär hjärtligt att det känns som att han inte skådespelar. Det är en fin scen. För övrigt imponerades jag föga av den här filmen som med sin speltid på två timmar kändes som fyra. Jag försökte se någon annan skådespelare framför mig istället för Takeshi Kitano och jag tror faktiskt att filmen hade blivit bättre för mig då, den hade växt med en skådis som utstrålar mer värme. Han känns så jäkla….arg…hela tiden och den känslan förminskas inte direkt av språket. Japanska kan låta ohyggligt arg om det pratas av en man som aldrig drar på smilbanden och tar i från tårna. Det är precis som tyska.

Nix pix, det här var inte min kopp thé och nu ska jag nog förpassa Kitanos filmer till långt-ner-i-kanske-inte-måste-se-alls-högen.

Här kan du se vilka övriga filmer jag skrivit om i temat (listan fylls på vartefter). Nästa tisdag kommer allra sista filmen i temat och jag kan avslöja att temat slutar with a bang!

Leave a Comment

Previous post:

Next post: