MANNEN UTANFÖR LAGEN

15 maj, 2017

När jag klickade runt bland mina filmbloggarkompisars favoritfilmer från 1976 såg jag en film som återkom på många listor. The Outlaw Josey Wales, eller som den fick heta på svenska: Mannen utanför lagen.

Jag hade aldrig ens hört talas om filmen och hade jag det hade jag sannolikt inte tittat på den ändå, jag vet nämligen inte om jag kan tänka mig nåt tristare än westernfilmer med Clint Eastwood, De skoningslösa exkluderad. Men det var nåt som fastnade, nåt i beskrivningen av filmen på dessa listor. ”En antivåldsfilm i westernmiljö” skrev Henke. ”En roadmovie i westernmiljö”, skrev Steffo. ”En antikrigsfilm”, skrev Jojje. Och är det NÅT jag gillar så är det roadmovies och antivåldskrigsfilmer så jag zappade in på Itunes den första lediga kvällen jag hade och hyrde filmen. Att postern och speltiden på 135 minuter gav mig kalla kårar struntade jag i, nu jäklar skulle jag lära känna Josey Wales.

Filmen börjar pang på rödbetan med att Josey Wales (Clintan) håller på och plogar (?) med sin lille son och frun ropar. Sonen springer in och Josey stannar kvar på fältet. En liten stund senare ser han rökpelare som stiger upp mot skyn och han springer mot huset som står i brand, påtänt av ett gäng banditer. Sonen ropar efter pappa men Josey blir nedslagen och både frun och sonen dör i branden. Resten av filmen handlar om hur ensamvargen Josey försöker hantera sitt nya liv och hur ödet kan gripa in och liksom ”ge” en alternativ familj till den som behöver. Blod är inte alltid tjockare än vatten.

Det här känns verkligen som en western av den gamla skolan, med cowboys och indianer som porträtteras på ett sätt som inte skulle vara möjligt fyrtio år senare. Det här är också en film som har ett inneboende anti-tempo som gör en sån som jag alldeles kli-ig i fingrarna. Jag kan knappt sitta still, allt berättas så otroligt sakta. Det blev liksom en lektion i tålamod och träsmak mer än en filmisk upplevelse MEN jag kan ändå inte säga att historien på något sätt är ”dålig” eller oengagerande, för det är den inte. Det här är en bra film, det är bara inte min typ av film och därför når den inte upp i något högt betyg. Men godkänd är den absolut och jag är glad att jag tog mig tid att se den. Filmtips ska man ta till sig och beta av, så är det bara.

{ 5 comments… read them below or add one }

Henke maj 15, 2017 kl. 09:19

Jättekul att du tog dig an att se filmen trots att det inte är en genre du gillar. Alltid kul att se hur sådana experiment faller ut.

Filmen växte för mig ganska mycket efter jag såg den. Precis som du skriver är den rejält lång och långsamt berättad. Men det finns något i vreden under ytan som gnagde i mig en lång period efter jag säg filmen.

Jag tycker dock inte att den är en superfilm, men den är bättre än mycket annat från eran, och den platsar lätt på min topplista för det i övrigt svaga filmåret 1976.

Svara

Henke maj 15, 2017 kl. 12:05

Och tack för länken! Glömde nämna det, fast kanske underförstått… :-)

Svara

Fiffi maj 16, 2017 kl. 11:55

Henke:
Nja, nä nån superfilm är det verkligen inte men visst funkade det att se den trots att den egentligen inte ”passar mig”. Men såna filmtips är alltid dom roligaste, när man får nåt att bita i. :)

Svara

Sofia maj 15, 2017 kl. 18:40

Tror du att den hade blivit mer godkänd om det inte varit en westernhistoria men lika långsamt berättad?

Svara

Fiffi maj 16, 2017 kl. 11:56

Sofia:
Jag vet inte riktigt…ibland kan jag verkligen gilla långsamma filmer och ibland får jag myr-kli på hela kroppen när det går för sakta. Tror mer det beror på dagsform än filmgenre om jag ska vara ärlig.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: