LA VIE EN ROSE – Berättelsen om Edith Piaf

8 mars, 2012

Film är underhållande, visst är det så. Ändå står jag här och fucking morrar.

Efter att ha sett och njutit av Järnladyn har jag liksom fastnat i nåt form av sug efter biografier. Jag vill se mer av livsöden, jag vill gotta mig, grotta mig, lära mig mer och förstå. I väntan på rätt dag att se filmen om Marilyn Monroe dök La vie en rose ner i brevlådan och jag blev så glad så glad – skulle det visa sig – alldeles i onödan.

Om den här filmen är gjord för att ge ett mänskligt skimmer åt ikonen Edith Piaf så har filmen misslyckats kapitalt.

Jag känner det som att hela filmen i enad trupp står med ett kvastskaft och hytter mot mig som vore jag en skabbig lösdrivande utekatt. Det känns som att jag står bakom en vägg i glasbetong och kisar som en galning för att försöka se vad som händer där bakom, jag vet att det är något viktigt, jag vet att det är något jag borde förstå men jag ser inte, jag fattar inte, jag når inte fram.

Jag blir förbannad faktiskt. Det känns så tramsigt, så skitdumt rent utsagt att filmen sjabblar bort sig själv genom att vara distanserad och ”svår”. Herregud, det handlar om ett liv, hur svårt kan det vara att berätta en historia OCH om det är så att Edith Piaf inte är mer intressant än såhär eller har delgett mer av sig sig genom åren så kanske det inte var värt att göra en film om just henne. Det känns som bortkastad tid och pengar.

Marion Cotillard är GIVETVIS perfekt i rollen som Piaf och det är vetskapen om att det är hon bakom det fula garnityret som gör att jag ser klart filmen – och ändå ger den ett svagt men tittbart betyg. Men jag varnar dig, filmen är trist så klockorna stannar. Jag är fantamej arg fortfarande. Nu vågar jag inte riktigt ge mig på My week with Marilyn. Den får vänta ett tag.

 

 

{ 8 comments… read them below or add one }

Henke mars 8, 2012 kl. 08:14

Haha, lustig revy. Jag har inte sett någon av de tre filmerna än, men jag trodde att denna var en höjdare. Marilyn-filmen är jag också sugen på.

Svara

Fiffi mars 8, 2012 kl. 08:41

Henke:
Det trodde jag med….

Svara

My mars 8, 2012 kl. 09:43

Vad skönt att det finns någon mer än mig som inte gillar denna film! Jag tyckte också att den var fruktansvärt tråkig, samtidigt som det var något med den som fick mig att känna mig obekväm. Jag hade en olustig känsla i kroppen efter jag sett den, som att jag var lite äcklad av hela filmen och även av Edith Piaf. Kort sagt bara en dålig filmupplevelse.

Svara

Fiffi mars 8, 2012 kl. 21:40

My:
High five! Då är vi två! ;)

Svara

Pladd mars 8, 2012 kl. 18:26

Den här gången är vi helt ense. Vilket sömnpiller!

Svara

Fiffi mars 8, 2012 kl. 21:41

Pladd:
High five! Nu är vi tre som tycker lika. Trodde jag var helt ensam om detta. :)

Svara

Sofia mars 8, 2012 kl. 22:34

Ni är absolut inte ensamma (och nu börjar jag misstänka att vi kanske tom är i majoritet)! Medan jag inte blev riktigt lika upprörd som du, störde jag mig alldeles särskilt på slutet som kändes fullkomligt obegripligt. Det här uppbrutna narrativet fungerade inte alls.

Svara

Fiffi mars 9, 2012 kl. 21:06

Sofia:
Jag blev mest upprörd för jag kände hur bra filmen BORDE ha varit och KUNDE ha blivit om den hade gjorts på ett annat sätt, lite mer inbjudande och öppen. Nu blev det liiiite för mycket Nordkorea för min smak.

Slutet är precis som du skriver helknepigt.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: